26 jan. 2015

Att blanda ihop kreativitet med variation #linedu #bett2015




"I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.

Wikipedia sökning: Kreativitet

Bild från Louisiana

Efter studiebesöket på en av skolorna i London så diskuterade jag med några svenska förskolechefer om vad den skola vi besökt hade gjort med sina digitala verktyg. Det jag uppfattade var att lärarna gjorde traditionell undervisning/förmedling fast med digitala verktyg. De samlade visserligen in barnens tankar om vad de var nyfikna på/ville lära sig mer om men sen var det läraren som planerade upp innehållet och barnen härmade efter.

Barnen lärde sig verktygen med hjälp av samma innehåll som förut. Ett exempel var att barnen i en tvåa satt och gjorde Keynote presentationer som alla hade samma innehåll- Antarktis, ett annat var barnen som gjorde vulkaner där läraren projicierat upp en vulkan på en smartboard och sedan hade barnen samma färger, samma material, samma metoder för att göra vulkaner. Steg för steg, på samma sätt. Barn som inte ville göra på det sättet, rättades in i leden. Man använde lärarnas förkunskap, de planerade upp och barnen härmade efter.

Jag pratade med flera av barnen om vad de gjorde, hur de gjorde och de var mycket bra på att beskriva vad de höll på med. När jag frågade dem vad de tyckte var roligast på skolan så var uteslutande svaren LEKA eller SKAPA, det såg dock tyvärr ut som att de fick göra väldigt lite av just detta. Ingen av barnen svarade att de de gjorde just där just då var något av det roligaste.

I diskussionerna efteråt blev det i alla fall en krock i tanken när jag försökte problematisera kring hur barnen på skolan gjorde samma saker som förut fast nu med digitala verktyg, att inget egentligen hade förändrats. Jag ställde frågan till en av huvudlärarna på skolan, om vilken som var den största förändringen i lärandet för barnen och de vuxna efter de infört alla de digitala verktygen och hon svara att de underlättade arbetet för lärarna. Lärarna behövde nu inte ha en massa fysiska dokument utan kunde ha allt i sina Ipads, likaså kunde de skicka och använda den för kommunikation med eleverna. Luften gick ur mig litegrann. Den största förändringen med de digitala verktygens inträde i skolan var alltså att den blev papperslös? Inget om hur världen plötsligt steg in i klassrummet eller hur hierarkierna förändrades i vilken som äger kunskapen, så som många upplever det här i Sverige?

När vi fortsatte diskussionen på förskolespåret under eftermiddagen uppstod sedan något som jag finner mycket intressant. Något som jag stött på många gånger och som varit en stor frustration för mig särskilt för att jag kommer med fördjupad kunskap om estetiska utryck- konst, teater, och musik som oftast inom utbildning ses som grädden på moset eller som det där som gör den tråkiga undervisningen lite "roligare". Deltagarna från Sverige hade upplevt att man arbetade väldigt kreativt på skolan som vi besökt. Då tänker jag att man blandar ihop kreativitet och variation. Eleverna på skolan fick stor variation i metodval. De höll på med digitala verktyg men även med flera andra olika typer av material som silkespapper, kol, blyerts, klister, garn, oljepastell m.m. men innehållet var oerhört begränsat och samma för alla. Läraren visade barnen hur de skulle riva pappersbitarna, hur de skulle klistra dem på pappret, hon fångade till och med upp bitar som en liten pojke inte ville ha och klistrade fast dem åt honom. Det fanns en väg att gå.

Martina Lundström bloggade i veckan inlägget "Det snöar sällan från en blå himmel"om pysslet i förskolan och de vuxnas föregivet tagna rätt att tolka världen åt barnen. Jag tänker att vi ofta avgränsar kreativitet till pyssel och i alla välmening om att det ska bli rätt, gör just som läraren med vulkanuppgiften. Martina skriver:
"När vi söker efter "pyssel" söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? "Pysslar" vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?"
Jag ställde frågan om hur personerna i facebookgruppen Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor i väst (som nu är landsomfattande och även har pedagoger från andra länder med) uppfattade kreativitet. Där fick jag en mängd olika kommentarer som sa att kreativitet är en förmåga att förverkliga idéer, att göra något nytt, att våga göra, ett idéflöde, spontanitet, känsla, individen unika möjligheter m.m. Jag fick också ett svar som pekade på att kreativitet kan vara en förmåga som gå att träna upp;
Tänker på citaten "begränsning är kreativitetens moder" och "kreativitet faller inte ner från himlen". Hur kan vi ge barnen och oss själva intelligenta uppgifter och sammanhang så att vi får öva på att bli (mer) kreativa? /Carina Lindblad
Jag tänker att det är väldigt viktigt, att det inte blir så att vissa personer är kreativa och andra inte. Jag tror som Carina att kreativitet är en förmåga som går att träna upp. Genom att sätta oss själva i situationer som kräver att vi tänker om och tänker nytt är ett sätt att utveckla kreativiteten. Dessa möjligheter behöver vi också ge barnen på förskolan.

