21 dec. 2011

Tänd dina stjärnögon

Fantastiska Lou Rossing har skrivit om att "tända sina stjärnögon"- att bli förundrad och att stanna där och vara förundrad av det som händer i livet, om hur världen fungerar, om hur människor tänker och handlar, om hur saker och ting hänger ihop eller inte.
Jag tänker att det passar bra att skriva om stjärnögon så här i juletid. Jag tänker att vi inte bara ska tända barnens stjärnögon utan också tända våra egna stjärnögon för det som barnen gör. Att vi får lov att förundras och se, verkligen se, vad barnen har för plats i vårt samhälle. Att våga ta deras lekar, utforskande och upptäckande som ett bevis på att de undersöker sig själva och varandra och världen de befinner sig i. Att våga se att det är faktiskt det vi gör genom hela livet, att våga förstå att det börjar när livet börjar och att inte förminska någon del av det utforskandet utan istället förstora och förundras över att det sker och över hur många olika sätt människor tillängnar sig världens möjligheter.


Om vi i fortsättningen kunde tänka på oss själva som en del av det stora utforskandet och vara tacksamma och glada för att vi som pedagoger får på nära håll följa barnen och tillsammans med dem upptäcka världen på nytt. Tänk vilken julklapp det kunde bli....

God Jul
&
ett Gott Nytt INSPIRERANDE År

önskar jag er alla

Vi ses!

17 dec. 2011

Om man får vara medkonstruktör

Barnen på Trollets förskola i Kalmar.

Barn i Berga stadsplanerar

Om man får vara delaktig så känner man också ansvar.

Atelieristan- vad har förändrats?

Allt är föränderligt! Under hösten har det flödat många tankar genom mitt huvud, ut ur min mun, genom mina händer. Jag ska försöka sammanfatta de tankar jag är i just nu.

För ett par veckor sedan hade vi vår sista träff för terminen på Atelierista- utbildningen på Göteborg Universitet. Vi hade fått i uppgift att samanställa och berätta om våra erfarenheter i basgruppsarbetet och de frågor vi reflekterat kring.

Det som engagerade och lyfte var när vi fick diksutera saker tillsammans. När flera personer fick dryfta sina tankar om samma sak och vi fick snurr på tankarna tillsammans. Vi lyfte bl.a. frågan om pedagogens roll och utmaningen som metod. Hur ska pedagogen axla sitt pedagogiska ledarskap, vari ligger våra viktigaste verktyg? Vi reflekterade kring pedagogen ur ett maktperspektiv och balansen mellan det styrda och det "fria" (ni som har läst mig vet väl att jag inte tror att vi är fria, utan ständigt influerade och påverkade).

Jag får en känsla av att många som har konstnärsskapet nära ibland fastnar i tankarna om det "fira", känslobunda och terapeutiska i skapandet. För mig handlar skapandet om kommunikation, om att förmedla sina tankar och känslor. För mig handlar det arbetet vi gör i utbildningssystemet om att ge barnen tillgång till många olika verktyg för att de ska kunna uttrycka sina tankar, göra sina röster hörda och sätta avtryck i vår värld.

Kan detta bero på att jag har arbetat mycket med teater, musik och dans? En föreställning är alltid till för publiken. Om publiken inte blir påverkade (glada, arga, äcklade, rörda, kära, konfunderade) så finns inte kommunikationen där. Mina teaterlärare var väldigt tydliga med detta. Jag som älskar att gå och se olika typer av föreställningar vet hur tråkigt det känns när man inte blir påverkad av det man sett, man blir liksom bara blank. Det var inte bra , det var inte dåligt det kommunicerade inte...

Att verkligen kunna förändra något handlar ju om att kunna kommunicera det och få andra att reagera. Då händer det saker, då börjar man diskutera då börjar man tänka då kan förändring ta plats. Om konsten blir något som de flesta inte förestår eller kan ta del av så blir det bara till självändamål för konstnärer och de som är intresserade av konst. Konsten ställer då frågor som ingen förstår och följden blir då att man inte reflekterar om dem. Hur kan konsten kommunicera på ett sätt som gör att kommunikationen når fram?

Jag tänker att Atelieristans roll handlar om att ge verktyg för kommunicerande och att själv vara en kommunikatör, en ambasadör för barnens röster och uttryck. Om det som händer i Ateljén stannar där och inte får klinga ut i samhället sviker vi också barnens kommunicerande och låter det inte få den mening det kunde få. Detta ser jag som min största uppgift att visa (hur jag förstår och tolkar) barns kommunicerande.

Okunnigheten och (ibland) ointresset från samhället kring vad förskolan faktiskt har för innehåll, uppgift och värde gör mig ofta ledsen, frustrerad och ger mig känslan av att vara en smula hjälplös. Ständigt stångar jag huvudet i väggen för att mötas av samma frågor som för mig ligger ljusår ifrån kärnan i förskolans uppdrag. Samtidigt blir jag också väldigt mjuk i hjärtat då jag lyckats kommunicera barnens görande och föräldrar, andra pedagoger, politiker eller andra förundras över barnens tankar och vårt sätt att syngligöra dem. En av mina studiekamrater som arbetar på högstadiet sa " Inte visste jag att man arbetar SÅ medvetet och fokuserat i förskolan med de allra yngsta!" Nä, hur många vet igentligen det?

Jag möter så ofta vuxna som inte tar barn på allvar.Var i samhället finns bilden av barnen? Hur porträtteras de och hur vilken bild ger vi vuxna generellt av barn? Jag har i höst fått erfara hur vuxna väljer att kommunicera bilder på barn som är söta, roliga och lite tokiga i material som ska representera utbilndningssystemet. Det gör mi rasande. Barns tankar och görande ges oftast inte större plats än så. Media pratar ofta om barnen som "dagisbarn" och när man vill förnedra vuxna så likställer man dem med ett barn. Vad finns det för syn på barn i samhället idag och var finns barns tankar där de får ge mer mening till ett samanhang än att vara just gulliga eller roliga?

Barnen har så stora tankar så stora förhoppningar och önskningar, de ser med ögon som ser möjligheter, de hör med öron som hör möjligheter de känner med hjärtan som tror på att det finns möjligheter. Det är vår uppgift att ge dem möjligheter...

Ger vi barnen möjligheter att kasta sig ut tillsammans?
Det är min största lärdom.

4 dec. 2011

Samlar ihop och ser tillbaka

Jag skrev tidigare att jag just nu håller på att samla bilder och texter till ett par projektböcker. Jag har ju under hösten arbetat fram en grundmiljö för torget och försökt, efter vad barnen visat mig, ge dem möjligheter att utmans med andra typer av material än de vanligtvis stöter på. Jag tänkte visa er lite före och efter bilder på hur miljön har utvecklats. Det ligger förstås mycket arbete, diskussioner, tankar, uttalanden, görande bakom dessa bilder men hela processen kommer jag inte beskriva nu. Jag visar er lite hur det kan vara och så får ni tänka på det och gärna fråga om ni vill. Se det som inspiration :)
Från vänster till höger- augusti när jag kom till torget första gången till november.
Byggens förändring.

1 dec. 2011

Atelieristan- Att skapa ljud i lera

Mina ljud.
Kvällen uppgift var att först tillsammans med en kursvän skapa en ljudbild. Tre och en halv minut ljud som skulle lyssnas till av de andra deltagarna på kursen samtidigt som de fick forma en bit lera så som de tyckte att ljudbilden lät. Mycket spännande att koppla bort ett sinne som synen som styr oss oerhört mycket och som gör att vi ofta fastnar i självcensuren och blockerar oss från att skapa med själv och hjärta.
Tillsammans skulle vi sen bilda en skulptur av våra (fyra personers) ljudskulpturer och ge denna en ny ljudbild. I vår grupp pratade vi inte så mycket udner själva byggandet av skulpturen men efteråt när vi skulle göra ett ljud åt den så började vi spåna på hur vi upplevde den och vad vi fick för associationer. Det visade sig att vi hade ganska olika tankar om hur vi upplevde skulpturen och vi bestämde oss för att improvisera fram ljudbilden utifrån allas egna tankar. Ljudbilden blev således ett gemensamt ljud av våra individuella upplevelser.


