9 dec. 2015

#STAFETTJULKALENDERN Lucka nr 10 The Adaptable Mind

Hej svej då var det snart jul igen och för tredje året i rad (tror jag bestämt) är jag med i Martina Lundströms STAFETTJULKALENDER som samlar pedagogisk inspiration från pedagoger runt om i Sverige. Förut har det varit bara böcker men såklart har Martina utvecklat kalendern vidare och i år får man också dela filmklipp som har inspirerat. Därför ska jag dela ett filmklipp (som ibland tyvärr strular att visa på platta och telefon, men alltid funkar på datorn). Det heter The adapteble mind. Det inspirerar mig att se "the bigger picutre"´när det handlar om vad vi strävar efter med utbildning. Berätta gärna vad du fick för tankar! Ha en fin torsdag :)

 

27 aug. 2015

Sen jammar vi lite och provar oss fram- Simon Melin skriver musik med barnen

Simon Melin är förskollärare från Brunnsberga förskola som är en del av Västra Ramlösas Reggio Emilia-inspirerade förskolor. Han har på senare tid lagt upp ett flertal små musikfilmer på youtube där han gestaltat sånger som han skrivit tillsammans med barnen på förskolan. Texterna är berättelser om saker som händer med barn, spöken, mammor och sopbilar. De är brokiga, oväntade och rätt fram med finurliga melodier att Simon sen sjunger på skånska gör det inte sämre på något sätt. Det är på riktigt, gjort med barnen inte för dem. Jag blir galen ibland av alla barnsånger som reproducerar någon norm om hur barn vill ha sånger och någonstans där mitt i tappar bort hela grejen med att berätta en historia som engagerar. Simons små musikfilmer är gjorda med stopmotion och de känns som man kliver rakt in i barnens lek. Jag blev nyfiken på barnen och Simons musikskapande och frågade Simon om han kunde tänka sig att ställa upp på en intervju, och vet ni va? Det ville han. 

Hur kom det sig att du började lägga ut små musikfilmer till dina och barnens låtar? 
Efter att jag märkt hur kul barnen tycker att låtarna är så ville jag sprida musiken så fler kan ta del av den. Jag har också fått påtryckningar av min kollega Vera Rojas som tyckte att jag skulle sprida låtarna. 

Hur går du till väga när du skriver musik med barnen?
Det är lite olika, men ofta utifrån någon idé från barnen om vad de vill sjunga om. Jag frågar vad som ska hända i låten och sen jammar vi lite och provar oss fram. Ibland skriver jag mer på låten hemma och spelar den sen med barnen. Nån gång vill ett barn sjunga om vad hen har på sig (Hello Kitty på strumpan), en annan gång sitter jag bara med gitarren i barngruppen och sjunger om vad alla gör i rummet. Då brukar barnen hitta på olika saker och se vad jag sjunger om kring just det dom gör. Sen kan det uppstå någon låt ur det, t.ex När barnen hoppar. De låtar som jag lagt ut hittills är med och inspirerade av barn i åldrarna 1-3. 

Varför tycker du det är viktigt att skriva musik med barn?
Det finns många anledningar. Musik är ett fantastiskt språk som förenar människor. Musik skapar alltid en relation till våra känslor på olika sätt. Men framförallt tror jag att precis som med allt som vi utforskar och möter i förskolan finns det ett värde i att få erfarenheten att vi kan skapa mycket av det som finns i vår värld och att vi kan skapa tillsammans. Förståelsen av att musik inte bara finns utan att det vi som skapar den. Att kunna stödja barnen i tillgängligheten till detta språk känns härligt.

När använder ni låtarna i verksamheten och hur? 
Hela tiden kan jag ju inte säga eftersom det händer mycket annat också, men när en ettåring tar en i handen och leder en till gitarren eller ett annat barn uttrycker att hen vill sjunga. När vi går på promenad, när vi samlas och sjunger vid olika tillfällen. Vid avslutningar på våren. Sen sitter jag gärna med gitarren och barnen tar instrument från väggarna och så jammar vi. Det är också härligt att se hur barnen skapar egna rörelser och tillägg till sångerna. Som i slutet på "När barnen hoppar" där morfar klipper deras frilla och barnen skriker Naeee.

Vad säger föräldrarna om ditt och barnens musikskrivande och hur gör ni dem medvetna om vad ni gör? 
Föräldrarna har också efterfrågat en spridning av låtarna med text eftersom barnen sjunger på dem hemma. Så jag håller på att sätta ihop ett häfte med texterna och QR-kod till musikvideorna. I den dagliga kontakten med föräldrar berättar vi om musicerandet och det är en uppskattad del av verksamheten.

Hur har dina kollegor reagerat? 
De tycker det är roligt och kommer också med input om vad som kan vara med i sångerna. Idén till "Vandralåten" kom från min kollega Vera som sa att vi måste ha en låt om när vi går på promenad och vi alltid säger "gå bakom min rumpa" och när man stannar, av någon anledning, och barnen inte har märkt det , går de alltid rätt in i rumpan på en eftersom de är precis i den höjden.

Vad önskar du ska hända med dina och barnens låtar och de små musikfilmerna? 
Jag hoppas att låtarna sprids så att många barn kan få glädje av dem. Att det vi gör inspirerar kollegor runt om i landet att också skapa musik med barnen i förskolan och i skolan också för den delen. Sen hoppas jag att jag kan ge ut en barnskiva så småningom.

Som  avslutning bjuder vi på barnen och Simons låt När barnen hoppar! Tack Simon för att du ville dela med dig! 


21 aug. 2015

I allt ert planerande, ni glömmer inte bort barnen va?

I söndags kväll landade jag hemma klockan åtta och skramlade ur resväskor efter semestern med familjen för att få nån reda och därefter kunna lägga huvudet på kudden inför måndagens föreläsningen om Pedagogisk dokumentation i Partille Kulturum. Efter en lång semester skulle nu tankarna igång igen och huvudet skulle vara med på att känna in och gå i dialog med de pedagoger som skulle delta.

Solen sken från klarblå himmel när jag vaknade och styrde kosan mot Partille. Entrén var fylld med bubbel från pedagoger som väntade på att vi skulle sätta igång. Först möttes jag av tystnad i bänkraderna när jag bad pedagogerna dela med sig av det de diskuterat i bikuporna men snart, efter lite påtryckning, började de berätta och våra historier började flätas samman. Tillsammans vände och vred vi på arbetssättet och förhållningssättet pedagogisk dokumentation och hur vi arbetar med den tillsammans med barnen. Vi diskuterade och tänkte utifrån frågeställningar om bl.a. barnsyn, kunskapssyn, syn på lärande, etik och pedagogens roll.

När det gäller den pedagogiska dokumentationen finns det många fällor att gå i och diken att köra ned i. Den viktigaste saken att ha ögonen på tänker jag nog ändå är att det dokumentationsarbete som görs ska vara barnen till del på det sätt att de kan använda sig av dokumentationen på olika sätt och att den förändrar verksamheten runt dem utifrån det de tycker är intressant och viktigt. Det är lätt att låta dokumentationen bli vuxnas sak att det är vuxna som sitter och diskuterar och att barnen inte får vara med. Dokumentationen ska enligt Skolverket (2012) finnas bland barnen, i första hand användas tillsammans med barnen och kunna användas av barnen. Det är där fokus behöver vara. Hur används dokumentationen med barnen?


Vi diskuterade också vad som skapar mening i vår verksamhet och jag tryckte på att vi alltid måste ha barnens (och vårt egna) meningsskapande i fokus. Vi kan organisera, fördela, strukturera hur mycket som helst men om inte INNEHÅLLET är meningsfullt kommer verksamheten aldrig att engagera någon, varken barn eller vuxna. Material och miljö blir inte meningsfulla i sig, det är när barnens skapar mening utifrån det som intresserar dem som det blir meningsfullt. Förskolans verksamhet ska inte ha fokus på praktiskt organiserande. Visst en bra och väl fungerande organisation är viktig för alla men krutet kan inte läggas där. Jag tänker att vi lägger alldeles för mycket tid på att organisera praktiska saker medan vi lägger mycket mindre tid på det som är viktigt: vad barnen har med sig och vad de använder det till på förskolan och hur vi möter dem i det. Vi tror någonstans att vi vuxna har alla svaren i våra huvuden och innanför förskolans väggar och måste organisera det så bra som möjligt för att barnens ska "fatta grejen" när det egentligen är vi som borde "fatta grejen": att barnen har tusen tankar idéer, intressen och funderingar som bara väntar på att få komma fram. När frågar vi dem om det och på vilka sätt frågar vi dem? Är vi så upptagna med att organisera den perfekta verksamheten (enligt vem?) så vi glömmer bort barnen?



