5 dec. 2013

#STAFETTJULKALENDERN 2013 Lucka nr 5: Att göra lärandet synligt

Idag är det min tur. Att välja en bok som betytt mest för mig var hur svårt som helst. Jag funderade mycket över vad en sådan bok skulle behöva ha för kvaliteter. Vissa böcker är väldigt teoretiska, andra fastnar i praktiken. Efter mycket om och men så valde jag denna; Att göra lärandet synligt- barns lärande individuellt och i grupp. Project Zero Reggio Children 2001


En bok som har mycket av båda aspekter. En bok som jag slår och bläddrar i, som jag citerar, som är väl understruken och klottrad i marginalen, som jag använder för att tydliggöra mina erfarenheter, som jag fortfarande förundras över...Jag hämtar ett av mina favoritcitat härifrån;

Livet i förskolan; Att upptäcka det märkliga i det vanliga
- Paula Strossi, pedagog Reggio Emilia. 

Boken behandlar ett forskningsarbete mellan Project Zero och Reggio Children där man försökt synliggöra barns lärande och gruppens betydelse, vilken organisation som krävs, hur det ser ut både praktiskt och filosofiskt. Här finns projekt man kan följa och få inblick i hur barn, pedagoger och föräldrar arbetar tillsammans. Flera pedagogistor och pedagoger har beskrivit sitt arbete. Man kommer nära.

Så unna dig nåt riktigt gottigt över jul :) och som vanligt; berätta gärna vad du tänker!

Ha en go torsdag :)

25 nov. 2013

Dansa med Atelieristor

I torsdags kväll var jag på HDK i Göteborg och mötte ett gäng nyfikna personer som valt att läsa Atelierista-kursen under detta året. De var bubbliga om än lite trötta efter dagens arbete. Jag bjöd ner dem på golvet till mig och vi inledde seminariet med att tillsammans röra på oss en stund. Först lite härmdans och sedan en spegelövning där studenterna genom att blunda och hålla händerna mot varandra (handflata mot handflata) fick röra sig tillsammans till Lalehs Colors. Det var en fokuserad stund som avlöstes av ett sorl med kommentarer som "Spännande! Wow! Man visste tillslut inte vem som ledde rörelsen!" 


Efter lite inledande dans så var det alltså dags för mig att dela vårt arbete i ljud/dans/rörelse-projektet Hur blir vi när det låter? Det var så roligt att återigen titta igenom våra upplevelser tillsammans och minnas glädje och känslan av förundran hos både barn och vuxna, hur projektet ägdes och levdes av barnen, hur det pågick både på förskolan och hemma, ständigt! 
Alla barnens dansuttryck blev så tydliga och så vackra på något sätt. Det var finfint att dela dem med studenterna som fick nya ingångar och nya tankar om sin egen verksamhet. Någon sa att det var så viktigt att vi faktiskt tog barnens tankar och uttryck vidare, att de fick lov att leva i verksamheten och att vi hela tiden utmanade vidare. Efteråt kom några fram, bl.a. en kvinna som utryckte att hennes språk också låg i dansen och musiken. Hon sa; Jag önskar att mina barn fick gå i er förskola.... 




Jag pratade med barnen på dagen om att jag skulle till HDK, förklarade vilka det var jag skulle berätta för och hur det kunde bli, vad jag skulle visa. Barnen log lite lurigt och stolt på nåt vis, tillsammans mindes vi förra året då vi dansade tillsammans varje dag. Ett av barnen fick för sig att jag ville att de skulle berätta om projektet (tänk om de kunnat vara med!!) och sa, Nej., jag vill inte stå där framme och prata så länge, det är tråkigt! När jag försäkrade barnet om att det bara var jag som skulle gå och berätta vår historia log barnet och sa; okey! Jag ska gå igenom all den dokumentationen med dem någon dag. Ge det tillbaka till dem igen, så här ett halvt år efteråt. Se vad som händer, vad de säger och gör. 

Nästa gång blir till vårterminen. Då kommer jag säkerligen berätta om Barnkulturprojektet med bl.a. Star Wars och Rapunzel som vi är inne i nu. Spännande det! 

#delaRE hashtag för RE-inspirerat delande

Under dialogdagarna i Göteborg i april i år startade jag hashtagen #delaRE Den användes under dialogdagarna och jag och flera andra har användt den på Twitter efter detta. Jag har fått lite frågor om hur den kom till och tänkte berätta det här. Dela är ordet. Att dela saker gör dem inte mindre utan större. Det var hela grundtanken. RE står för Reggio Emilia-inspiration eftersom många av våra verksamheter inspireras av denna förskoleverksamhet och tanken om delandet, forskandet tillsammans med barnen, reflektionskulturen och synliggörandet och framförandet av våra yngsta medborgares lärande och röster. När man sen sammanförde dessa blev det ju flera ord. Delare, en som delar saker, och dela´re som man skulle kunna säga i Göteborg- dela det, helt enkelt.



Så twittrar ni, använd #delaRE så samlar vi våra erfarenheter!

Nätverkande med Kalejdoskop #delaRE


I onsdags kväll var det nätverksträff med Göteborgsnätverket Kalejdoskop på Solgläntans förskola i Kärra. Vi samlades vid 18-snåret och välkomnades med värme och ljus av pedagogistan Carina Lindblad som tillsammans med pedagogerna Eva, Tina och Ulrika visade oss runt och berättade om arbetet på Solgläntan. Efter rundvandring var det reflektionsgrupper med fokus på hur vi fångar upp och använder oss av barnkultur-populärkultur för barn i projektarbetena i förskolan samt hur vi arbetar i nära kontakt med föräldrar kring projekten. 

I vår grupp diskuterade vi vikten av att som pedagog ha en tillit till sin förmåga för att våga kasta sig ut i det okända tillsammans med barn och kollegor. Vi pratade om identitetskrisen som uppstår för pedagoger när uppdraget förändras från att vara förmedlare till att bli medskapare. Om man plötsligt inte är den som vet, hur ska man förhålla sig då? Öppenheten och tilliten i arbetslaget, den sanna nyfikenheten och glädjen i att upptäcka tillsammans är avgörande om arbetet ska fungera. 

Det var en bra men kort nätverskträff. Två timmar går så väldigt fort och vi söker alla fler plattformar för att verkligen kunna gå på djupet. Min tanke är mindre grupper där sammansättningen är konstant så man kan följa varandras tankar under en längre tid och dela dokumentation. Vi får fundera över detta. Helt klart är att närverkande ger kraft. 

17 nov. 2013

Frågor som barnen diskuterar under arbetet med Star Wars

Vilka är onda, vilka är goda? Hur vet man det? Kan man se det?
Är goda alltid glada? Kan onda vara glada? Kan goda göra onda saker? 

Vilka är tjejer och vilka är killar? Hur vet man det? Kan man leka att man är en en tjejfigur/killfigur fast man är kille/tjej? Finns det storm troppers som är tjejer?

Vilka är människor och vilka är robotar? Hur vet man det? När en människa dör kan den leva igen? När en robot dör, kan den leva igen?

Hur ser storm troopers ut under dräkten? Är det en dräkt eller är det deras kropp?

Vad är det för skillnad på storm troopers och klonarmén? Vem klonades, vad betyder det att klona någon? 

Vad är på riktigt? Hur vet man det? 

Vad är de andra figurerna för något om de inte är människor eller robotar? 

Vad gör storm troopers när de inte krigar? Vad gör de när kriget är slut?

Har de onda några mammor och pappor? 

Vad är en fiende?

...och det fortsätter....





Läser du Atelierista i Göteborg? Då ses vi på torsdag!

Jag har fått frågan om att hålla seminarium på Atelieristakursen på HDK i Göteborg och dela med mig av vår verksamhet. Väldigt spännande och utmanande att sätta sin egen praktik i ljuset tillsammans med vetgiriga studenter. Extra vetgiriga som blivande atelieristor hoppas jag!