Efteråt fick alla presentera sina ljudbilder och de andra i gruppen fick säga vad de tänkte eller fick för bilder kring skulpturen/ljudet. Det var spännade att höra hur alla tänkte och hur det blev olika i allas huvuden.
Jag själv fick en lustfylld känsla i kroppen och tankarna i huvdet blev klara och fria. Det påminde mig mycket om impovisationsarbetet vi gjorde på teaterutbildningen där vi ständigt tränade oss i att vara i nuet och att reagera på impulser. Ett härligt med krävande tillstånd. 

Där lärare lär

" Utöver att erbjuda stöd och kulturell förmedling (ämnen, verktyg, etc.) kommer de lärare, som lärt sig observera, dokumentera och tolka de processer som barnen på egen hand genomgår, att upptäcka att det också är i denna kontext som de kan finna sina största möjligheter att lära sig undervisa"
Carla Rinaldi ur Att göra lärandet synligt, s. 83

Ja det finns inga genvägar till att bli en "supperpedagog". Det finns inga enkla tricks som man kan lära sig och sedan applicera på alla barn man möter i all framtid. Läraryrket är lika föränderligt som de barn som vi möter varje dag, och som den kunskap och erfarenhet vi har av världen som omger oss. De enda som kan säga någonting om hur vi på bästa sätt möter barnens nyfikenhet är barnen själva. Det är till dem vi ska lyssna. Det är av dem vi ska lära.

Atelierista- Ateljén som pedagogisk miljö

"Våra miljöer är som landskap av möjligheter och uppslag."
ur Att göra lärandet synligt, s 67

När jag idag satt och samla de bilder över hur den pedagogiska miljön på torget har utvecklats under hösten såg jag hur Ateljén på något sätt hela tiden legat "före" resten av miljön. Den har liksom gjort erbjudanden som sedan smittat resten av rummet. Jag vet inte varför det har blivit så här (men jag kan tänka att de har något med Atelieristautbildningen att göra ;) och jag har som sagt inte upptäckt att det var så här förrän nu när jag samlade mina bilder. Det är intressant dock att atlején får vara ett skapande levande centrum dit man kan gå för att göra sina tankar synliga.

Barnen är (fortfarande) inne i utforskandet av materialen. De äger nu namn och metoder för flera olika typer av material och de kan välja hur, när och var de vill använda dem. Jag hör nu två och treåringar som pratar om att måla med täckfärg eller med vattenfärg, att de vill arbeta med leran eller klistra med flytande lim och silkespapper. Barnen som kommer till torget är två och tre år gamla. De har fått möjlighet att pröva, att känna, att utforska ateljéns erbjudande och de har fått ett fleratal verktyg som de börjar lära sig behärska. Några av dem har även börjat gestalta i sina bilder och konstruktioner. De berättar vad de målar eller konstruerar och har historier i processen. Det är väldigt facinerande att lyssna till dem när de förklarar och höra hur de kan göra sina tankar synliga när de arbetar med de olika materialen.

För att kunna göra det möjligt för barnen att arbeta i estetiska läroprocesser tänker jag att det är viktigt att miljön är rik på möjligheter. Den bör vara inbjudande och iordningställd och materialet ska locka barnen, det får inte bara bli ett virrvarrv eller ett stök av grejer. Tydligheten i miljön, där var sak har sin plats, är nödvändig för att få en överblick på vad man kan göra och använda. Barnen är mycket medvetna om hur de ska behandla materialet och hur de kan kombinera det. De är noga med att plocka undan och sortera efteråt och det är som om detta arbete är minst lika viktigt för dem. De blir ofta lite upprörda om jag ber dem lämna kvar sina färgpytslar (om det är så att det finns mycket färg kvar som man kan fortsätta använda) för de har en upplevelse i sig att få vattnet att skölja bort de färger de andvänt.



Ateljén har en mängd olika typer av material som kan kombineras på olika sätt. Här finns förutom olika typer av färg också olika typer av papper, pärlor, glitter, fjädrar, sugrör, plastband, skrotmaterial, lera, play-dough m.m. Materialet ska inbjuda barnet till att tänka kring det oavsätt om det är ett medvetet sökande efter något som kan vara hjul på min bil eller bara ett frossande i glitter på min målning.

Denna hösten har fokuset legat mycket på att ge barnen erfarenheter av många olika typer av material och metoder. Genom att ha dokumenterat de processer som barnen har varit i har jag haft möjlighet att koppla dem till varandra, ge tillbaka bilder till barnen över hur de arbetat, för min egen del se hur olika barn har olika sätt att närma sig materialen och olika strategier att utveckla sitt arbete samt gett mig underlag för att diskutera tillsammans med barnens hemvistpedagoger om hur barnens olikheter synliggörs och hur vi kan möta varje barn utifrån dess .Tiden har dock inte varit på min sida och mycket av det pratktiska arbetet med organisationen i den nya förskolan har tagit tid från dokumentationen. Mycket har jag dock haft i mitt huvud och jag ser nu när jag änligen fått lite mer tid att samla alla bilder att det har hänt enormt mycket dessa fyra månader.

Jag har funderat mycket över hur jag kan inspirera barnen och samtidigt ge ateljén och barnens arbete en historia och när jag funderat har jag tittat mycket på alla bilder vi har tagit. Jag tänker nu att jag ska samla de foton jag har på barnens bilder och på de utforskande de har varit i och göra en bok för dem att bländra i som kan finnas i ateljén. En projektbok över deras första termin....Vi får väl se hur det går med det och vad barnen säger....

"Dokumentationen bekräftar värdet av minnen och berättelser som en rättighet och som en vesäntlig kvalitet i förskolemiljön. "
ur Att göra lärandet synligt, s.62

28 nov. 2011

Meningen med förskolan


En liten reflektion om meningen med förskolan så här på måndagskvällen. Hittade detta geniala formulerande hos en klok kollega på bloggen Skapa Mening;

"Och dessutom behöver väl inte barn gå i förskola för att lära sig att fungera i grupp, namn på färger, dagar, saker, äta och klä på sig, något som de ändå skulle lärt sig om de varit hemma?
Att gå i förskola måste väl ändå handla om något mer och något annat. Något större som vi inte kan skapa var och en på sitt håll?"

Vad tänker ni om det?

26 nov. 2011

Traditioner och mallar

Nu är det den tiden på året igen då julen står för dörren och vi i förskolan får många förväntningar på hur vi ska fira och föra vidare traditioner (som det står i läroplanen). Många och långa är Luciatågen, pysselkvällar och pepparkaksbak. Jag älskar julen. Den är verkligen en höjdpunkt för mig på året och jag gottar ner mig i julpynt, lysande stjärnor, glögg, pepparkakor och skumtomtar. Mitt i allt detta kommer också många frågor som rör huruvida barnens röster och görande passar in i traditionerna och hur vi i lärare kan hitta vägar i allt "mallande" för att finna just dessa.