För mig är kreativitet förmågan att kunna hitta lösningar när urvalet är begränsat, att göra något oväntat och se möjligheterna i den uppgift som ligger framför oss. Kreativitet har för mig inget med material eller estetik att göra. Det är en förmåga som kan ge möjligheter i en ateljé så väl som i en busskö, en trädgård eller en hårsalong. Kreativitet är det som gör att vi hittar nya ingångar, att vi kan skapa nytt genom att kombinera våra erfarenheter på nya sätt. Kreativitet är också att göra, inte bara tänka. Eller som Johan sa i REIVäst-gruppen.
Kreativitet är att kunna skapa det oväntade av det väntade. /Johan Fjellman
Just nu tänker jag mycket på kreativitet i förhållande till pedagogiska rum. Här kommer min största inspiration för tillfället; Olafur Eliason. (Tack Carina!) Man kan lyssna till detta på många olika sätt. Prova att lyssna ur ett lärande/utbildningsperspektiv och tänk på era förskolor. Mycket spännande vill jag lova!

24 jan. 2015

Vilda bananer, kuber och trådar #linedu #bett2015

Efter fyra intensiva dagar i London så flyger jag nu hem. Huvudet är fullt med intryck och tankar. Vissa är det mer reda i, andra är mer trassliga. När jag, Erika och Markus efter fredagens föreläsningar, plockade ihop våra tankar så redade vi lite i begrepp som vi tänkte kring, pratade om bilder vi hade av processer och nätverkande. 

Vi gled in på upplevelser av hur pedagoger och rektorer ibland berättar att de har ”kommit långt” på sina förskolor. Det kan handla om digital teknik, om pedagogisk miljö, om värdergrundsarbete, barnsyn eller reflektion, men själva begreppet man använder handlar om att man har kommit långt, eller kanske man säger att man har kommit olika långt på olika förskolor. Vi funderade på det där med långt, att ha kommit långt. Det borde betyda att man är i relation till en linjär process, att man har mål att uppfylla och att man har kommit med eller mindre långt med sikte på dessa mål.

Om vi nu funderar på det lite och sätter det i relation till att vi numera pratar mer och mer om processer som inte är linjära utan mer cirkulära eller rhizomatiska, förgrenade så får vi ju också förändra vårt sätta att prata om utveckling. Vi kan inte längre prata om vem som har kommit långt. När vi funderade över detta sa Markus att han såg det mer som att stå i ett trassel, att de som har hållit på ett tag har mera trassel runt sig. Man har, som Markus uttryckte det, dragit i flera trådar. Man har provat flera olika sätt, laborerat, känt in, reflekterar, hämtat inspiration, teori, filosofi från många olika ställen. Vi började pratade om trådar. 

Jag berättade att jag om jag känner mig lite overksam, rastlös eller oinspirerad kan ta en låda garntrassel och sätta mig på golvet med barnen och börja trassla ut och veva upp trådar som ligger huller om buller. Det brukar allt som oftast engagera många barn och vi klipper av trassel, sorterar och snurrar små bollar tillsammans. Men sa Erika, kan det inte vara en bild för nätverkande? Hon drog parallellen till att dra i trådar, reda ut och skapa mening bland trasslet tillsammans. Jag tänkte på den bilden, av mig och barnen på golvet, av alla trådar, trassel, saxar och samtalen om allt och inget. Visst är det så, att vi måste reda tillsammans i alla våra trådar, att vi måste försöka se vad som hänger ihop, vilka färger där finns och hur de kan samverka för att väva nya sätt att förstå vår värld, lärandet och växandet däri. 

Jag blir ibland lite orolig när man som utbildare inte vill dra i flera trådar, när man nöjer sig med en tråd och vevar bara den. När man inte känner till, eller vill känna till, vill ta reda på mer om olika perspektiv på utbildning, samhällsutveckling, hållbarhet, relationer och diskurser. 