Jag kommer sätta lite extra ljus på dans och rörelse och snurra igång lite tankar om kroppens språk med studenterna. Jag hoppas på en kväll tillsammans med mycket dialog, både verbal och kroppslig ;)

Ses vi då?

8 nov. 2013

Vad gör storm troopers när de inte krigar?

Igår utmanande jag och min kollega barnens föreställningar och plockade fram och rumlade runt i material och miljö. Ett första steg att faktiskt se på det vi gör med andra ögon och kasta om våra föregivettaganden. Vi har landat projekten i en tanke om Barns Kulturskapande-berättande och gestaltande i ett normkritiskt perspektiv och gör det gemensamt för fyra och femåringarna. Vår tanke är att utgår från barnens egna berättelser och karaktärer för att synliggöra de normer som finns runt dessa och utmana dem. Att man kan tycka, vara och göra olika är vår "marinad" för barnen och ur denna önskar vi att de breddar sina möjligheter att vara och göra.

Barnen håller på att göra olika typer av material av de figurer och de berättelser som de är intresserade av. Star Wars är en del av detta. De skapar både lekmaterial som de behöver där de själva (med sina kroppar) gestaltar de figurer de är intresserade av och lekamaterial där de plockar ut de figurer de gillar och skapar hus eller skepp åt dem att vara i. Utifrån detta funderar vi nu hur vi kan genomsyra vårt material och våra rum med tankeställare och normkrockare för barnen att tänka runt.

Min kollega började göra konkreta förändringar. Hon gick ut och nappade åt sig dockhuset som stod mellan torget och Lekfullheten. Hon lämnade alla dockor och tog med sig huset bara. På Utmaningens hemvist fanns en riddarborg full med riddare, drakar, kungar och prinsessor. Dessa lät min kollega flytta in i dockhuset bland soffor och barnvagnar, tv-apparater och badkar.








En riddarna fick dockornas kläder en fick ikläda sig en klänning och en annan en t-shirt. Dockorna flyttade in i borgen som ställdes mellan torget och Lekfullheten igen och där red de på hästar och klättrade i tornen. Barnen reagerade först en aning avvaktande. De ville sortera rätt igen och min kollega frågade varför. Kan inte riddaren köra bebisen i vagnen? Sover kungen i sin mantel med kronan på huvudet? Barnen började leka och prata om figurerna. Nya tankar väcktes...

Samtidigt hade jag av en händelse någon dag tidigare ramlat på bilder från fotografen Mike Stimpson. Han tar bilder av Lego star wars-gubbar i lite annorlunda miljöer. För att utmana barnen om vad som händer med dessa storm troopers när de inte krigar använde jag mig av Mike´s bilder för att utmana deras. Vad gör storm troopers när kriget är slut?

Bild Mike Stimpson

Enkla medel som ger mycket diskussion.

5 nov. 2013

Nu ska barnen nätverka!

Igår tog vi emot studiebesök på vår förskola av pedagoger från Varberg varav några hade startat ett RE-nätverk som heter Regnbågen. De fick höra lite om vår förskola, hur vi organiserar oss och vad vi arbetar med just nu. Efter detta fick de vandra runt genom förskolan och spana och vi diskuterade olika tankar som de fick under tiden.

På lunchen berättade jag för barnen att studiebesöket skulle komma, vilka de var och varför de ville komma till vår förskola. Jag frågade också barnen om de hade några frågor till besökarna. Det hade de. Så klart! Jag skrev ner dessa och det landade väl runt en 15-20 frågor någonstans. Dessa avslutade vi studiebesöket med och pedagogerna svarade ärligt och intresserat på alla frågor.

Idag presenterades svaren på vårt morgonmöte. Alla var nyfikna på vad som sagts. När vi hade pratat om detta ett tag så sa ett barn att vi borde åka till deras förskola och besöka dem. Eftersom de kom från Varberg sa jag att det kanske är lite långt att åka, att det kostar pengar och att vi kanske kunde komma på en annan idé. Då föreslog ett av barnen att vi skulle åka till en förskola som låg närmare oss. Jag berättade då att det faktiskt ligger tre förskolor till i vårt område och sa att jag hade mailadresser till pedagogerna där. Barnen ville att vi skulle maila och fråga om vi kunde komma. Det gjorde vi. Jag skrev och barnen sa vad jag skulle skriva. Vi kan väl börja med Hej, sa de och det gjorde vi.

Hej
 
Vi har haft studiebesök här på vår förskola. Dom kom från Varberg och vi ville åka till dom fast det var för långt bort. Då kom L på att vi kunde åka till förskolor som ligger närmare oss. Då tänkte Linda på er. Vi frågade de andra barnen på planeringsmötet idag. Några ville följa med.
 
Ka vi komma och hälsa på er?
(Det blir inte bra på fredag)
 
E, E, L, V och E

Vi fick svar nästan på en gång från en av förskolorna. 

Hej kompisarna!
 
Vi vill gärna att ni kommer och hälsar på! Vi vill visa hur vi har det inne och ute och vad vi leker med. vi vill också bjuda er på fika. Vi vill åka buss till er förskola. vi vill leka hos er och bli bjudna på fika
 
Hälsningar alla barnen på h

Nu startar barnen upp nätverk. Undra vad som kommer hända. 






2 nov. 2013

40 idéer på en vägg för Partilles nya utbildningsarena


I onsdags var vår sista torgdag i Partille kommunhus. Lite drygt 40 personer, lärare från förskolan till vuxenutbildningen, föreningsfolk, universitetsfolk, stadsplanerare, utbildningsledning, bibliotekarier m.fl var samlade för att tillsammans i de olika torggupperna plocka ut de tre bästa idéerna från arbetet de två föregående gångerna och sedan samla dessa och presentera för resten av gruppen. Vi fick också lite meningar att fylla på

Visionsberättelse
Vi arbetar nu så här......
Besökarna …är…kommer från…
Nästa vecka finns det ett reportage i GP om oss där vi beskriver hur vi…

Vi har verkligen blivit bra på…men fortfarande jobbar vi på att förbättra…

Denna gången slogs vi från praktisk/estetiska torget ihop med samhällstorget, mycket lyckat vill jag lova :) Vi var fullkomligt överens som att den viktigaste förändringen i utbildningssystemet som vi måste förverkliga i den nya utbildningsarenan är att det som händer där varje dag måste vara på riktigt, det måste förändra saker på riktigt, det kan inte vara något genrep, någon låtsaslek det måste ge dem som verkar där möjlighet att påverka samhället med de de lär oavsett om de är 3år, 17år eller 75. Vi vill skapa en utbildningsarena som ska vara i verkligheten, i samhället inte i sin egen värld, inte i skolans eller förskolans värld. Vi pratade om hållbarhet både gentemot miljö och hälsa. Tillgång till tid och stödjande organisation som avgörande framgångsfaktorer liksom möten mellan människor. 

Det hela avslutades med vårt personliga uppdrag för dagen där vi skulle skriva ner en idé som var genomförbar nu och som skulle främja arbetet med den nya utbildningsarenan. Snart hade vi en hel vägg full med idéer, vilken kraft vilken möjlighet! 

Min idé håller jag för mig själv. Men var inte oroliga, ni ska få veta så småningom. 
Tack Partille kommun för att jag får vara med om det här. 


1 nov. 2013

Här växte barnens spökhistorier


I torsdags var det spökfest på förskolan. Barnen hade skickat ut mail till föräldrarna och berättat om festen och att man fick klä ut sig till det man själv ville. En härlig förmiddag med popcorn och spökfilm, kreativ verkstad, dans och lek. Barnen var ivriga att göra allt som erbjöds och det sjöd av aktivitet. Historier växte fram om varulvar, spöken, månen, stjärnorna ur barnens skapande. Barnen hittade plats för alla olika karaktärer och bjöd in varandra i historierna. 