Vi pratar inte ofta om hur alla dessa mallar påverkar våra barns uppfattning om hur något kan vara eller inte kan vara. Kan det vara så att vår välvilja i att vilja göra något fint som föräldrarna kan uppskatta gör att vi inte ger barnen en chans att göra något eget för vi vill inte att föräldrarna ska bli besvikna? Man tänker länge och väl för att hitta julpyssel som en ettåring kan "klara av" vilket innebär att det ska bli fint och gärna föreställa något som vi vuxna kan acceptera. När vi "rättar till" en uppochnervänd tomteluva eller trycker barnets hand i fingerfärg och gör en ren så gör vi väl ändå det för föräldrarna, eller? Vi pratar mycket om hur vi ska lyfta olikheter och göra barnen medvetna om att dessa är viktiga, hur gör vi det i julpysslet? Tänker vi ens på vad vi gör eller gör vi som vi alltid har gjort?

Jag tänker också på vilka de traditioner är som vi ska föra vidare. I vår familj har vi ett gediget traditionsschema på julafton. När vi för första gången skulle fira med min mans familj så visade det sig att de hade helt andra traditioner. Vår jul fick nu bli en mix av båda. Pratar vi med barnen/med familjerna om hur deras traditioner ser ut? Vi skulle kunna bjuda in och samla en bank av traditioner från olika familjer (som säkerligen har olika traditioner från olika delar av landet eller från andra länder) och synliggöra hur jultradtitioner kan se olika ut. Det kanske finns föräldrar som har kunskaper om tekniker, metoder, musik, berättelser vad vet jag som skulle berika vår syn på julen och synliggöra de olikheter och erfarenhter som finns i barngruppen.

Jag bli så kluven i detta. För någonstans tänker jag ändå att vi måste ha barnens intressen i fokus. Jag har stått med föräldrar som varit mycket upprörda över att vi inte arrangerat luciatåg med tvååringar. Hur långt ska man väga för att göra något som barnen har behållning av eller något som föräldrarna förväntar sig?

Sen kan man ju också tänk," äh strunt i det Linda" allt behöver inte vara så genomtänkt....eller behöver det det? Vad tänker ni? Hur gör ni?

24 nov. 2011

Att hämta inspiration hos varandra

Nätverksträff Molinsgatan

Sorterande och kategoriserande av olika knappar med treåringarna.


Igår var det nästverksträff på Molinsgatans förskola. Vi var runt 30 personer som samlades för att tillsammans besöka förskolan samt diskutera kring bilder om utforskande och barns läroproceser. Det var många välkända ansikten där och alltid lika roligt att ses. Tiden är på något sätt aldrig tillräcklig och det finns så mycket att prata om. Det är inspirerande att omge sig av så många människor som har en stor kärlek till förskolans arbete och barnens rättigheter att få ställa sian egna frågor och tänka och göra med alla sina möjligheter.

Vi delades in i olia mindre grupper och fick fyra bilder var som vi först objektivt (är det möjligt?!) skulle beskriva och sedan tolka. Dialogen var levande, ivrig och inspirerande. Efteråt samlades vi i storgrupp och pratade om hur vi hade tolkat och vad vi hade sett.
Min reflektion gick mycket åt att många pratade om barnen i bilderna som delaktiga eller inte delaktiga i görandet och jag funderar över hur vi värderar barnens olika roller i processen samt hur vi ofta ser de "aktiva" barnen som delaktiga medan de mer "observerande" barnen som inte delaktiga. Hur kommer det sig och varför värderar vi sättet att delta?

Det kändes som om vi kunnat prata i många många timmar men träffen var alldeles för snart över och jag som kom sist gick också sist med en varm och glad känsla i mage och hjärta :)



16 nov. 2011

Att dokumentera, analysera och följa upp barns utveckling och lärande

Tjoho. Visst känns det som Björklund har hittat en väg till bedömning även i förskolan?
Nä så behöver det inte vara. Man kan beskriva och berätta utan att bedöma barnens görande som bra eller dåligt. Man kan beskriva processer där barn utvecklas och lär men man ska alltid veta att man själv, de andra barnen och miljön påverkar det som händer. Dokumentationen har också ett fokus, det är att verksamheten skall bedömas i meningen av hur den tillgodoser barnet att faktiskt kunna utforska de strävansmål som läroplanen satt upp för förskolan. Här kommer ett exempel på hur man kan arbeta med hjälp av pedagogisk dokumentation.



Barnens utveckling och lärande ska dokumenteras, följas upp och analyserar mot vad förskolan faktiskt har erbjudit barnen för möjligheter till utforskandet av strävansmålet. Detta innebär (för mig) att man ska se på varje enskilt strävansmål och tänka kring vad för material eller utmaningar som förskolan har gett barnet och hur barnet har utforskat dessa. Material och utmaningar som ska finnas tillgänliga för barnen oavsett ålder.
Här är ett ex på hur denna dokumentation skulle kunna se ut i ett ex för matematik med en tvååring.
Dokumentationen:
Pedagogerna har uppmärksammat att XX har visat intresse för att sortera. XX samlar material i väskor som finns tillgänliga och häller sedan ut dem för att plocka och sortera dem.
Reflektionen för pedagogerna:
Här använder sedan pedagogerna sig av sin kunskap för att knyta XX görande till läroplanens straävansmål. De pratar tillsammans om vad XX faktiskt gör. De tänker bl.a. på den matematiska förmågan att sortera och klassifiera objekt.Det visar sig också att en annan pedagog har uppmärksammat två andra barn som också håller på med sortering på olika sätt. De pratar om barnens olika strategier och detta leder till att de bestämmer sig för att hitta material som gör att barnen kan vidare utforska sortering/klassifiering.
Utvecklingen, vidare utmaning:
XX har nu fått tillgång till material som har olika former och färger för att kunna vidareutveckla sitt intresse. Han har också fått två barn till (LL och NN) att utforska tillsammans med. Barnen  sorterar nu förmålen utifrån form och färg. De har också hittat likheter i material som de har samlat på ett ställe, t.ex. tygremsor, fjädrar, pärlor osv.
Tillsammans med beskrivningen finns bilder på hur processes av XX  och de andras undersökande och upptäckande har gått till. Beskrivningen är värderingsfri och tittar på hur barnet gör. Detta är ett sätt att dokumentera, analysera och sedan följa upp vad barnet har för intressen inom de olika strävansomårdena som håller sig till läroplanens innehåll som inte ska ge utrymme för bedömning av XX personlighet, XX känsloliv, eller något annat sådant som ofta fanns med i de utvecklingspsykologiska bedömningsmallarna. Dokumentationen fortlöper på detta sätt och utgår alltid från barnens intresse som sedan pedagogerna kopplar till läroplanen och utmanar med andra typer av material, frågor, utmaningar. Samma exempel kan också visa andra aspekter av vad barnen har utforskat i fråga om t.ex. samarbete, kommunikation, delaktighet m.m. det beror helt enkelt på vilka glasögon vi har på oss.

Vi vuxna vill gärna dela upp kunskapen i bitar och se att våra barn får alla bitar som de ska ha, matte, svenska, kemi, biologi.... Det är lite som om man istället för att mata sina barn med god mat så skulle man ge dem c-vitaminer för sig och proteiner för sig och kolhydrater för sig i nån tablettform. Vi vet att kroppen behöver ha alla dessa delar för att utvecklas och må bra men vi delar inte upp dem utan vet i vårt huvud att kött innhåller protein eller att pasta innehåller kolydrater eller att mjölk innehåller kalcium. Likaså borde vi kunna se läroplanens strävansmål i det som barnen leker och utforskar för att kunna göra tillägg som utmanar dem vidare. Det kanske verkar banalt att jämföra utbildningen med mat men tänk på det en stund och fråga dig sen varför vi, när det kommer till utbildning, gillar att dela upp saker som egentligen hör ihop.



Tänk sedan på hur estetiken i regnbågens färger lockar fram intresset för naturvetenskapliga fenomen som ljuset brytning.


