18 dec. 2014

Summering och Framtidsutsikter 2014-2015

Nu är snart 2014 slut. Ett år som för mig har inneburit många utvecklande, utmanande och positiva händelser men också en väldigt svår personlig förlust som för alltid kommer ha förändrat mig och den jag är som person, den som jag blir i möte med barnen, kollegorna och föräldrarna, med hela vårt samhälle, med vad som betyder något och hur jag ser på livet.




Jag har under året fått vara med och förändra och utveckla vår förskoleenhets organisation mot en organisation med grunden i nätverkande, dela-lära och kollegialt lärande där värdegrundsarbetet med likabehandling i fokus har varit grunden. Det började egentligen höstterminen 2013 när vi fick ny ledning. Jag har sett vad det kan innebära att som förskolechef har modet att bryta invanda mönster och våga satsa på idéer som kan utveckla en organisation i grunden. Jag har under 2013/2014 fått lära känna mina kollegor i hela vårt område och fått förståelse för hur pedagogisk ledning kan öppna upp och stärka varje enskild verksamhet och pedagog i den. Jag har tillsammans med vår förskolechef, vår utvecklingsledare och mina samordnarkollegor fått erfara hur delaktighet skapas med hela verksamheten i fokus, hur ett förskoleområde kan föras samman genom ett systematiskt delande av information. Där har alla kollegor på förskolorna fått skapa innehåll och vi samordnare har bundit ihop och konkretiserat de tankar och värden som pedagogerna och barnen har gett uttryck för. Jag har sett hur information som delats med alla i organisationen har gjort att transparens har uppstått, hierarkier har slätats ut och att vi alla har sett vår gemensamma grund och aktivt börjat återskapa den tillsammans och genom detta också förstått vad de olika rollerna i organisationen har för funktion och hur vi kan använda dessa. Ett oerhört värdefullt arbete där alla som velat har fått växa och utvecklas med hjälp av varandra. Många röster har höjts i de pedagogiska diskussionerna och alla kan, vågar och vill nu ta del. Detta blev extra tydligt vid årets delarmässa där hela sex stycken av kollegorna i området delade erfarenheter med alla kollegor i förskolan i Partille. Mina kollegor har visat mod att gå utanför det invanda och ge barnen möjligheter till inflytande på riktigt, även de allra yngsta har fått den tillit som behövs för att skapa en verksamhet där barnens röster och handlande är innehållet. Man har också fått större mod att se till de kollektiva processerna och varje barns medverkan däri. Jag vill innerligt tacka alla mina kollegor i hela vårt område, vår förskolechef och vår utvecklingsledare för att vi tillsammans har skapat denna förändring och att jag har fått vara en del av den.



Jag har under detta år också fått ett helt nytt nätverk- mitt vidgade kollegie. Det växte på twitter med FörskoleChatt som grund. Där pågick (pågår) intressanta diskussioner om värden, metoder, teorier, ämnen, läroplaner, målformuleringar, material, miljö med pedagoger från hela Sverige. Med bara 140 tecken blir varje ord så betydelsefullt och gör att man får tänka och vrida på det man "säger". Tempot i chatten ger motstånd i tanken och är sannerligen rhizomatiskt där tankar hakar i varandra och associationer ger nya banor hela tiden. Twitter, FörskoleChatt och SETT-dagarna har gett mig tillgång till detta utvidgade kollegie och gett mig en inblick i hur det tänks och görs på många olika ställen runt om i landet. Vi har stött och blött och utvecklat varandras tankar. Med hjälp av bloggar har vi spunnit vidare på varandras inlägg, fördjupat och breddat och tänkt hit och dit. Vi tycker inte lika i allt, vi har olika verksamheter men det som förenar oss är vårt engagemang för barnen och deras möjligheter i förskolan samt vårt intresse för samhällets förändring och utbildningens möjligheter. Twitter har varit en arena, gruppen Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor i väst har varit en annan.  Gruppen, som växt kraftigt under det senaste året på FB, har fört mig närmare många verksamheter och pedagoger över hela Sverige. Här har det diskuterats, vänts och vridits på allt möjligt. Det delas och sprids tankar, forskning, funderingar. Det finns en generositet i delandet, ett mod i att sätta det man tänker, skapar och möter i ett utforskande perspektiv. Jag vill tacka alla som så generöst delat sina tankar som gjort att vi växt tillsammans.



Mitt i allt detta delande och växande, det hoppfulla, förväntansfulla och glädjefyllda, så slog livet ner mig, hårt och skoningslöst. I augusti i år förlorade jag mitt barn. Ni som mött mig under året vet att jag varit gravid och att vi väntade en liten Lillebror i augusti. Hans död förändrade allt. Det kanske känns konstigt för er att jag berättar det här och jag har också funderat jättemycket på hur jag ska göra. För mig var det självklart att kommunicera det som hänt mig och min familj med många av dem som ingick i mina nätverk. I allt detta har jag också förstått hur mycket tabu det är med sorg i vårt samhälle. Hur handlingsförlamade människor blir när de behöver möta människor i sorg. Hur små och rädda människor kan vara. Jag har funderat mycket på vad dessa erfarenheter har gett mig som människa, som medmänniska. Ett av de ställningstaganden jag har gjort är att inte vara tyst om vår förlust, att kommunicera det även om det blir obekvämt för andra. Det som vi och många andra som förlorat barn är tvungna att möta i form av tystnad, bortvända blickar och undvikande är ett resultat av att sorg inte får finnas i vårt samhälle. Ett samhälle som lägger mer och mer ansvar på den enskilda individen att hjälpa sig själv och där bilden av den lyckade, lyckliga människan är helt beroende av henoms egna inre motivation och driv. Där tänker jag att en sådan person som jag kan vara en förebild. Någon som utåt sett är driven, tänkande, inspirerande, glad men som också bär och ger ansikte åt sorg. Därför väljer jag att berätta vår historia. Därför vill jag inte låtsas som att inget hänt.
Under hösten har hela världen vänts upp och ner och jag har verkligen fått tänka på vad i mitt liv som betyder något. Det som har trätt fram förutom tiden med min familj och mina vänner är just engagemanget för utbildning, förskolan, kollegorna och framförallt barnen. Om ni tycker att min ton hårdnat något och att jag är mer kompromisslös än jag varit förut så kan det stämma. Min förlust har gett mig riktning. Lillebror har gett mig mod att följa mitt hjärta, att släppa och hoppa.


I januari börjar jag mitt nya jobb. Jag har tagit tjänstledigt från Partille och vänder tillbaka till Norra Hisingen där jag startade min lärarbana 2007. Denna gång,för att, tillsammans med min kollega och Norra Hisingens utbildningsförvaltning, starta upp ett Kreativt Återvinningscenter för alla förskolor och skolor på Norra Hisingen. Det blir, mig veterligen, det första Kreativa Återvinningscentret med pedagogisk inriktning i Göteborg och vår förhoppning är att detta, som startar som ett tidsbegränsat projekt på ett och ett halvt år, ska få växa och näras av alla barn och unga och deras lärare så det kan bli en mötesplast för olikheter, utforskande, samlande av historia, skapande av framtid och utvecklande av ett hållbart samhälle- materiellt såväl som socialt och kulturellt.

Jag känner hopp inför 2015. Det finns många spännande och viktiga mötesplatser där som kan förändra och utveckla de förutsättningar som våra barn möter i förskolan. Det kreativa återvinningscentret kommer bli en central mötesplats där jag och min kollega kommer få arbeta med större fokus på exprimenterande och utforskande i vad en pedagogisk miljö kan vara och med hjälp av barnen få förstå mer om hur detta utforskande kan gå till. Där kan vi förhoppningsvis inspirera andra lärare att se på sina möjligheter att göra detsamma på sina förskolor och skolor.

I januari åker jag med Erika Kyrka Seger och Markus Bergenord till BETT2015 och håller i Lin Educations förskolespår. Det blir första gången jag åker till London och deltar och jag är spänd och förväntansfull över vad det kan ge och vilka jag kommer möta där.

I april blir det fullt fokus på SETT2015. Före dess så släpper vi talare allteftersom under våren oh kommer också planera och tänka i FB-gruppen SETT-Date för kommande nätverkande. #fskchattLIVE kommer också att mötas. På SETT2015 ser jag fram emot många möten med alla de som ingår i de nätverk jag rör  mig i och möjlighet för förskolan att ta ett stort steg framåt i nätverkande och utvecklande. Alla de föreläsare som vi lyft fram i år kommer bredda och fördjupa allas vår förståelse för vad en förskola kan bli. Där ska jag nu också, för första gången på SETT, föreläsa själv. Jag ser fram emot att träffa er allihop där och att tillsammans tänka om förskolan.