" Va bra att du är en prinsessa! Vi behöver en prinsessa, för då kan vi vara dom elaka och du (pekar på draken) kan rädda princessan" A 5år 


Studenternas blick på verksamheten


Idag hade jag förmånen att närvara på min students praxisseminarium på universitetet. Det behandlade studenternas dokumentation från den gångna VFU-perioden med fokus i de etiska aspekterna kring dokumentationen samt hur den blir ett verktyg för verksamheten. 

Varje student hade dokumentation med sig från verksamheten några med filmer andra med text och bilder. Tillsammans delade de sedan sina erfarenheter. Jag tänker att det är en väldigt bra form. Det är så vi arbetar. Vi delar och tänker tillsammans i teamen och även i större sammanhang som lärgrupper, vid APT:n och utvecklingsmöten. Det är en form som studenterna ska vara vana vid när de kommer ut. 

Studenterna hade flera kloka ingångar. De visade hur de hade blivit mer medvetna om vad barnen gjorde och vilket lärande som fanns i det som barnen gjorde när de dokumenterat medvetet. De diskuterade hur miljöerna påverkar barnens val, hur pedagogernas tankar möter barnens och hur det ibland krockar och vad dokumentationen kan ge pedagogerna tankar om hur de kan utveckla. De diskuterade också hur dokumentationen skulle kunna användas mer av barnen, ges tillbaka till dem, ägas av dem. En mycket viktig aspekt tänker jag. 

Vi pratade om hur större delen av den dokumentation de såg ute på sina VFU-platser inte användes i reflektionen. Pedagogerna sa att tiden inte fanns att bearbeta dokumentationen. Jag tänker att när vi utforskar hur det är att dokumentera så drunknar vi först i bilder, filmer och texter och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med dem, vi har inte tid att organisera dem. Snart upptäcker vi att de inte får någon betydelse för verksamheten. Vi riktar då oss mot ett dokumentationsfokus. Vad ska vi dokumentera? Hur kan dokumentationen utveckla det vi gör tillsammans? Hur kan barnen få dokumentationen som ett arbetsverktyg? 

Min student lyfte hur on sett och varit med i hur vi arbetar med att låta barnen själva dokumentera, hantera bilder och filmer, hur vi projicerar dokumentationen för att barnens ska kunna diskutera och tänka kring det de har gjort. Vad händer i mötet mellan barnen och dokumentationen? 

Studenterna var medvetna, fulla med tankar och kopplade sin litteratur till det de upplevt i verksamheterna. Mycket spännande att ta del av och hoppfullt för förskolan!

29 okt. 2013

SETT 2014 7-8maj

Jaha vänner. Nu var det dags igen! Återigen har jag fått förmånen att blogga för förskolans räkning under SETT 2014. Detta året har jag hört att förskolan ska få all den plats vi så tydligt visade att vi ville ha förra året. Nu blir det spännande att se hur SETT förbättrar, breddar och tydliggör att förskolan har en given plats på SETT 2014.



Denna gången hoppas jag vi ses (om vi inte gjorde det sist)!

26 okt. 2013

"Det är ett mysterium! Vi måste ta reda på varför" E 5år

I vårt projekterande runt Star Wars har tekniken gett oss möjligheter och utmaningar. I det första steget av att skapa materialet som vi använder fotar barnen gubbar, plockar in bilderna i datorn, lägger dem i en powerpoint, klipper dem, gör dem ljusare osv, skriver ut dem. Barnen har tydligt visat intresse för och problematiserat runt användandet av tekniken. Det första steget var att erövra kameran och Ipadens fotofunktioner. Att rikta kameran för att få en bild som blir lätt att använda, att fokusera objektet så det inte blir suddigt, att inte få reflexer av lampor eller blixtar, att inte få för mörka eller för ljusa bilder.


Genom att göra misstag så har barnen tillsammans upptäckt vad de behöver lära sig. De har tillsammans hittat lösningar och hittat olika sätt att rätta till det som de tycker har blivit fel. De har också upptäckt att bilderna får olika storlek när de skriver ut dem. Detta tyckte de var väldigt intressant och funderade mycket på hur det kunde komma sig. De hade en teori om att det berodde på lamineringen. De körde ut bilderna och provade men upptäckte att lamineringen inte gjorde någon skillnad, bilden var fortfarande lika stor. Ett av barnen tänkte då att det hade med datorn att göra och kopplade ihop det med att vi klippte i bilderna i powerpointen. Då provade vi det.

Barnen tyckte också att det var spännande hur bilderna kom in i datorn. Två olika sätt, från kameran eller från Ipaden, med minneskort direkt in i datorn eller med sladd från Ipaden in i datorn. Ett barn tänkte att bilden kröp genom sladden från Ipaden in i datorn, ett annat barn visade med handen hur bilden flög i luften mellan Ipaden och datorn.

Några barn har visat stort intresse föra tt fotografera. Deras intresse har backats upp av oss och de har uppmuntrats att dokumentera de andra barnens arbete i olika situationer. Tillsammans pratar vi om bilderna, hur de är tagna och vidareutvecklar utmaningarna.

Tekniken ger många spännande ingångar.

23 okt. 2013

Vi utforskar Star Wars

Att få möta, lära känna och utmana

Ett-åriga händer som känner på leran. Klappar, ristar, petar, pillar, klottrar. Två-åriga händer som känner på leran. Drar loss bitar som bankas och formas. Leker och benämner. Tre-åriga händer som känner på leran. Formar kakor, rullar korvar och bollar, ringlar och gör spår som sparas och används. Fyra-åriga händer som känner på leran. Har en idé och en tanke att uttrycka något tillsammans. Bär med sig tekniker och erfarenhet om hur. Fem år och väljer sitt språk. Kan vi göra det i lera? Känner tekniken, känslan för materialet. Väljer utifrån sin erfarenhet. 

Idag pratade jag med min kollega om hur vi tillsammans på förskolan kunde tänka kring de material och de möjligheter som barnen får möta under de fem år de är hos oss. Vårt ansvar är att ge barnen möjligheter att få breda referenser i hur de kan uttrycka sina idéer och tankar. Hur kan vi lärare tillsammans tänka på vad vi kan erbjuda och hur det vi erbjuder påverkar barnens erfarenhetsbyggande? Hur kan vi dela erfarenheter med varandra och tillsammans bygga en förståelse för detta?


17 okt. 2013

#förskolechatt Om krigslekar...

Ikväll pratar vi om barns lekvärldar i #förskolechatt och inte vilka världar som helst utan de där svåra, krigslek, konflik och våld. Vad gör vi för etiska ställningstaganden och hur resonerar vi om att tala om det svåra med barn? Rädsla, död och förintelse? Får det finnas i barns lek?

Läs om hur vi arbetar med Star Wars. 

Var med och tänk med oss kl 21.00 ikväll!

Det började med....eller gjorde det? Projekterande!

Nu har det dragit igång på allvar med projekterandet runt Star Wars. Det egentliga innehållet tänker vi handlar om berättande, om skapandet av berättelser, om karaktärer, om konflikter, om det onda och det goda, om livet och vår plats däri och projektet med Star Wars är en del av det. Jag funderar nu i efterhand hur det kom hit. Fast vi nu samlar våra tankar så innebär det inte att projektet har startat nu, det startade redan i augusti men vi såg det inte då.

När jag började arbeta med barngruppen i augusti fanns leken med Star Wars hela tiden närvarande. Det var då en liten grupp barn, fyra stycken som var hängivna och några till (tre till fem st) som var med ibland. När vi observerade barngruppen tog jag extra ansvar för att titta på denna lek och de barn som lekte där. Barnen lekte inne med legoskepp som de själva byggde eller i byggen där de gjorde skepp och ställde upp arméer av robotar som de byggde av materialet i byggen. De tog med sina gubbar hemifrån, mestadels Lego Star Wars men också lego Chima. Det var mestadels pojkar som kände till och lekte leken. Den pågick ständigt och var närvarande i samtal mellan barnen.