Under torsdagens studiebesök på Anson primary school utanför London visade Simon, som jag tror var huvudlärare, oss en bok; One kubik foot av David Liittschwager, där författaren tagit en kub (visst va det kul?!) och ställt ut i naturen på olika platser. I en timme hade han kollat vad som passerade igenom kuben. I regnskogen, i bergen, i havet. Mängder med insekter , frön och djur hade passerat, alla som viktiga delar i ett ekosystem. Han gjorde sedan samma sak i ett majsfält. Där hade han under tre dagar fått sex insekter som passerat kuben. I den hårt besprutade och planterade miljön fick variationen ingen plats. Där skulle det bara växa majs som skulle se likadan ut. Mångfalden var borta, produkten var det enda viktiga. Simon gick vidare till bananer. Bananfält med odlade bananer där inga bananer har några egna frön. Får man in någon missväxt går det inte att odla på den platsen något mer. Han jämförde sedan med vilda bananer, banan savuage. De är fulla med frön. De planterar sig själv var de vill och växer och frodas och förs med vinden så högt eller så långt bort som den vill. 

Simon drog paralleller till skolan. På Anson primary school vill de att det ska finnas mångfald, av tankar, uttryck, individer, kulturer. Han visade en bild på en vild banan och sa - Detta är vår önskan för våra elever, det kan låta konstigt men vi vill att de ska vara vilda bananer när de sluter på vår skola. 

Jag tänker på vilda bananer och hur de representerar någon som är full av kraft och möjlighet. Någon som har alla inneboende resurser och som kan slå rot och utvecklas var som helst. Jag tänker också på kraften i att vi har varandra, i att vi tillsammans kan skapa mod att rycka i alla de där trådarna. Att vi ska våga, som Markus sa, se vilka som hänger ihop, vilka som har trassliga knutar mitt på, vilka färger och texturer som bor i dem. Våga rycka i dem, lära, knyta ihop eller lösgöra. Använda oss av överraskningarna, av misstagen, av allt det där som gör lärandet spännande. Eller som Ewan McIntoch som föreläste på inspirationsförmiddagen hos Lin Education beskrev det; man kan inte hitta nya vägar om man inte vågar använda sig av sina misstag och de överraskningar som kommer. Hans råd var som följer

”To lean in on the interesting failures ”
Så, jag hoppas ni tar chansen att bli vilda bananer…och att ni även låter barnen bli det!

23 jan. 2015

Many to Many- kraften i närverken #linedu #bett2015

Är på BETT med Lin Education. Hela upplägget ärt tanken om nätverkandets kraft

Tisdagen startar med kortare inspirationsföreläsningar. Stämningen är hög vilket kan avläsas på det konstanta bubbel av dialog som sjuder i lokalen på vackra Beaumont Estate som Lin Education har hyrt för konferensen. 

Inleder gör Bonnie Stewart som med hela sin uppenbarelse, tydlighet och energi ger oss en kickstart in i nätverkandets betydelse och begreppet Many-to-Many. Bonnie menar att nätverken är metoden vi behöver för att filtrera det informationsflöde som finns runt omkring oss. Genom att bygga nätverk och genom att varje människa i nätverken är en liten nod som kan koppla ihop människor med varandra så skapar vi struktur i det som annars bara är ett flöde. Information ägs inte längre av några få som kan kontrollera vilka som får tillgång till den, nu är den ”fri och tillgänglig” och det har omkullkastat den kontroll som har funnits men också skapat ett ohanterligt flöde. 

Bild: Natalie Greppi
Jag tänker att denna kontroll försöker många av oss så desperat hålla kvar. Vi står där mitt i flödet och kraften är enorm, det skummar om hela kroppen och vi försöker hålla emot. Som en dammlucka som öppnats och vi har ett litet decilitermått att skopa undan med. Vi försöker kontrollera barnen, våra kollegor, pedagogerna i vår organisation, föräldrar osv. Vi försöker kontrollerar kunskap, olika grupper som vill äga kunskap, metoder som vi tänker ut osv. Att tro att man har kontroll är förrädiskt, det omkullkastas snart av att någon annan har tänkt och gjort och vi känner oss berövade på vår tanke, vårt sätt och vår kontroll. Allting förskjuts och vi drunknar snart i flödet som stiger och vår enda möjlighet blir att släppa taget och lita på att det just vi har är unikt. Ingen annan kan ta ditt perspektiv. Ingen annan kan göra det som du gör, på det sätt du gör det. 