Under våren kommer jag också att föreläsa en hel del och bl.a. återvända till förskolor och pedagoger som jag mött förut men också inleda nya samarbeten och möta nya lärare och nya organisationer som kommer lära mig mer om hur man kan tänka, vara och göra i utbildningssystemet. Jag kommer fortsätta undervisa på Atelierista-utbildningen i Göteborg och där få möjligheten att möta studenterna som vill fördjupa sitt arbete tillsammans med barn och unga och de estetiska lärprocesserna.  Jag kommer också fortsätta nätverka och dela både digitalt och analogt ;)

Ett år har gått. Nya erfarenheter har erövrats. Vissa med välkomnade andra med motstånd och sorg men i allt detta öppnas nya vägar och det är upp till var och en om vi vill följa dem eller stänga dörren till livet. Jag pratade med en vän om vad som ska till för att det ska bli en förändring. Hen sa att något yttre oväntat ibland måste ske för att man ska vakna. Så är det, tänker jag, med synen på barn, på pedagogisk miljö, på lärande, på reflekterande på dokumenterande.....på livet.

En riktigt GOD och VILSAM JUL
och en GOD START på 2015
önskar jag er alla

Vi ses



11 dec. 2014

Lite feedback folk!


Pedagogiska kullerbyttan ger mig: ... at AnswerGarden.ch.

Skriv in din tanke, ditt ord, din känsla i rutan överst och klicka på submit.
Du kan skriva samma som någon annan då kommer det ordet bli större :)

Tack för att du ger tillbaka!


8 dec. 2014

Stafettkalendern lucka nr 8 , Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind


Bilden kommer HÄR ifrån 

I dagens boktips Inuti ett Cirkushjärta har Tilde Björfors och Kajsa Lind beskrivit nycirkusgruppen Cirkus Cirkörs värdegrund och arbetet med att skapa denna. Boken är för mig en inspiration till hur man bygger värdegrund tillsammans och den är en fint vävd väv mellan kreativitet och konstnärskap samt det driv och den struktur som ger en organisation framgång. 

Alla som arbetade i Cirkus Cirkörs organisation samlade tillsammans 300 värdeord som de sedan arbetade vidare med och sorterade ner till sex stycken som de ansåg värdefulla för deras arbete. Dessa sex ord var; Uppkäftighet, Engagemang, Kvalitet, Galenskap, Solidaritet och Individualism. Orden i sig själv fick ingen spänning men när de valde att para ihop dem så blev de något mer. Det är också ett ställningstagande av att man behöver motpoler och krockar för att hitta nya betydelser. Dessa parade alltså ihop orden för att skapa spänning emellan dem och fördjupa förståelsen för dem. Det blev tre ledord;

UPPKÄFTIGT ENGAGEMANG
KVALITATIV GALENSKAP
SOLIDARISK INDIVIDUALISM

Jag tänker att dessa ord och spänningen mellan dem är mycket det jag vill ha av en pedagogisk organisation. Här finns utrymme för kreativitet och struktur, det finns utrymme för individualism och kollektivism. Det finns också en kunskapssyn och en livssyn som sätter livet i ett utforskarperspektiv, att lära nytt och alltid fortsätta vara nyfiken på.
Boken har gett mig många nya perspektiv om värdegrundsarbete och hur man tillsammans kan bygga något större än vad individen kan åstadkomma. Den har också gett mig perspektiv på hur vi kan arbeta tillsammans, vad som behöver vara gemensamt och hur våra personligheter får plats. Samma arbete med barn som med vuxna. En kärna, en röd tråd som leder genom hela organisationen. 


uppkäftigt engagemang
UPPKÄFTIGHETär ledordens hjärta och står för det kritiska granskande, det vill säga att sätta världen i ett undersökanade och ifrågasättande perspektiv. 
ENGAGEMANGär ledordens hjärta. Att ge sig hän utifrån en inre kompass. Att vilja mycket och satsa hela vägen, även om det dyker upp motstånd. Det engagemang som krävs för att kunna vända ett nej till ett ja och ett problem till en möjlighet. 
kvalitativ galenskapKVALITEThandlar om att vara strategisk, förebyggande och genomtänkt. Bygga strukturer som kan bära både långsiktiga bågar och den kreativitet som infaller i nuet. Och att hela tiden lära av erfarenheter.
GALENSKAPstår för att säga ja till den första instinkten utan att begränsas av konsekvenserna. Att inte påverkas av vad som anses vara fel eller omöjlig. Att inte kunna, men göra ändå.
solidarisk individualismSOLIDARITETstår för att vi trots våra stora olikheter och starka individualiteter ska vilja arbeta tillsammans. Att välja att ta ansvar för oss själva, varandra, helheten och världen. 
INDIVIDUALISMstår för att vara bäst på att vara den man är. Rättten och skyldigheten att vara autentisk både som individ och som organisation. Att alla ska få vara så speciella, unika och egna som vi är. 
Ur Inuti ett Cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind

 Läs och njut.

7 dec. 2014

Hur sorterar man material i ämnesområden och hur skiljer man lek från lärande?

I förskolan brottas många förskollärare med att förhålla sig till "ämnesuppdelningen" i avsnittet 2.2. Utveckling och lärande i läroplanen för förskolan. Denna del av läroplanen gör att många som arbetar i förskolan, sedan revideringen, ofta ser mer och mer uppdelande på ämnesområden i förskolan. Jag tror att detta beror på att förskollärarna känner sig osäkra på ifall barnen får lov att utforska alla de områden som finns i 2.2. och därför strukturerar det så för att det ska bli synligt för de vuxna. Jag tänker att det blir en tillbakagång i hur vi i förskolan har haft en grund i att barnen alltid har varit ämnesöverskridande i sin lek som är deras utforskande och prövande av världen.

För smala vägar ger för få möjligheter.....
Det finns två olika aspekter här som är värda att diskuteras. Det första är om det är möjligt att sortera material i olika ämnesområden. Många förskolor arbetar idag med s.k. mattehöror, eller skrivarhörnor, eller naturvetenskapliga hörnor osv. Jag har själv försökt att arbeta med hörnor men barnen har alltid visat mig att de inte delar upp sitt utforskande så och fört ihop materialet. Jag började ordentligt bena i dessa tankar när jag gick och utbildade mig på Atelierista-utbilbningen i Göteborg. Då gällde frågan vad en ateljé egentligen var. Ja. Vad är inte en ateljé?
"ateljé är en arbetslokal för en konstnär" 
wikipedia  
"ateljé synonymt med - studio, arbetslokal, verkstad"
synonymer.se 
Jag funderade mycket kring vad för material som skulle finnas eller kunde finnas i en ateljé. Jag började titta på det andra materialet vi hade på förskolan, och specifikt det jag hade på torget och funderade på vilket av det materialet som inte var ett ateljé material. Jag blev konfunderade. Det gick liksom inte att urskilja, sakerna som fanns på torget blev ju "till" i händerna på barnen. De kunde vara papprör, lego eller klossar, silkespapper, cellofan eller flörtkulor men de "var" ju inget ämnesområde av sig själva, det som barnen gjorde med dem gjorde ju att de "blev" ett material för t.ex. matematiskt undersökande, teknik eller estetik. Hur skulle jag kunna sortera upp dem i ämnesområden eller i vad som är ett ateljématerial eller ej.

Jag började också titta på vad barnen gjorde med materialet i de olika stationerna. De använde det till lek. I den leken kunde jag se att de prövade och exprimenterade med en hel massa olika ämnesområden. Det var matematik, teknik, fysik, motorik, språk och en massa annat i en enda salig "röra". Det jag upptäckte var att jag med den kunskapen jag hade om ämnesuppdelningen kunde pröva att ge dem utmaningar kring det, frågor om hur de tänkte osv men de var ofta ganska ointresserade av att jag kunde säga, vet ni, nu håller vi på med matte eller detta kallas för fysik. Jaha, var oftast deras svar innan de raskt arbetade vidare med att prova lutningen på deras bilkartor gjorda av itusågade rör och fick bilarna att rulla fortare eller långsammare med hjälp av att förändra lutningen. Det de däremot tog fasta på var när jag senare presenterade ett annat material- olika typer av kulor, glaskulor, flörtkulor, träkulor, metallkulor och uppmanande dem att testa sina teorier om lutning mot dessa kulor, då relaterade de detta till hur de hade kört med bilarna och vilka slutsatser de drog då.

Vad vill jag då säga med detta? Jo att vi som lärare har möjligheten att genom de strävansmål som finns i 2.2. Utvecklings och lärande se på det material som vi har på vår förskola och försöka tänka om det är möjligt att få till alla de utforskanden som läroplanen har som intention för barnen. Vi har också möjlighet att titta på det som barnen gör med olika typer av glasögons och tillföra material utifrån de utforskanden som vi tror barnen håller på med.