Om vi inte kan skapa meningsfulla samanhang för barnen att verka i så kan vi heller aldrig få dem genuint intresserade av det vi önskar att de får upptäcka. Vi kommer inte få dem att tycka om att lära sig saker, vi kommer istället få dem att se utbildning som ett nödvändigt ont. Är det det vi vill?

11 nov. 2011

det kompetenta barnet är inte "duktigt"

"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäck, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv."
ur Att göra lärandet synligt s. 79, Dokumentation och utvärdering: Vilket är sambandet? av Carla Rinaldi

Jag har tänkt mycket på vilken bild vi har när vi pratar om det kompetenta barnet. Lise-Lotte Bjervås tog upp dilemmat i att de pedagoger som arbetar med pedagogisk dokumentation, som hon följt i sin avhandling, faller tillbaka i det utvecklingspsykologiska tänkandet när det gäller barns mognad kontra vad de klarar av. Pedagogerna uttalar inte detta men det finns i deras sätt att prata om barnen.

Hur definierar vi det kompetenta barnet? Jag tror det blir farligt att slänga oss med orden om vi med det kompetenta barnet menar ett barn som "kan" saker med en vuxens sätt att göra och tänka som norm. Jag tänker att Carla Rinaldi menar att man i Reggio Emilia ser ett barn som är kompetent utifrån att söka sin egen kunskap, att tillsammans med andra utforska och upptäcka på sina villkor. Ett barn som har rätt att prova själv och har rätt till sina egna tankar och sin egen hypotes. Ett barn som kan visa andra barn och vuxna hur det tänker och gör, ett barn som kan öppna upp dörrar till att se världen på andra sätt.

Vad tror ni?

Inspirerande möte

Igår morse, med lite fjärilar i magen, stegade jag in i föreläsningssalen för att föreläsa för lagledarna, rektorerna (jag vägrar förskolechef) och utvecklingsledarna i min kommuns förskolor. Jag hade, genom en kollega i RE-nätverket, fått uppdraget att föreläsa om hur man med hjälp av pedagogisk dokumenation kan driva, utveckla och utvärdera verksamheten i förskolan. Ett mycket spännande och hedrande uppdrag och jag tackade ja på stört och med kort varsel. Vilken möjlighet att få gå i dialog med min nya arbetsplats! Vilken möjlighet att få dela mina tankar med pedagoger som påverkar barns lärande varje dag!

När förmiddagen gick mot sitt slut hade jag en varm känsla i magen. Jag mötte många glittrande ögon och hörde många röster som diskuterat viktiga saker om meningsfulla sammanhang och hur vi som pedagoger kan se barns lärande och möta deras nyfikenhet. Vi fick prata med varandra, dialogiserade kring svårigheter, om hur vi använder orden, om hur vi gör för att möta varandra och bygga tillit och framförallt om hur vi möter barnen och gör tillägg som utmanar dem.

Jag ska skriva mer om denna fantastiska förmiddag men nu tar jag helg!

Atelierista-Projektinspiration

Anna-Maria Andersson från förskoleenheten Solängen i Kärra bjöd förra torsdagen in oss till en inspirationsfylld kväll då hon delade med sig av sina erfarenheter som pedagogista. Vi fick följa med i hennes kollegors dokumentation kring två av projekten på förskolan Solgläntan. Det första projektarbetet handlade om 2-åringars möte med såpbubblor och deras tankar och göranden kring dessa. Ett inspirerande projekt som visade hur man tar tillvara de yngstas tankar och ger dem möjligheter att visa dem. Det andra projektet handlade om barnens förhållande till byggnader och visade hur skarpa ögon och hur mycket tankar det finns hos femåringar.

När jag tänker på vår roll som observatörer och hur vi sedan får en roll som synliggörare så tänker ajg på hur detta med att synliggöra barns lärandestrategier ger oss vuxna en bild av hur vi behöver närma oss barn.

"Utöver att erbjuda stöd och kulturell förmedling (ämnen,verktyg etc.) kommer de lärare som lärt sig observera, dokumentera och tolka de processer som barnen på egen hand genomgå, att upptäcka att det också är i denna kontext som de kan finna sina störstamöjligheter att lära sig undervisa"
ur: Att göra lärandet synligt, s. 83, Dokumentation och utvärdering: vilket är sambandet? av Carla Rinaldi

Mia har mycket ödmjuka ögon och en erfarenhet som är både djup och bred. I sin roll som pedagogista arbetar Mia med att lyfta tankar med arbetslagen som driver projekten och hon handleder dem och utmanar dem i deras arbete med barnen. Hon balanserar mellan att vara ett stöd för utveckling av pedagogernas tankar och att våga utmana dem när de faller tillbaka i det förgivet tagna. Det är en svår roll som kan likställas med en pedagogisk ledare för förskolan.
Det jag tänkte på var hur man genom projekten på något sätt lyckats få tag på så många omården i läroplanen genom att utgår från barnens intresse. Läroplanen berättar tydligt att det är här vi ska börja och ingen annanstans.

"Verksamheten skall utgå från barnen erfarenhetsvärld, intressen och motivation att söka kunskap."
Lpfö98 rev. 2010, s6

" ...att finna förskolans mening, eller snarare att konstruera förskolans mening genom att se den som en plats som spelar en aktiv roll i barens sökande efter mening liksom i vårt eget sökande efter mening" ur. Att göra lärandet synligt, s 79 Dokumenation och utvärdering: vilket är sambandet? av. Carla Rinaldi
Att, som pedagogerna på Solgläntan, våga lita till att barnens intressen ger innehållet i verksamheten och som pedagoger ha kompetensen att kunna lyfta dessa intressen och se innehållet i dem är eftersträvansvärrt för alla som arbetar i förskolan. Eftersträvansvärt men också svårt och utmanande och därför behöver man också personer som Mia som har kompetens att se pedagogernas strävan och göra för dem vad de gör för barnen, stötta och utmana. Om förskolan innehåll ska utvecklas och växa så behövs pedagogistorna på alla förskolor.

Tack Mia för att du delar din erfarenhet och hjälper oss att tänka vidare!

5 nov. 2011

Atelierista- Älska förändring!

Tarja Häikiö är en engagerad och passionerad inspiratör för oss som vill förestå mer om hur man arbetar i förskolan i Reggio Emila. Tarja har arbetat nära Reggio Emilia i många år och har skrivit sin doktorsavhandling, Barns estetiska läroprocesser : atelierista i förskola och skola, Häikiö 2007  om Atelieristans roll då hon intervjuade och tog del av erfarenhterna hos lärarna i Reggio Emilia. Hon mötte oss denna mörka, och senare även regninga, torsdagskväll på HDK i Göteborg (Högskolan för Design och Konsthantverk). Vi fick två timmar med tankar från Tarjas avhandling där hon beskriver filosofin och tankarna bakom de ställningstaganden som gjorts i Reggio Emilia.

Många tankar flög genom huvudet några dröjde sig kvar lite extra som tankarna kring den polarisering som finns i de tankar om lärande som finns i Reggio Emilia. Tarja sa - Ni kommer att märka att jag säger emot mig själv, eftersom om det ena finns så måste även den andra finnas. Motsatser och motpoler är det som livet består av. Om inte svart är hur vet vi vad vit är? Om inte sorg finns hur kan vi känna glädje? Mjukt och hårt, strävt och lent, runt och kantigt....Vi kategoriserar världen utifrån våra intryck och hur vi upplever olika saker.