Under föreläsningen pratade vi också om att som pedagog ta ansvar för sig själv och för den verksamhet man befinner sig i, att följa uppdraget men också om att veta när man ska sätta stopp för sin egen del och kanske ha modet att välja något annat sammanhang för sig själv. Det är nämligen ingen rättighet att arbeta i förskolan, det är ett jobb med ett uppdrag som ska följas. Det kan vara svårt att hantera ibland när man känner att barngruppen är för stor eller resurserna för små, när kommunikationen med kollegor är dålig eller ledningen är otydlig. Jag förstår också de pedagoger som inte känner igen sig i det yrke och den yrkesroll de hade förväntat sig eller kanske hade haft förut. När det gäller de resurser vi har/får i förskolan så behöver vi rikta vår kraft för det åt rätt håll. Vi behöver prata med våra politiker, engagera oss på en nivå där det faktiskt kan göra skillnad, allt annat är slöseri med tid. Att prata om och ödsla energi på saker i fel forum, där vi inte kan påverka, gör oss nedstämda, omotiverade och antagligen slukar det den lilla energi vi har. Det handlar inte om att lotsas att "allt är bra" det handlar om att ta ansvar för vad man själv gör. Antigen gör man sitt jobb med de resurser man har för man anser att man kan det, eller så slutar man och förklarar varför. Det som inte är ok är att sluta göra sitt jobb fast ändå vara kvar.

Att arbeta som förskollärare är inte enkelt, inget lärarjobb är det. Att vara lärare innebär att man måste älska förändring, för kunskap och lärande förändrar en hela tiden och det förändrar omständigheterna runt en och ens barngrupp/elevgrupp. Man måste ha en trygg grund i sig själv för att kunna möta andra och våga lära tillsammans med dem. Jag må låta krass i det jag säger men jag tänker ett steg längre, jag tänker på barnen. Barnen har rätt till sin verksamhet. 
En påbörjad dokumentationsvägg där barnen i början av terminen satte upp det som intresserade dem. 

När ni nu har startat terminen och sätter igång med verksamheten så vänd nu fokus åt rätt håll. Låt barnen ta med sig sina erfarenheter och sina intressen till förskolan, knyt ihop det med det som intresserar er som pedagoger och vad som pågår i vårt samhälle. Skapa mening tillsammans och låt dokumentationen bära och synliggöra era idéer för varandra, barn och vuxna. Våga vara i osäkerheten av att ni inte idag vet vart era projekt kommer landa, var nyfikna på det och våga vara en lyssnande ledare. För ledare behöver ni vara, ni behöver leda för att skapa förutsättningar men lyssna noga så ni inte springer iväg med era tankar och glömmer barnen! 


Allt om Kuben

Den 30 juni 2013 skrev jag ner tanken om Kuben för första gången på Kullerbyttan. Några veckor senare byggde vid en jag och min man. Ungefär samtidigt byggde Markus Bergenord och Erika Lewis en kub I Stockholm. Idag står det kuber och många förskolor runt om i Sverige. Vi visste inte om varandra då, att vi hade samma tanke nästan samtidigt. Det var först när jag hörde Markus föreläsa som jag fick höra om att de också byggt en kub men mer med fokus på digitalitet-projektion. Här kommer en samling av inlägg som alla berör kuben för er som vill ha vidare inspiration. Jag tänker att jag borde starta ett projekt på REturen med Kuben som utgångspunkt och dokumentera allt från början. Får fundera på det!

Först vill jag ge er som bygger kuber eller har kuber en utmaning. Kuben har blivit lite mer av en installation ån ett material i hur den har spridit sig över förskolorna i Sverige. Kan vi får barnen att äga Kuben på ett bättre sätt? Hur kan de omforma och inte bara ta dela av Kubens innehåll? Vad tänker ni? Skicka gärna mig dokumentation och tankar så publicerar jag här på bloggen!

Ha en härlig uppstart på era förskolor så hörs vi av!


På väg mot stora torget

Bygger Kuben

Kuben

Nu är Kub-inspirationen här

Kuben på två förskolor till

28 juni 2015

Omsorg och lärande- en polariserad debatt

Jag upplever att omsorg och lärande ofta blir polariserade i debatten om förskolans uppdrag. Omsorgen förknippas med dagisbenet och blir synonymt med att byta blöjor och snyta näsor. Lärande blir synonymt med att ha mattesamling och skriva bokstäver.

För mig handlar omsorg om att sörja för att vi tillsammans har det bra oavsett om det handlar om basala behov (som vi alla har, vuxna som barn) som att äta, sova och sköta sin hygien eller om det handlar om att låta barn förundras och förbryllas, uppleva inspirerande miljöer och känna sig värdefulla som deltager i verksamheten. För mig är det lika mycket omsorg i att duka upp en inspirerande och intressant upplevelse för barnen genom material och miljö eller att ta tillvara de erfarenheter barnen har med sig som det är att se till att de får uppleva goda måltider eller får respektfull och tillitsfull hjälp med blöjor eller nästorkning. Om vi tror att vi kan skilja omsorg och lärande åt eller tror att det ena har företräde åt det andra så tror jag vi missar mycket och framför allt berövar barnen på det de har rätt till.

Jag har stött på lärare som valt att arbeta med äldre barn/elever för att de vill slippa omsorgsbiten och jag tänker att det är de lärarna som kommer misslyckas med sitt uppdrag. Om man tror att barn/elever som slutat med blöja eller som klarar att bedöma när de ska gå på toaletten inte skulle vara i behov av omsorg så är man galet fel ute. Alla människor oavsett ålder behöver omsorg. I omsorg ingår det att vara intresserad av den andra, att sörja för att den mår bra med det den har med sig i livet. Det kommer ingen lärare undan.


Lärandeperspektivet i förskolan, blir för mig att se och fundera kring det barnen gör i sina lekar och sitt utforskande och utmana dem vidare i det. Att, som Sara Hvit ger som exempel i sin avhandling Små barns tecken och meningsskapanden, se på barn som t.ex. bygger långa tåg med stolar och erbjuda dem flera stolar av olika slag, eller att ge barn som verkar tycka om bokstaven O en hel hög av O:n för att låta dem "hålla på" ännu mera med det som intresserar dem och ge dem möjligheter att utforska skillnader och likheter.

Många forskare intresserar sig för och har forskat på de allra yngstas lärande och det synliggörs på helt andra sätt än det som jag uppfattar att många förskollärare tror. Om vi backar och tänker att de yngsta inte behöver lärande eller att de äldsta inte behöver omsorg så ser vi inte vad som faktiskt händer med/hos barnen.

Efter att jag lade texten i FB-gruppen Förskolan.se gjordes detta mycket viktiga tillägg:


"Det behövs ingen värdering av när det behövs mer eller mindre omsorg, det behövs människor som lyssnar in andra människor och känner av vad man själv kan bidra med i det mötet."
Simon Melin 

Hur kan vi tillsammans börja förstå omsorg och lärande ur de perspektiv som läroplanen refererar till och undersöka dessa i våra verksamheter för att ge barnen det de har rätt till? 

29 maj 2015

Återbruk som kreativ kraft av Nina Odegard

"Den här boken tillägnas magin. Och alla människor som lever i den och med den. Och alla material som förtrollar och förhäxar, skapar och förgyller förskolevardagen. "
Nina Odegard 2015
Det var rena julafton här hemma när jag för ett par veckor sedan fick paketet med Nina Odegards nya bok Återbruk -som kreativ kraft. Jag hade hört om den sen en tid och visste att jag skulle få möjlighet att förhandsläsa den. Jag har väntat och väntat och mina förväntningar har växt i takt med väntan. Att boken kom nästan precis samtidigt som jag och min kollega Anna tillsammans med barn, elever, pedagoger, lärare och ledning för Norra Hisingens utbildningsektor öppnade vårt Kreativa återvinningscenter- REturen, gjorde att jag inte hade möjlighet att börja läsa fast det enda jag ville var att kasta mig över boken. Nu nån vecka senare och med en kraftig förkylning som gjorde mig sängliggande så är boken läst. När jag fick boken var den "bara" vita sidor som var hopsatta och den hade inget omslag. Nu ser den ut som här under! Vacker som en dag och bara att se de gör att det kliar i fingrarna av att få plocka upp den och plöja igenom den. Lite samma känsla som vi önskar att barnen ska få i mötet med återbruksmaterialet. Men utsidan är utsidan, låt oss gå på insidan!



