Atelierista-Barns spår i förskolerummet

På min gamla arbetsplats pratade vi mycket om hur barnen skulle kunna fortsätta på det de arbetade med, utveckla det och göra det större och mer omfattande. Vi pratade om vad barnen behövde tillgång till för att kunna utmanas att göra detta och inte bara producera saker utan ha längre pågående projekt i det de gjorde. Detta är väldigt viktigt att tänka kring och hitta möjligheter för, tror jag, för att få ett fördjupat atrbete med barnen  förskolan. Att i ett rum kunna känna vilka projekt som pågår här, vilka lärande som tar plats och hur rummet präglats av just de barnen som vistas där just nu.

Vi var på studiebesök med Atelieristakursen på en förskola i grannkommunen där vi fick i uppdrag att söka barnens spår i miljöerna och skriva om pedagogisk miljö på bloggen. Uppgiften innefattade också att ta två kort på miljöer där vi kunde se barns spår och finna kreativa pedagogiska miljöer. Dessa bilder valde jag.

Drakar finns dom? är ett projekt som de äldsta barnen arbetar med. Det utgår ifrån barnens fascination för just drakar och barnen har på många olika sätt utforskat vad en drake är (kan vara?) och hur den relaterar till omvärlden och omvärlden till den. I fotot ovan har barnen funderat kring vad en drake ser när den flyger, hur saker ser ut uppifrån, och byggt upp en installation av sina tankar. Drakarna hänger ovanför för att gestalta hela tanken. Många av rummen på avdelningen speglade barnens tankar om drakar och visade genom sin dokumentation och delvis genom materialvalet att det var detta som barnen var upptagna med just nu. Ett förskolerum som är dynamiskt och som kan förändras beroende på vad barnens utforskar, som kan fånga upp barnens tankar och görande och ge dem möjlighet att gestalta dem på olika sätt är eftersträvansvärt.

Den andra bilden jag valde var där jag såg spår av vad barnen byggt. Här fanns inga förklaringar eller påvisande utan bara avtryck av barnens handlande. Vad behöver man göra för att få flera sådana spår att leva kvar? Hur behöver man fostra barnen i att ta hand om varandras uttryck?

Jag tänker att det handlar om att göra det viktigt. Jag vill inte att barnens ska komma till förskolan varje dag för att börja om. Jag önskar att de kan fortsätta och utveckla. Genom att ge byggena, målningarna, skulpturerna, danserna, musicerandet värde genom att miljöerna oh vi som vistas där tillåter att barnens spår att klinga vidare så skapar man också respekten från andra barn, föräldrar, pedagoger, städpersonal o.s.v. Detta möjliggör då barnen att forstätta och utveckla. Hur ger man det värde då? Jo man pratar om det, man synliggör det, man berättar om vem som gjort eller gör vad och får alla inblandade att förstå arbetet som ligger bakom, vilka känslor som är knutna till dessa och ger barnen vägar att förstå varandras skapande. Man använder nuet, man använder mötena, man använder konverkationen i hallen, man ser till att leva att förskolan är barnens förskola.

Många långa steg för att nå hit.....och inte bara ensam utan med alla andra, tillsammans.....

Glim, glam och glamour- kan lärande vara vackert?

Jag har börjat förstå, genom de många studiebesöken både från Sverige och utomlands, genom dialogen med många olika pedagoger, förskolechefer, lärare från skolan, svärföräldrar, föräldrar och många många fler, att den miljö vi (barn och pedagoger) skapar i förskolan kan för många vuxna verka märklig om än vacker och intressant.

Från första början när pedagoger vallfärdade ner till Reggio Emilia för att ta del av en förskolekultur som var olik våran i tilliten till barnens förmåga, i tron på barnets kompetens, i medvetenheten om barnets rätt att vara i rika miljöjer som någonstans snuddar till deras värld av fantasi och kreativitet så började också frågorna kring yta och innehåll diskuteras. Väl hemma i Sverige var det många som ställde upp de blå falskorna i fönstrena och inspirationen från RE blev kallad "de blå flaskornas pedagogik". Loris Malaguzzi bad att pedagogerna skulle glömma det de sett och ta med tankarna om hur och sedan skapa i sitt eget samanhang. Det var nog omöjligt för dessa pedagoger att glömma, att inte drabbas av det de såg och vilja skapa dessa möjligheter för sina barngrupper, på sina förskolor. Jag tänker att det som Loris Malaguzzi menade var att tanken om barnet som kompetent, som en utforskare, som en kulturskapare ger inga andra möjligheter utan att skapa en förskola som ger plats åt detta. Jag tror också han ville säga att det inte räcker med att samla det vackra och det fina utan att tänka och skapa tillsammans med barnen, utan att vara genuint nyfiken på vad barnen har att säga.