Det andra som är värt att diskutera är vad som skiljer lek och lärande. Leken för mig är det sätt vi alla utforskar vår omvärld på. Att leka- laborera med det vi vill veta mer om är ett självklart sätt att närma sig något. Någon sa för ett tag sen att leken måste ha sitt eget värde, att den är "onyttig" och "bara rolig" och måste få vara det. Jag tror det var en beskrivning av någon med en väldigt annorlunda förståelse för vad leken innehåller och vad vi som människor använder den till. Om man tror att man inte lär sig i leken så kan man inte ha varit nära särskilt mycket lek, eller så har man bara inte förstått vad det är som händer i leken. När jag säger det så menar jag också att vi som vuxna inte få lov att för barnen plocka sönder leken i ämneskompetenser. Vi kan se vad som händer i leken och bidra till att genom material och miljö samt med våra frågor få barnen att utveckla sina tankar och handlingar vidare men vi ska aldrig ta ifrån barnen deras engagemang, deras lust och deras nyfikenhet som odlas i leken. Att se lek som något "onyttigt och bara roligt" betyder ju någonstans också att man har en uppfattning om att lära och utvecklas är något som är tråkigt och jobbigt. Det mina vänner är något som vi vuxna har hittat på. Lärande och utveckling är något som vi håller på med livet igenom inom olika ämnesområden om vi så gör det på vår "fritid" eller på vårt arbete. Leken och fantasin är väsentliga för att utvecklas, tänka, lära och skapa. Mycket av dessa förmågor dödas av att kontrolleras, delas upp och stängas in. Här pratar många vuxna om att barn måste lära sig att knäcka koden eller vad det egentligen handlar om är ju att anpassa sig efter hur någon annan tycker man ska göra för att utvecklas och lära.

Vi behöver hålla diskussionen levande om vad lek är och varför uppdelande i ämnesområden sker. Vi behöver lyssna och tänka mer med barnen om hur de behöver ha det för att odla sin kreativitet, sina tankar, sin utveckling och lärande. Inget barn ska i förskolan behöva känna att hen inte passar in i det som förskolan (och skolan) är. Jag blev så gruvligt ledsen när jag läste detta idag. Hur gör vi plats för olikheter och gränsöverskridande och samarbete och framför allt hur blir förskolan barnens arena? 

Hur kan alla i förskolan få växa och få utrymme och värde?


4 dec. 2014

2.2 Utveckling och lärande eller 2.2 Uppdelning och tärande?

Ikväll hade #fskchatt fokus på revideringen av läroplanen i förskolan med fokus på vilka skillnader vi som arbetar i förskolan ser som har gagnat barnen.

Jag är glad för att man har fokuserat på vad som faktiskt händer i barnens utforskande på förskolan och med listan på utvecklings(strävans)mål synliggjort detta. Det jag är mindre glad över är hur det i realiteten istället på många håll har fått förskollärarna att införa katederundervisning i förskolans verksamhet och gå tillbaka till skrivhörnor,  mattesamlingar och experiment ledda av en vuxen. Ett uppdelande av utforskanden som för barnen hänger ihop. Ett lösgörande av delar som landar i att gissa vad fröken tänker. 

I en revidering där strävansmålen kunde ha setts som ett stöd för att förstå barnens lärande, vänds det nu istället, av välmenande vuxna, till att se barnens brister inom de olika ämnesområdena.

När revideringen av läroplanen presenterades talades det väldigt mycket av Jan Björklund om att förskolan skulle lägga grunden för det livslånga lärandet. Det han egentligen menade var att fokus i förskolan skulle vara att skriva, läsa och räkna, precis som hans fokus på skolan var. Genom att tala om att förskolan skall lägga grunden till lärandet (i skolan?) med särskilt fokus på matematik, naturvetenskap och teknik gjorde Björklund det tydligt att det var ämneskunskapen som var det viktiga. 

Jag vill ifrågasätta själva begreppet grunden. Vad är grunden för ett livslångt lärande och när slutar det man lär vara en grund? Vi utvecklar ju ständigt vidare våra, tankar, vår förmåga att lösa problem och lära av våra erfarenheter, vi reviderar, tar bort saker vi lärt och lär om annat. Vi bygger kanske inte bara på höjden utan också på bredden och på djupet och hit och dit och överallt. Om vi nu börjat prata om att lärandet inte är en linjär process måste vi också slutat prata om att lärandet har någon slags grund.  Om vi istället talar om strategier för hur man lär sig så har vi något som är konstant oavsett hur innehållet förändras. 

Vi pratade om detta idag under min sons utvecklingssamtal, jag min man och min sons förskollärare. Ett mycket intressant samtal. Vi samtalade om vad som är viktigt för barnen att erövra, att erfara i förskolan. Förskolläraren tog upp hur hen i hela sitt liv genom utbildningssystemet fått höra, detta är bra att kunna, du behöver det som vuxen, du förstår varför sedan. Likadana upplevelser har jag och min man. Min man som alltid har haft det mycket lätt att anpassa sig till skolsystemet och lära på det sätt som förväntats hade ingen anledning att ifrågasätta varför han skulle lära sig det han lärde sig. Jag som hade det svårare att anpassa mig ifrågasatte ofta men fick aldrig några svar. Tyvärr kan jag inte säga att jag fått det nu heller, nu när jag är vuxen och skulle använda mig av allt det där som var "bra att kunna" i väntan på. Likaså tänkte förskolläraren och min man. De båda hade många erfarenheter av läranden som de gått och väntat på att de skulle behöva använda men den tiden har aldrig kommit. 

Och det är ju just det där...i väntan på....lär vi oss saker för att vi ska använda dem sen? Borde vi inte lära oss saker för att vi ska använda dem nu? Vad som kommer sen vet vi inte. 

Lärandet är alltid en helhet, utan början eller slut, uppdelandet hjälper oss att förstå och synligöra vad som finns där, det går inte att göra tvärt om. 

Min äldsta som fyller fem om en vecka och han har precis knäckt koden till att läsa och skriva. Han gjorde inte det för att jag, hans pappa eller hans förskollärare har tragglat bokstäver med honom eller kämpat med att läsa och ljuda 10 min varje kväll. Han gjorde det för att det snart är jul och han var tvungen att skriva till tomten om vilka Skylanders han ville ha. Intresset för Skylanders har lärt min son läsa och skriva. Han är mycket intresserad av dessa figurer och vad de heter. Han har använt plattan för att googla fram bilder på dem där de står uppradade i långa rader med sina namn nedanför. Dessa tvingade han först oss att läsa gång efter annan. Med hjälp av dessa har han sedan skrivit av namnen, börjat ljuda bokstäver genom att fråga oss hur de låter. Nu ljudar han och läser överallt och skriver långa långa listor med grejer han önskar sig i julklapp. Han gör inte det för att han ska kunna läsa sen, han gör det för att hans ska kunna läsa nu. 

bild: skylandsledgends.deviantart.com


När vi avslutade utvecklingssamtalet sa min sons förskollärare att hen hoppades att barnen skulle få behålla sin nyfikenhet, att de inte skulle tappa bort den, och jag tänker JA, det är det hela. Det livslånga lärandet handlar inte om vad vi lär utan hur vi lär. Hur vi behåller viljan av att utvecklas och lära och förståelsen för att det alltid finns mer att veta runt knuten. 

Det vi hoppas är att barnen ska få behålla sin nyfikenhet på livet, på lärandet, att de inte förlorar den. Det är de bästa förutsättningarna vi kan ge. 



3 dec. 2014

Om sanningar och ödmjukhet och om barnen som får vänta.....

Jag omger mig av många olika kollegiala nätverk. Både med pedagoger i min närhet men också med pedagoger runt om i Sveriges alla hörn. Delar-kulturen är för mig central och den innebär att jag och alla andra som delar måste ta ställning och diskutera våra tankar och idéer med varandra. För mig är den en garant för att verka för transparens i det jag och mina kollegor gör. När människor inte delar så blir jag misstänksam. Då funderar jag på vad man vill dölja eller varför man håller sina tankar för sig själv. I ett uppdrag som vårt, som lärare så är transparens och kollegialt lärande en nödvändighet eftersom vi är en resurs för samhället. Vi har ett uppdrag där vi inte kan gömma oss bakom väggarna i förskolan utan behöver kunna motivera våra val och våra metoder och vi behöver göra det synligt.
"Det handlar om professionsbyggandet; I en profession så kan man ju något specifikt som ingen annan kan // Det innebär också att ni kan hantera det avvikande, om man kan någonting så ser man ju också när det inte funkar, då är man ju professionellt skolad och det är det här man hela tiden behöver bygga på och det gör man tillsammans med sina kollegor"  
 Eva Minten-Skolverket, föreläsning En förskola på Vetenskaplig grund, Malmö 2013
För ett tag sen så pratade vi i en av de mer "utspridda" grupperna lite om utveckling hos förskollärarna i förhållande till praktiken, hur det sker och vad man kan begära som pedagogisk ledare (eller som kollega) av en förskollärare. Jag har skrivit lite om detta förut i blogginlägget "Det är synd om de vuxna". Där plockar jag upp trådarna om vad vi kan förvänta oss av förskollärare i deras professionella yrkesutövning. I inlägget skriver jag om att det är lätt att ta den vuxnes perspektiv och inte tänka på att det är barnen som inte får den förskola de har rätt till. Det verkar vara vanligt att som pedagogisk ledare backa, vänta in och till och med bromsa de pedagoger som vill utveckla för att andra pedagoger inte ska känna sig hotade. Ibland funderar jag på i vilka andra branscher detta sätt att leda hade fungerat. Om du kommer på någon får du gärna berätta om den. I gruppen där jag verkar finns flera personer som ligger på om utveckling och om ifrågasättande av förskolans praktik. De får alla olika bemötande i arbetet och har olika strategier som de brukar använda. Vi lär av varandra och delar de möjligheter vi ser. Det är utvecklande och värdefullt.