Ute blev det lek i parken med pinnar som vapen, lag som bildades, lek som organiserades och förhandlades och omförhandlades ständigt. Barnen blev med vår hjälp allt skickligare på att förhandla att lyssna in varandra, ge förslag, säga sin åsikt. Vi pratade om hur man pratar till varandra när man inte kommer överens, hur man går ut och in i leken, hur man gör när man behöver säga stopp, hur man gör upp gemensamma regler och håller på dem. Barnens hänsynstagande växte och andra bjöds in i leken. När nya barn kom in i leken förklarades den noggrant och jag observerade många gånger hur fäktningen med pinnar blev öm och försiktig när något barn som inte var vant kom med i leken. Jag observerade också vid flera tillfällen hur skickliga barnen blivit på att bedöma avstånd och kraft när de krigade med sina pinnar. Att bryta leken när någon sa stopp gick nu mycket fortare än det förut gjort och det blev sällan riktiga konflikter. Den fysiska Star Wars-leken tog nu också med in och vi bestämde att den kunde få bo på samlingsmattan/trappan där det fanns utrymme nog att svinga sina svärd. Min kollega tog ett par barn och gick på jakt efter lasersvärd och hittade de gröna skumplastrännorna som vi fick av en förälder för något år sedan. Dessa blev lasersvärd. Nu kunde leken vara inne också. Samtal från leken;

W- Ni kan vara Yoda! (till J (pojke) och N (flicka)
      Det finns en tjej-Yoda och en kill-Yoda.
J- Är jag kill-Yoda?
W- Om du vill? (Vänder sig till N) Vem vill du vara?
N- Tjej-Yoda

A (som inte varit med i leken tidigare) sitter bredvid mig som observerar leken och skriver ner.

A- Skriver du ner allt dom säger i leken?
L- Nej inte allt, bara det jag tycker är spännande. Vad tycker du om Star Wars?
A- Jag tycker inte om det.... men jag tycker det är spännande!

A hämtar ett lasersvärd och ställer sig utanför mattan där leken pågår. 

J ropar och pekar på A - Där är Princessan Leia! 

A kliver på mattan. De andra barnen börjar ge henne råd om vad hon kan göra, vem hon är och vilka hon är med. Leken fortsätter.


Efter ett tag började jag fundera på vad som kunde utmana barnen i leken. Jag bad dem berätta om de olika karaktärerna, vad de kunde, vad de gjorde, var de kom från. Berättelser började växa fram och barnen visste enormt mycket om historierna runt karaktärerna. Jag skrev ner vad de berättade och jag upplevde att de tyckte det var viktigt samt att de var nöjda med att en vuxen ville veta mer om deras lek. De delade med sig frikostigt och mitt eget intresse för Star Wars gav mig nyklar att träda djupare in i vad de förstod och visste. Jag gav dem också möjlighet att rita sina figurer, planeter, skepp och göra dem i lera. Här agerade de olika. Vissa ville ha ett resultat att spara andra använde penna, papper och lera till att leka. De rit-lekte och ler-lekte och det som blev kvar när allt var över hade ingen betydelse. Jag frågade dem vad de ville göra vidare och vi skulle bestämma tillsammans att vi skulle arbeta med Star Wars. De hade olika förslag bl.a. att vi kunde bygga olika saker som ex. dödsstjärnan. 

Lego Star Wars har mängder med karaktärer och vi lånade en bok där alla figurer presenterades. Boken  skapade många möten och dialoger kring de olika karaktärerna. Först i en slags igenkänning men senare i mer problematiserande som vilka som var killar eller tjejer, vilka som var onda eller goda, hur kunde man se det, vilka var människor eller robotar o.s.v. Jag tänker här särskilt på våra kopplinga kring olikheter, mångfald, hur vi skapar oss bilder av vad som är. Här fanns det plötsligt en massa att prata om som drog paralleller till vilka vi var/är/blir. 


När vi hade börjat arbetet med att samla vår gemensamma kunskap, våra idéer osv. var det ju också dags att ta reda på vad föräldrarna visste om detta och om sina barns lekar. Jag  hade flera samtal med föräldrarna till de barn som var med i gruppen. Vi pratade om vad barnen fick se hemma, vad de hade tillgång till, hur de pratade om det som hände i förskolan hemma. En förälder och jag diskuterade också hur det kom sig att barnen fastnat så hårt för just detta. Föräldern hade teorier om att det är konflikten som ligger till grund. När det blir konflikt blir det också intressant, då "händer det något" som föräldern uttryckte det. Föräldern tog också upp enkelheten i det onda och det goda, att det är svart och vitt, lätt att förstå, att leka, att tycka någonting om. Andra föräldrar tyckte det var intressant att fast deras barn inte hade sett, spelat eller känt till dessa karaktärer hade de nu börjat prata om dessa hemma. Barnens lek smittar och barnen tar med idéer och erfarenheter till förskolan och delar dessa. De sluter upp runt saker de tillsammans finner intressanta och spännande. 

Eftersom några barn hade tillgång till dessa figurer hemifrån och andra inte föreslog jag att vi skulle börja göra våra egna gubbar. Barnen tog fram boken och jag förslog att vi kunde fota av med Ipad, plocka in i datorn och sedan printa ut och laminera. Detta öppnade upp för flera tjejer (två tjejer har varit med förut, varav en av dem nästa hela processen) att träda in i leken. (varför kan man fråga sig? hrm..) De hängde först runt oss när vi arbetade och jag erbjöd dem att titta i boken och sa till de andra barnen att berätta vad vi höll på med. Tjejerna letade först och främst efter de kvinnliga figurerna och ville ha ut dem. Ett samtal som jag hörde när tre av tjejerna satt och klippte ut sina gubbar följer:

E- Gillar ni Star Wars?
V- Näääää, men jag tycker om att klippa ut! 
L- (klipper, är tyst)
E- Jag gillar faktiskt Star Wars, jag tycker om gubbarna.
L- Jag gillar aaaaalla gubbar, det gör jag. 
V- Jag gillar också gubbarna. *ler*

Barnen hittar nu figurer de vill ha, plockar ut dem och så har vi skapat en låda där vi samlar den. Det vi gör nu är att skapa material som blir konkret och som vi kan använda på olika sätt. Min erfarenhet är att barnen behöver "tänka med händerna", de har lättare att uttrycka sina tankar när de har konkreta saker att utgår ifrån. Jag bad barnen att sortera figurerna i onda och goda. Detta gav många samtal om hur man kunde se det på gubbarn. Några barn "visste" utifrån filmerna och spelen, andra barn skapade teorier om att svärdens färg hade betydelse, gröna var goda och röda var onda, andra sa att de onda hade arga ansikten och de goda snälla. Vi började tillsammans skriva ond respektive god på baksidan av gubbarn med en permanent penna. Till en början ville de att jag skulle skriva, senare började de själva skriva och hjälpa varandra att ljuda och stava. 

Igår arbetade de fyra barn, som kommit in i projektet med klippgubbarna sist, med att ta ut flera gubbar. Min lärarstudent filmade 36 min med en Ipad i tisdags när vi arbetade och igår projicerade vi filmen på ett lakan som hänger över byggen, nära borden där vi arbetar. Under dansprojektet arbetade vi mycket med projicerad dokumentation och vi fick se hur dokumentationen kan bli levande i barnens arbete. Dessa erfarenheter gjorde att vi valde att arbeta så även under detta projekt. De barn som arbetat två gånger förut med gubbarna började se på dokumentationen och kommentera vilka som var med, vad de gjort och så vidare. De var också intresserade av det rent tekniska i hur det kunde fungera. Åtta barn var tillsammans med mig och min lärarstudent hela förmiddagen igår och arbetade runt materialet. De har skapat många nya idéer som de vill genomföra bl.a. ett hus till figurerna, en teater och/eller en film om dem, ett mörkt rum (de har erfarenheter runt detta sen förra året) där vi ska "göra rymden" med planeter m.m. 