Vi pratade om den struktur och ordning som finns i Reggio Emilia (intressant appropå Björklunds diciplinuttalnade) om hur allt material har sin plats, är sorterat utifrån olika egenskaper och hur barnen hanterar materialet. Björklund skulle med alla säkerhet kalla det att barnen respekterar lärarnas ordning men jag skulle hellre vilja uttrycka det som lärarna har fått barnen att förstå att materialet har ett värde, att det ger barnen möjligheter, att det ger oss möjligheter. På så sätt är det också vårt att ta hand om, vårt att se efter. Det är här jag tror att Björklund har fel, jag tror inte man kan hota elever till ordning , jag tror att man måste få dem vilja ha det själva.

Jag tänker mycket på att saker aldrig är svarta eller vita fastän vi gärna vill göra dem till det, att det är viktigt att alltid ha många ingångar (barns tankar, pedagogerns tankar, pedagogistans tankar. atelieristans tankar, föräldrars tankar, politikers tankar, samhällets tankar)  för att närma oss den verklighet som vi skapar tillsammans. Ett evigt diskuterande, reflekterande, dialogiserande, runt, runt, runt. Det tar aldrig slut för att allt ständigt är i förändring. Älska förändring! som Loris Malaguzzi uttryckte det.
Vad har morgondagen att erbjuda?


Arbetar man med utbildning så måste förändringen få en kärleksförklaring eftersom att man ständigt förändras när man lär sig nya saker och eftersom världen, varje dag vi vaknar upp, faktiskt inte är den samma som igår. Hur påverkar detta utbildning och hur påverkar detta det innehåll vi har i vår verksamhet? Jag söker nya frågor i hur man kan lära att lära för att få en drivkraft att påverka förändring och ta framtiden i sina händer.

Jag tänker på min kollega som arbetar i ett projekt som handlar om grodor med sina 3-5åringar. Hon beskriver för mig hur barnen hela tiden ställer nya frågor och prövar sina hypoteser, "Nähä, om det inte var så så kanske det är så här. " De lär sig hur de kan utforska och lära om de saker de är nyfikna på. Jag tänker att de övar hur de förhåller sig till omvärlden. Detta pågår hela tiden. Barnen ser sitt forskningsområde överallt, de pratar om det ständigt och de hittar nya ingångar till hur det kan vara och varför. Barnen gör andra barn intresserade och sprider glädjen, engagemanget, nyfikenheten vidare. Det är så jag vill att förskolan (och skolan med för den delen) ska vara. En plats för engagemang, nyfikenhet, passion, glädje och även för motstånd, kämparglöd, gnisslande tänder och stångande huvuden, för lärandet (förändring) är inte alltid enkelt. Det kan till och med vara svårt ;)

Tack Tarja!

2 nov. 2011

Kommunicera matematik


Hur synliggöra man vad matematik kan vara för barnen? Här har en pedagog tagit tio träkulor och satt på en tråd och fäst tråden i en liten plastlåda. Man gömmer några i lådan och de andra hänger ut, hur många har man gömt? Ett av barnen ville genast "spela" med mig. Kan denna låda ge nya frågor om antal, om tiotal, om att synas eller inte synas, om att.....
Finns matematiken om bara de vuxna ser den eller måste vi på något sätt göra den synlig även för barnen?
Förskolan har fått kritik för att vi inte är tillräckligt bra på att synliggöra bl.a. matematik och teknik. Hur skapar vi miljö för detta och hur gör vi det utan att fastna i mallarna när symboler som siffror eller bokstäver faktiskt är en mall en sak vi kommit överrens om för att kommunicera. Kan vi på något sätt använda oss av en mångfald där mallarna kan utmanas men ändå vara del av den mångfalden?

 Hur gör vi? Hur gör ni?

Retur möter linjal


På Knappekulla förskola i Lerum. I eget initiativ av barnen. I ett undersökande där materialet är tillgängligt och pedagogerna tillåtande om än utmanande!

1 nov. 2011

Torget har fått sin egen infovägg :)


Här finns information om vad som händer just nu. Det kan också hänga aktuella artiklar, bilder som barnen har gjort, tankekartor, bilder från verksamheten....vem vet vad som kommer växa fram här :) Jag har också flyttat min bild från stora anslagstavlan till torget. Ett av barnen saknade mig och jag berättade att jag hade hängt min bild på torget istället, han sprang in för att titta och ropade -Där är du! Du skrattar, Linda! Du skrattar på bilden!

30 okt. 2011

Atelieristan-Hirshhorn i Washington

Under besöket i Washington gjorde jag en uppgift på Atelieristautbildningen då jag missade besöket på Göteborgs Konstbienal (vilken jag ändå kommer försöka besöka). Jag var på Hirshhorn som är museet för modern konst (konst från slutet av 1800-talet till vår tid) och såg deras utställning samt tittade på Andy Warhols utställning Shadows. Jag vill beskriva och tänka lite kring Warhols utställning.



Utställningen var en enda stor passage som svängde sig i en halvmåne. Målningarna har sitt ursprung i ett fotografi av en skugga som Warhol fotograferade i sin studio. Detta blev sedan en variation i 102 stycken canvasdukar där Warhol har screenstryckt bilden och sedan handmålat ovanpå.
Färgerna och kontrasterna i tavlorna var fantastiska att se när de i sådan mängd liksom tog över hela rummet. Repetition och variation stod i kontrast till varandra. Färgskalan var Warhols poppiga starka fäger med kontrasterna svart och vitt.

Hur känns det här verket för dig? Beskriv med tre ord.
Mäktigt, färgstarkt, elektroniskt

Vilken sorts tankar får du?
Jag vill springa, jag vill springa längs raden av bilder (detta gjorde jag inte eftersom jag säkerligen hade blivit utslängd av de många och stora vakterna som vaktade verket) och låta dem passera vid min sida, jag får en känsla av en filmsekvens eller en ljudsekvens i ett redigeringsprogram som förstorats upp och dragits ut. Väggens svägning gör att jag på något sätt känner en hastighet, ett driv. Färgernas styrka ger ett framfusigt intryck samtidigt som det mycket mörka, svarta dämpar och påminner om något hotfullt.  Jag förundras över varitationen i tavlorna som springer ut en liten vardaglig skuggbild, hur fägerna har varierats och förändrar bilden. Hur upprepningen av bilden i dessa 102 tavlor ger en nästintill oändlig följetång av bilder som förändras men ändå är den samma. Verket svänger så mycket i konsthallen så att det är omöjligt att från ena änden se till början, detta ger en slags drömsk upplevelse där bilderna bara "matas" fram och tycks var oändliga.

Vad tror du konstnären vill uttrycka?
Jag tänker att mängden av tavlor har en betydelse för Warhol. Han har lekt med skuggans uttryck och omformat dess budskap på en mängd olika sätt. Jag tänker att han expanderat sitt bruk av varation (han har ju gärna gjort serier av tavlor) och lekt med uttrycket det ger i den mängd han har skapat. Jag tror att hans mening var att man ska bli slagen av upprepningen, av mängden av storleken på verket och samtidigt förundras över hur något lite och oansenligt kan bli något väldigt betydelsefullt.

26 okt. 2011

Mörker ger ljus

Under oktober månad har mörkret kommit till torget och detta innebär att arbetet med ljuset tar nya uttryck. En over head apparat har besökt torget och barnen har utforskat ljus och skugga. Jag kommer visa bilder på detta men har inga i skrivandet stund!  