Vilka perspektiv tar vi och gagnar dessa barnen?

När man som jag pratar om sådana här saker, särskilt i "offentligenheten" så som här på bloggen, så kommer vissa ord upp från människor som möter mina texter och mig, och som jag på senare tid har börjat ifrågasätta mer och mer. Man kanske kunde tänka att det skulle kunna komma upp åsikter som -Jag läste det du skrev på bloggen och nej, där håller jag inte med dig, jag tänker så här eller -Ja, så där gjorde vi också men vi ändra på detta, eller liknande. Men då och då kommer ord som jag undrar lite var personerna som uttalar dem har för syfte med och jag tänker att de orden och de välvilliga kommentarerna ofta vill styra och härska över de pedagoger och ledare som vill, våga och kan kasta sig ut i reflektion. Det ironiska i det hela är att dessa ord ofta kommer från sådana håll där man inte delar och inte kommunicerar sina åsikter eller möjligtvis gör det med med skara utvalda som håller med en.

Jag tänker också på dominerande kulturer/strukturer på förskolor där ingen får lov att sticka ut eller upp, där prat bakom ryggen och organisation i olika grupper fungerar som härskartekniker. Där information bara delas med vissa utvalda eller vissa åsikter aldrig ifrågasätts. Då får pedagogerna eller ledarna höra att just hen kanske syns lite för mycket, eller hörs lite för mycket i de pedagogiska diskussionerna eller kanske får människor att tro att det är sanningar som de kommunicerar och att detta är farligt. Detta har jag hört från många förskollärare och förskolechefer som vill driva utveckling och jag har upplevt det själv.

Ett annat ord som ofta dyker upp är att vara ödmjuk....Vad innebär det? Nu skrattar du väl lite grann och tänker att jag borde veta men jag ställer frågan om vad ordet "ödmjuk" vill få dessa pedagoger och ledare att göra? Hålla tyst? Vad vill dessa personer som uttrycker sig så förmedla till mig och andra som kommunicerar de tankar som vi och våra kollegor har byggt? Vad vill de säga mig och andra som försöker få upp diskussionen på bordet som vill dela och lära tillsammans? Är man inte ödmjuk om man vill berätta vad man tänker, skapa debatt och få andra att tänka tillsammans med en?  Är man inte ödmjuk när man kommunicerar en verksamhet eller ett agerande som man tänker är fel ot barnen så som time-out, bristtänkande i mötet med barnen, vuxens lärande som norm osv? Är det ödmjukt att backa och lida i tystnad och låta barnen få ta smällen? Är det ödmjukheten som står i vägen för att verksamhetens ska förändras? Hur mycket tänker man på barnen då?

Vilka strukturer bygger vi och gagnar dessa barnen?

Jag tänker att många förskollärare ofta blandar ihop sitt personliga värde med sitt yrkesmässiga värde. Man tror att om man inte är "där man vill vara" som förskollärare så är man heller inget värd som människa. Om man inte hänger med i diskussionerna om teorierna och metoderna och om uppdraget så är man värdelös som människa. För mig är det enkelt. Det har inget med varandra att göra. Det ena är ett yrke, det andra är du som människa. Du är inte ditt yrke. Det enda jag vill som pedagogisk handledare är att man som förskollärare tänker och vill utvecklas. Om man bara har den inställningen så kan man nå precis så långt som man själv vill i sin yrkesmässiga utveckling. Tänker man däremot att ens person är ens profession så kan man ju lätt hamna i att uppleva sig bli utsatt för så kallade personliga påhopp. Där blandar man ihop det som man gör med den man är.

Det finns inga sanningar vänner. Det finns metoder som alla måste fylla med sitt innehåll, det finns sätt att organisera som kan hjälpa ett förskoleområde att växa med hjälp av kollegialt lärande. Dessa metoder är inte hemliga. De finns kommunicerade överallt. Jag äger inte dessa metoder, inte du heller. Jag kommunicerar däremot dem, det kanske inte du gör men det betyder inte att jag gör dem "bättre" än du, eller att jag har förstått dem bättre än du, det betyder bara att jag vill kommunicera om dem. Bättre eller sämre kan bara något vara i förhållande till vad man som förskola vill uppnå eller stäva efter. Likaså är min hållning när jag handleder, att förskolorna, arbetslagen ska hitta sina sätt att skapa reflektionskultur. Jag kan dela med mig av de sammanhang som jag har varit i men alla måste skapa sina egna sammanhang där de är. Jag kan inte göra reflektionsarbetet åt någon, jag kan bara berättar hur jag och mina kollegor har arbetat för att få en reflektionskultur hos oss.
"Kollegialt lärande verkar mycket positivt på verksamhetens kvaliet som ju är väldigt viktigt givetvis. Det handlar om en intern process, det här kan man bara göra på sin egen verksamhet. "
Eva Minten- Skolverket, föreläsning En förskola på vetenskaplig grund, Malmö 2013
När jag handleder eller när jag skriver på bloggen så är det inga sanningar som levereras.  Det är beskrivningar av hur jag och mina kollegor har gjort, hur vi i vårt område har gjort, hur vi har organiserat oss. Våra ställningstagande bygger på vad Skolverket kommunicerar för strategier för lärande organisationer, vad läroplanen säger och vad skollagen slår fast, vad litteratur och forskning inom olika forskningsfält har inspirerat till. Om dessa beskrivningar inspirerar er till att tänka mer om ert arbete så blir jag glad för i slutändan så är det barnen vi alla arbetar för. Det får inte ta fyra eller fem år före barnen som går i förskolan får lov att få läroplanens intentioner möjliggjorda i sin verksamhet. De har inte fyra fem år. De åren är all tid de har på förskolan, sen är den förbi. De får inte vänta så länge på att vuxna ska våga ta tag i saker.  Här krävs det ledning som vågar ta tag i verksamheten och pedagogisk leda den, skapa kollegialt lärande och en reflektionskultur. Här krävs det handledare som stöttar upp och utmanar pedagogerna. Det är för att barnen ska få det allra bästa vi kan uppbringa som vi måste våga utvecklas och lära oss- vara i förändring, det är för att vi ska våga låta dem vara medkonstruktörer av kultur och kunskap och barnen, de kan inte vänta......

I en film från Malmö stad så föreläser Eva Minten från Skolverket om en förskola på vetenskaplig grund och hon plockar upp ett antal områden som Skolverket har ser som evidens i praktiken; ett tillåtande arbetsklimat, kollegialt lärande, normativ bedömning, inkludering och pedagogisk ledarskap. Se filmen här






25 nov. 2014

Nu vill jag jämföra igen, hur vi skapar bilder av förskolan....

Jag sitter och funderar på hur vi skapar bilder av förskolan och hur vi skapar bilder av förskolläraren och barnen i förskolan. Jag surfar runt lite och kommer in på Skolverkets youtube-kanal. Där finns fyra filmer som gjort 2011 angående det förstärkta uppdraget i förskolan och föränderingarna av Läroplanen. Det finns en film om uppföljning, utvärdering och utveckling. Jag klickar in mig på den och tänker att jag ska titta lite på hur man med hjälp av bilder/film porträtterar förskolan med tanke på hur man nu förstärkt uppdraget med tydligare fokus på kvalitet och på strävansmål inom olika ämnesområden. Jag tittar då på vilka bilder man lyfter fram.

I mellan dessa sekvenser som jag lyfter här nedan så pratar utbildningsrådet om hur man ska arbeta efter de nya riktlinjer som lagts. Det är intressant och viktiga saker hon tar upp. Men bilderna då? Förenklat ser det ut så här:

Första sekvensen, en grupp barn som äter knäckemackor och dricker mjölk/vatten runt ett bord, en vuxen som kommer och torkar.

Andra sekvensen, utelek på en klätterställning. (ingen förskollärare syns)

Tredje sekvensen, hallen där en förskollärare klär på ett barn

Fjärde sekvensen, barnen gungar ute (ser en halv förskollärare)

Femte sekvensen, barnen spelar brädspel inne. (ingen förskollärare syns)

Sjätte sekvensen barnen och en förskollärare sitter i en soffa och läser en bok

Sjunde sekvensen fyra förskollärare sitter runt ett bord, utan barn, med datorer framför sig.

Åttonde sekvensen, två barn sitter på varsin sida om ett lekhus och leker. (ingen förskollärare syns)

Nionde och sista sekvensen, en av förskollärarna håller ett barn i famnen, de busar och pussar nästan varandra på munnen.

Då tänker jag. Hur kan man se vad förskollärarna gör tillsammans med barnen? Vad i dessa sekvenser hade barnet inte gjort med sina föräldrar? Vad i dessa sekvenser är förskolans signum?