Nu har allt som allt 12 st barn (av 25) deltagit i olika delar av projektet. Igår började jag fråga runt hos några andra som jag vet är intresserade eller som jag tänker kan bidra på olika sätt. De nappade alla tre och jag hoppas att projektet nu växer och tar många olika vägar. Jag väntar nu på att ringarna på vattnet ska sprida sig och att snart alla barn och vuxna ska bidra på olika sätt. Min erfarenhet är också att barnen kliver in och ut ur projektet, deltar i det de tycker är intressant, vilar, tänker och använder dokumentationen och senare hittar nya idéer, precis som i vilket projekterande arbetssätt som helst. 

Vi pedagoger pratade i början på hösten om hur man skulle kunna arbeta med barnens olikheter som resurser i ett projekt. Vi spånande idéer och utgick ifrån barnens intresse för olika karaktärer i olika historier. Vi funderade på barnen som superhjältar, hur skulle deras önskedrömmar om ett alter-ego se ut? Här kan det finnas mycket tankar att spinna vidare på. Det ligger i min hjärna och väntar och så får vi se om det blir något av det. Just nu har vi fullt upp med barnens idéer som ni förstår. 


13 okt. 2013

Barnens världar blir projektet

Nio veckor har gått sen jag började arbeta i augusti v 33. Vecka 34 var första veckan hela mitt arbetslag var på plats och barngruppen började bli full. Vi har under dessa veckor först försökt hitta varandra i gruppen och våra olika plaster, både barn och vuxna. Vi har inspirerats av olika saker, till att börja med de material som fanns att tillgå på Utmaningen och så småningom  saker som fanns på Lekfullheten, i Ateljén, i skogen, på skolan och så vidare.

Skärmdump av min son, program Toca Builders
Under dessa veckor har barnen haft med sig sin egen input hemifrån och lekt lekar utifrån dessa. Det har varit och är mycket lego Star Wars, Rapunzel, Snövit, Bamse, Skylanders, Dora Utforskaren m.fl. Många av våra barn spelar tv-spel eller spel på Ipad och kan mycket om de olika figurerna, deras egenskaper och deras historia. Barnen leker influerade av dessa historier och vi tänker att här finns det mycket att hämta och fördjupa och sätta makten över figurerna och historierna i barnen händer samt få dem att skapa sina egna berättelser.

Foto som jag tagit ur boken Lego Sta Wars

Jag tänker mycket på tankarna om att barnen idag blir matade med mycket färdigt som läggs i händerna på dem. De får intryck överallt ifrån och alla bilder/filmer som skapas för att påverka dem i olika riktningar. En medvetenhet för detta behöver växa och de behöver öva sitt kritiska tänkande. Diskussioner som tjejer och killars olika roller i historierna behöver lyftas, likaså om bruket av våld.  Barnen har haft diskussioner om vad som är "på riktigt". Ja vad är egentligen "på riktigt", vad är egentligen sant, hur kan man veta det och hur kan man får barnen att börja kritiskt granska det som de får till sig? Detta är ingångar vi behöver ha tror jag.

Jag har tänkt mycket på hur vi kan ge barnen verktyg för att skapa sina egna historier och på så sätt börja förstå processen i att påverka, underhålla, berätta, ljuga, leka, skapa med bilder/filmer. I helgen har jag börjat slänga ut krokar på FB och Twitter för att tänka tillsammans med andra lärare som har större erfarenhet av detta. Nu börjar tankarna droppa in och andra börjar dela med sig av hur de har arbetat. Ur dessa erfarenheter kan barnen och vi lärare ösa och tänka vad som funkar för oss.

Jag tror vi börjar nosa på en projektingång....


10 okt. 2013

Följ Förskolan Syrenen

En ny förskoleblogg har sett dagens ljus Förskolan Syrenen i Töreboda har börjat blogga! De samarbetar med Guldgruvan, ett materialåterbruk, som ni hittar i länklistan där jag självklart lägger Syrenens blogg också. Ta en titt på deras inspirerande miljöer och läs om vad de tänker om sin verksamhet. Hurra! Mera åt förskolan!

Bild från Syrenens förskola

6 okt. 2013

Möter universitetet och framtida lärarhopp

I går tog jag emot vår nya lärarstudent. Det är alltid ett spännande att möta en person som vill åta sig ett yrke där gränsen mellan att verkligen göra skillnad och att "bara lära ut" eller kanske t.o.m. "bara förvara", dras i att lägga sitt hjärta och sitt engagemang i de barn som man får lov att möta. Ja, just så är det, man får lov att möta dem. Det ska man ha mycket klart för sig.

Vår lärarstudent verkar vara en engagerad sådan. Jag har bara mött hen i en dag men ser den där glimten i ögonen, den där längtan efter att på riktigt verkligen göra något. Bra det. Må den glöden leva! Det som jag möjligtvis ser skulle kunna få den att slockna innan hen ens kommer ut ur utbildningen är just den, utbildningen.

Det som jag också möter med lärarstudenterna är universitetet. I detta fall Göteborgs universitet och den nya Förskolärarlinjen. Det jag förundras över är stelbenheten i universitetets organisation och i deras möjligheter att vara en del av den praktik som pågår. Dessutom förundras jag över ur utbildningen är kontrollerad. Jag har skrivit lite förut om problem jag ser  med Göteborgs universitetets ställningstaganden utifrån Ingrid Pramling. Jag har inget emot Ingrid Pramling eller hennes utvecklingspedagogiska inriktning men anser att detta inte är det enda sätt man kan förstå barns lärande ur. All form av uteslutande är ett hot mot ett transparans, dialog och i slutänden demokratin. Oavsett vilka ställningstaganden man gör så har man skyldighet att erbjuda mångfald och ta in andras perspektiv för att låta var och en avgöra för sin egen del. Detta skrev jag om när jag närmare tittade på Förskolelyftets kurs om Pedagogisk dokumentation, där litteraturlistorna var mycket olika beroende på vilket universitet man valde. För att avgöra detta behöver man ha en förförståelse för vilka forskare/författare som "hör till" respektive inriktning.

GBG-univ
Pramling, Sheridan, Bjervås

STHLM-univ.
Dahlberg, Lenz Taguchi, Wehner-Godée,

Det finns en massa som jag inte vet något om när det gäller förskollärarutbildningen på Gbg:s universitet. Jag har ingen aning om deras ekonomiska förutsättningar, om lärarans möjligheter att planera och genomföra inspirerande workshops, föreläsningar eller seminarier för sina elever. Det jag upplevde själv på lärarutbildningen var just en brist på engagemang och inspiration. Som student behöver jag bli engagerad och inspirerad. Jag behöver förstå att det yrke jag valt är ett oerhört viktigt sådant. Precis som när jag verkar i barngrupp eller är ute och föreläser måste jag kunna plocka fram ett innehåll som engagerar och som berör. Jag tror också att studenterna behöver använda sig själva. Vara i situationer på riktigt och alltid få uppleva.

Jag undrar ofta hur man lägger upp utbildningen och vilka som ansvarar för att plocka ut litteratur, lärare osv. Ska nog ta reda på det. Jag och mina kollegor skojade lite rått om ursäkterna som kommer från utbildningen när det gäller brist i organisationen. Jag gick ut 2007 och hörde samma saker som vår lärarstudent nu hör; "Det är bara för att utbildningen är ny, ni är första kullen" Likaså hörde två av mina kollegor som utbildat sig senare och mellan dessa perioder. Hur länge kan man skylla på detta och hur många studenter ska behöva genomgå en utbildning som inte organiseras på ett sätt som fungerar. Lärarutbildningarna måste kunna ta emot förändring eftersom de är just lärarutbildningar. Förändringar i innehåll borde inte omkullkasta organisationen i övrigt.

Det finns mycket att önska. Framförallt en mer levande utbildning. Tack.

Så till något slags avslut då. Dessa studenter ska inte gå i våra skor. De ska hitta sina egna skor. De ska känna att deras val är rätt för dem och att det känns hela vägen in i hjärtat. Då måste de ha valmöjligheter och förstå att ständig reflektion och möjligheten att möta olikheter är värdefull. Endast då kan de bli lärare att räkna med. Lärare som gör skillnad.