Det som jag tror drabbade de svenska pedagogerna som de själva kanske inte kunde sätta ord på var känslan av att få förundras i förskolan, att kliva in i ett rum där barnens fantasi och kreativitet synliggörs, att få kliva in i ett rum där vuxna har gett barn verktyg för att synliggöra sina tankar, idéer och görande. Barns världar ligger så långt ifrån vuxnas inramade tänkande. Barns kreativitet begränsas inte av en erfarenhet som säger dem att det inte är möjligt. Att som vuxen möta barns världar i förskolan kan rubba en ur balans.

Det kan ur ett vuxet perspektiv vara skrämmande att tappa kontrollen på det viset, att låta något material hängas upp, ställas fram, erbjudas och sedan vänta på vad som ska hända, vad barnen ska visa, vad materialet ska inspirera till, hur barnens ska diskutera, vilka berättelser som ska skapas. Vårt uppdrag ligger i att skapa dessa miljöer som kan leda till att barnen får möjlighet att visa sina tankar, sitt uttryck, sin kreativitet. Det kan också kännas otroligt att barnen tar hand om miljön på detta sätt, att de "klarar av" de utmaningar som finns, att de kan leka och tänka tillsammans i miljön, att miljön får bli ett verktyg för deras skapande.

Detta är på något sätt kärnan för mig i hur man skapar en förskola som blir barnen förskola, hur man konkret arbetar med meningsskapande, delaktighet och demokrati. En verkstad där alla barn kan hitta sina uttryck, där man synliggör olikheter genom ett rikt utbud-erbjudandet av verktyg och genom att visa hur alla har en plats här, att alla tillsammans har skapad det som förskolan innehåller. Förskolan ska kicka igång, ställa frågor, erbjuda möjligheter till utforskandet av dessa frågor.

Barnens tankar kan bygga broar till världar som går förbi vad vi vuxna ser. Vi ser en mobil med reflexer och pärlhalsband medans barnen ser ett musikinstrument när de svänger reflexerna mot varandra och lyssnar och skrattar åt "klonget" som bildas när reflexerna stöter ihop och pärlorna skramlar i upphängningen. Vi ser en vacker yta medans barnen upptäcker regnbågar och solkatter som reflexerna skapar på golvet, i taket och på väggarna. Vi ser ett cyckelhjul med pärlor medans barnens ser ett pågående projekt av pilleri där pärlbanden växer med barnens arbete och hittar nya vägar genom hjulet. Många vuxna tror inte att barnen själva har relationer till allt material som finns på torget, de tror att det är vuxna som har bestämt. Vuxna har tänkt utifrån vad barnen har visat. Vuxna har med sin erfarenhet av material valt ut, placerat ut och låtit barnen utforska och ta del av de erfarenheterna för att barnen sedan ska kunna visa hur de tolkar, vad de får för tankar och hur de vidare utvecklar detta mot nya erfarenheter för oss alla. En av pedagogerna sa igår - Jag skulle vilja ta med barnen hit, för att de ska få se vad som är möjligt.

Varje gång jag gör ett tillägg i miljön är barnen där. De frågar de undrar de tänker tillsammans vad detta är som har kommit till deras torg. De visar mig hur de vill använda materialet och de sammanför olika material med varandra. Det senaste exemplet var hur de sammanförde de vackra snäckorna som fanns som inspiration i ateljén med skölpaddan (en från början liten sköldpadda som svällde upp när den samlade vatten och på så vis växte) som var på besök i vårt akvarie. Barnen ville mata sköldpaddan och ploppade ner snäckorna till den. - Här kommer lite mat, vi ska bara ha snäckorna som mat Linda! Jag lyssnade och föreslog senare att vi skulle ställa snäckorna tillsammans med akvariet och nu pågår där ett utforskande av snäckorna i vattnet. Det jag gör med barnen varje dag är att visa dem vad som finns, jag vill få dem att upptäcka möjligheterna att faktiskt kunna komma till sin förskola och ha en idé och förverkliga den här tillsammans med andra som tänker och vänder på idén och förvandlar den tillsammans. För mig är det demokrati, för mig är det delaktighet och meningsskapande.