Nina Odegard är förskollärare och förskolechef och hon forskar om estetiskt utforskande av återbruksmaterial i ljuset av materialitet vid högskolan i Oslo och Akershus. Hennes bok utgår ifrån hennes masteruppsats och har det genomgående temat: barns möten med återbruksmaterial och om hur dessa material främjar kreativitet och allas lika värde. Nina skriver med glöd och hennes kärlek till återbruksmaterialet och de kreativa processer som skapas mellan barnen och materialet lyser igenom på varje blad. Hon beskriver också pedagogernas tankevändor, motstånd och upptäckande i arbetet med att förändra och fördjupa barnens möjligheter tillsammans med återbruksmaterial. Hennes ord känns med en gång betydelsefulla och hon för en personlig dialog med läsaren där hon väver samman terori med exempel ur dokumentation från verksamheten och erfarenheter som hon kallar självbiografi där vi bl.a. får möta två konstnärer i sitt arbete med återbruksmaterial. Annika Claesdotters översättning är välgjord och varsam i att möta det då och då nästa poetiska språk som Nina för denna dialog på.

Boken är full med spännande möten som jag som läsare får ta del av. Det är nästa svårt att sammanfatta. Nina väver ihop en komplex väv av de möjligheter och dilemman hon erfarit tillsammans med återbruksmaterialen, barn, pedagoger och konstnärer. Jag vill dock börja med ett projekt som inspirerar mig och landar mycket i de tankar jag har nu när REturen precis startat sin verksamhet. I mötet med projektet, som så småningom får namnet Mönstersmonstret, får vi möta arbetet med ett gigantisk mandalainspirerat monster av återbruksmaterial som läggs ut på ett golv. Projektet är ett samarbete mellan konstnären Mona Nordaas, fem förskolor, Skagerack energi och Kreativt gjenbrukscenter. Med hjälp av mängder av olika typer av återbruksmaterial i stora mängde får flera barn/barngrupper bygga på detta jättelika mönstermonster under en längre tid. Jag fascineras över arbetet och förgängligheten i det som växer fram. Den förgängligheten visar en stor tilltro till barnen och de vuxna, deras tillit till varandra och den gemenskap de bygger i ett sådant projekt. Förgängligheten symboliserar för mig det faktum att vi ständigt är i rörelse, i påbyggnad och att stunden, nuet i all sin komplexitet är vår enda verklighet. Den tanken tilltalar mig väldigt.

Jag läser och smakar på Ninas ord och jag känner tacksamhet för att någon beskriver barns pågående utforskande på dessa sätt, att respekten finns att se närmare och att förstå djupare om det som pågår. Nina låter mig dock inte vila i att tycka att allt blir guld och gröna skogar bara för att vi byter ut materialet på våra förskolor, eller att vi vuxna verkligen kan förstå vad det är barnen gör. Hon problematiserar detta genom att lyfta erfarenheter som visar att återbruksmaterial också påverkas, sorteras och erbjuds beroende på våra normer och att även valen som barnen gör kan vara normerande. Flickor väljer de små materialen som är glittriga och vackra medan pojkar väljer material som är grova, stora och tunga. Nina lyfter också aspekterna i att när barn konstruerar så är vi vuxna snabba med att kategorisera och bestämma eller efterfråga vad konstruktionerna föreställer. Nina ger oss möjligheter att utforska våra egna föreställningar med hjälp av filosofen Michel Foucaults teorier om diskurser och heterotopi. Viktiga och värdefulla ingångar för hur vi skapar kontexter utifrån våra erfarenheter och vårt handlande.

bild från REturen Norra Hisingen/Göteborg -Pappersateljé

Boken är indelad i tre olika delar; Del 1- Drivkraft och inspiration- miljö och kreativa möjligheter, Del 2- Inbjudan till tänkande -återbruksmaterialsom kreativ kraft, Del 3- inspiration och invitaiton till handling. Den är full med bilder på återbruksmaterial och barn som utforskar dessa på olika sätt. Tanken är att man som läsare ska kunna välja och slå i boken beroende på vad man är intresserad av, men tro mig, den funkar lika bra att sträckläsa!

Nina tar mot slutet av boken upp dilemman i att arbeta med limpistol och sammanfoga material som då inte kan återanvändas eller kanske blir svåra att sortera när de ska återvinnas. Hon försöker hitta lösningar på detta då hon ser ett värde i att barnen kan konstruera hållbara saker med hjälp av limpistolen. Nina funderar kring möjligheten att erbjuda barnen material av samma typ för att inte blanda material men hon inser också att hon här stoppar den kreativitet som barnen har möjlighet att utforska. Situationer som denna kommer alltid uppkomma, i mötet med återbruksmaterial, som i andra situationer där erfarenheter och förförståelse kommer stå i vägen för barnens handlingsutrymme. Hemligheten här, tänker jag är att vara nyfiken och intresserad av det som påverkar oss och förlåtande mot oss själva i våra begränsningar. Vi som alla andra är inlindade i detta trassel av föreställning och erfarenhet, att tro att vi kan handla utanför det är en illusion. Synliggörandet av våra föreställningar är ett första steg och i mötet med barnen och varandra kommer vi snart börja förstå hur komplex vår verklighet är.


Bilder från REturen Norra Hisingen/Göteborg

Jag har många gånger i mötet mellan pedagoger och återbruksmaterial fått erfara att pedagogerna gärna vill skapa något av materialet, att de ser en potential i vad det kan bli, att de får en idé av vad det kan göra med det tillsammans med barnen. Det som man går miste om då, om man inte presenterar materialet förutsättningslöst (vilket man inte kan, men kan försöka med), är att man redan har bestämt vad det ska/kan bli för barnen. Är det en lång historia av pysseltradition som gör att vi tänker att vi måste hitta på vad materialen kan bli och på så sätt kontrollera barnens användande av dem? Ett rör kan vi bygga trummor av, ett toarulle kan bli en ängel osv. Det finns också de som bara har erfarenhet av att barn måste ha förlagor för att kunna hitta användningsområden, vilket Nina med sin bok flera gånger visar att det nog mer är en vuxen föreställning och ett behov av att kontrollera barnens görande. Nina lyfter det betydelsefulla med kreativt kaos. Hur arbetar vi vuxna med att begränsa och sortera och hur mycket får barnen påverka hur materialen få användas? I mötet med återbruksmaterialen, som i sig kan ses som skräp, visar Nina också hur de behöver presenteras för att få ett värde för barnen, för att möjliggöra upptäckandet av materialets potential. Samtidigt ska det finnas möjligheter att skapa sin egen ordning. Här finns mycket att tänka på och arbeta med. Nina är medveten om det och gör oss också medvetna.

Jag är så glad för att denna bok har kommit till. Jag vill rikta ett stort tack till Nina Odegard för att hon lyfter och synliggör dessa tankar och erfarenheter som vi är många som har erfarit i arbetet med återbruksmaterial på förskolan. Boken kommer ge ett viktigt perspektiv på hur vi ser på material och hur vi använder den kreativa kraft som återbruksmaterial kan ge. Jag ser fram emot vidare forskning och i förlängningen hur arbetet med både hållbarhet och kreativitet kan få växa på våra förskolor och i förlängningen även i vårt samhälle.

Efter en resa genom teori och praktik med återbruksmaterial som röd tråd lämnar Nina mig i att återigen landa i "det beror på". Hennes långa erfarenhet av arbetet med återbruksmaterial lämnar inga färdiga svar utan snarare visar den oss hur kraften hos nyfikenheten på vad som kan uppstå måste leda oss i vårt utforskande. Med en ständigt hunger efter den där magin som uppstår i nuet, i möten mellan barnen och materialet, i möjligheterna i att erfara och uppleva låter Återbruk som kreativ kraft mig återupptäcka vikten av mångfald i både material och tanke. Och vilka möjligheter det kan bli! 

Mer intresserad? Kom med i FB-gruppen för boken https://www.facebook.com/groups/672503632880894/

27 apr. 2015

Mitt andra ord från SETT2015 är RELEVANS #SETTlaggad

Jag sitter på tåget idag och läser på sociala medier och funderar lite på mitt nästa inlägg här på Kullerbyttan. Jag vill skriva om mitt andra ord från SETT-mässan- RELEVANS. Jag vill skriva om hur viktigt det är för barnen/eleverna, ja för människan i stort att känna att det som man gör i sitt liv sig är relevant för en. Det kan ju låta flummigt och naivt men jag vill att ni funderar på vad som verkligen betyder något i livet. Det har jag gjort mycket det senaste.