3 okt. 2013

Att veta vad som krävs för framtiden

Jag är involverad i något mycket spännande. Jag har skrivit om det förut i inlägget En dag proppfull med pedagogiska visioner Då hade vi vårt första möte i den grupp som jag tillhör som nu vid denna träff konkretiserade idéer för hur de visioner vi hade första gången skulle kunna genomföras. Allt landade i organisation. Att ha en organisation som stödjer och inte stjälper är A och O. När man börjar öppna upp gränserna för vad som är möjligt och släpper in tankar om saker som andra tror är omöjliga står allt och faller med om man lyckas organisera för de visioner man har. Detta vet våra pedagogiska ledare. De såg allt lite smånervösa ut när de presenterade uppdraget för dagen för alla oss som samlats med förväntan i blicken, men de såg också ut att ha den där glimten av hopp och förundran och tilltron om att vi alla tillsammans faktiskt skulle få det att hända. De upprepade ständigt "Vi måste leverera" (jo jag befinner mig i en sportkommun, ha ha ha!) och de sa att tanken om att bygga detta nya och fylla det med gammalt var otänkbart. I arbetet hade de sen sist tagit hjälp av konsulter som gör samhällsforskning och tittar på strukturer och mönster som kan ge en hint om vad som kommer att behövas. Vi fick det presentera för oss och det var mycket spännande att ta del av. Hur kan man veta, hur kan man tänka om något som man inte vet något om? Vi kan bara gissa men också bygga på de erfarenheter som vi haft.


Vi hade en dag full av tankeverksamhet. Vi avslutade med en vägg full med posit-lappar. Vi kommer verkligen in i spinn. Jag ser på mina kollegor att de rent fysiskt anstränger sig och vi pendlar mellan frustration och inspiration. Vilka goda sammanhang och vilka goda möjligheter att mötas och verkligen få tänka utanför det tänkta. Att vi bara får va med...det är grejer det.




Partille växer del 3: Nya Kulturum from partillekommun on Vimeo.

Tusen tack alla ni som delar. Tillsammans tänker vi större!


1 okt. 2013

Sammanhang och helhet

Vi har pratat ett tag, pedagoger emellan, om att ha gruppsamtal istället för enskilda samtal under höstterminen. När jag arbetade i Kärra lyckades vi genomföra detta och erbjöd föräldrarna gruppsamtal där samtalet utgick ifrån en dokumentation där deras barn hade varit engagerade. Vi fick många intressanta tankar från föräldrarna och de uttryckte att de upplevde det mycket intressant att se sitt barn i gruppen, i relation till de andra barnen. Det blev också intressant för dem att prata med varandra och dela erfarenheter.

Vi har nu efter mycket tankar, utforskande av ställningstaganden och erfarenhetsutbyte bestämt att vi ska erbjuda dessa gruppsamtal till föräldrarna i höst.

Döm om min förvåning när det just nu ploppar upp ett blogginlägg om gruppsamtal. Se här hur pedagogerna som bloggar i bloggen Den förunderliga vardagen tänker kring gruppsamtal.

Vad viktigt det är att vi tänker på vilka möjligheter vi faktiskt har att stärka verksamheten och hur den kan nå ut och göra en helhet av de sammanhang som vi alla befinner oss i.

Hur gör ni med föräldramöten och samtal? Vad tänker ni är viktigt och hur skapar ni broar mellan förskolan och hemmet?


21 sep. 2013

"Nyttan med de sköna konsterna"

Pedagogiska magasinet har tema "Nyttan med de sköna konsterna" i det senaste numret. Ta en titt på hur olika skolor och förskolor arbetar med de estetiska områdena för att ge barn erfarenheter av olika sätt att utrycka sig.

Läs också artikeln "Titta här blev det grönt" om barnens arbete på förskolan Stella i Kärra utanför Göteborg där Lena Grandin Eriksson arbetar som pedagog och Stina Braxell som atelierista.

Och här har du alla temanummer av Pedagogiska Magasinet från 1996 t.o.m. nu samlade på en sida. Massor att ösa ur! Ta del!

Bild Maria Nöjd

Ha en go helg!

20 sep. 2013

Vi tror vi har landat

Igår hade vi ett härligt reflektionsmöte jag och tre av mina kollegor. Det var måndag på en torsdag. Jo, det är sant. Jag sa det till några föräldrar som kom för att hämta sina barn på eftermiddagen. Hur har ni haft det idag, frågade de. Vi har haft en måndag idag svarade jag. De såg frågande ut. Jag förklarade vidare att eftersom vi hade fotografering i måndags var alla våra barn här, även de som går 15h/vecka och detta innebar att vi flyttade vår gruppreflektionsdag till torsdag istället då alla de barn som brukar vara lediga på måndag fick vara lediga istället.

Våra gruppreflektionsdagar är en uppstart för oss på veckan då vi tänker om det som har hänt och vad som kan komma att hända. Vi reflekterar utifrån barngruppen och oss själva, var vi befinner oss, vad vi som pedagoger har hört, sett, tänkt, mött, läst och vad vi behöver göra. Vi delar erfarenheter av de möten som vi haft under veckan som varit och försöker förstå var vi befinner oss.
Igår hade vi alltså en måndag istället för torsdag och vi som arbetar med de äldre barnen fick en och en halv timme på eftermiddagen för reflektion. Att det var måndag istället för torsdag innebar också att vi på förmiddagen hjälpte våra kollegor som arbetar med de yngre barnen att få detsamma på förmiddagen.

Jag befann mig under förmiddagen som vanligt på torget och mina två ordnarie kollegor hade gått ut för att vara de yngsta barnen. En vikarie kom in till mig och ina två andra kollegor befanns sig på den andra hemvisten. Vi pedagoger bestämde tillsammans att vi skulle öppna upp för FLÖDE mellan de två grupperna med 4- och 5-åringar. Vi har medvetet valt att inte göra det de här första veckorna för att landa varje grupp i sin grupptillhörighet och på sin plats i de nya erbjudanden som finns i miljöerna. Vi ville också göra så för att vi under denna tid etablerar våra relationer tillsammans och kommer överens om hur vi ska ha det. Det är som jag skrev tidigare ett hårt arbete med mycket känslor och tankar men absolut nödvändigt för att komma in i arbetet tillsammans och det gäller förstås oavsett ålder, stora som små, barn som vuxna.


De senaste dagarna har barnen börjat fråga om de kan få gå över till varandra. Vi har så smått börjat stödja dessa önskningar. Barnen har tydligt landat i sina första relationsbyggen. Börjat bryta upp gränser, tagit nya kontakter och provat nya material och upplevelser. Nu är det dags. De har visat oss det och vi känner det med. Igår var det alltså tid att starta och det kändes så självklart. Förmiddagen var som ett rosa skimmer, som en förälskelse, som den där pirriga känslan av förväntan som förlöstes i leenden, i möten, i dialog, i upptäckanden. Det var underbart. Jag kände mig fullkomligt överflödig som vuxen. Barnen lotsade sig själva och varandra och miljön bjöd in till glädjen att hitta på nya saker tillsammans. Jag kunde sätta mig ner och lyssna och se på allt detta och bara fantisera om hur vårtt gemensamma arbete skulle ta fart och virvla iväg å det vackraste! ( Mental note; Bra, stanna i den känslan, den kommer att behövas när vi går igenom nästa fas av tvivel och förändring. Kom ihåg!)

Så tillbaka till vårt reflektionsmöte på eftermiddagen. Jag vill bara säga något om hur jag upplevde det rent känslomässigt. Det var öppet och högt i tak. Vi pratade i munnen på varandra, skrattade, blev allvarliga, stöttade och hittade lösningar tillsammans, tydliggjorde ansvar och lekte med tankar, drog paralleller och delade uppelevelser som vi haft med barnen och som vi haft på egen hand eller med andra vuxna. Det var öppna ögon och hjärtan. Personligt och professionellt. Det var allt jag önskar att vi kan bli tillsammans jag och mina kollegor, det var vi och nu känns det som att inget kan stoppa oss. 