Se filmen här




 (om ni kan se förbi bilderna som jag nu så tydligt pekat ut så kan ni ju försöka lyssna på vad utbildningsrådet säger. Det är viktigt.)

12 nov. 2014

Läraren som kommunikatör och samhällets representant?

Andra tillfället på Lärarutbildningsnämnden (LUN) med utvecklingsteamet som ska plocka fram en kommunikationsstrategi för Lärarutbildningen i Göteborg. 

Uppgiften idag var att identifiera styrkorna i Lärarutbildningen. Vad fanns som gör att utbildningen blir attraktiv? Vi förstod, eller valde att förstå uppgiften ur lite olika perspektiv, där vissa av oss försökte sätta oss in i hur man som ung kunde tänka kring var och i vilken utbildning man ville spendera sin studietid. Andra ville se vilka förmågor som lärarutbildningen gav eller vilka den borde ge, kanske? Vi fick också frågan om hur man ska kunna rekrytera fler lärarutbildare. Eftersom att utbildningen nu byggs ut så behövs också fler som utbildar. Vilka är de och hur kan vi nå dem? 

Idag var det mer liv och en liten släng av anarki i gruppen. Nu höjdes röster som ifrågasatte vad vi (en hyfsat homogen grupp med mestadels vit medelklass i medelåldern) visste om samhällets behov av en lärarkår som kunde representera dem (oss) och hur den skulle kunna se ut. Det är ju faktiskt det vi behöver vara, en representation av samhället i våra roller som lärare. Vi kommunicerar ju inte bara våra ämnen utan också vårt samhälle så som det ser ut. Hur ska våra barn/elever känna igen sig i sina lärare och själva tänka att de kan bli en lärare en dag om de inte känner sig hemma i normen? 

Hur ska Göteborgs universitet kunna tillhöra samhället på riktigt, vara en aktiv och synlig del av samhället och kunna öppna upp för alla de olikheter som bor i alla de kulturer och identiteter som finns hos människorna i vårt samhälle? Jag tänker att när vi lever i tider som dessa där fler och fler känner att de inte är representerade i de "fina" kvarteren, där grupper utkristalliseras och vi och dem-grupperingar blir fler och fler är detta ett oerhört viktigt perspektiv. 

Flera i utvecklingsteamet tyckte också att LUN och den kommunikationsbyrå de valt inte hade kunnat kommunicera vad det var vi skulle göra i utvecklingsteamet. Många av de som ville vara med och som senare också blev utplockade hade velat prata mer om hur lärarutbildningen skulle förändras för att möta det behov som finns på förskolorna och skolorna samt komma mer i samklang med det samhälle som vi lever i. Jag tror att LUN förstod detta och jag tror och hoppas de kommer ta möjligheten att fortsätta med denna grupp och använda den kompetens som finns där för att verkligen göra utbildningen till den modernaste lärarutbildningen i Sverige. Tänk om de hade gjort det!

Idag hörde jag två viktiga saker som jag vill lyfta lite extra, som jag tänker påverkar hur universitetet når fram och ut. En av deltagarna (en lärarutbildare) uttalade dessa. Hen sa att hen hade väldigt stor behållning av att möta de lokala lärarutbildarna i vårt utvecklingsteam eftersom hen upplevde att hen faktiskt hade glömt av hur det var att vara lärare. Institutionerna får inte bli en bubbla där verkligheten inte kommer in, precis som att lärarutbildningen inte får bli en bubbla, precis som att förskolan och skolan inte får bli en bubbla. Ser ni vart jag vill komma? 

Kommunikationen och växelverkan mellan utbildningen och samhälle är väsentlig; från och till, in och ut, fram och tillbaka- forskning-lärarutbildning-lärare-barn/elever/föräldrar och samhället som en stor famn för alltihop, ingen hierarki, en platt organisation, en genomskinlig sådan, där folk vet hur det fungerar, känner sig välkomna och där det finns ett flöde av tankar, idéer, hypoteser, känsla, engagemang, kunskap, estetik. Där saker och ting kan krocka! Hur kan det bli möjligt? Genom kommunikation och en transparent organisation, på universitetet likväl som i skolan/förskolan.

En av de lokala lärarutbildarna berättade att hen hade sökt fortbildning för lärare genom att googla och hen undrade varför inte Göteborgs universitet ploppade upp som första träff. Var är ni?, undrade hen. Varför syns inte ni? Är detta universitetet som väl borde vara samhället hjärta i att mötas och bildas?Vi pratade om det moderna universitet och den moderna lärarutbildningen. Vad krävs? Lärarutbildningen måste spegla människorna i samhället på ett tydligare sätt tänker jag. Lärarutbildningen måste vara kärnan för att kommunicera de kompetenser och den kommunikation som behövs för att, som samhällsmedborgare, aktivt kunna praktisera delaktighet och inflytande, förstå hur samhället är uppbyggt, se möjligheterna med olikheterna och lägga grund för mångfalden. De som verkar på universitetet borde vara excellenta kommunikatörer, delare och spridare. De som forskar och är grymma inom sina ämnen är inte alltid (eller sällan?!) de bästa på att kommunicera hur man praktiserar deras teorier för studenterna på lärarutbildningen. Hur ger man forskarna möjlighet att göra det de är bäst på samtidigt som man hittar lärarutbildare som kan omsätta forskningen till det konkreta utbildningsuppdraget, och som gärna också är verksamma i förskolan och skolan? Så många gånger jag hörde lärarutbildarna prata om kreativa miljöer och dialog och det vi som lärarstudenter upplevde var monolog och stora salar där bänkarna riktade våra kroppar mot den som talade. -Gör inte som jag, gör som jag säger...Hur väl fungerar det? En annan aspekt är hur flexibel utbildningen är, på vilka sätt kan man delta? Hur bygger man ut kommunicerandet med hjälp av digitala medier och använder sociala medier i större mån? Hur låter man lärarutbildare och lärarstudenter kommunicera utåt mot förskolorna och skolorna mot samhället?

Det andra viktiga (och SORGLIGA) som personen jag refererade till förut sa var att utbildningen, så som den ser ut nu, har backat i utveckling från var den var. Den har gått tillbaka till vad den var när jag utbildade mig säger hen (hen kan tänkas ha utbildats på 80-talet?). Hur är det möjligt tänker jag? Jo, för att människor som inte förstår bildning, universitetets roll och lärarens roll som kommunikatörer och samhällsrepresentanter har fått fria händer att forma lärarutbildningen efter sina egna erfarenheter utifrån sin egen skolgång. Jo, ni vet vad jag tycker om Jan Björklund. Helt galet. Att tro att man kan, att försöka, sluta in kunskap, reglera kunskap och bildning är inget alternativ. Vi kämpar då mot det informationsflöde, den tillgänglighet och den kraft som finns i det istället för att organisera för den, använda den. För att få en utBILDNING värd namnet genom hela vårt utbildningssystem krävs att vi släpper på tömmarna, delar uppdraget och tillsammans lyfter värdegrunden och demokratiuppdraget i bildning och sedan tillsammans omsätter detta i våra olika specialiteter, våra ämnen våra områden. Vi måste alla göra, praktisera, leva det vi talar om i hela organisationen. 

Jag pratade lite med min svåger om hans lärarutbildning. Han sa att han lärt sig hur man är lärare på sin idrottsutbildning, inte på lärarutbildningen. Där hade han fått handfasta råd och metoder för att leda grupper, skapa ett öppet och deltagande klimat, blivit medveten om sitt eget sätt att kommunicera. Han utbildar nu lärare som vill arbeta med sina elevgrupper ute i naturen. Han berättar hur han ställer frågan till de han utbildar om hur de sammankallar sin grupp. De ger svar som vi ropar, vi använder visselpipa. Han undrar igen, men hur samlar ni dem? Hur? Min svåger står med solen i ögonen i skogen kl åtta på morgonen med en grupp lärare som verkar förvirrade. Han ber dem vända sig om, de får allihopa solen i ögonen. Hade jag kunnat prata med er nu frågar han. Nej, de har solen i ögonen och deras uppmärksamhet går åt till att kisa, att värja sig mot det starka ljuset, kan tyckas fånig liten detalj men den säger så mycket i hur vi som lärare förbereder för vårt kommunicerande, hur vi förstår vad som behövs för att skapa goda grunder för kommunikation. 

Läraren som kommunikatör och ledare är ett uppdrag som måste tas på allvar. Här borde krutet ligga så kan vi rekrytera lärare från alla olika ämnesområden där människorna "bakom" läraryrket ta med sig sina intressen och utveckla dem till en lärarroll. Gruppen idag lyfte viktiga vinklar på rekryteringen; vi kanske inte ens ska rekrytera de unga 20 åringarna som kommer direkt från gymnasiet, vi kanske ska leta någon helt annan stans, vi kanske borde ha in fler personer med yrkeserfarenhet och livserfarenhet till att bli lärare? 

En lärare kanske inte borde vara en livskarriär utan ett tidsbestämt uppdrag i en lärande organisation som kopplar universitet-forskning-samhälle-kultur....vad vet jag? Vad tror du? 