Jag tänker på skolplikten, den varar i nio år, snart kanske i tio (ev obligatorisk förskoleklass) och eftersom de flesta ungdomar också behöver gymnasial utbildning i vårt land, för att överhuvud taget komma in på arbetsmarknaden, så får vi lägga till tre år till. Jag funderar vad vi gör med våra barn/elever under denna tid på tretton år. Tretton år av livet, i utbildningssystemet, inte frivilligt utan av plikt. Vad gör du på tretton år? Fundera lite på det så återkommer jag till detta längre fram.

När jag kikar på lite inspiration till mitt inlägg så kollar jag först twitterflödet och hittar Omvärldsbloggens (Stefan Pålsson för Skolverket) mycket intressanta inlägg om Finlands nya läroplan. Finland och deras utbildningssystem, som är varje lands utbildningsministers våta dröm om ordning och reda och PISA-resultat to die for, de plockar nu fram sin nya läroplan. Jan Björklund pekade med hela handen mot Finland och deras kunskapsskola. Hela tiden fick vi lärare i Sverige veta att i Finland där låg man i framkant, där fanns det ambition hos lärarna och eleverna. I Finland där hade man svaren på hur ett lyckat utbildningssystem skulle se ut. Jag undrar vad Jan Björklund tänker nu, nu när Finland tar fram en läroplan som lägger tyngden på helt andra grejer. De tar avstamp i EU sju nyckelkompetenser och utvecklar en läroplan som Omvärldsbloggen beskriver så här;
LP 2016 baseras på fyra kärnfrågor: 
1. Pedagogisk förnyelse. Tidigare läroplaner har främst tagit upp vad eleverna ska lära sig. Nu är det istället frågorna om hur det ska gå till och var det ska äga rum som står i centrum. Värdegrunden, skolans verksamhetskultur samt synen på lärande, kompetenser, lärmiljöer, arbetssätt, handledning och bedömning är avgörande. 
2. Utbildningen ska skapa en sammanhängande helhet. Ämnesöverskridande och mångsidiga kompetenser blir allt viktigare. Eleverna ska utveckla en djupare förståelse för hur olika fenomen i natur och samhälle hänger ihop och vilka helheter som de bildar.
Genom att kombinera olika vetenskapsgrenars och ämnens perspektiv, kan eleverna koppla samman och förena det som de lär sig i de olika ämnen och i olika årskurser. Tanken är att det ska bli lättare att se mening och sammanhang och att förstå undervisningens värde för dem själva, deras framtid och för lokalsamhällets, nationens och det globala samhällets fortsatta utveckling.
 
3. Skolans verksamhetskultur ska förändras. Det är viktigt att lärarnas arbete blir mer process- och samarbetsinriktat, med fokus på kunskapsdelning samt pedagogiska diskussioner och reflektioner kring det dagliga arbetet. Skolan ska vara en professionell lärande organisation, baserad på värdegrundens principer om allas lika värde, om delaktighet och demokrati, som hjälper alla barn och ungdomar att utvecklas till etiskt ansvariga världsmedborgare som kan hantera ett hållbart, föränderligt samhälle och ett livslångt lärande. Det gäller att skapa en välmående skola med nyfikna elever. 
4. Läroplanen ska fungera som ett arbetsredskap. Tidigare har läroplanen förnyats ungefär vart tionde år, men det går inte längre när vi lever i ett samhälle som präglas av både snabba och genomgripande förändringar. Därför är det viktigt att läroplanen och dess tillämpning ständigt utvecklas, såväl på det nationella som det lokala planet.
Det övergripande målet med LP 2016 är att utveckla elevernas mångsidiga kompetens, så att de kan hantera dagens och morgondagens komplexa samhälle. Denna mångsidiga kompetens delas upp i sju delkompetenser:
  1. Förmågan att tänka och att lära sig – på egen hand och tillsammans med andra
  2. Kulturell och kommunikativ kompetens i en värld som präglas av kulturell och språklig mångfald
  3. Vardagskompetens – en förståelse av hur samhället och teknikutvecklingen ser ut och fungerar och en förståelse av värdet av hälsa, trygghet och goda mellanmänskliga relationer i det dagliga livet
  4. Multilitteracitet – det vidgade språk/text-begreppet
  5. Digital kompetens – både en viktig kompetens i sig själv och som en del av multilitteraciteten
  6. Arbetslivskompetens och entreprenörskap
  7. Förmågan att delta, påverka och bidra till en hållbar framtid
Läs hela inlägget om Finlands nya läroplan på Omvärldsbloggen.

När jag läser detta förbluffas jag över Finlands ambition att kliva in och på riktigt göra skolan till en del av samhället. Att de med hela världens utbildningsögon på sig vågar ta stora kliv mot mycket av det som våra utbildningspolitiker har kallat flumskola. En skola med relevans för eleverna, en skola för ett föränderligt samhälle. En skola som sätter huret i centrum istället för vadet. Hur lär vi oss? Det slår mig också hur de i framtagandet av läroplanen har gjort det till en kollektiv, långsam process där människor från flera områden har fått inblick och påverkan.
"Utvecklingsarbetet har pågått i två och ett halvt år, och såväl allmänhet som skolhuvudmän och intresseorganisationer har haft möjlighet att delta och att göra sina röster hörda. Det är första gången som en läroplan utvecklats på det här sättet....."
ur Omvärldsbloggen 
Jag ser fram emot Sveriges och resten av Europa (världens) reaktioner på Finlands nya läroplan och jag ser fram emot att se vad den gör med arbetet i Finlands skolor. Det är ingen lätt match att arbeta med dessa ambitioner men Finland har tagit beslut om att de ska göra det. I vårt utbildningssystem finns, som jag ser det, en övertro på att kunna mäta kvalitet. Det är svårt att mäta mjuka värden, hur unga på sikt tillgodogör sig utbildning, det tar tid och hur kan man utröna vad som gett effekt? En sådan studie skulle ta 20-30 år för att se långsiktiga effekter och då hade redan samhället hunnit förändrats otaliga gånger under tiden. En riktning som den som Finland nu tar kräver tillit till att lärarna arbetar tillsammans med varandra och med eleverna och att man hittar metoder som är mer beständiga över tid för det livslånga lärandet. Frågan är vad som är det? Utbildning är ingen lätt nöt att knäcka, särkilt inte en utbildning som varar i tretton år. Hur använder man den tiden på klokast möjliga sätt? Jag undrar om vi någonsin kommer komma fram till det.

När jag återvänder till mina upplevelser på SETT så summerar jag de föreläsande lärarnas fokus på att göra innehållet i utbildningen relevant för barnen/eleverna- att som lärare kunna se innehållet i strävans/kunskapsmålen och applicera dem på det som är aktuellt för barnen/eleverna och för samhället de befinner sig i. Jag tror att om vi ska lyckas att göra innehållet relevant för barnen så handlar det om att ur det de intresserar sig för och det som är aktuellt i deras omvärld lyckas göra förskola/skola med målen som ram.




Tweeten här ovan låg också i mitt flöde på Twitter och något inom mig brister när jag läser den. Jag tänker att om saker är relevanta för en så kan man också hantera uppförsbackar och svårigheter eftersom man ser varför man behöver kämpa med vissa saker. Det kan vara roligt och intressant att ta sig an utmaningarna när man litar på sin egen förmåga och vilar i att misstag är ett sätt att lära sig mer. Någonstans måste ändå barns och ungas frågor, funderingar, intressen- livsvärldar vara en grund för att hitta dessa utmaningar och göra utbildningen till en del av livet som värdesätts och önskas av de som genomgår den. Jag läste Karin Brånebäcks inlägg idag: Flumkateder, ett inlägg om polariseringen och maktkampen om innehållet i utbildningen samtidigt som barnen står där mitt i. Karin påminner oss om att eleven måste vara i centrum. Just nu känns det som att kunskapen är det.

Jag brukar fundera på det där med tid. Hur viktigt det är med att ta vara på sin tid. Det slog mig särskilt hårt när vi förlorade vårt barn. Jag tänker mycket på att det som vi gör av vår tid borde vara viktigt. Återvänder ännu en gång till Morgan Andersons föreläsning på SETT och ytterligare en slide som satte spår i mig; Skolan suger! Ja, för många är skolan inte det de först hade valt att göra om de fick fria tyglar. Tänker på barnen i förskolan och eleverna i skolan, de väljer inte att vara där det är andra som väljer det åt dem, de väljer inte sina lärare, de grupper av barn/elever som de går i osv. För deras skulle måste det vi gör i förskolan/skolan vara relevant och intressant och värdefullt för dem inte bara om fem, tio år utan nu. Det vi gör i förskolan/skolan behöver också sätta spår i dem som hjälper dem att leva i vårt samhälle, skapar framtidstro och hopp om en bättre värld. Framförallt behöver vi få dem att inse att det är de som bygger det samhället, att det är de som har möjligheterna och kraften och att de behöver agera på den. Finland har tagit stora steg mot detta när är det vår tur att tydliggöra?





