27 juni 2012

Efter sommaren kommer de!

Det är inte bara barn, pedagoger och föräldrar som kommer till förskolan efter sommaren. Våra nya surfplattor kommer också. En per avdelning (än så länge) för att stärka upp IT-användandet i förskolan. För oss (tänker jag)  kommer det mestadels att handla om arbete med barnens bilder och film i den pedagogiska dokumentationen. För att arbetet med dokumentationen ska vara närmare barnen och kunna vara en del av vardagen på ett lättare sätt. Vi använder oss idag av kameror med filmfunktion samt laptops. Problemet är att det inte finns några "klasskonton" utan att alla pedagoger har olika inloggningar och inte kommer åt varandras bilder/filmer på ett lätt sätt. Vi har också problemet med att föra över bilder och filmer till datorn innan vi kan använda dem med barnen. Datorns användarfunktioner är heller inte så logiska eller användarvänliga som plattornas, där man bara pekar och drar. Det kommer underlätta för de yngsta att arbeta med sina bilder och filmer. En kollega på Atelierista-utbildningen visade och berättade exempel om hur de använder plattorna och det var verkligen inspirerande! Vi hoppas att hon och hennes kollega kan komma och fortbilda hela vår pedagoggrupp under hösten. Jag längtar....

De demokratiska processerna genomsyrar

I arbetet med årets Demokratiska utvärdering (vår kvalitetsredovisning) fick vi syn på många spännande saker. Under vår studiedag upptäckte vi många trådar som växt fram under året men som vi inte förrän nu kunnat se hur de hänger ihop.

Vi har under året ständigt kommit tillbaka till hur de demokratiska processerna bör genomsyra vårt arbete såväl för barnen som för pedagogerna. Mötena har varit centrala både för oss och för barnen. I vår strävan efter att hitta en mötesform som fungerar för oss har vi utarbetat strategier för hur vi önskar att det ska fungera. Vi har pratat mycketom hur olikheter kan bli ett värde och vad som krävs i form av tillit, lyssnande, inväntande. Vi har också diskuterat makt. Vem som äger makten, vad som krävs av oss som ledare för barngrupperna, hur vi fördelar makten, vad som skapar makt. Vi har vridit och vänt på reflektioner om hur vi tillåter olikheter, vilka normer vi har, hur man synliggör dessa och hur vi skapar en gemensam norm.

Varje måndag har vi haft kvällsmöte i en och en halv timme för att diskutera pedagogiskt innehåll, eller vi har i alla fall försökt att komma dit. Tiden har under större delen av året tagits upp av praktiska bestyr med organisationen i huset (vi har ju bara varit här ett år!!) Alla är eniga om att det inte borde vara så men här har vi befunnit oss. När vi ser tillbaka på det så förstår vi att vi måste gå igenom det vi har gått igenom för att hitta den plattsform som vi idag står på. Det måste gnisslas, tuggas, kräkas, skattas, busas, vänslas, för att gruppen ska nå dit den är idag. Alla måste hitta sina roller och vara nöjda med dem.

Det vi har sett är att det som hänt i pedagoggruppen har speglat det som hänt i barngrupperna. Vi har arbetat med samma saker, att få tillstånd mötet som demokratisk grogrund, en plats för delaktighet, lyssnande, olikheter och meningsfullhet.

På slutet av studiedagen bjöd jag upp mina kollegor i parken för att tillsammans göra lite dramaövningar. Vi hade roligt tillsammans men det var också en stund för synliggörande av den tillit vi hade eller inte hade till varandra. Under hösten har vi lovat varandra att göra plats för mer av kollegialt lärande. Vi ska dela med oss, få mer förståelse för varandra och bli rikare tillsammans. Ser fram emot detta!

erbjudande som blir en referensram

I snart en vecka nu har jag rensat, sorterat, plockat bort, plockat fram, letat, städat, flyttat, fixat och snart är torget redo för att ta emot de två barngrupper som kommer verka där till hösten. Barnen blir yngre i höst än vad de var förra hösten, de flesta kommer vara två år. Detta påverkar materialet och jag har funderat mycket på vad det innebär i utformningen av miljön. Jag hade ett samtal med min Pedagogista igår och vi tänkte kring erbjudanden och hur de utformas och vad de har för inverkan på barnens möjligheter och referensram. Hon berättade för mig...

...om några barn som hade arbetat med skuggteater där de hade klippt figurer och projecerat ljus på dem mot en duk. Ett av barnet ville få röd färg på kjolen som klippfiguren hade och målade den röd med en penna. När ljuset sedan föll på klippfiguren blev ändå inte kjolen röd. Frågan väcktes; Kan skuggan ha en färg? Barnen var oense, några tänkte att det inte gick men ett barn sa Jo, jag vet att den kan det! Barnet rusade iväg i förskolans rum och in till de yngsta där det satt rödfärgad folie på fönstrena. Solen sken igenom och barnet ropade Kolla här! En röd skugga!

Exemplet ovan tycker jag visar varför erbjudande måste finnas rikt och flödigt, med tanke från pedagogerna att här finns saker att upptäcka, förundras över och tänkas kring. Ett färgat folie kan ge en referens om hur en skugga kan få en färg. Varje material som väljs ut har sina egenskaper. Vi kan inte exakt veta vad barnen kommer upptäcka men vi kan försöka tänka kring vad det kan vara. Atelieristorna Mia Mylesand, Trollet Karlmar och Isabelle Wiberg, HallonEtt Jönköping har under sina föreläsningar visat på vikten av motsatser och kombinationer i materialen. Form färg, tyngd, struktur m.m. hör ihop i kombination av materialen och kan genom att kombineras med sina motsatser eller med material som nästa är samma säga mer om varandra. Isabelle tog exemplet om hur man som inspirationsmaterial vi målning erbjudit rönnbär och piprensare som var klippta i samma storlek som rönnbären och som hade samma färg men där strukturen, motståndet och vikten var annorlunda.

I maj avslutade jag min Atelierista-utbildning och många nya tankar om vad torget kan erbjuda de barn som möter det. Jag har också tänkt mycket kring vem jag som Atelierista kan bli. Under detta året har mycket fallit på plats och jag har sett helheter som jag förut inte förstått. Min konstnärliga bakgrund som skådespelerska, dansare och sångerska ger mig som Atelierista en stark grund i gestaltning. Röst och kropp är mina områden, liksom ljud, ljus och scenografi. Det är också här jag ska verka för att själv få skapa mening, något som jag villigt erkänner jag har sakat under året som har gått. Cristian Fabbi berättade under försläsningsdagarna om en av deras förskolor där Atelieristan var keramiker och där barnen då fick mycket erfarenhet av keramik. Detta tände en liten lampa hos mig. Är det inte konstigt!? Att vi i vår önskan att se varje barns unika kompetenser och önskningar glömmer vi bort oss själva?  Under året som har gått har vi pedagoger på förskolan dialogiserat mycket kring hur vi ser varje persons kompetens och låter alla få blomma ut i det de finner meningsfullt. Vi har funderat kring hur vi ska stötta varandra och uppmuntra varandra till detta och på så sätt få många olika områden av passion och expertis där barnen kan få upplevelser att utforska och skapa sig nya referensramar.