11 nov. 2014

#sett2015 It´s ON!

Nu är det officiellt. Efter att ha bloggat för SETTdagarna i två år har jag nu blivit ombedd av RAU (rautbildning.se) att plocka fram och paketera innehållet för förskolan under SETT2015. Förskolan kraft förbluffade arrangörerna redan 2013. Konsekvensen blev att man satsat extra hårt på förskolan förra året och nu 2015 utökar man SETTdagarna från två till tre dagar och ger förskolan en egen dag. Givetvis kommer utställningen och allt som hör där till fortfarande rikta sig till alla även under den 16 april men innehållet på föreläsningarna kommer vara inriktat på förskolan och utplockat av mig. Detta gör mig väldigt glad, stolt och lite nervös för det är ett viktigt uppdrag!

Så här presenterade jag av SETT på sociala medier för en vecka sedan:
"Linda Linder är utbildad förskollärare, teaterpedagog och kulturpedagogisk handledare. Hon bloggar på Pedagogiska Kullerbyttan, är aktiv på sociala medier och arbetar för delarkultur. Linda arbetar hårt med att göra förskolan till en plats för barnens röster, en plats för dem att upptäcka, utforska och skapa relation. Hon är mycket intresserad av fysisk och psykisk miljö och dess egenskaper att främja eller stävja möten mellan människor. Hon arbetar mycket med att synliggöra förskolans barnsyn, och syn på hur lärande fungerar, konkret i den pedagogiska miljön. 
”Vuxnas strategier att lära kan inte fungera som norm i förskolan, vi måste utgå från barnen och deras strategier. Under SETT2015 kommer jag att lyfta fram lärare, utbildare och forskare som gör plats för barnens röst i förskolan och barnens rätt till en förskola som förundrar och förbluffar dem varje dag där relation är grunden för allt växande. Barn är kultur- och kunskapsskapare, det är dags att vi inser det.” - säger Linda. 
Linda har fått i uppdrag av RAU som är en av arrangörerna för #SETT2015 att paketera och plocka fram ett innehåll för förskollärare och förskolepedagoger där innehållet är starkt kopplat till årets tre teman; DEMOKRATI 2.0, KOLLEGIALT LÄRANDE OCH POST-IT.
Nätverkandet är en stor del av mässan och många förskollärare, utvecklingsledare och förskolechefer kommer dit för att träffas i verkligheten eftersom att de annars bara är "kollegor på nätet" på olika nätbaserade forum- det utvidgade kollegiet, som Anne-Marie Körling myntat uttrycket. Förra året hade #fskchattLIVE sin första träff på SETTdagarna (även om jag, Fredrik @skaparn av #fskchatt och Ann @annklarsson faktiskt träffades på SETT redan 2013) och jag ser fram emot en riktigt storträff AFK till SETT2015. Mässan vänder sig till alla inom utbildning. Förra året besökte över 8000 personer Settdagarna. 



Så om du inte tagit dig till SETT ännu så är det dags att du gör det i år för det kommer bli något alldeles särskilt. Gilla SETTdagarnas sida på Facebook och följ dem på Twitter så du inte missar alla föreläsare som kommer. Följ också Kullerbyttan så får du veta det allra senaste och höra en massa förprat om SETT2015. 

Och DU! Har du något att dela som kunde vara värdefullt för andra, eller känner du någon som du tycker skulle vara med? Maila mig, skicka PM på Facebook eller hör av dig på twitter! 

till.kullerbyttan@live.se

@LTLinder

Köp din biljett HÄR så ses vi på SETT!


10 nov. 2014

Mediepedagogik på barnens villkor- ett demokratiarbete!



Mediepedagogik på barnens villkor handlar om det pedagogiska förhållningssättet i arbetet med digitala verktyg i förskolan och de tidiga skolåren. Den ger både teoretiska och praktiska perspektiv på vad mediepedagogik kan innebära, med koppling till läroplaner och forskning.Antologins redaktör Ulla-Karin Lundgren Öhman, förskollärare och mediepedagog i Piteå, har valt ut förskollärare och mediepedagoger, forskare och föreläsare som liksom hon själv berättar om sina erfarenheter av varför och hur digitala verktyg kan användas. Förhoppningen är att boken ska inspirera läsaren till ett mediepedagogiskt arbetssätt i den egna verksamheten.  Mediepedagogik på barnens villkor vänder sig i första hand till alla som arbetar i förskola, fritidshem och de tidiga skolåren.

I boken Mediepedagogik på barnens villkor har Ulla-Karin Öhman sammanfört mycket kompetens inom ett område som många brottas med  förskolan just nu- digitala verktyg och hur, vad och varför? Ulla-Karin fick frågan av Lärarförlaget att skriva boken och valde att göra den till en antologi något som jag tycker är ett mycket klokt val och som också representerar den linje i vilken jag har uppfattat Ulla-Karins ställningstagande kring pedagogik- vi skapar kunskap tillsammans.
Jag träffade Ulla-Karin första gången på SETT 2013 då jag var där som bloggare i Blogger Corner. Sen har jag även lyssnat till Ulla-Karin på SETT2014 då hon mycket starkt lyfte mediedpedagogik som en demokratisk rättighet för barnen, en hjälp att erövra medier som de dagligen blir "utsatta" för.

Boken startar just med dessa tankar i förordet där Ulla-Karin beskriver hur hon saknat en bok om mediepedagogik med ett djupare perspektiv på vad det kan vara i förskola och förskoleklass. Hon har samlat sina medförfattare utifrån föreläsningar hon har gått på och när hon verkat i sociala medier som Facebook och twitter. Ulla-Karin har också lyft fram sina kollegor som hon arbetat och fortbildat   i CMiT (Centrum för media och IT i förskola grundskola och särskola). I den långa listan på kloka pedagoger hittar vi bl.a. Erika Kyrk Seger, Markus Bergenord, Martina Lundström och Anna Stigsdotter för att nämna några. Även forskningsperspektiv kommer in med hjälp av Susanne Kjällander som forskat på lärplattors användande i förskolan. Med Ulla-Karins slutord Barn kan! går vi tillsammans in i Medeipedagogik på barnens villkor.

Boken ger mig direkt en känsla av att här är det barn som står i centrum och inte vuxna. De vuxna brottas med hur, vad och varför medan författarna visar hur barnen hela tiden visar vägen. Vi får läsa om ett förändrat lärarskap där Erika Kyrk Seger beskriver för oss att lärarollen inte är vad den har varit, att vi inte kan fortsätta tänka och göra på samma sätt. Vi kan inte lyfta in digitaliteten i det vi gör nu, vi måste förändra det vi gör nu utifrån digitaliteten. Erika lyfter ansvaret vi lärare har i att dela med oss av och ge barnen digital plats som hon uttrycker det. Flera av författarna beskriver också hur världen förändrats drastiskt under några få år och frågar sig hur vi ska förhålla oss till detta och vad det kan ge barnen.
"Datorer, smartphones och lärplattor bjuder in till en lättillgänglig kommunikationsarena, som vi i förskolan har mycket att vinna på att nyttja. Genom att använda dessa verktyg kan vi utveckla vårt arbete med delaktighet, kommunikation och samspel"  
Anna Stigsdotter 
"Barnens eget mediepedagogiska arbete gör att de växer, både som medieproducenter och som mediekonsumenter. I ett större perspektiv växer de även som medborgare. "
Ulla-Karina Lundgren 
I boken får vi både följa länge och kortare projekt som barnen drivit med hjälp av olika digitala verktyg. Skype, Minecraft, berättande med hjälp av film, matematisk och naturvetenskapligt utforskande med hjälp av dokumentkameror, QR-koder, Geocahing m.m. Författarna hjälps åt att ta ett brett grepp om olika digitala verktyg men har alla samma innehåll- barnens. Här finns inget "apptipsande" utan mer fokus på innehåll. Erika Kyrk Segers App-analys finns med som hjälp för er som är i börja med ett utrensande i appträsket.