Mina frågor blir, hur ser vi förbi det vi tror vi ser och undersöker den mening som ligger däri? Hur tar vi våra vuxna tankar och ramar och lägger undan dem för att glimta in i barnens värld? Hur blir vi i förskolan bättre på att med dokumentationes hjälp synliggöra de tankar som rör sig i rummet? Hur kan vi som vuxna se/visa att barnen äger rummet?

Så åter till frågan som blev inläggets rubrik, Glim, glam och glamour- får lärandet vara vackert? För mig är lärandet vackert! Att få förundras och förbryllas över den miljö man vistas i, att få upptäcka det märkliga i det vanliga (Paola Strossi) och att få tillgång till material som lockar, ropar, speglar, glittrar, glimmar, kletar, doftar, klirrar- som ger ett intryck- och som speglar den fantasi och kreativitet som finns inom varje barn är för mig en självklarthet och för barnen en nödvändighet.

Nätverksträff med Kalejdoskop

Igår hade vi nätverksträff med Kalejdoskop, RE-nätverket i Göteborg. Denna gång var vi på vår förskola och förde Sokratiska samtal kring frågan "Vad ligger till grund för skapandet av ett demokratiskt förskolerum?" Under kvällen fick besökarna först gå runt i miljöerna på förskolan och följa barnens väg genom huset. Många bubblande samtal hördes, ögon och kamror sökte efter barnens spår, inspiration till miljöbygge, dokumentationens uttryck....

På stora torget samlades vi för att organisera kvällen och inta lite tilltugg. Därefter delades vi in i två grupper och en kort presentation om tankarna kring kvällen och uppdraget presenterades. Tillsammans med uppdraget att gå i dialog kring frågan om det demokratiska förskolerummet fick alla grupper också utmaningen att ta med en tanke- en mening tillbaka till den stora gruppen som skulle delas när vi återsamlades. Tankarna skulle inte dialogiseras utan bara få "hänga i luften" som ett avslut och en början på nya tankar. Ett stort och varmt tack till alla som deltog med sitt engagemang, sina frågor, tankar, sin positivism, sina olikheter som gjorde kvällen till ett verkligen möte och reflektionskaos!

Inspirationskväll i Stockholm

Min bloggkollega  Maria på FÖRSKOLEBURKEN har arrangerat en inspirationskväll hos sig den 16 februari. Åk dit och ta dela av hennes erfarenheter kring att skapa material och lyssna på har hon har arbetat med sin blogg Förskoleburken.

HÄR finns inbjudan.

Kollegiet för konstarter och lärande

Kollegiet för konstarter och lärande kan vara bra att hålla koll på! De erbjuder olika typer av seminarier på universitetet i Göteborg som är kostnadsfira (vad jag har sett hittills i alla fall) och intressanta :) Kolla in deras kalender under Seminarier i vänsterspalten.

projekt-tema-process-dokumentation-reflektion- begreppsutredning!

Hmm...det finns väldigt många ord om vad som pågår i den pedagogiska dokumentationen. Det finns också många olika sätt och metoder att angripa det som vi kallar för pedagogisk dokumentation och skapandet av en reflekterande praktik. Det är bra för det ger många olika ingångar men kan också skapa förvirring om man inte pratar om samma saker.
För en vecka sen fick vi i uppgift från vår pedagogista att ta med en projektdokumentation till utvecklingsmötet i februari för att tillsammans tänka kring det vi gjort i de olika grupperna på de olika förskolorna som ingår i vår enhet. En projektdokumentation. Vad är då det.....Ok, låt oss tänka lite över begreppen.

Tarja Häkiö Karlsson förklarade hur hon tänkte kring begreppen projekt och tema och vad som var skillnaden. Hon beskrev temat som själva paraplyet eller ämnet som undersöks t.ex. Barns möte med naturen (som vi arbetade med under flera år på min förra arbetslats). Detta tema kan följa barnen/förskolan länge. Temat blir själva glasögonen med vilka våra ögon söker utforskandet hos barnen- i detta fall- hur möter barn naturen? Under temat finns sedan projekt som lever och utvecklas där.  Dessa kan vara utforskandet av snigelskal eller vattenvirvlar, såpbubblor eller dinosaurier. Projekten kan vara kortare eller längre. De kan starta i något men mynna ut i något annat. Projekten är för mig något som utvecklar och förändrar barnens/pedagogernas/föräldrarnas föreställningar/tankar/kunskap om något. Det kan starta i en fråga eller en upplevelse.

