17 dec. 2011

Atelieristan- vad har förändrats?

Allt är föränderligt! Under hösten har det flödat många tankar genom mitt huvud, ut ur min mun, genom mina händer. Jag ska försöka sammanfatta de tankar jag är i just nu.

För ett par veckor sedan hade vi vår sista träff för terminen på Atelierista- utbildningen på Göteborg Universitet. Vi hade fått i uppgift att samanställa och berätta om våra erfarenheter i basgruppsarbetet och de frågor vi reflekterat kring.

Det som engagerade och lyfte var när vi fick diksutera saker tillsammans. När flera personer fick dryfta sina tankar om samma sak och vi fick snurr på tankarna tillsammans. Vi lyfte bl.a. frågan om pedagogens roll och utmaningen som metod. Hur ska pedagogen axla sitt pedagogiska ledarskap, vari ligger våra viktigaste verktyg? Vi reflekterade kring pedagogen ur ett maktperspektiv och balansen mellan det styrda och det "fria" (ni som har läst mig vet väl att jag inte tror att vi är fria, utan ständigt influerade och påverkade).

Jag får en känsla av att många som har konstnärsskapet nära ibland fastnar i tankarna om det "fira", känslobunda och terapeutiska i skapandet. För mig handlar skapandet om kommunikation, om att förmedla sina tankar och känslor. För mig handlar det arbetet vi gör i utbildningssystemet om att ge barnen tillgång till många olika verktyg för att de ska kunna uttrycka sina tankar, göra sina röster hörda och sätta avtryck i vår värld.

Kan detta bero på att jag har arbetat mycket med teater, musik och dans? En föreställning är alltid till för publiken. Om publiken inte blir påverkade (glada, arga, äcklade, rörda, kära, konfunderade) så finns inte kommunikationen där. Mina teaterlärare var väldigt tydliga med detta. Jag som älskar att gå och se olika typer av föreställningar vet hur tråkigt det känns när man inte blir påverkad av det man sett, man blir liksom bara blank. Det var inte bra , det var inte dåligt det kommunicerade inte...

Att verkligen kunna förändra något handlar ju om att kunna kommunicera det och få andra att reagera. Då händer det saker, då börjar man diskutera då börjar man tänka då kan förändring ta plats. Om konsten blir något som de flesta inte förestår eller kan ta del av så blir det bara till självändamål för konstnärer och de som är intresserade av konst. Konsten ställer då frågor som ingen förstår och följden blir då att man inte reflekterar om dem. Hur kan konsten kommunicera på ett sätt som gör att kommunikationen når fram?

Jag tänker att Atelieristans roll handlar om att ge verktyg för kommunicerande och att själv vara en kommunikatör, en ambasadör för barnens röster och uttryck. Om det som händer i Ateljén stannar där och inte får klinga ut i samhället sviker vi också barnens kommunicerande och låter det inte få den mening det kunde få. Detta ser jag som min största uppgift att visa (hur jag förstår och tolkar) barns kommunicerande.

Okunnigheten och (ibland) ointresset från samhället kring vad förskolan faktiskt har för innehåll, uppgift och värde gör mig ofta ledsen, frustrerad och ger mig känslan av att vara en smula hjälplös. Ständigt stångar jag huvudet i väggen för att mötas av samma frågor som för mig ligger ljusår ifrån kärnan i förskolans uppdrag. Samtidigt blir jag också väldigt mjuk i hjärtat då jag lyckats kommunicera barnens görande och föräldrar, andra pedagoger, politiker eller andra förundras över barnens tankar och vårt sätt att syngligöra dem. En av mina studiekamrater som arbetar på högstadiet sa " Inte visste jag att man arbetar SÅ medvetet och fokuserat i förskolan med de allra yngsta!" Nä, hur många vet igentligen det?

Jag möter så ofta vuxna som inte tar barn på allvar.Var i samhället finns bilden av barnen? Hur porträtteras de och hur vilken bild ger vi vuxna generellt av barn? Jag har i höst fått erfara hur vuxna väljer att kommunicera bilder på barn som är söta, roliga och lite tokiga i material som ska representera utbilndningssystemet. Det gör mi rasande. Barns tankar och görande ges oftast inte större plats än så. Media pratar ofta om barnen som "dagisbarn" och när man vill förnedra vuxna så likställer man dem med ett barn. Vad finns det för syn på barn i samhället idag och var finns barns tankar där de får ge mer mening till ett samanhang än att vara just gulliga eller roliga?

Barnen har så stora tankar så stora förhoppningar och önskningar, de ser med ögon som ser möjligheter, de hör med öron som hör möjligheter de känner med hjärtan som tror på att det finns möjligheter. Det är vår uppgift att ge dem möjligheter...

Ger vi barnen möjligheter att kasta sig ut tillsammans?
Det är min största lärdom.

3 kommentarer:

  1. Vilket bra inlägg, jag känner ofta precis som du. Jag undrar om jag kan få använda delar av din text och ha i som info till föräldrarna?

    SvaraRadera
  2. Tack för att du frågar! Ja då det går bra!

    SvaraRadera