Förutom alla dessa intressanta och tankeväckande projekterande som barnen håller på med får vi också tankar om hur vi rent praktiskt ordnar in de digitala verktygen i den pedagogiska miljön och gör dem tillgängliga för barnen. För som Ingela Åström skriver; Organisation är också pedagogik! Markus Bergenord lånar begreppet KISS från designtänkande, Keep It Simpel Stupid eller som Markus har utvecklat det Keep IT simpel stupid, i arbetet med miljö för IKT i förskolan. Enkelt är inte alltid så lätt men en spännande utmaning, som Markus skriver. Han ger en inblick i hur vi kan låta det digitala möta det analoga och utforska det tillsammans med barnen. Han beskriver bl.a. deras arbete med att börja med de yngsta och deras utforskande av ljuskuben som de byggde och experimenterade runt för att göra projektion flerdimesionell. Ingela Åström lyfter också estetikens betydelse i lärandet och utforskandet när hon skriver;
"Estetiken skapar möjligheter för människan att gestalta och illustrera sina hypoteser och erfarenheter. Den ger tillfälle att förmedla våra innersta tankar. Att kommunicera färdigheter och utforskanden genom olika uttryckssätt, det vill säga att få vara och ta vara på sitt bästa jag, är en demokratisk rättighet. "
Så till forskningsperspektiv och etiska perspektiv.
Susanne Kjällander tar tydligt avstamp i ställningstagandet om det kompetenta barnet när hon berättar hur hennes forskning visat att förskolebarn i alla åldrar, även de allra yngsta -ettåringarna, har tydliga syften med sina aktiviteter med den digitala lärplattan. Hon visar med exempel hur små barn förstår filmens språk när de får möjlighet att producera själva. Susanne tar upp begreppet "emergent literacy"som för 30 års sedan dramatiskt förändrade synen på barns literacy (läs och skrivkunnighet) då man kunde visa att skriftspråket synliggörs redan i de allra yngstas aktiviteter, att de gradvis skaffar sig kunskaper om läsande och skrivande. Susanne tar nu grepp om begreppet digital literacy och beskriver att det handlar om
"..sociala sammanhang med färdigheter  och kompetenser för en hel uppsättning av samtidiga kommunikationsformer, producera språk med hjälp av alla de resurser som görs tillgängliga via exempelvis lärplattor och internet. "
Hon menar att barns handlingsutrymme vidgas i den digitala lärmiljön. En mycket spännande och viktig tanke tänker jag! Susannes forskning visar att relationerna mellan barn och vuxen blir, som hon beskriver det, horisontella och att rollerna till och med bli ombytta där barn och vuxna utforskar literacy och lär av varandra. Jag tänker att det är mycket detta som pedagogerna idag är rädda för. De tappar kontrollen och måste sätta sig i barnens utforskande sits. Susanne ser i sin forskning exempel på hur barnen designar nya ord, skapar utrymme för att dela sina erfarenheter och att barn i största del är producenter istället för konsumenter i arbetet med lärplattan.

Sist men inte minst tar Martina Lundström vid och kastar oss direkt in i de etiska ställningstagande vi möter när vi arbetar med detta ständiga flöde av bilder. I sista kapitlet En pedagogik med barnets röst problematiserar Martina kring barns integritet, hur vi tillsammans i de bilder vi producerar också skapar en bild av barnet och bör tänka noga kring vilken bild vi förmedlar och hur barnen ställer sig till detta.
"Mediepedagogik kräver vuxna som ger barnen tillgång till utrustningen men inte lämnar dem ensamma i sitt användande av den."
Martina uppmanar oss att skapa mötesplatser för etisk diskussion och föra upp frågor som Hur beter vi oss när vi dokumenterar varandra? Hur bör vi bete oss när vi använder det som barnen producerat? på agendan. Hon vill att vi ska prata om avsikten med dokumentationen och vill rikta kameran mot barnens handlande istället för mot deras person. Hon uppmanar oss också att sätta kameran i barnens händer.
"Att låta barnen vara de som står bakom exempelvis kameran ger oss deras blick på sin omgivning på ett helt annat sätt än när det är vi vuxna som dokumenterar barnet i sin miljö. På så vis blir de digitala verktygen även ett stöd för oss pedagoger när vi ska försöka tolka barnens egna perspektiv, och skapa en pedagogik som talar med barnets röst"
Det är precis det författarna har gjort med Mediepedagogik på barnens villkor. Här finns  mycket samlad kompetens och erfarenhet i arbetet med mediepedagogik i förskolan, precis vad vi har väntat på! Alla som är intresserade av barns delaktighet och inflytande borde läsa boken, här finns barns meningsskapade i en digitalt kontext. Kliv in i barnens verklighet, och gör det nu!

Boken kan förbeställas HÄR och släpps i början på december!

8 nov. 2014

Guldstund? -barn är INTE till för att bekräfta de vuxna.

Under en tid nu har jag funderat mycket runt hur vi har olika ansats i arbete med barn, i synen på vår profession. Jag sitter ju med i ett utvecklingsteam för lärarutbildningen där vi ska ta fram en kommunikationsstrategi för lärarutbildningen. Jag funderar mycket runt förskollärarutbildningen och hur förskolläraryrket kommuniceras och vad det betyder för vilka studenter vi får till lärarutbildningen och vilka kollegor vi senare får i förskolan.

Jag får en del signaler från lärarutbildare och även från lokala lärarutbildare, de yrkesverksamma lärare som tar emot studenter ute på förskolorna, att studenterna särskilt från förskolan inte förstår varför de ska läsa vetenskapliga artiklar, läsa sig om vetenskapligt förhållningssätt osv. De vill ju bli förskollärare för att de "tycker om" att arbeta (vara?!) med barnen. Jag funderar då, vill de bli förskollärare enbart för att de tycker om att vara med barn? Då tror jag man är galet fel ute.

Om man går in i läraryrket bara för att man tycker om barn skulle det kunna jämföras med en läkare, polis, sjuksköterska, socionom, psykolog som gick in i yrket för att hen tycker om människor. Vårt yrke är inte de vi möter, vårt yrke är det vi gör med de vi möter. Förskolläraryrket är i grunden någon som utbildar. Förskolläraren är inte det första "lärare" vi möter i livet men den första som får betalat för att utbilda oss. Därför har förskolläraren också en hel del ansvar mot de vi möter i vårt yrke, ansvar som vi lär oss i lärarutbildningen.

Jag var nyss med i ett sammanhang där det talades om guldstunder man upplevt som lärare tillsammans med barnen i verksamheten. Vi blev ombedda att dela guldstunder med varandra. Den första guldstunden som delades av en förskollärare var när hen fått en kram av ett barn. Då vill jag backa lite. En kram från ett barn, vad säger den. Den kan säga att barnet har tillit till den vuxna, att barnet tycker om den vuxne, att barnet känner för den vuxne eller att barnet tror att den vuxne behöver kramen eller vill ha kramen. All känsla, allt fokus riktas mot den vuxne. I min tolkning får den vuxne i en kram bekräftelse av barnet. Det kan inte vara det som är vårt mål med yrket, att barnen ska bekräfta oss. Inte heller kan vi se det som , jo men det är väl bra, då gör kanske den vxne ett bättre job om den känner sig uppskattad av barnen. Då ska det alltså ligga på barnens förmåga att få de vuxna att känna sig uppskattade om den vuxne ska göra ett bra jobb?

När vi i förskolan försöker skapa relation med barnen som deras extra-föräldrar känner jag att det blir fel fokus. Hur skapar vi en professionell relation med barnen där barns sätt att kommunicera ligger till grund? Där vi möter barnen för att vi är nyfikna på dem inte för att vi vill "rädda" dem. Där barnen får vara våra vänner och våra lärare i att förstå hur de tänker, vad de vill och vad de behöver för att utvecklas. Barnen är i en mening också våra kollegor. De är en del av det sammanhang vi är i men vi har olika typer av roller. Vår roll är ansvaret för verksamheten, för barnens säkerhet och deras växande. Vi ska ge barnen förutsättningar, förutsättningar som de vill ha.  Dessa kan vi bara utröna om vi verkligen lyssnar till barnen och likställer dem med oss som människor. Givetvis ska barn få kramar, få sitta i knät bli hållna i handen, tröstas och bli omhuldade men det är på samma sätt som dina kollegor behöver det- medmänsklig förståelse och värme, inte föräldraskap.

Nej barnen är inte till för oss, vi är till för dem. En guldstund i förskolan borde vara där barnen kommunicerar sin självkänsla, när barnen ser varandras omtanke, varandras lärande, varandras kunnande, inte centreras till den vuxnes behov av bekräftelse.


7 nov. 2014

#fskriks Martina Lundström- Lektionsbanken för förskolan

Martina Lundström är pedagogista, förskollärare och egen företagare med uppdrag att bygga upp Lektionsbanken för förskolan. Hon föreläste på Förskolans Rikskonferens om begreppen lektion och undervisning och vad de kan betyda för oss i förskolan. Martina menar att vi måste erövra begreppen och göra dem till våra egna och fylla dem med det innehåll som vi ser är vår praktik. Vi behöver dekonstruera begreppen, bryta isär vara nyfikna på förstå dem tillsammans, inte bara anta att alla tänker lika om dem.


Martina gjorde mig uppmärksam på att man i och med läroplanens införande av begreppet undervisning kan tänka på olika sätt om det å ena sidan kan man tänka ok, nu kallar det vi gör för undervisning och fortsätta arbeta som man alltid gjort, å andra sidan kan man tänka ok, nu ska vi undervisa i förskolan, vad betyder det för oss och hur gör vi då? Jag tänker att det Martina lyfter är väldigt viktigt, äger vi våra begrepp, har vi diskuterat dem och vet vi vad vi står tillsammans? 