Vad finns det det då för delar i den pedagogiska dokumentationen? Vi börjar väl med observationen- lyssnandet. Det finns ju olika typer av metoder, reflektionsscheman o.s.v. som pedagoger använder sig av. Vissa skriver på post-it-lappar andra har block, vissa tar bilder, andra filmar eller spelar in ljud. Det finns många sätt att gå tillväga, det viktigaste är väl att hitta ett sätt som passar dig som pedagog och som gör att du använder observationen för att söka nya vägar i verksamheten. Detta samlande/lyssnande kallar jag observation. Det är alltså när vi samlar tankar, idéer, bilder av barnens tankar och görande och på så sätt får veta vad de tänker och är intresserade av.
Reflektionen är steg nr två då vi tillsammans med våra kollegor, arbetslaget, tänker kring det som barnen gjort. Här tar vi med vårt råmaterial och tittar på det tillsammans. Vi söker vad det är barnen är intresserade av och vi lyfter det till en metanivå. Vi kopplar till läroplan och till teorier vi läst om.

Utifrån detta kan vi sedan återvända till barnen och deras process, erbjuda dem att reflektera över det som de gjorde. Genom att ge dem bilder av händelseförloppet, låta dem återberätta, erbjuda andra barn att prova, eller utmana de barnen som gjorde först vidare. Bilderna i detta skede är den pedagogiska dokumentationen i rörelse. De hjälper barnen att reflektera över vad de gjort och utveckla vidare och de hjälper oss pedagoger och andra vuxna att förstå hur barn tänker och handlar.
Ulla Lind har i sin doktorsavhandling Blickens ordning skrivit om hur pedagogerna i Reggio Emilia försöker att låta meningsskapande vara grunden i alla projekt som drivs.

"Genom att utgå ifrån barnens eget meningsskapande och med små steg bygga vidare från mindre projekt, konstrueras en stark förankring i gemensamt meningsskapande"
ur Blickens ordning av Ulla Lind

Vidare reflekterar vi tillsammans med kollegor igen och processen fortsätter. Detta är för mig kärnan i den pedagogiska dokumentationen. När de lever, när den rör sig, när den förändrar något. Så observationerna är alltså det som ligger till grund för den pedagogiska dokumentationen men den pedagogiska dokumentationen för mig är en process inte en produkt. Det är det som händer när vi låter observationsmaterialet förändra våra tankar om hur barn utforskar och lär.

När vi sedan börjar närma oss något slags avslut, när projektet mynnar ut i något, vänder åt ett annat håll, vad vet jag, då samlar vi pedagoger den dokumentation som gjorts, sammanställer barnens görande med våra tankar med föräldrars tankar eller vilka som nu varit inblandade. Vi gör en utställning, ett vernisage, en projektbok, en dokumentationsvägg. Detta för mig är en produkt- en berättelse om vad som skett. En berättelse som kan få barnen att se sitt eget lärande, en berättelse som kan få vuxna att se barns lärande, en berättelse som ger en historia till förskolan som plats.

"/--/...de poängterade att när barnen gått hem ska deras spår finnas kvar i rummen, genom att deras verksamhet görs synlig i visuell kommunikation och presentation på väggar golv, hyllor och skåp"
ur Blickens ordning  av Ulla Lind

Jag tänker att förskolerummet ska inte vara anonymt, som om vilka barn som helst går där. Det ska visa vilka barn som verkar där och hur miljön har präglats av just dessa barnen. Barnen ska också känna när de kliver in där att det är deras rum deras tankar och görande som finns där. Hade det varit andra barn som verkat där skulle det sett annorlunda ut. Barn är inte likadana.

