21 aug. 2015

I allt ert planerande, ni glömmer inte bort barnen va?

I söndags kväll landade jag hemma klockan åtta och skramlade ur resväskor efter semestern med familjen för att få nån reda och därefter kunna lägga huvudet på kudden inför måndagens föreläsningen om Pedagogisk dokumentation i Partille Kulturum. Efter en lång semester skulle nu tankarna igång igen och huvudet skulle vara med på att känna in och gå i dialog med de pedagoger som skulle delta.

Solen sken från klarblå himmel när jag vaknade och styrde kosan mot Partille. Entrén var fylld med bubbel från pedagoger som väntade på att vi skulle sätta igång. Först möttes jag av tystnad i bänkraderna när jag bad pedagogerna dela med sig av det de diskuterat i bikuporna men snart, efter lite påtryckning, började de berätta och våra historier började flätas samman. Tillsammans vände och vred vi på arbetssättet och förhållningssättet pedagogisk dokumentation och hur vi arbetar med den tillsammans med barnen. Vi diskuterade och tänkte utifrån frågeställningar om bl.a. barnsyn, kunskapssyn, syn på lärande, etik och pedagogens roll.

När det gäller den pedagogiska dokumentationen finns det många fällor att gå i och diken att köra ned i. Den viktigaste saken att ha ögonen på tänker jag nog ändå är att det dokumentationsarbete som görs ska vara barnen till del på det sätt att de kan använda sig av dokumentationen på olika sätt och att den förändrar verksamheten runt dem utifrån det de tycker är intressant och viktigt. Det är lätt att låta dokumentationen bli vuxnas sak att det är vuxna som sitter och diskuterar och att barnen inte får vara med. Dokumentationen ska enligt Skolverket (2012) finnas bland barnen, i första hand användas tillsammans med barnen och kunna användas av barnen. Det är där fokus behöver vara. Hur används dokumentationen med barnen?


Vi diskuterade också vad som skapar mening i vår verksamhet och jag tryckte på att vi alltid måste ha barnens (och vårt egna) meningsskapande i fokus. Vi kan organisera, fördela, strukturera hur mycket som helst men om inte INNEHÅLLET är meningsfullt kommer verksamheten aldrig att engagera någon, varken barn eller vuxna. Material och miljö blir inte meningsfulla i sig, det är när barnens skapar mening utifrån det som intresserar dem som det blir meningsfullt. Förskolans verksamhet ska inte ha fokus på praktiskt organiserande. Visst en bra och väl fungerande organisation är viktig för alla men krutet kan inte läggas där. Jag tänker att vi lägger alldeles för mycket tid på att organisera praktiska saker medan vi lägger mycket mindre tid på det som är viktigt: vad barnen har med sig och vad de använder det till på förskolan och hur vi möter dem i det. Vi tror någonstans att vi vuxna har alla svaren i våra huvuden och innanför förskolans väggar och måste organisera det så bra som möjligt för att barnens ska "fatta grejen" när det egentligen är vi som borde "fatta grejen": att barnen har tusen tankar idéer, intressen och funderingar som bara väntar på att få komma fram. När frågar vi dem om det och på vilka sätt frågar vi dem? Är vi så upptagna med att organisera den perfekta verksamheten (enligt vem?) så vi glömmer bort barnen?



Under föreläsningen pratade vi också om att som pedagog ta ansvar för sig själv och för den verksamhet man befinner sig i, att följa uppdraget men också om att veta när man ska sätta stopp för sin egen del och kanske ha modet att välja något annat sammanhang för sig själv. Det är nämligen ingen rättighet att arbeta i förskolan, det är ett jobb med ett uppdrag som ska följas. Det kan vara svårt att hantera ibland när man känner att barngruppen är för stor eller resurserna för små, när kommunikationen med kollegor är dålig eller ledningen är otydlig. Jag förstår också de pedagoger som inte känner igen sig i det yrke och den yrkesroll de hade förväntat sig eller kanske hade haft förut. När det gäller de resurser vi har/får i förskolan så behöver vi rikta vår kraft för det åt rätt håll. Vi behöver prata med våra politiker, engagera oss på en nivå där det faktiskt kan göra skillnad, allt annat är slöseri med tid. Att prata om och ödsla energi på saker i fel forum, där vi inte kan påverka, gör oss nedstämda, omotiverade och antagligen slukar det den lilla energi vi har. Det handlar inte om att lotsas att "allt är bra" det handlar om att ta ansvar för vad man själv gör. Antigen gör man sitt jobb med de resurser man har för man anser att man kan det, eller så slutar man och förklarar varför. Det som inte är ok är att sluta göra sitt jobb fast ändå vara kvar.

Att arbeta som förskollärare är inte enkelt, inget lärarjobb är det. Att vara lärare innebär att man måste älska förändring, för kunskap och lärande förändrar en hela tiden och det förändrar omständigheterna runt en och ens barngrupp/elevgrupp. Man måste ha en trygg grund i sig själv för att kunna möta andra och våga lära tillsammans med dem. Jag må låta krass i det jag säger men jag tänker ett steg längre, jag tänker på barnen. Barnen har rätt till sin verksamhet. 
En påbörjad dokumentationsvägg där barnen i början av terminen satte upp det som intresserade dem. 

När ni nu har startat terminen och sätter igång med verksamheten så vänd nu fokus åt rätt håll. Låt barnen ta med sig sina erfarenheter och sina intressen till förskolan, knyt ihop det med det som intresserar er som pedagoger och vad som pågår i vårt samhälle. Skapa mening tillsammans och låt dokumentationen bära och synliggöra era idéer för varandra, barn och vuxna. Våga vara i osäkerheten av att ni inte idag vet vart era projekt kommer landa, var nyfikna på det och våga vara en lyssnande ledare. För ledare behöver ni vara, ni behöver leda för att skapa förutsättningar men lyssna noga så ni inte springer iväg med era tankar och glömmer barnen! 


4 kommentarer:

  1. Kloka ord! jag kände mig lite träffad så nu ska jag verkligen stanna upp och ta reda på vad som verkligen intresserar barnen. /Pia

    SvaraRadera