Ett av barnens spontana kommentar till OH:n var -Oj, titta vilket litet ljusbord!  (snacka om vad man har för referenser:) På OH-apparaten finns det nu genomskinliga tvådimentionella geometriska former, ljugransglitter och pärlhalsband. Ett av barnen tyckt att glitterts skugga såg ut som kaninöron :)

Barnen förändrar mönstrena på ”det lilla ljusbordet” och förundras över att se sina händer i taket/på väggen. De tjuter, skrattar, hoppar och klappar händer! De försöker också förstå hur formerna och skuggorna kommer upp på taket/väggen. De visar detta genom att ta bort alla formerna på OH:n och sedan titta i taket och så lägga på dem igen. De har inte än sett sin egen skugga då de placerat sig mellan OH:n och väggen, ska bli sännande att se hur de reagerar på det :)

Vid lunchen igår iaktog jag ett  av barnen som lät blicken vandra länge mellan å ena sidan skuggorna på väggen och å andra sidan vårt stora ljusbord som står längre bort....hon ville uppmärksamma de andra barnen på att formerna (de som brukade ligga på vårt stora ljusbord) nu var i taket  men fick inte något riktigt gensvar denna gång. Det var spännande att se hennes koppling och nu återstår det att utmana henne i att tänka vidare kring det.
En bild på 1 och 2åringarnas ljusbord sålänge :)

Hoppas ni får en mörk höst alla ljusälskare :) Ni förstår vad jag menar!!

24 okt. 2011

Pedagogistan och Atelieristan

Sarah frågade mig om hur jag tänkte kring Pedagogistan och Atelieristans olika roller. Jag har tänkt en del på detta och tänker såhär utifrån mina erfarenheter (har arbetat med Pedagogista men inte med Atelierista). Jag tänker att Atelieristan är mer "hands on" än vad Pedagogistan är. Pedagogistan arbetar med det övergripande, för att organisera, informera, tänka tillsammans med pedagoerna medans Atelieristan kan bli en resurs i arbetet med barnen. Låt mig förklara närmare.

Pedagogistan
Kan ha det pedagogiska ansvaret deligerat från förskolechefen (men ytterst är det förståss förskolchefen som är ansvarig).

Är med på arbetslagens reflektionstid för att vara delaktig i de olika projekten, utmana vidare samt t.ex. tillföra relaterad forskning. Vara den pedagogerna kan rådfråga när man t.ex. förbereder för projektutveckling, föräldrasamtal, föräldramöte, dokumentation o.s.v.

Agerar mentor för nyanställda, nyexade lärare.

Driver lärgrupper/utvecklingsgrupper. Tar fram fortbildningsområden som är aktuella, håller sig á jour i den senaste forskningen. Skriver kvalitetsredovisningar och lokala arbetsplaner.

Tar emot studiebesök, håller i övergripande delar så som organisation och arbetssätt. Gör detsamma för att introducera föräldrar vid start på förskolan.

Gör publikationer, står för en gemensam profil utåt. Tar hand om hemsidan.

Från Utställningen The Bright Beneath
Atelieristan

Har ansvar för att utmana och inspirera pedagogernas arbete i de estetiska läroprocesserna och med lärmiljöerna.
Gör detta bl.a. igenom att;
*reflektera tillsammans med arbetslaget eller en enskild pedagog.
*utmana barn i olika typer av material-miljö då den "ordinarie" pedagogen kan få möjlighet att dokumentera barnen. Gör detta med tanke på att fördjupa projektens processer.
*ha workshops i praktisk materialkännedom med pedagogerna.

Har ansvar för materialinköp, ansvar för att material finns tillgängligt på alla hemvister. Utmanar och stödjer pedagogerna i byggandet av den pedagogiska miljön.

Deltar som mottagre av studiebesöken med att ge inblick i den pedagogiska miljöns funktion samt hur man arbetar med de estetiska läroprocesserna.

Fungerar som reflektionsparter för Pedagogistan.

Delar Pedagogistans (och egentligen alla pedagogers) ansvar för att koppla förskolans arbete med samhället och göra barns röster och görande synligt.

Vad tänker ni?

Ha en skön måndagkväll!

23 okt. 2011

Atelierista-Basgruppsträff


I torsdags hade vi basgruppsträff igen :) Denna gång var vi på min förskola och skapade utifrån färdiga bilder. Förutom tidningar med bilder fick mina basgruppskollegor också tillgång till olika typer av material som barnen har tillgång till vid bilskapande/konstruktion på torget. Silkespapper, fjädrar, sugrörsbitar, glitter, pärlor,glasspinnar, julgransglitter m.m. Vi skapade våra bilder på två papper, alltså fick man dela på ett papper och mitt i grejandet så bytte vi platser för att få koppla bort presterandet och fortsätta att utveckla det någon annan hade börjat med.
Under tiden för bildskapandet diskuterade vi Atelieristans roll. Vi pratade om Atelieristan som en coach för pedagogerna i bildskapandets möjligheter, en inspiration för material och metoder, en utvecklare och fördjupare av de kreativa pedagogiska miljöerna och en utmanare för för både barn och pedagoger. Vi pratade också om hur Atelieristans roll kan ta olika form beroende på hur möjligheterna ser ut på olika förskolor.

Många intressanta tankar dök upp och rullade runt i våra huvuden. Det känns mycket bra att dela dem med basgruppen, det känns som vi har ett öppet och ödmjukt klimat med mycket plats för tänkande och prövande. Kul!

19 okt. 2011

Atelierista-Vad är "Reggio"?

Jag stöter ofta på pedagoger som pratar i termer som att något är eller inte är Reggio. Det är också många som frågar mig om Reggio Emilia inspirationen på detta sätt. Jag har funderat mycket över detta och tänker som följer.
Jag har länge eftersökt ord för vad det är vi håller på med i Sverige utifrån RE-inspirationen. Jag tänker att det inte finns något som är Reggio i Sverige. Jag vill istället definiera vad det innebär att vara inspirerad av tankarna kring lärande (för både vuxna och barn) i Reggio Emilia.

Jag tänker på det som Loris Malaguzzi sa om att tankarna och upplevleserna från Reggio Emilia ska får vara en inspiration och inte ett pedagogiskt program som man kan ta över och börjar få en tanke om vad det kan har inneburit. Loris var noga med att varje lands kultur och kontext var viktig för att forma utbildningen. Hur gör vi vårt lands kontext och kultur synlig i vår verksamhet? Hur skiljer sig vårt sätt att tänka från Italienarnas? En sak som slog mig var hur man tittar mycket på naturmaterial inne. Det var någon, en kollega eller en kurskamrat som sa i stil med - Man tar in löv och pinnar på förskolan för att man gör det i Italien men tänker inte på att barnens kontakt med naturen där är mycket liten jämfört med vad den är här i Sverige. Här tar vi barnen till skogen för att utforska detsamma. Detta tyckte jag var ett mycket talande exempel på att man bara har "tagit över" något utan att reflektera över varför.

Jag tänker också att man ofta dömer ut eller ser ner på "traditionellt" tänkande och görande i förskolan och ser då också ner på förskolans kulturella kontext. Jag skulle vilja att vi istället tittar närmare på det vi har gjort (jag säger vi fast jag inte arbetat mer än 4 år i förskolan och inte hunnit var med om så värst mycket historia) och tänker på vad det har bidragit till och hur vi ställer oss till det idag.

Är det "Reggio" att använda Ipad i förskolan?

Det är många pedagoger som blir förvirrande och tappar fotfästet när de börjar arbeta på ett annat sätt. Detta kan vara ett medel för att hitta nya vägar men också bli en nedåtsprial då pedagogerna snart inte vågar göra något av verksamheten för att de är rädda för att "trampa fel" och göra något som enligt deras kollegor, ledning, föräldrar eller vem det nu kan vara som har en åsikt, inte skulle vara tillräckligt mycket "Reggio". Det är detta jag ställer mig mycket frågande inför eller närmaste ifrågasättande inför.