Hej oss!

10 sep. 2013

Krävande september

Nu är det jobbigt! Introduktionerna för de nya barnen börjar ta ut sin rätt, likaså alla omorganisationer, grupper som flyttat vidare ett steg i huset, pedagoger som följt med. Nya konstellationer- vi ska hitta varandra, vi ska hitta på vår nya hemvist, vi ska organisera oss samtidigt som vi står mitt i verksamheten varje dag, vi ska...vi ska....vi ska...

Någonstans här är vi i processen just nu. Min kollega sa, man kan kanske jämföra det med Latensfasen...Nu ska livmodertappen smälta bort (som min barnmorska utryckte det) och det gör f-n ont men vi kommer igenom det och nya tankar, idéer, möjligheter ska födas. Det är det som är processen, var inte rädd för den, gå igenom den och tappa inte hoppet.

Heja på alla ni som kämpar nu! Tappa inte modet, det ni gör nu kommer prägla hela ert arbete!

bild från Kreativ Insikt 

27 aug. 2013

Solidarisk individualism- att söka sina värden

Vi samlar just nu inspiration och tankar kring vad vi ska arbeta med under detta året. Vi är inne i sökandefasen i vår projektprocess. Vi startar med att välja pedagogiska ställningstaganden. Många delar ska sammanfalla. Vi har utmaningar från vår pedagogiska ledning som i höst handlar om Likabehandlingsplanen, våra egna pedagogiska ställningstaganden och nyfikenhetsområden som vi nosat på under förra året, våra olika barngruppers behov på ett grupp och individplan samt vår förskolas behov. Någonstans ska allt detta mötas och det är detta vi söker. Vår ledning önskar ett gemensamt tema för alla våra fyra förskolor för att binda ihop området och tillsammans skicka vår kraft och energi in i detta. Vi i samordnargruppen ska försöka samla tankar från förskolorna och hitta gemensamma trådar. Det ska bli spännande att se vart vi landar. 

I vårt storarbetslag har vi i alla fall börjat fundera lite på vad vi känner är aktuellt med de förutsättningar vi har omkring oss. Redan förra terminen när vi gjorde vår utvärdering tittade vi på vad som skulle kännas aktuellt för hösten. Ett gemensamt tema var en sådan sak som vi tänkte kunde knyta ihop huset, barnen och pedagogerna. Vi pratade om vad som hade visat sig viktigt och funderade över de värdeord som fanns i vår pedagogiska plan. 

Vår förskola är ganska ny. Den är bara två år gammal så som den ser ut idag, från två avdelningar till fem. Vi är många lärare från många olika platser som har en massa olika erfarenheter med oss. Alla dessa behöver komma samman för att forma det vi är tillsammans. Likaså är det med barnen. Alla olika erfarenheter ska tas tillvara och utgöra en del av vår helhet. Det behöver bli personligt. Men hur ska vi sortera i detta och hur ska vi bygga vår identitet? 

Tillsammans började vi i fundera över vi:et, över att vi ville knyta samman oss på ett tydligare sätt, att detta också var viktigt för barnen, att känna en tillhörighet och en identitet i vår förskola. Alla vi som kommer hit varje dag behöver känna att vi blir sedda för dem vi är och att vi är en del av sammanhanget som gör vår förskola. Att var och en av oss är viktiga och att förskolan inte skulle vara densamma om någon av oss inte var där. Lika-olika- tillsammans. 

Under våren hade jag läst Trollets förskolas pedagogiska plan. Jag blev väldigt inspirerad i hur genomarbetad den var och hur de tydliggjorde på vilka sätt de tänkte sig att arbetet skulle ske. Hur de byggde planen på värden som de tillsammans urskiljt som viktiga. Ett som fastande hos mig var ömsesidigt beroende, att vi faktiskt är beroende av varandra, vi är ingenting utan den andre. Här någonstans....tänkte jag...här börjar det. 

I arbetet med likabehandlingsplanen tänker jag att det är viktigt att ha sin värdegrund i ryggen. Att veta vad vi som förskola står för tillsammans och hur vi använder oss av läroplanen och barnkonventionen som grund för detta. Att vi har barnen och föräldrarna med oss när vi arbetar fram detta och att alla får vara med och tycka, tänka, vrida på begreppen. Det är för mig en demokratisk process. Hur gör vi det förståligt för alla? 

Så ett avstamp i Cirkus Cirkörs sökande efter sin värdegrund som Tilde Björfors och Kajsa Lind har beskrivit i boken Inuti ett Cirkushjärta . Alla som arbetade i deras organisation samlade tillsammans 300 ord som de sedan arbetade vidare med och sorterade ner till sex stycken som de ansåg värdefulla för deras arbete. Uppkäftighet, Engagemang, Kvalitet, Galenskap, Solidaritet och Individualism. Dessa parade de sedan ihop för att skapa spänning emellan dem och fördjupa förståelsen för dem. Det blev tre ledord;

UPPKÄFTIGT ENGAGEMANG
KVALITATIV GALENSKAP
SOLIDARISK INDIVIDUALISM

Min kollega lyfte betydelsen i att orden blev något annat tillsammans, att det var så häftigt att de som motsatser lyfte och stärkte varandra. Jag blev lycklig i hela själen av hennes observation och av Cirkörs process. Det är ju precis så vi vill att det ska vara med oss. Vi landade i Solidarisk Individualism. Här är deras beskrivning. 


"Solidaritet står för att vi trots våra stora olikheter och starka individualiteter ska vilja arbeta tillsammans. Att välja att ta ansvar för sig själva, varandra, helheten och världen.
Individualism står för att vara bäst på att vara den man är. Rätten och skyldigheten att vara autentisk både som individ och som organisation. Att alla ska få vara så speciella, unika och egna som vi är."

ur Inuti ett Cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind

Här någonstans tycker jag att vårt likabehandlingsarbete bör landa. Vilka är vi och hur blir vi tillsammans? 

Cirkus Cirkör - Knitting Peace - Aino Ihanainen

Foto Mats Bäcker

22 aug. 2013

Den viktiga informationen

Jag funderar mycket på hur bra vi kan bli att göra föräldrarna delaktiga i det som händer på förskolan och vad deras barn gör. Under förra hösten började vi tänka till om hur vi kunde göra.
Vanligt har varit att man på förskolan skickar ut veckobrev eller månadsbrev. Där står det ofta saker som föräldrarna behöver komma ihåg; utflykter, kläder som ska namnas, studiedagar eller annat. Vi valde att dela upp informationen till föräldrarna. Vi särade på det pedagogiska och det praktiska. När vi hade praktiska påminnelser skickade vi helt enkelt ut dem i ett "vanligt" mail när de uppkom. Som en liten reminder för föräldrarna. Dessa mail kunde komma lite när som. När de behövdes och de avslutades alltid med orden, Har ni några frågor, kom och prata med oss! Jag tror det är A och O. Öppenheten och tillgängligheten, att informera och diskutera. Att man som pedagog-grupp är öppna för frågor, funderingar och förslag och att man alltid tar sig tid att lyssna och prata om saker med föräldrarna. En förälder kunde lyfta en fråga under morgonen och vi pratade om det i arbetslaget på dagen och mailet gick ut till alla föräldrar på eftermiddagen. Det är ju ofta så grymt bra med föräldrar som lyfter saker som vi tar för givet att alla vet och på så sätt hjälper oss att vara tydliga. Föräldrarna blir delaktiga, vi minimerar oro och spekulationer och bygger en trygg föräldragrupp. Dessutom kommer all information ut till alla föräldrar samtidigt.

När det gällde det pedagogiska innehållet så började vi skicka ut projektbrev där vi beskrev hur verksamheten såg ut just nu, hur och med vad barnen arbetade, de pedagogiska ställningstagandena vi gjorde samt vad de som föräldrar kunde bidra med, om de kunde och ville. Detta engagerade föräldrarna på ett sätt som vi bara kunnat drömma om. De var plötsligt involverade i projekten och vi hade mycket lättare att prata med dem om vad som hänt under dagen när de redan var pålästa om vad vi höll på med. Det blev också lättare för dem att ställa frågor både till oss och till sina barn. På så vis fortsatte projektet att växa hemma med hjälpa av föräldrarna och vi fick nya input tillbaka till förskolan.