18 apr. 2015

SETT2015 i bilder #SETTlaggad

Klara Dolk

Förskolan Syrenen

Jacob Möllstam och Frida Monsén i studion TänkTanken hos Lärarförbundet

André Pops leder samtal om Nätetik för lärare med bl.a. Jacob Möllstam och Elza Dunkels
Christian Eidevald
Erika Kyrk Seger, Martina Lundström, Maria Samrell och Markus Bergenord på Lärarförlagets mingel onsdag kväll. 

Taggad på SETT :)

Bild av Max Entin när vi satt i Loungen och hängde

Två ord sammanfattar SETT2015 för mig det första är RELATION #SETTlaggad


Oj oj oj. Vilka dagar jag har haft. Fulla med kollegial kraft för hela vårt utbildningssystem. Fulla med lärare som delar med sig och med barn och elevers meningsskapande och med kärlek till världens bästa yrke. 

Föreläsningssalarna har varit fullknôkade, som vi säger i Göteborg, och besökarna har sprungit emellan för att hinna lyssna på alla lärare som delar med sig av sina erfarenheter, sin kraft och sitt mod om att våga tro på varenda unge och våga göra skillnad varje dag. 

Jag har lyssnat på många kloka människor under dessa dagar och för att kort göra en första summering av de erfarenheter jag har fått så är det just så som Morgan Andersson (Majjen Morgan) sa under sin föreläsning, "F#ck you Facebook, F#ck you very much", när han precis skulle byta till nästa slide sa han något i stil med; Nu ska jag gå lite långt här med nästa slide. Jag funderade på om jag kunde säga detta och jag har bestämt att man väl får provocera lite....så här kommer det. 

På sliden stod det en enda sak: 

Ungdomar är också människor! 

I alla föreläsningar jag har hört under SETT2015 har alla föreläsare pratat om hur vi som lärare intresserar oss för våra barn/elevers världar, vad barnen/eleverna är engagerade i och hur vi kan använda det för att göra förskola/skola av. Detta tog jag också upp fast gällande de allra yngsta. När ska det som de yngsta barnen gör får lov att vara viktigt och inte bara gulligt. När ska de yngsta bli tagna på allvar? 

Morgan sa att han hört lärare säga, Jag bryr mig inte om vad eleverna tycker om mig. Helt fel enligt honom. Vi måste bry oss om ifall barnen/eleverna har tillit och förtroende för oss, det är det enda sättet som vi kan komma nära deras liv och deras lärande. Finns det inte relation kan det heller inte finnas lärande och växande. Att gå in i ett lärande är att släppa något man vet för att byta ut/bygga på det mot något annat. Det är att förändras och att ta steget ut i det okända. Den är relationen den handlar inte om att vara extraföräldrar eller kompisar den handlar om att vara lärare. Om att fokusera på vad som är vårt uppdrag och att göra det förståeligt för barnen/eleverna. Jag hade turen att fortsätta denna diskussion tillsammans med Morgan efteråt och vi pratade om kontinuitet, att få lov att följa de barn/elever man har i flera år, vad det gör för relationerna och vad det gör för det lärande som vi eftersträvar. När relationerna får lov att växa sig starka med hjälp av kontinuitet gör det att vi kommer djupare i förståelsen för varandra och varandras roller. Vi behöver då inte börja om varje gång utan kan fortsätta och fördjupa och koppla ihop våra gemensamma erfarenheter med det nya vi erfar tillsammans. 

Jag minns att Tarja Häikiö under en föreläsning som jag var på i höstas visade en bild på två barn som lekte tillsammans, bilden var tagen nära och man såg barnens uttryck i deras ansikte och den gav en inblick i betydelsen av lekens uttryck och värde. I dokumentationen kan vi undersöka hur just de barnen i vår barngrupp undersöker, utforskar, leker och lär men för att kunna göra detta så måste barnen lita på att det vi gör tillsammans är värdefullt och viktigt, att vi som vuxna är intresserade på riktigt av vad de gör, kan, vill och tänker. Tarja sa att man i bilden kunde se vilket stort förtroende barnen hade för sin lärare eftersom de aldrig låtit någon komma så nära ifall inte relationen till läraren som dokumenterade hade varit full av förtroende. Allt handlar om att vara genuint intresserad och det kan man inte lotsas vara, det är man. Frågan är vad det betyder för läraryrket och för lärarutbildningen? Vi fokuserar mycket på ämneskunskaper men mindre på hur man bygger relationer som lärare. Bara för att du kan mycket om ett ämne betyder det inte att du kan ge någon annan erfarenhet av det och hur lär man sig det? 




6 apr. 2015

Ett litet inlägg om lyssnande......


Om man känner sig lyssnad på, intressant och viktig för sammanhanget man befinner sig i så är det också mycket lättare att bli intresserad, förändra det man tänkte, inta nya perspektiv och lära sig saker. Utbildningssystemet ser inte ut så, inte i så stor utsträckning som det skulle behövas i alla fall. Snarare är det så att utbildningssystemet säger

"Välkommen hit, nu ska vi lära dig allt du inte kan så länge som du anpassar dig till vår ordning och gör på vårt sätt. Välkommen hit men lämna gärna det som är du utanför, här bestämmer vi förstår du, för annars blir det sådan oordning för du och de dina kan ju inte sånt, skulle vi göra som ni skulle det ju bli anarki. Välkommen hit, vi tycker om dig som du är men du får gärna ändra på dig så att du passar in. Det du gör utanför utbildningssystemet intresserar inte oss, det är ändå inte viktigt mest på lek tänker vi. Det är det som du gör här som är viktigt och du borde fundera på om du inte kan göra lite mer av det även utanför utbildningssystemet. Vi som är här pratar mycket om det livslånga lärandet men själva har vi redan lärt allt och gör på samma sätt som vi alltid har gjort för det är nog bäst, eftersom vi vet att det fungerar. Anpassa dig nu efter oss så ska vi mäta dig sen och se om du har blivit tillräckligt lik oss andra. Varför, undrar du? Jo men du vet, du behöver kunna vissa grejer, så att du kan använda dem sen när du blir stor, om du vill ha ett jobb vett du, det behöver man. Välkommen hit, vi ska göra om dig, vi ska anpassa dig, vi ska fixa till dig. Va sa du? Tyckte du något om det? Du, det är ingen mening med det. Du förstår inte det ändå, du är för ung, du har för lite erfarenhet, du vet inte ditt eget bästa. "

Vi kan ta de allra yngsta som exempel. Enligt en artikel i DN den femte april så har nu alldeles ny forskning från Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, Marskland, USA kunnat visa att;

– Barn har faktiskt en mycket sofistikerad bild av hur världen fungerar. Det vet vi eftersom de blir förvånade och extra intresserade när de ser något oväntat eller något som borde vara omöjligt. Nu har vi för första gången kunnat visa att barn även funderar ut hypoteser som de testar för att kunna förklara vad som hände, säger Aimee Stahl, doktorand på laboratoriet för barns utveckling vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore i Maryland i USA.
Läs hela artikeln och se intervjun med forskarna Forskare: Barn fungerar likadant som forskare


2 apr. 2015

#settladdad 2015

Inspirerad av Erika Kyrk Seger kör jag också en tillbakablick inför SETT2015 en så kallad #settladdad. I år blir det tredje året som jag är involverad i SETT. För tre år sedan blev jag tillfrågad att delta som en av åtta bloggare i Blogger Corner. Det var mycket roligt och spännande att få förtroendet och gott att möta alla andra som tänkte och tyckte kring SETT2013.Det var också mitt första möte med SETT och jag lyckades rekommendera och få med just Erika Kyrk Seger och Markus Bergenord till förskolans föreläsningsprogram. Året därpå ville SETT fokusera på färre bloggare och valde tre som skulle sprida tankarna, det blev jag, Max Entin och Emil Jansson. I år arbetar jag med Rektorsakademin Utveckling som är en av arrangörerna av SETT. Mitt uppdrag blev att plocka ut föreläsare för RAU:s räkning till den 16 april. Vilken utveckling och vilken möjlighet!


Här får ni en tillbakablick.