"Vi behöver hitta en definition av en lektion som en lärande aktivitet, att bli rik på erfarenheter. "Martina Lundström
Martina klargjorde att uppgiften att vara pedagog innebär ett otroligt viktigt ledarskap och hon betonade att det inte handlar om att ta all plats själv. Hon menar att vi som ledare måste leda så vi ger barnen plats och möjlighet. Martina tog upp att vi ibland tappar vår lojalitet och blir lojala mot ”någon annan” i detta systemet. -Tänk på vem ni ska vara lojal med! För vem gör vi det? undrade Martina. Jag kan bara hålla med. I allt det systematiserande och mätande av kvalitet känns det ofta som vi gör det bara för att andra ska komma in och mäta, inte för att verksamheten för barnen blir bättre utan för att de vuxna ska klara "testet" på pappret.

Martina lyfte problemet i att vi som pedagoger ofta tänker på hur vi ska "fixa till det" för barnen istället för att fråga barnen; hur går vi vidare med det här? Här ser jag en klar skillnad mellan hur pedagoger arbetar. Om man "fixar till det", förbereder allt och hela tiden ser det som att det "hänger på den vuxne" om projektet ska gå vidare så är man fel ute. Barnen ska driva processen och det vi vuxna ska göra är att stötta upp med material, miljö och erfarenhet av vad som kan finnas och vara mjöligt, hjälpa barnen att organisera.

Martina tog upp barnens möjligheter i den pedagogiska miljön. Hennes utgångspunkt var att så som vi formar den pedagogiska miljön så formar vi också barnen. Hon jämförde tågbanor med mindre "bestämda" material som klossar, rör eller liknande. När ett material går att sätta ihop på ett sätt och inte användas på fler begränsar det barnens möjlighet att hitta egna vägar. Detta betyder inte att allt material som är "färdigt" ska kastas ut, utan att vi tänker vad för material vi väljer och varför vi har det. Materialet är en resurs för att utforska det vi är inne i och ger barnen olika möjligheter att göra det. Materialet är en del av våra pedagogiska resurser. Frågan kom givetvis upp direkt när Martina sa att de valt bort lego och tågbana. Varför gör ni det? Barnen tycker ju om det? Ja, varför gör vi det, just då, just där, men kanske inte nästa vecka, eller om en månad eller nästa år. Vi måste förstå att materialet inte är till för att fördriva tiden utan för att ge barnen möjlighet att kommunicera sina tankar och idéer. Hur kan vi då organisera miljön så att vi erbjuder alla de sätt att kommunicera på som läroplanen säger att vi ska göra? Martina tog också upp exemplet i att om det finns saker som vi vet vad man ska göra med så väljer vi dessa före att testa något nytt. Varför inte låta allt vara "nytt" istället för att ge möjlighet till variation, ge möjlighet till att se något annat än hemma. Hur utmanar vi barnen till att göra något som de inte redan gjort förut? Sen behöver man inte plocka bort utan man kan bara lägga till också, så länge man tänker på vad man gör och varför. Martina undrar om vi vill se barn som reproducerar den kunskap vi som vuxna redan äger eller om vi vill se barn som producerar kunskap själva. Här är ett viktigt ställningstagande tänker jag.

Martina tog sedan upp något som jag tror har oerhört stor betydelse för hur vi utformar vår verksamhet, vår undervisning (för att använda det ordet)- våra målformuleringar. Hon menade att om  dessa är för snäva och för inriktade på resultat hon barnen så stänger de dörrarna till ett bredare och djupare utforskande. Martina visade följande exempel:




När jag ser detta ser jag en klar utgångspunkt i ett överförande eller ett eget kunskapande där erfarenheter kan byggas vidare men det finns plats för eget kunskapsskapade.

Martina pratade mycket om flerstämmigt. Ett ord som jag tänker vi kan ta till oss. Hur flerstämmiga är våra miljöer? Hur mycket flerstämmigt erbjuder vi barnen. Jag tänker på nyanser avlocka saker, att vi vågar se på nyanserna i lärandet. Martina tog exemplet om vilka färger vi erbjuder barnen att arbeta med, ett löv kan ha mängder av olika färger och nyanser men erbjuder vi bara grönt så ger vi inte barnet möjlighet att upptäcka och laborerar med lövets färger.

Martinas, Ullas och Johannes föreläsningar hakade i varandra på ett bra sätt. De hade alla utgångspunkten i att vidga normen, att utgå från barnen och att ge barnen möjligheter att forma sitt eget lärande med den vuxna som organisatör. Det kändes som en värdefull helhet.

När jag först stötte på Lektionsbanken genom Martina var jag mycket tveksam till att på det sättet samla "lektioner" som jag såg det "lösa delar" eller vuxeninitierade aktiviteter. Jag tänkte lite som tips och trix-bank där man kan hitta "roliga grejer" att göra med barnen. När jag började kommunicera med Martina via twitter så förstod jag att så inte var fallet. Martina vill ge exempel på hur man kan gå tillväga för att driva meningsfulla projekt med barnen och vill att lektionsbanken ska ge möjlighet för pedagoger att dela sådana exempel. Vi diskuterade detta Martina och jag efter föreläsningen i torsdags och jag har fortfarande svårt att se hur man kan plocka ut mindre delar men förstår också Martinas strävan efter att försöka göra projekterande begripligt och göra det synligt vilka material, miljöer och sätt att skapa frågor och tankar runt det barnen är intresserade av som finns. Det pratas mycket men när det kommer till görandet så ser det likadant ut som vi alltid har gjort. Vari ligger skillnaden, nyanserna? Jag tänker att det är det som Martina och Lektionsbanken vill åt. 




6 nov. 2014

Johannes Lunneblad-mångfald i förskolan – säger vi en sak och gör en annan? #fskriks14

Johannes Lunneblad är forskare och författare till boken ”Den mångkulturella förskolan. Motsägelser och möjligheter”. Han har forskat på hur man arbetar med begrepp som mångkulturalitet i förskolan genom att vara på plats en längre tid i en förskola och studera hur lärarna pratar om och skapar innehåll kring begreppet. 

Johannes forskningsresultat är ganska så sorgligt. Det han såg var att lärarna utgick från sin egen kultur som norm och valde själva ut de som uppfattades som annorlunda i sin barngrupp, de som hade föräldrar som kom från andra länder.Etnicitet blev det enda uttrycket för kulturen. Utifrån förslag som de själva uppfattade som kulturellt betingade så som högtider, sånger och ramsor bad de sedan föräldrarna bidra. Johannes ifrågasatte varför man inte först pratade om begreppet kultur, vad det innebär och vad kultur är för att sedan göra detsamma med begreppet mångkulturalitet. 

Jag kopplar direkt till Ulla Wiklunds föreläsning där hon ber oss vidga normen. För att få syn på normen så måste vi först ha förståelse för att den finns och synliggöra vad som är normala föreställningar hos oss och var dessa kommer ifrån. Vi måste förstå att vi är en del av en fostran, en kultur ett sätt att sortera och kategorisera. 

Johannes lyfte problemen med att göra någon till "den andre". Genom att lyfta vissa grupper på det sättet så sorterar man också ut dem från att tillhöra vi:et. Genom att be ett barn som kommer från Finland att rita "sin" flagga så berättar vi också för barnet att den svenska flaggan inte är deras flagga. Kan man inte istället ha flera kulturella identiteter? Kan man inte vara svensk och finsk samtidigt? När får man sin kulturella identitet och vem bestämmer det? Jag tänker att detta är högaktuellt då vi lever i ett samhälle idag där dessa frågor har lyfts. Det har också blivit en stor fråga om vad som egentligen är svensk identitet, svenska traditioner och svensk kultur. Varför har vi ett behov av att sortera oss i kulturella identiteter? Behöver vi veta vem den andre är för att kunna synliggöra vad vi inte är? Vem blir den andre och vad får den andre för villkor i samhället? 

I Johannes forskningsprojekt kom tillslut några av pedagogerna fram till att det ju faktiskt var så, att alla barn hade olika kulturer och att det inte handlade så mycket om att man kom från ett annat land. Alla hade ju sina "hemkulturer" som pedagogerna kallade det. Johannes menade att när man får syn på detta så blir det också en större förståelse för att kultur inte bara byggs utav de normer man befinner sig i utan också de man skapar själv i sin familj. Kultur handlar inte bara om etnicitet men vi gör det ofta till det. V säger kanske att vi inte kan arbeta mångkulturellt när vi arbetar i områden där vi inte har familjer som har invandrat till Sverige när vi i själva verket har lika många olika kulturer i de grupper som vi ser som homogena. 

Jag uppfattade det som att Johannes blev lite missuppfattad av några pedagoger som arbetar i mångkulturella områden (vem gör inte det...egentligen?) De ville (enligt min tolkning) berätta att bilden av förskolan, så som Johannes sett den i sin forskning, inte var sann. Jag tänkte att Johannes inte var ute efter att porträttera någon sanning utan att lyfta ett problem om vad kultur är, vem den andre är och få oss att tänka på hur vi sorterar och pekar ut den andre genom att hålla vår egen kultur som norm. Istället behöver vi se att alla familjer, alla individer har sina kulturer, vi behöver diskutera vad kultur är, eller kan vara. 

Vi behöver vidga normen.