Jag har också mycket svårt för tänket kring att det finns rätt och fel (känn på den Bertil! :) Min tanke är att man motiverar det man gör utifrån situationen och utifrån barnen. För mig är RE-inspirationens största gåva att vi som pedagoger faktiskt reflekterar över det vi gör med barnen och att vi ser barnens lärande och utforskande som något värdefullt, något som vi är nyfikna på. Cristian Fabbi har sagt "Vi har lärt från vår historia att vi inte bör förbjuda något" Jag anser att vi bör vara nyfikna istället och reflekterande. Söker vi att olikheter ska berika vår verksamhet så bör vi också tillåta dem utan att se ner på eller förminska deras betydelse. Så länge vi har barnets utforskande och lärande för ögonen och i hjärtat och så länge vi hela tiden reflekterar tillsammans med våra kollegor och med barnen kring det vi gör ♥
...eller lär man sig bättre med lera?

Vad tänker ni?

6 okt. 2011

Jag tänker mycket på bedömning just nu

Jag tänker att det sätter spår, att det handlar om barn, att det handlar om människor, att det handlar om tolkningar, mallar, ramar. Att det kan göra ont, kännas orättvist, att det kan vara inkräktande att det kan vara upplyftande, nedsänkande, att det kan vara känslosamt, känslokallt. Att det har att göra med normer, värden, läroplaner, bankonventioner, genomtänkande, vägande av ord. Att det kan begränsa, inspirera, kategorisera,  möjliggöra, omöjliggöra....

Jag tänker på bedömning och jag undrar om vi klara oss undan det i förskolan, om vi någonsin kommer att klara oss undan det. Alla uttlanade om barn kan vara bedömningar som formar och möjliggör eller omöjliggör våra barns utforskande om världen.

Hur gör vi för att inte passa in dem i våra vuxna normer? Hur kan vi öppna upp för att barnens röster ska höras, att deras görande ska tas på allvar? Hur kan vi möta barnen på deras vilkor? Hur gör vi för att ge barnen en ärlig plats i samhället idag, som barn inte som någon som ska bli vuxen?

Utforskar annat gräs

Imorgon åker jag med min familj till Washington. Jag ämnar besöka så många som möjligt av de museer som ingår i Smithsonian och bli inspirerad . Bland annat ska jag titta på det här The Brigth Beneath
och sen ska jag vila, umgås och andas också...sa jag det?

Ha en go helg!

2 okt. 2011

Atelieristan-Materialens ABC

I torsdags kväll begav sig hela min basgrupp från Atelieristautbildningen till en av mina basgrupppskollegors ateljé. Där hade hon dukat fram olika typer av material ( vaxkritor, färgpennor, oljepastell, torrpastell, tusch, blyerst i olika hårdhet, kol, grafitstift, akrylfärg) för oss att prova. Stina Braxell gav oss i uppgift att under kursens gång gå igenom materialets ABC, alltså själva prova materialets möjligheter.Vi ska använda hennes materiallista ur boken Skapande Barn.

Jag tror också att det är väldigt viktigt att själv känna materialen för att kunna hjälpa andra att lära känna dem, fördjupa sig i dem eller använda dem som verktyg för att fördjupa sina projekt/synliggöra sina tankar.

"Handens erfarenhet ger tanken mening."
Vea Vecci



Vi hade en kväll full med erfarande och mycket dialog. Ser fram emot fortsättningen.

28 sep. 2011

Små barn bedöms

Bara för att man säger sig använda sig av ett visst typ av verktyg betyder det ju inte att man gör det. Forskning från Göteborgs Universitet visar på felaktig användning av pedagogisk dokumenation.
Små barn bedöms redan i förskolan

Ska läsa denna rapport och ta del av förskollärarnas arbetssätt.
Jag citerar Elisabet Nordin-Hultman;

"Barn är inte på ett speciellt sätt, de blir, på olika sätt i relation till de möjligheter och normer som de olika miljöerna och aktiviteterna utgör.” ur Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande.

Atelieristans roll -miljö för de yngsta

I måndags hade jag lite tid hos mina kollegor som arbetar med ettåringarna. De ville komma igång med sin miljö och vi röjde ut hela det första rummet på hemvisten för att förändra från grunden. Sen började vi bygga stationer och leta fram material till dem. Alla deras "gamla" saker åkte ut på deras lilla torg (mellan hemvisterna för ett och tvååringarna) så rummet vi skulle möblera blev helt tomt. Jag startade med att placera ut möjliga stationer, det blev fem stycken plus en liten bygg med returmaterial. Hade två svart/vita kuber samt en blå och en röd. De behövde också ha kvar botten på sin "pöl" för att några barn sover på den.

Vi pratade om vad barnen gillar att göra, vad pedagogerna har observerat att de håller på med. Det handlade mycket om att pilla, plocka, flytta, rulla så vi tog in material som de kunde utmans med. Detta blev en början för pedagogerna att utorska vidare vad barnen vill. De inhandlade speglar som ska upp på väggarna (behövs bl.a. vid byggen) för att reflektera ljus och material samt göra barnen syngliga på flera sätt. Bilder och dokumentation gör sedan barnens avtryck mer synligt och ger dem en möjlighet att se varandras görande.
En av de svartvita kuberna fick djur på sig och ska kompleteras med naturmaterila av pedagogerna och barnen. Mer material behövs och ska kompleteras allteftersom barnen lär känna de material som finns nu men detta är en start!

"Eftersom vi sätter högt värde på barnens önskningar och på deras tillfredställelsenär de utför sina undersökningar (antingen själva eller i grupper) så måste vi vara säkra på att den sorts materiel vi tillhandahåller ger barnen just ett sådant utrymme."
Paola Strozzi ur Att göra lärande synligt, barns lärande- individuellt och i grupp.

Detta är en utmaning för Atelieristan och arbetslagen. Jag tänker att Atelieristans roll är att fördjupa och utmana pedagogernas tänkande kring hur miljön kan utmana barnen i olika åldrar. Atelieristan behöver ha fördjupad kunskap i miljöbyggande och en kännedom om materialen och dess möjligheter för att bli en resurs till ett fördjupat tänkande kring materialens möjligheter för hela förskolan.








27 sep. 2011

Hej då torget!

Vi ses på torsdag. Imorgon spenderar jag dagen med min älskade lille son. Ska också svara på lite mail från er som skrivit till Kullerbyttan.
Ha en go tisdagskväll!


25 sep. 2011

Tillgodoser förskolan barnens möjligheter att utvecklas och lära?

" Förskollärare ska ansvara för att varje barns utveckling och lärande kontinueligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner."
Lpfö98 rev. 2010

Här kom också en mycket intressant artikel, tipstack till Sssprit :)

Därför måste vi diskutera bedömning i förskolan

23 sep. 2011

Atelierista- Materialtillgång för de allra yngsta

Igår på utbildningen pratade vi om hur barnen får tillgång till material beroende på ålder och vilka erfarenheter vi hade från detta. Vi pratade  en sväng om alla mallar, påskkycklingar som gjorts av tummavtryck där pedagogerna fyllt i ögon och fötter, bamsemallar som fyllts i med det stora utbudet av kritor i blått och brunt, silkespapper i rosa och vitt som limmas fast på lille skutts valda delar. Mallar som skapar ett rätt och ett fel, en prestation och barn som blir rädda för att misslyckas och därför inte alls vill prova.
Vi pratade också om hur man skapar möjligheter med material för de som aldrig har fått prova. De som är fem år men inte har fått göra något på egen hand förut eller de som är ett år och precis skall börja klottra. Vi pratade om tillgång, struktur, frihet och ansvar.