2012

Blogger corner på SETT2013

2013

Nått bloggers Corner

Knôkfullt på SETT2013

Att våga kasta sig ut

2014

The most successful givers...

Som att ha alla legobitar i världen

Barnens spränger gränserna för vad en lärplatta kan vara!

#Fskchatt Tweetup

I år ser vi fram emot ett fullbelagt schema. Jag har fått många kommentarer från förskolefolk som är svettiga inför hur de ska hinna med att lyssna på alla föreläsare som de vill. Jag kommer också springa runt en hel del men också befinna mig i SETT-date ifall ni vill prata med mig. Ser verkligen fram emot mässan och att få lyssna till och prata med alla intressanta, engagerade människor som finns där och för första gången även föreläsa!

Ladda ordentligt nu så ses vi 14-16 april och lägg gärna ett blogginlägg om #settladdad!

Glad PÅSK!

8 mars 2015

Pedagogisk dokumentation del 4 - Reflektion med de allra yngsta

Ingenstans är är lyssnandet och känsligheten inför arbetet med den pedagogiska dokumentationen viktigare än med de allra yngsta barnen. Många förknippar reflektion och att reflektera med verbal förmåga, alltså ska man kunna reflektera måste man kunna använda sig av och förstå det verbala språket. När det gäller de yngsta får vi bredda vår förståelse för reflektionen, eller kanske försöka förstå vad reflektion faktiskt kan vara. Vad, hur och varför blir om möjligt ännu viktigare och det är möjligt att vi måste kasta omkull våra egen förförståelse inför reflektion som arbetsverktyg.

När jag lyssnade på Ulla Wiklund i höstas, som skrivit boken Att föra tanken vidare, så visade hon fyra bilder på ett spädbarn som hölls av en vuxen. Jag har för mig att den vuxne räckte ut tungan och på den första bilden tittade barnet rakt på den vuxne. På nästa bild tittade barnet bort, på den tredje bilden tittade barnet på den vuxne igen och på den fjärde bilden räckte barnet ut sin tunga och härmade/svarade/gav sitt utryckt. Ulla menade att redan mycket små barn reflekterar, vänder bort, stänger ute uttrycken och processar för att sedan kunna återkomma och gå vidare med sin tanke. Hon tog också upp det mycket intressanta exemplet när barn är i en aktivitet men går därifrån en stund och sen kommer tillbaka och fortsätter. Detta är också en form av "paus", reflektion, ett stoppande av intryck och ett processande av det som skett. Tänk om vi kunde lära av detta exempel och inte ge upp så lätt på de yngsta, inte plocka bort utan låta dem pausa och komma tillbaka, våga vänta och se.

Det var ett tag sen nu som jag arbetade med de allra yngsta. Senast jag arbetade med två- och treåringar var hösten 2012 våren 2013. Då arbetade vi med dansprojektet som ni kan läsa om ifall ni trycker på den kategorien i högerspalten här intill. Under 2014 fick jag möjlighet att på avstånd följa mina kollegors arbete när de utvidgade sitt arbetslag runt ett- till treåringarna och arbetade igenom den fysiska miljön, förhållningssättet till barnens eget meningsskapande och hur de som pedagoger kunde hitta sina roller i förhållande till de allra yngsta. Det var ett fascinerande arbete. där både barn och vuxna tillsammans byggde rika erfarenheter. Bilderna i denna text är mina egna, hemifrån oss, som jag tagit på min son när han är från 1,5 till 2 år.

Idag skulle jag dock vilja skriva lite om ett och tvååringarna och deras möjligheter till reflektion och delande i förskolan. Det finns en del förutfattade meningar om att små barn inte kan arbeta i projekt, reflektera eller bygga helheter tillsammans. Dessa är befogade om man har en fast förståelse för vad projekt, reflektion och helhet är.

För mig handlar reflektion med de allra yngsta att göra plast för ett fördjupat utforskande, ha mycket tid helt enkelt(?!), att som pedagoger hitta möjligheter för att skapa utrymme för ett pågående, att ge utrymme för barnen att fördjupa sig. Då tänker kanske ni, hur ska de yngsta kunna fördjupa sig när de är så flyktiga, de går ju bara från det ena till det andra och kan inte stanna upp? Då ber jag er titta närmare. Då ber jag er att lyssna mer nogrannt och vara genuint nyfikna på att förstå vad små barn gör när de gör det de gör. Detta betyder inte att ni ska ta en bild på ett barn som gör något och lägga på er egen förståelse för det, smäcka dit ett läroplanscitat, sätta upp det på väggen och sen är det färdigt. Nej, det innebär att ni ska använda era erfarenheter om utforskanden, olika ämnesområden, olika processer och låta dem leda er när ni undersöker tillsammans med barnen. Alltså vara medveten om de områden som kan utforskas och återvända ett flertal gånger, varje dag för att lyssna på och vara känsliga för det som barnen försöker förstå. När ni öppnat den dörren så hittar ni kopplingar, det lovar jag. Om ni vågar titta nära och låta barnen leda så ser ni snart hur de för samman och plockar isär den värld som de undersöker med alla sina sinnen och hela sin kropp varje dag. De enda som sen kan säga om era tolkningar är "rätt" eller inte är barnen i den mening att de kommer bli mer intresserade, flytta fram sina erfarenheter och binda ihop det ni tillsammans upptäcker.

Varför är detta viktigt då? Jo, för att kunna ge barnen fler möjligheter i det de finner intressant. Att våga låta dem fördjupa och få tillgång till det de pga sina ringa erfarenheter inte känner till. Där är ni så otroligt viktiga för ni har makten att få tag på materialet, ni har makten att ge barnen tiden.

Hos de yngsta kan de pedagogiska miljöerna ge möjlighet till att utforska både på egen hand men också, kanske framförallt, tillsammans med andra.



Lika som med de äldre barnen så behöver vi pedagoger bygga miljöer som ger barnen möjlighet att dela, erfara och upptäcka tillsammans. När det gäller den pedagogiska dokumentationen tillsammans med de yngsta så handlar det mycket om att medvetet arbeta med bilder på olika sätt för att ge tillbaka/låta barnen återbesöka det utforskande vi har sett barnen utföra. Om vi medvetet arbetar med bilder i olika former så tror jag att vi på dessa sätt kan stödja de yngsta barnens möjligheter att sen sig själva och andra undersöka samt att dela sina erfarenheter.

Med de allra yngsta arbetar man med fördel med dokumentationen tätt kopplad till miljön då man på platsen för utforskandet också tillför bilder på de utforskanden som gjorts där, det som barnen (möjligtvis) håller på att undersöka. Detta för både för att barnens ska se sig själva och varandra i miljöerna och känna igen sig men också för att kunna kommunicera genom att ta på bilderna, hämta sin kompis till bilden, härma det som händer på bilden osv. Enligt min erfarenhet är det bra om bilderna som sitter i de yngsta barnens miljö är "tåliga", gärna laminerade eller att de sitter bakom plexiglas. Barnen vill gärna ta på dem. Jag upplever att det är ett sätt för dem att kommunicera med bilderna. De kan också ligga lösa i miljöerna för barnen att flytta och använda på olika sätt eller kan man projicera bilder via en projektor i miljön, på väggen eller på golvet. Att få vara tillsammans med bilder/filmer/material är för mig de yngsta barnens sätt att reflektera. De behöver inte sitta på ett möte, vi ska inte få dem att sitta på ett möte. Om vi försöker med det är vi för låsta vid betydelsen av själva metoden och inte vid betydelsen av reflektionen.  Det är inte mötet som är den enda formen för gemensam reflektion, det är bara så att den i en verksamhet som vill främja demokratiska arbetssätt så behöver så småningom kanske alla höra vad som sägs, vara med och planera, skapa regler tillsammans, diskutera och förhandla osv när de själva kan förstå varför (detta har egentligen inget med ålder att göra, det är många vuxna som inte förstår idén med möten heller). Små barn gör redan dessa saker men de gör det på andra sätt.

De etiska perspektiven är oerhört viktiga i arbetet med de yngsta. Hur kommunicerar de yngsta när de möter bilderna och hur vill de/ vill de inte att bilderna ska hanteras och synas? Ta med barnen i arbetet med att sätta upp, ta fram bilder, även när de är så små. Gör det till en vana att låta barnen se vad du gör och hur det blir. Hur väljer ni som arbetslag bilder och hur skapar ni bilden av barnen och barngruppen? Diskutera detta med varandra. Diskutera detta med föräldrar. Lyft dilemman ofta men sluta inte göra. Låt det inte låsa er. Låt medvetenheten och diskussionen leva och agera utifrån den ställningstaganden som dessa ger.