Under hösten ska vi fortsätta att utveckla föräldrarådet, som är en annan viktig plats för samverkan. Återkommer till det!

Bild Max Entin

19 aug. 2013

LIKAbehandling- OLIKAbehandlig

Varför heter Likabehandlingsplanen LIKAbehandling? Borde det inte heta OLIKAbehandling? Det är väl det som är hela grejen? #förvirrad

Ord som snurrar i mitt huvud efter den dag med lika(olika)behandlingstankar...
Välkomnande, Mångfald, Trygghet, Olikheter är värdefulla, Ömsesidigt beroende, Var och en som en resurs för gruppen, Förskolans identitet, Glädje, Inkludering, Normkritiskt förhållningssätt 

Vad tänker du på?



Ny termin ny tjänst




Förutom att ha flyttat upp en våning i vår förskola och tagit stora torget i anspråk samt blivit en av pedagogerna kring äldsta barngruppen Utmaningen har jag också fått i uppdrag att bli Samordnare för vår förskola. Ett uppdrag som ger 6h/v för att tillsammans med de andra samordnarna på enheten samt rektor (ja jag skriver rektor ist för förskolechef!! det är ett ställningstagande för förskolan som egen skolform) och utvecklingspedagogen driva den pedagogiska utvecklingen på enheten. Spännande! Jag ser mycket fram emot detta och hoppas äntligen kunna balansera upp tiden för mitt intresse för pedagogisk utveckling som nu ofta hamnar på min "egen" privata tid.


18 aug. 2013

Discokuben


I torsdags blev kuben ett disco. Några barn hittade en navkapsel som de tidigare hade dekorerat med vackra stenar. Vi hjälptes åt att hänga upp denna i taket på kuben. Den blev då en discolampa och några glittriga piprensare fick lov att bli små discolampor. Därefter pärlade barnen på piprensare för att sedan hänga fast dessa i discot. Snart var musiken på och barnen kunde dansa i sin discokub. 

Vi möts kring saker vi gillar


Nu har vi börjat inventera. Nya gruppen på utmaningen har barn och vuxna från olika grupper. Nu behöver vi lära känna varandra och oss själva i den nya gruppen. En bra plats att börja var att fundera på vad vi gillar. Så vi har börjat skapa ett collage vid vår mötesplats. Här sätter vi upp allt vi gillar. Vi har klippt och ritat, barnen kom på att man kunde fota också om man hade något hemma som man gilla. Vårt collage ska växa och vi ska knyta trådar mellan varandra. Spännande att se vad det leder....

Hur gör ni för att lära känna varandra, för att bli en grupp, för att öppna upp? 

13 aug. 2013

Kuben

Nu har barnen börjat utforska kuben. L var först med detta och byggde ett golv med hjälp av kvastskaften. De stora papp-rören som barnen har målat använde L och knöt fast med plastremsor runt varje stolpe, de fick även stå på taket. Tyg bredde L ut över golvet och lade den färgade cellofanen i bitar ovanpå. De små pallarna som vanligtvis håller kvastskaften (upp och ner) ställde L in i kuben för den hade nu blivit en läsvila.






Kuben har sedan varit en dinosauriegrotta, en polisstation och ett lekhus. Jag har inte fått igång ljuset än, OH:n saknar en sladd, men det gör inget. Nu blir det en sak, ljuset kommer förändra. Det finns mycket att göra och jag undrar hur det kommer se ut om ett halvår. Nu gäller det bara att landa och utmana med det som finns.

(Jag är redan sugen på att bygga en till, hälften så hög...för att kunna bygga ihop...hmm..)

Om ni bygger kuber, skicka bilder till mig så jag kan lägga dem här och inspirera vidare!
Tack :)

7 aug. 2013

Varför förskola- bortom Lpfö #fskChatt

Imorgon startar FörskoleChatt (#fskchatt ) på Twitter igen efter semestern. Fler och fler pedagoger engagerar sig på Twitter och nya viktiga nätverk byggs. För mig handlar det att möta andra pedagoger med andra tankar och gärna krocka lite för att utvecklas tillsammans. Vi har alla olika ingångar, olika förutsättningar, olika utbildningar och detta ger oss breda ingångar och det finns alltid någon som kan vända upp och ner på dina tankar. Det är bra, mycket bra. Som min twitter-kollega Ann Kronberg Larsson skrev på twitter igår;

"Den dagen vi slutar problematisera och diskutera blir det ofantligt tråkigt. Kritisk granskning viktigt"

Ikväll har förskoleChatt tagit upp frågan;  Varför förskola- bortom Lpfö, en mycket intressant fråga med många potentiella ingångar. För min del. Ja ni känner ju mig...eller?

Varför förskola- bortom Lpfö 

Jag har en önskan. En önskan om att tillsammans med barnen, mina kollegor och föräldrarna bygga en förskoleverksamhet där barnens röster, tankar och drömmar påverkar inte bara deras vardag på förskolan utan också blir en del av det större sammanhang som de befinner sig i. Att vuxna på allvar lyssnar till barns tankar och gör dem delaktiga i samhället, tror att de kan förstå och tänka om saker som påverkar dem. Förskolan skall vara barnens plats där alla som arbetar där ska göra det för barnens önskningar och öppna upp dörrar till att utforska den värld vi lever i. Barnen ska få möjligheter att dela med sig av sina erfarenheter och skapa nya erfarenheter tillsammans med varandra och med de vuxna. Vi pedagoger har en fantastisk möjlighet att varje dag lära oss nya saker tillsammans med barnen. Vi får också möjlighet att uppleva hur de tänker, vilka strategier de har och hur de utvecklar sin kunskap. Vi, barn och pedagoger, har möjlighet att tillsammans bygga relationer som påverkar vår person och förändrar oss i djupet. I förskolan skall människor växa, både små och stora.

Förskolan behöver då också vara en plats för olikheter att mötas och kontakter att knytas. Genom att föra samma en massa barn och vuxna på en plats kommer vi erfara olikheter och likheter hos varandra. Pedagogerna behöver skapa möjligheter för barnen att synliggöra dessa olikheter och tillsammans med barnen bygga; sätt att förhandla, förståelse, tolerans och inkludering.  För att göra olikheter till ett värde krävs trygghet. Alla som vistas i förskolan behöver känna sig trygga i att de är uppskattade och önskvärda precis så som de är. Tillsammans syngliggör vi sedan våra olika önskemål och förhandlar om lösningar till de problem som uppstår.

Förskolan kan också bli en plats för barnen att träffa sina vänner, att skapa relationer, att skapa minnen för livet. Likaså kan det bli en mötesplats för föräldrar. Att kunna hitta andra som är i liknande situationer, att bygga upp sitt nätverk för att tillsammans kunna påverka sin situation. Förskolan ska vara en plats dit man kan vända sig. En plats där man kan kasta ut en fråga eller ett förslag och få gehör oavsett om man är barn, förälder eller pedagog.

Pedagogerna är spindlarna i nätet. De kopplar ihop. De drar i trådarna och fångar upp förslag, idéer, tankar. Pedagogerna har ansvar för arbetet i förskolan, för att alla barn och föräldrar känner sig delaktiga och inkluderade i det som sker. Pedagogerna har (förhoppningsvis) kännedom om hur grupper av människor kan fungera och vad de behöver för att tillsammans ha ett gott arbete.

För mig är förskolans viktigaste funktion att vara barnens arena i samhället sen blir det olika beroende på de erfarenheter barnen, föräldrarna och pedagogerna har som verkar där.

Bild Andrea Hendeskog

Ses vi på #fskchatt, imorgon torsdag kl 21.00-22.00!
Läs också på Martinas Mötsplats , Förskoleliv , Ann Kronberg Larsson !