Jag får frågor ibland om inte dokumentationen och synliggörandet stressar barnen i att prestera men jag tänker att presterandet sitter i de vuxnas huvuden och i bilden av att dokumentation är bedömning istället för process. Barnen använder sig av bilder som ett verktyg för vidare utforskande, det är inga resultat som sätts upp på väggarna det är processer. Utifrån detta finns sedan diskussionen och dialogen i hur man får barnen att äga dokumentationen i förskolerummet och detta är ett ständigt utvecklingområde där vi samarbetar med barnen för att få dem att använda bilderna.

Ulla Lind skriver vidare kring hennes tankar om hur pedagogerna i Reggio Emilia genom sitt synliggörande av barnens tankar och görande värdesatte dessa.

"Genom de textade skyltarna som pedagogerna gjort, sammankopplades objekten med en diskurs om hur dessa minsta tecken på "visuella" formuleringar värdesattes som viktiga spår av barnens läroprocesser i ett "språk".
ur Blickens ordning, av Ulla Lind

Kloka tankar

Min vän har fått ett nytt uppdrag och vi pratar om hur man kan arbeta för att närmar sig ett arbetssätt där alla i organisationen verkligen är insatta i uppdraget, alla är närvarande och samvarande. Där alla personer i alla olika delar av organisationen har en gemensam plattform och hur viktig ledningen är för att skapa detta. Min vän påtalar;

"vikten av att hålla i och hålla om sin verksamhet"

Mycket intressant uttryckt tycker jag och värdefullt att tänka på.

Tid för reflektion

Idag har vi haft studiedag. Vi startade med att se på och reflektera runt tvååringarnas verksamhet under hösten. Vi fick se pedagogernas utväderingsdokumentation. Vi diskuterade synen på små barn, bytte tankar om hur vi som pedagoger kan lyssna, följa och utmana dem, brottades med tankarna om vad vi förväntar oss av vad små barn kan. Mina kollegor hade fått många nya tankar och såg förändring i sitt arbete och en grogrund för vidare utveckling. Det var SÅ värdefullt att få ta del av, mer sånt säger jag!
Efter detta blev det mer samtal kring vår lokala arbetsplan. Vi funderade och argumenterade kring vilket område vi skulle lyfta för vidare reflektion. Det som blev kärnan i våra tankar var hur våra värdeord Demokrati, Delaktighet och Meningsskapande faktiskt kunde synliggöras i verksamheten. Vi pratade om hur vi ofta "pratar om" hur vi ska göra men inte får ner det på golvet. Det blir mycket ord och lite handling. Mitt förslag var att utgå från situationer där det finns dilemman, motstridighter.
Vi lyfte Mötet som en sådan situation. Hur får vi mötena att bli meningsfulla för barnen och hur odlar vi som vuxna mötet som plats för tankeutbyte och reflektion för barnen? Hur hjälper vi barnen att ladda mötet med en positiv förväntan och hur låter vi barnen äga mötet? En intressant diskussion som väckte många tankar om organisationen och om hur vi vuxna påverkar.
Efter vår gemensamma reflektion så delade vi upp oss och då kom min fina vän och mentor till förskolan för att lämna en spegel som var min :) Det hela slutade med att hon stannade och hon och jag reflekterade tillsammans resten av tiden. Det var så gott för mig att få en blick utifrån och få dela tankar med någon som jag arbeta länge med. Värdefullt med någon som känner mig och mitt arbete och kunde se hur jag utvecklats och förändrats.

En härlig dag med mycket tankar alltså....undra vad som kommer ur den :)

Dokumentation-organisation

Överst: Två mycket intressanta artiklar. Båda från tidningen förskolans temanummer år 2000 om RE. Den ena "Utan dokumentation- ingen förskola" beskriver dokumentationens roll i förskolan i Reggio Emilia och den andra "Värdegrunden måste fostras" där Carina Rinaldi beskriver arbetet med demokrati och delaktighet i förskolan.

Under :Delar av dokumentationen Pedagogisk Miljö, om förändringsarbetet i miljön utifrån barnens görande på torget under hösten.

Underst: Barnens processbilder. Bildserier på barnens utforskande. Dessa följer det barnen gör och pratar om i verksamheten just nu. De inspierarar barnen till samtal och söker kommentarer och användande av barn, föräldar och pedagoger. Igår satte jag upp ett post-it -block och en penna för kommentarer från föräldrar, barn eller pedagoger rörande utforskandet.  

Vänster: Dokumentationen Pedagogisk Miljö- Lilla Torget 2011.

Bilder från Lilla Torget