Så pedagogisk dokumentationen tillsammans med de yngsta handlar inte om att få barnen att verbalt utrycka sina reflektioner om sitt eget lärande (supersvårt även för vuxna) utan för att få syn på sig själva, andra och utforskanden för att tänka om dem och göra utifrån och tillsammans med dem. För er handlar det om att få syn på vad barnen kan tänkas utforska och bredda/fördjupa era erbjudanden i förhållande till detta. Att få syn på vad förskolan erbjuder och hur det påverkar barnen på olika sätt.

Vad tänker ni om det?


21 feb. 2015

Pedagogiska dokumentation del 3- att skapa dela-utrymme

Den klassiska samlingen är en förskolesituation som flitigt diskuteras. Den får ofta stå för det "pedagogiska" innehållet i förskolans verksamhet. Samlingar med olika innehåll, mattesamlingar, språksamlingar, musiksamling osv. många gånger med en vuxenstyrd idé där barnen i en förmedlingspedagogisk utgångspunkt får lära sig eller öva något särskilt område.
När man börjar förändra sitt arbete med dokumentationen och skapa möjligheter för pedagogisk dokumentation behöver man också organisera för delande av idéer och tankar för både barn och pedagoger. 
Förskolans kultur av samling kan dock erbjuda en sådan möjlighet om vi vågar ta idén och skapa en ny form. Med detta menar jag inte att man behöver förkasta allt som samling inneburit eller ta bort den från förskoleverksamheten. Många delar av vad samling innebär har stort värde i förskolan, både som ett arv av kultur och gemensamma traditioner, sånger musik och lek om barnen får lov att ha inflytande och vara delaktiga. Tanken om samlingen kan ge utrymme för andra sätt att göra och odla medbestämmande, delaktighet, idéutbyte och planerande tillsammans, något som behövs i arbetet med pedagogisk dokumentation.

Efter som språk och diskurs skapar förväntningar på innehåll och agerande började många förskolor byta ut ordet samling till ordet möte men namnet i sig förändrar ju inte innehållet. På vår förskola funderade vi mycket kring hur vi skulle förhålla oss till samling kontra möte och vi skapade ett möte och en samling under dagen med olika typer av innehåll.

På morgonen hade vi morgonmöte för att bestämma dagen tillsammans-barn och vuxna, se tillbaka på det vi gjorde igår med hjälp av dokumentation, skapa grupper för vidare lek/utforskande/konstruktion eller vad det nu blev, se på vad som behövdes göras under dagen och hjälpas åt med det. Barnen skötte saker som att läsa upp allas namn på listan, kolla vilka som var där, de presenterade sina idéer om vad de ville göra under dagen och delade sina idéer med varandra som de fått utifrån det vi hade lekt/utforskat/tänkt/gjort dagen före. Här fanns nu möjlighet för att diskutera dokumentation, och den process vi var inne i tillsammans. Vi vuxna stöttade med att fråga barnen om hur de tänkte och hur de hade gjort och vad de ville göra näst. Vi stöttade med att erbjuda utrymme för de grupper som bildats, ibland bildade vi grupper med barn som vi hade sett var inne på liknande spår och kunde ge varandra idéer. Vi stöttade upp med material genom att ibland presentera något som vi förberett utifrån det vi hört att barnen berättat om och ibland frågade vi helt enkelt barnen vad de behövde. Ibland behövde processen en ny fråga eller tanke och barnen hade alltid dem men ibland behövde de hjälp med att knyta ihop dem och skapa associationer till vad som skulle kunna undersökas.


Den mer traditionella samlingen flyttades till före lunch då vi sjöng ihop, lekte organiserade lekar, gympade, hade yoga, dansade, masserade varandra, hade avslappning, läste en bok eller vad vi nu ville göra. Här hade barnen ofta idéer om vad de tyckte var roligt eller att de ville visa något som det gjort hemma eller på fritiden som de ville dela med sina kompisar. Spontansamlingar kunde också dyka upp under andra tider på dagen när barnen ville göra något tillsammans.

Det som hände när vi införde morgonmötet var att barnen började vilja dela sina idéer när de förstod att de kunde påverka och driva vidare de processer vi var i tillsammans. Det blev viktigt för barnen att gå på mötet, att få vara med och planera att tillsammans skapa möjligheter, att diskutera, förhandla och arbeta tillsammans. Plötsligt var det barnens idéer och tankar som bar verksamheten och vi vuxna fick möjlighet att pedagogiskt leda utan att hela tiden skapa innehåll för barnen. Barnen var engagerade och de kunde sitta i en halvtimme till fyrtio minuter och diskutera olika idéer och vad de skulle göra med dem, hur de kunde prova dem osv. Vi vuxna var också en del av detta givetvis, våra frågor var viktiga liksom barnens, men de var mer tillsammans än de varit förut, de var mer jämlikt värda om ni förstår vad jag menar. Vi laborerade med att ha morgonmötet i halvgrupp eller helgrupp men kom snart ram till att alla behövde vara med för att få helhet i det vi skulle göra tillsammans. Ansvar ligger på pedagogerna att känna sin barngrupp väl för att se alla barn olikas sätt att delta. Här uppstår också möjligheter att  som pedagoger fundera kring rättvisa och hur ett barn måste vara, på vilka sätt ett barn är delaktig. En diskussion  och en tanke som också ska dryftas i barngrupp.

Morgonmötet blev utgångspunkten i barnens och de vuxnas delande av idéer kring vad innehållet i verksamheten skulle bli. Vi hade tillsammans skapat en delar-utrymme som bar de trådar som vi arbetade med. Där vi kunde trassla tillsammans, tänka tillsammans och som mynnade ut till att vi sedan gjorde tillsammans.

Jaha tänker ni! Det där kan väl gå med de äldre barnen, men hur blir det med de yngre som inte kan verbalisera sina tankar? Ja, de allra yngsta kommer vi till i nästa del. Håll ut i tills dess!

16 feb. 2015

Pedagogisk dokumentation del 2- pedagogernas möjligheter

När man arbetar med pedagogisk dokumentation så får man möjlighet att fundera över sin roll och sitt agerande som pedagog. Man få möjlighet att öva sig på att lyssna och vara genuint nyfiken på vad människor tänker och gör. Man får också fundera på vad det är att vara förskollärare, sina egna erfarenheter som lärare och människa, vad kan bidra med och hur man pedagogiskt leder ett sammanhang med barn och vuxna som ska arbeta tillsammans. När man börjar synliggöra hur man tänker tillsammans med barn och kollegor så sätter man ord på den barnsyn och kunskapssyn man har. Det är läskigt att göra, man släpper in andra i ens tankar och ens görande. Många pedagoger har jättesvårt för detta och känner sig osäkra. Detta för att det, för de flesta av oss, alltid har funnits ett rätt och ett fel i det vi gjort och lärt. När vi då kliver in i ett sätt att arbeta där vi måste synliggöra det vi tänker, tycker och gör så måste vi blotta oss själva. Det vi hittills har gjort upplever vi då plötsligt vara "fel" och det "nya" som kommer blir plötsligt det "rätta". Det är inte konstigt eftersom det är så vi är uppfostrade. Vi förkastar det vi kunnat och försöker lära oss "det nya". Kanske är det nödvändigt för oss? Kanske är det en del av processen att förkasta och försöka bygga nytt? Den möjlighet vi får är att pröva våra erfarenheter som lärare mot det uppdrag vi har. Genom att diskutera och undersöka saker som vi upplever som självklara närmar vi oss förståelsen av hur olika vi kan tänka och göra. Då får vi också möjligheten att förändra våra sätt att agera och på så vis förändra förutsättningarna för barnen och oss själva. Det är ofta här vi börjar, vi förändrar vårt förhållningssätt. Vi skapar en massa frågor och börjar bli osäkra på vad det är vi egentligen gör. Många känner att de inte vågar göra för att de är rädda att det ska bli "fel". Vi är också rädda för att ta över någon annans sätt att göra för vi har ju hört att varje verksamhet måste hitta sina sätt. Vi famlar och finner upp hjulet på nytt och många gånger tar det fasligt lång tid för vi vill gärna tänka "färdigt" före vi faktiskt gör något.