Min upplevelse är att man ofta har för lite material och för lite variation. I en miljö som ska inspirera till utforskande behöver materialet tala till barnen, det behöver locka och synas för att barnens ska bli intresserade. En av mina baslagskollegor sa " Hur ska man kunna veta vad man vill göra om man inte vet vad man kan göra? " Miljön och materialet måste ge möjligheter! Jag har sett barn som blir uppslukade av material där de verkligen går in i och håller fast vid intressant material, jag har hört (och sett) föräldar och andra pedagoger vilja sätta händerna i material och vilja stanna i miljö då de uttrycker "Här skulle jag velat gå i förskolan! Får jag stanna här ett tag?" Man lär sig genom att se vad barnen stannar vid, var de vill vara, var de leker aktivt och konstruktivt.

"Våra miljöer är som landskap av möjligheter och uppslag. Hela förskolan befrämjar relationer mellan barnen själva och mellan barnen och materielen."
Paola Strozzi ur Att göra lärande synligt-barns lärande individuellt och i grupp

Idag flyttade jag om lite på torget. Det mesta var en nylokalisering av några stationer, men också en exansion av ett par av dem samt en utflyttning av ljusbordet till torget. Tanken där är att kunna erbjuda olika typer av material, att det ska vara en levande plats. Det fick sin plats strax innanför dörren som leder ut mot de yngstas hemvister. Jag ville att det skulle locka och bjuda in barnen på torget. Jag hoppas det kommer hända!


Stina pratade om leran och hennes övertygelse om lerans kvalitet och möjlighet. Jag kände att jag har tappat leran på torget (eller igentligen har jag väl inte hunnit dit än) men ska nästa vecka ta upp en klump och låta barnen sätta händerna i den. Jag vet inte vad de har för erfarenhet av lera, jag gissar att de flesta inte har någon erfarenhet men med den lust och det mod som de kastar sig in i nya saker så kommer det finnas många fina utforskande att fånga.

Ha en skön fredagskväll !

22 sep. 2011

Byta tankar i olika forum

Igår delade jag tankar med ett gäng stjärnögspedagoger och pratade om pedagogisk miljö. De är inne i början av sitt förändringsarbete och ville ha tankar och inspiration om hur de skulle kunna ta steget vidare i att synligöra dessa i miljön. Vårt samarbete har bara börjat och jag är förväntansfull över resan vi börjar tillsammans.

Ikväll har jag delat tankar med mina Atelierista-kolleogor. Vi lyssnade på Stina Braxell som skrivit boken Skapande barn- att arbeta med bild i förskolan. Inspirerande och närande! Dessutom fick vi känna på våra basgrupper där vi möts från olika praktiker och delar med oss av våra erfarenheter. Så lärorikt och viktigt.

20 sep. 2011

små barn är också människor

Va ofta jag får höra; De är så små, de kan ju inte så mycket! när man talar om små barns lärande i förskolan. Läs artikeln om Ingrid Engdals forskning i Lärarnas tidning.

http://www.lararnasnyheter.se/FS_11_07_14-15_forskning_sma_barn_ar_socialt.html

Läs sedan hennes avhandlig också, det ska jag!
Ha en skön tisdagskväll!

18 sep. 2011

Ingen IUP i förskolan

Intressant från Skolverket.

Kan man sätta upp mål för vad barn ska kunna i förskolan?
Svar: Nej, det kan man inte. Förskolans läroplan innehåller mål att sträva mot som anger inriktningen på förskolans arbete och därmed den önskade kvalitetsutvecklingen i verksamheten. Den innehåller däremot inga mål för vad enskilda barn ska ha uppnått vid olika tidpunkter eller i olika åldrar. Det finns inte heller fastställda normer eller nivåer för barns förmågor eller kunskaper. Kunskapen om varje barns lärande och utveckling ska heller inte användas för att kategorisera, sortera eller jämföra barnen, utan utgöra underlag för planering av den fortsatta verksamheten med barnen.
Förskollärare ansvarar för att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner. (min markering)
1998 års läroplan för förskolan (Lpfö 98) (SKOLFS 2010:35), Avsnitt 2 Mål och riktlinjer, 2.6 Uppföljning, utvärdering och utveckling samt 2.7 Förskolechefens ansvar
Departementspromemorian Förslag till vissa förtydliganden och kompletteringar av förskolans läroplan (U2010/4443/S) sid. 27

Ska barn i förskolan ha individuella utvecklingsplaner?

Svar: Nej, det finns inte några sådana bestämmelser för förskolan. Däremot ska alla elever i de obligatoriska skolformerna ha en individuell utvecklingsplan som stöd för utvecklingen mot målen.
Förskollärare ansvarar för att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner.(min markering)
1998 års läroplan för förskolan (Lpfö 98) (SKOLFS 2010:35), Avsnitt 2.6 Uppföljning, utvärdering och utveckling

Ja vad innebär detta för oss i förskolan? Kan vi skriva IUP på barnen med stöd i Läroplanen? Nej, det tycker inte jag.

Missa inte!!


Modern Bardoms seriepublikation av Loris Malaguzzis föreläsningar. HURRA!

Mycket intressant!

17 sep. 2011

Nu delar jag mina tankar "live"

I torsdags höll jag min första föreläsning på egen hand. Jag har föreläst och tagit emot studiebesök på min gamla arbetsplats tillsammans med min kloka mentor M. Det var oerhört lärorikt och viktigt att öva sig i att sätta ord på sina tankar och det man gör. I torsdags var det som sagt min tur att stå på egna ben. Det var en föreläsning för föräldrar och pedagoger på en förskola i min hemkommun. Jag berättade om utvecklingsarbete, den nödvändiga fortbildningen av pedagogerna och utvecklingen av verksamheten, med läroplansrevideringarna som grund. Jag berättade också om hur man med reggio-inspirationen kan försöka förstå barnens lärande och arbeta i projekt med hjälp av pedagogisk dokumentation. Det var spännande att höra föräldrar och pedagogers tankar och vi hade en god dialog mot slutet av föreläsningen. De var entusiastiska och nyfikna vilket kändes mycket inspirerande för mig.

På onsdag blir det ytterligare en föreläsning då för pedagoger som vill börja arbeta med den pedagogiska miljön. Det är så roligt att få dela sina tankar "live" med personer som har tankar åsikter och frågor som utvecklar mitt tänkande.

Så vem vet, nu kanske vi ses snart du och jag!

Ha en go lördagskväll!

13 sep. 2011

Äntligen in på universitetet igen!

Bara fyra år sedan sist. Ja nu ska det läsas. Har halkat in på ett bananskal och förmodligen halkat åt helt rätt håll. Har börjat läsa till Atelierista. Ju mer jag tänker på det ju bättre känns det. Särskilt när jag läste beskrivning av Atelieristans yrkesprofil;

Atelieristans yrkesprofil

– goda kunskaper i pedagogisk dokumentation och observation
– att inspirera barn och pedagoger att hitta uttryckssätt som leder deras forskning framåt
– att kommunicera barnens arbeten utanför skolan
– driva och handleda projekt
– vara öppen för olikhet och konfrontation i förskolans/skolans hela organisation och att utmana den
– vara en ständig fortbildare inom ovanstående områden i förskola/skolan
Dessutom behöver en ateljerista ha förmåga att se på lärandemiljöer ur ett kulturanalytiskt och estetiskt perspektiv.

från Reggio Emilia Institutet www.reggioemilia.se
Kommer som del av utbildningen reflektera här på bloggen. Det kommer inte bli så väldigt annorlunda mot vad det har varit förutom att jag kommer behandla Atelieristans roll mer ingående i perioder under året som kommer. Jag hoppas ni som jag är nyfikna på vad Atelieristan kan ha för betydelse för förskolan och skolan och ni får gärna hjälpa mig att tänka kring det.

Ha en fortsatt inspirerande vecka!