I Nätverken finns en gemensam tanke om att skapa mening tillsammans och ge något tillbaka, att hela tiden själv bidra med sin tanke och med sin möjlighet att koppla ihop andra människor som finns i ens nätverk och som kan ha nytta av varandra. Detta bidragande är själva livsessensen i nätverkandet, om den dör, om människorna i nätverket sluter istället för att öppna upp, tar utan att bidra och koppla ihop kommer nätverket dö ut. 

Enligt Bonnie ger nätverken oss den struktur vi behöver. De ger en inbyggd källkritik och ett användande av varandras kunskap och nätverk. Jag vet vem jag har fått informationen av och vad jag fått av den personen förut, jag vet vem jag behöver prata med om olika saker och andra vet det om mig. Alla bidrar med sina tankar, personer/kopplingar. 

Bonnie vill ge oss en konkret upplevelse av Many-To-Many och ber oss tänka hur det från henne går en röd tråd till var och en av oss som lyssnar, röd för att det är hennes favoritfärg. Hon ber oss prata med personen bredvid oss och fråga vad denne har för favoritfärg och samtidigt tänka hur de trådarna går mellan oss. mellan mig och Markus går det en mörkgrön och en lila tråd. Sedan ska vi vidare berätta om vår grannes favoritfärg för ytterligare en person, jag vänder mig till kvinnan framför mig och vi byter trådar, både våra egna och våra grannars. Nätverket växer. Ser ni alla trådar, undrar Bonnie. Jag tänker på mina egna nätverk och hur de sitter ihop med andras nätvker och jag tänker på hur många personers tankar och perspektiv jag har tillgång till. Det ger mig en känsla av att vi alla, som Bonnie illustrerar med sina trådar, är ihopkopplade. Ett kollektivt medvetande. 

När vi pratar om det nya lärarskapet så pratar vi mycket om hur läraren behöver vara men inte så mycket om vad det är som behöver läras. Vi försöker skapa en ny roll gentemot barnen/eleverna och trasar runt och försöker identifiera vad det är vi ska eller inte ska göra. Med Bonnies idé om Many-to-Many blir det mer fokus på vad vi faktiskt KAN göra. Vi kan dela vår tanke om nätverken med barnen, vi ska låte dem bilda sina nätverk och stötta dem i det, förklara hur nätverken kan stödja och hjälpa dem, vilka de kan lyssna på och hur de ska lyssna på dem beroende på ur vilka sammanhang och vilka nätverk de kommer ifrån. Ge dem konkreta erfarenheter av nätverkens kraft. 

Jag tänker på våra barn i förskolan. Hur de har en massa nätverk med sig när de kommer till oss och hur de i mötet med förskolan utvidgar dessa. Hur tar vi vara på det våra barn vet och kan? Hur ger vi dem möjlighet att bygga vidare på sina nätverk? Vi har någonstans förstått att delandet av idéer är kärnan men utnyttjar vi nätverken tillfullo och förstår vi att det är nätverken som kan ge oss den sortering vi behöver? På morgonmötet på förskolan träffas vi och planerar för dagen, för det arbete vi gör och vi delar också idéer och tankar vi fått, upplevelser vi har gjort och personer vi tycker verkar intressanta. Detta är nätverkandet i sin linda. Detta är vad vi behöver. Nätverken är stommen i vår utveckling. 

Bild: Natalie Greppi
Ilma Caprnja är gymnasieelev. Hon är så jäkla klok. Jag förundras över hennes mod och hennes tydlighet. Hon talar också under de miniföreläsningar som vi får lyssna på under förmiddagen. Ilma pratar om sårbarhet och berättar om hur hon först tänkt om att vara sårbar, att visa sig sårbar, att det är en svaghet. Hon vänder sedan på det säger att det som behövs för att bygga kontakt  (relation, tänker jag) mellan människor är just sårbarhet och, som grunds för denna, tilliten. Att vara sårbar, vara öppen, är att bjuda in och att ha tillit till att det man erbjuder inte vänds emot en. Ha tillit till de som tar emot. Genom att gå upp på scen och tala inför oss 500 nånting personer så gör Ilma just det; hon visar sig sårbar och hon har tillit till att vi tar emot hennes tankar. Hur förhåller vi oss till människor som visar oss sin sårbarhet genom att dela sina tankar, sina erfarenheter och sitt utforskande med oss? 