När vi började prata om att följa barnen och att lyssna på barnen så blev det en reaktion hos pedagogerna som gjorde att man backade och släppte allt och bara servade barnen med det de ville och släppte all tanke på att leda (förutom i "rutinsituationer"). Det blev (är) nästan lite fult att leda, att komma med några initiativ, att lägga till sina referenser till barnens arbete. Många upplever att det är svårt att få något sammanhang för att barnens idéer hoppar hit och dit för att de hela tiden kommer på nya saker som de är intresserade av. Pedagogerna hjälper barnen att driva idéer men barnen hittar snart något nytt de är intresserade av. Pedagogerna står handfallna och vet inte hur de skulle få barnen att hänga vid och fördjupa något av alla de områden som de nosade på. Det blir också svårt att veta vilka av alla barns idéer man borde följa. Om man nu ska följa barnen så borde det väl gälla alla barn, lika mycket, så det inte blir orättvist eller att några som hörs mest och kan uttrycka sina idéer? Vi kliver ut ur något som har varit beständigt och in i något som hela tiden är föränderligt. För att klara denna föränderlighet gäller det att man skapar ramar för sitt arbete som syftar till att odla de idéer om vad det är vi behöver göra.

en linjär process....

Jag tänker att pedagogisk dokumentation kan vara ett förhållningssätt men också ett arbetssätt. I valet att arbeta med PD gör vi också valet av ett sätt att se på barn och på kunskap. Vi väljer att tro att det finns många olika sätt att tänka och att vi tillsammans genom att synliggöra dessa sätt bygger vår kunskap. Vi inser också att olika sätt att göra ger olika utgångar i vårt arbete som inte behöver vara rätt eller fel utan bara just olika. Vi kan ställa dessa i förhållande till de strävansmål vi har satt upp för vår verksamhet och först där kan vi bedöma ifall de har gett barnen de möjligheter vi önskat. Jag upplever många gånger att det är förhållningssättet som har anammats först (vilket kanske är naturligt när man förändrar sitt sätt att tänka) men arbetssättet har inte riktigt följt med. Både Per Bernemyr och Harold Göthson pratar om detta. Vi har som pedagoger möjligheten att förändra både vårt sätt att se på barnen och förskolan och vårt sätt att arbeta. Det enkla (?!) här är att byta till låga bord och ge barnen riktigt porslin, utöka miljöernas rikedom och säga mera ja. Allt detta skapar givetvis möjligheter för barnens autonomi men ger egentligen inte dem mer inflytande över vilket innehåll som lyfts i verksamheten. Vi kan prata om hur vi bygger in förväntningar i miljöerna med hjälp av dessa möjligheter men att förändra de yttre förutsättningarna är bara början med hjälp av pedagogisk dokumentation gör vi sedan det fördjupade arbetet där allas våra idéer, tankar och erfarenheter tas tillvara. Jag brukar fundera på vad som är hönan eller ägget men tänker också att när vi inte pratar om en linjär process så kan det heller inte finnas något som är början eller slutet, allt är sammankopplat och ger spår och möjligheter i processen.

..eller en cirkulär?

I nästa del av Kullerbyttans serie kring tankar om Pedagogisk dokumentation kommer jag skriva mer konkret. Hur kan man göra? Hur gjorde vi? Jag börjar skriva om att organisera för delande, och ni får tänka tillsammans med mig och det arbete jag, mina kollegor och barnen gjort. Det kanske är naivt av mig att försöka utröna arbetssätt för pedagogisk dokumentation när allt som sagt hänger ihop, men jag tänker att vi ändå måste ur handlingsförlamningen som all denna komplexitet kan ge och börja göra. Hittar vi former för det så kan vi ju i alla fall börja förändra. Eller vad tänker ni? 

15 feb. 2015

Pedagogisk dokumentation del 1 - barnens tankar bär

Jag har länge funderat på hur jag ska kunna reda i tankarna om pedagogisk dokumentation (PD) och det systematiska kvalitets arbetet (SKA). Jag vill någonstans fundera kring varför vi dokumenterar och vem som får något ut av det. Det är väl lite så överlag nu. Hela utbildningssystemet har tagit en ordentlig sväng mot att mäta och kvalitetssäkra och kunna veta vad kvalitet är. Jag känner mig väldigt skeptiskt till det även fast ni som läser Kullerbyttan vet att jag ständigt håller fram barnens rätt till en förskola som utmanar dem och kittlar deras nyfikenhet. Det fokus som jag tycker mig se, som har stärkts sen SKA har lyfts fram, känns som ett vuxenfokus där vuxna ska kunna se på vad verksamheten ska utveckla. Visst, jag tänker att det delvis är bra, det är viktigt att utveckla verksamheten men på vilket sätt måste vi nog fundera lite till på. Vad är det som händer när vi organiserar vår tid och hur låter vi verksamheten, det barnen och vi faktiskt gör och tänker bli centrum för det vi håller på med?

Pedagogisk dokumentation har kritiserats för att det tar tid från barnen och är väldigt vuxenfokuserat, att det är vuxna som ska lära av hur barn lär för at utveckla verksamheten, vuxna som forskar på barn.  Den har kritiserats för att vuxna bara står bredvid och dokumenterar och inte är i verksamheten tillsammans med barnen. Jag kan se stora risker här om man gör barnen till objekt för dokumentationen och gör försök på dem kring vad som blir en bra verksamhet. För mig är det inte pedagogisk dokumentation, för mig handlar det mer om att förvilla sig i det systematisk kvalitetsarbetet. Kanske lägger man fokus enbart på handlingar där man lyfter verksamhetsfrågor-organisation och dylikt bland pedagoger och ledning för att utvecklas tillsammans. Det har vuxenfokus och verksamhetsfokus men kanske inte alltid så mycket barnfokus? Jag känner på dessa tankarna nu och ni får gärna tänka tillsammans med mig, men jag tänker att det är viktigt att lägga upp dem på bordet och vara kritiska till vad, varför och hur vi dokumenterar.

Den pedagogiska dokumentation som jag talar om, skriver om och praktiserar med barnen och mina kollegor är något annat. Harold Göthson sa det bra, han beskrev att när man upplevt pedagogisk dokumentation som en motor för verksamheten så tycker man inte längre att den tar tid från barnen eller verksamheten, man upplever istället att man inte kan vara utan den. För mig är den pedagogiska dokumentationen när vi synliggör våra idéer, både barn och vuxna så att vi kan tänka mer om dem tillsammans, förstå olikheterna i våra sätt att tänka och dra nytta av dem.


Denna vägg är full med dokumentation, det är anteckningar från möten, skisser på robotar, tankekartor över vad barnen tillsammans vet, frågor som barnen har, bilder på hur barnen genomfört sina idéer, inspiration från andras idéer. Denna vägg är en dokumentationsvägg från barnens projekt om Labyrint, barnprogrammet på SVT som de arbetade med för ett år sedan. De drev mängder med olika hypoteser, tankar och frågor kring vad de upplevt i relation till programmet och hittade på sina egna historier och lekar tillsammans. Här kunde de stå och diskutera det de gjort eller de de höll på med eller det de skulle göra. De kunde fästa upp idéer som de ville dela med varandra och tänka om andras. Här fanns också plats för pedagogernas idéer, pedagogernas frågor till barnen och tankar om vad barnen höll på med och vad vi tänkte kring det som hände med Labyrint, hur vi kopplade olika områden till läroplanen och vilka idéer vi fick i relation till samhället. Våra uppgifter som vuxna var att vara nära och vara del i arbetet för att kunna utmana barnens ingångar, ge dem möjligheter att tänka och dela idéer och tankar, lägga till våra erfarenheter, skapa utrymme för intelligenta sammanhang där barnen kunde driva sina tankar och utforska de frågor de hade. 
När dokumentationen blir sån att den är ofärdig mest hela tiden, när den förändras och utvecklas, när den får oss att tänka ett varv till, när den synliggör det vi tänkt och tar oss vidare eller bredare eller djupare eller vart vi nu väljer att gå, då är den värdefull, då lever den och då utvecklar den barnens och vårt arbete. 
Tillsammans med barnen gör vi det viktigaste, delar tankar och idéer och tänker om dem tillsammans samt prövar och utforskar dem. Det är detta som borde vara fokus nr ett- att barnens tankar får lov att driva innehållet i verksamheten och att vi vuxna ger barnen sammanhang att odla sin nyfikenhet i. 

Det vi sen gör när vi samlar dokumentationen, när vi för samman processen, barnens tankar, våra tankar, allt vi gjort tillsammans då blir det bara en dokumentation. Då kan vi genom att systematisera ge en inblick i vad barnen möter i verksamheten, vad vi har gjort för att möjliggöra för barnen, vad vi kan bli bättre på osv. Då blir dokumentationen en produkt. Då blir den en berättelse över vad som har skett men när den lever, när vi delar och tänker och utvecklar då är den pedagogisk.