Bonnie avslutar med om hur vi behöver tänka om oss själva i vår lärarroll, att vi inte är bara lärare utan att vi också är lärande. Det är en helhet. I vårt lärande behöver vi andra, vi behöver våra nätverk. Det handlar inte längre om att kunna allt, veta allt, det är en omöjlighet. I ditt nätverk finns människor med olika erfarenheter, med olika intressen, med olika nätverk som du kan komma att behöva och du är detsamma för dem. Dessa tankar hade inte kommit utan Bonnie, utan Ilma, utan Markus och Erika som snurrade dem ett varv till med mig. 


Sök de nätverkare du behöver när du behöver dem, utveckla tillsammans och ha tillit till delandes kraft. 

16 jan. 2015

Privat och Professionell- nya resor, nya läranden


Oj oj oj. Nu händer det mycket. Har funderat en del på hur jag ska pussla ihop de olika delarna både rent fysiskt men även digitalt. Ska försöka reda ut ett och annat för er (och kanske då också för mig själv) här just nu.

Jag arbetar nu som ni vet 20% för Rektorsakademin Utveckling, RAU, med Sett-mässan. SÅ spännande och helt galet bra kommer det bli när vi ses allihop i april. Jag ser fram emot detta så mycket att jag knappt kan bärga mig. Blir kul att själv föreläsa och kunna möta er allihop! Jag kommer börja intervjua de föreläsare som blivit presenterade och lägga ut intervjuerna här på bloggen, precis som förra året, så ni kan gotta ner i er vilka ni kommer kunna lyssna på och möta under SETT. Håll utkik! Å du, vill du dit så hugg dina biljetter, de går som SMÖR i skolsken :) Klicka HÄR så kommer du dit!
Mitt nya jobb som Miljöpedagog 50% på Norra Hisingen, Göteborg har startat också och där lägger jag just nu en väldig massa energi på att lära känna alla i min nygamla organisation, skapa mötesplatser digitalt för att kunna sprida vad som händer och skapa en strategi för hur vi ska nå ut till företag och få tag på återvinningsmaterial att fylla våra lokaler med. Ett otroligt spånande arbete med möjligheter att verkligen fördjupa och experimentera med vad pedagogisk miljö och material kan vara samt hur digital teknik kan fördjupa/bredda/transformera, utforskandet av dessa. 

Reklamen för centret i fönstret på lokalen
Att arbeta som Miljöpedagog innebär att jag kommer samla och organisera det återvinningsmaterial som kommer till Återvinningscentret. Jag kommer bygga pedagogisk miljö och ta emot barn och pedagoger och utforska den tillsammans med dem. Jag kommer också att fortbilda och handleda i pedagogisk miljö. Projektet har ett år på projektbudget och vi hoppas alla att det ska växa och få stor betydelse för barn, unga och vuxna i stadsdelen. Min kollega Anna kommer ha det övergripande ansvaret och arbeta 100% med projektet. Under de närmsta kommer vi ta fram en kommunikationsstrategi för centret och snart kommer ni säkert se det dyka upp både på FB och på twitter. 
Det första återvinningsmaterialet som kom in i lokalen

Jag är också snart helt fullbokad för våren av föreläsningar och handledning ute på landets förskolor och ser fram emot en vår där jag får möta många av er som läser och tillsammans tänka och lära. Just nu är jag involverad i ett fortbildningsprojekt i Västra Göteborg för förskolechefer och pedagoger. I onsdags föreläste jag om vad som händer när teori blir praktik och hur den pedagogiska miljön skapar oss. Jag undervisar också under våren på Atelierista-utbildningen på Göteborgs universitet, vilket ger mig mycket intressanta möten med pedagoger som valt att fördjupa sig i de estetiska lärproceserna. Det ser också ut som jag kommer återvända till förskolor/områden som jag varit i förut och det ska bli väldigt spännande att se utvecklingen som skett.

Från föreläsningen med förskolecheferna i Västra Göteborg
bild Erika Kyrk Seger

Nästa vecka åker jag till BETT med Erika Kyrka Seger och Markus Bergenord. Vi ska föreläsa på Lin Educations förskolespår under torsdag och fredag. BETT blir en nätverksevent som jag verkligen ser fram emot. Lite nervös för logiskt och annat men har hört att Lin Edu tar väl hand om sina gäster. Ser fram emot en riktig trevlig resa.

I allt detta har jag nu också skapat en sida för Pedagogiska Kullerbyttan på FB. Där kan du söka den och gilla den och få uppdateringar om Kullerbyttan rakt i telefonen.

Jag ser fram emot en händelserik vår och hoppas att ni alla följer med! Börja med att gilla Kullerbyttan på FB :) så ses vi!