29 mars 2013

Glad påsk!

 
 

Hur väljer vi att förhålla oss till genus?


Bild från LEGO:s reklamkampanjs 1981
från Facebook
Måste dela en diskussion som pågått på FB-sidan för Reggio Emilia inspirerade förskolor och skolor i väst ( men som nu spritt sig till hela landet). Här har Cristian Fabbi startat en tråd om hur vi arbetar med genus i förskolan genom sitt blogginlägg What do we talk about when we talk about gender education in preeschool? De har i Italien precis startat ett arbete för att höja medvetenheten om genus och hur vi påverkar/återskapar dessa normer med våra normer och värderingar. I FB-gruppen finns Suzanne Axelsson som driver bloggen Interaction Imagination. Hon har stor erfarenhet av att arbeta med att medvetandegöra hur genus skapas av normer och värderingar. Hon skrev en kommentar på FB-sidan som någonstans satte ord på de tankar jag har haft men inte kunnat formulera. Här kommer hennes ord som jag känner borde delas och tänkas på av alla som är i närheten av barn eller människor i övrigt faktiskt. Jag länkar till hennes blogginlägg HÄR. Tack för att ni delar vidare!

Och som vanligt, kommentera gärna och berätta vad ni tänker! Det hjälper oss alla att tänka vidare!

24 mars 2013

Dansföreställningen BLÅT

I måndags åkte vi på dansföreställning på Frölunda Kulturhus. Föreställningen hette BLÅT (ja med ett T) och presenterades av en dansk grupp bestående av två som dansa och en som spela gitarr. En fantastiskt fin föreställning om vattnets föränderlighet. Scenografi av vattenledningsrör, två stora blåa tyg, tovade regnmoln, mängder av små glasflaskor med blåa korkar med en massa spännande innehåll allt från glittriga band av pärlor till virkade regndroppar, virvlande konfetti och såpbubblor.



Dansarna utforskade allt med kropp och sinne, barnen förundrades och förbluffades över deras påfund. Olika typer av ljud var en väsentlig del av föreställningen, inte bara i den musik som dansarna dansade till utan också i form av rassel från draperier till ploppet när den virkade regndroppen drogs ut ur flaskan. Med hjälp av rekvisitan framkallade dansarna olika ljud som fick en att tänka på vatten.   Föreställningen riktade sig till barn mellan 0 och 4 år och deras vuxna och publiken bestod verkligen av barn från 0-4år och atmosfären var tillåtande och lekfull. En mycket fin föreställning!


När vi kom hem plockade vi ut bilder från föreställningen och satte upp bland våra dansbilder. Barnen pratade om rekvisitan, om dansarna. Det var den vi såg! Dom dansade, så här! Ett barn var inspirerad av när dansarna hade dansat med tyget och började dansa med våra tyger. En tanke att spinna vidare på?

Vilket dansäventyr det blev! Ett barn var dock lite besviken över att det inte var några svanar med....

23 mars 2013

Idé325 på SETT 2013

Här kommer något spännande för alla er som ska på SETT 2013! Har du en idé värd att spridas? Låt oss tillsammans skapa möjligheter! Läs brevet från SETT och se filmen :)

Hej du som arbetar inom skolan! 

I dag söker vi din kunskap. Crowdsourcing är ett ord som växer sig allt vanligare och dyker upp i allt fler sammanhang. Crowdsourcing innebär att vi med vår gemensamma intelligens bidrar på något sätt till utveckling, om än det är med ekonomiska medel eller med kunskap. 

Vi vill att du ska hjälpa oss förbättra och utveckla skolan med dina idéer och därför har vi kommit fram med konceptet IDÈ325. Har du förbättrat din skol- och lärmiljö på något lyckat sätt eller har du en genomförbar idé som borde nå fler människor inom skolväsendet? Då har vi forumet för dig.

Vi vill att du ska skicka in din/er idé till oss på SETT-mässan senast den 14 april. Dem 10 bästa bidragsgivarna kommer att få presentera sina idéer inför publik under SETT-dagarna. Gnugga geniknölarna eller låt andra få användning för din redan förverkligade idé. Följ bara dessa enkla steg:

• Se filmen IDÈ325
• Kom på en idé eller återanvänd din bästa idé
• Visualisera din idé och presentation med högst 5 bilder
• Tidsinställ presentation på 3 minuter
• Skicka in bidraget med en motiverande text tillsammans med bildspelet
• Håll tummarna och öva framför spegel
• Dem 10 utvalda idéerna får presentera

Team: 

Koncept och projektledning: Feffe Kaufmann Asynccom
Illusttrationer: Karin Ohlsson Söder Reklambyrå
Produktion: Rasmus Lewenhaupt Stories in Motion


22 mars 2013

Min knôkfulla onsdag på SETT 2013

Jag funderar lite på hur jag ska kunna gå på allt bra som jag vill gå på under SETT-dagarna 2013. Mitt absoluta fokus kommer förstås att ligga på förskolan. Vad händer och hur tar vi oss framåt i teknik och digitalisering med väl grundade tankar i uppdraget? Hur kan tekniken fördjupa och bredda arbetet tillsammans med barnen och hur får vi syn på det som funkar och det som inte gör det? Mitt fokus är framförallt meningsskapandet, hur blir utforskandet genom tekniken meningsfullt?

Jag startar i alla fall dagen 11.15 med Markus Bergenord, Sölve Lagercrantz och Liselott Mariette Olsson som jag skrev om HÄR.


Efter dessa kommer min göteborgska kollega Erika Kyrk-Seger som med all säkert kommer berätta om Hakefjordsgatans möte med Ipads och deras tankar om vad det har gjort för verksamheten. Spännande!

"Erika är lärare i de yngre åldrarna och jobbar med läsplattor tillsammans med barn på förskolan Hakefjordsgatans Förskola i Göteborg. Hon har även en pedagogistautbildning och studerar till magister i utbildningsledarskap. I sin föreläsning fokuserar hon på frågor som rör pedagogers medvetenhet kring varför vi jobbar med olika appar - vilket lärande och vilka strävansmål vi söker i arbetet med iPaden; alltså specifikt hur vi kopplar arbetet med iPad till vår läroplan. Erika kommer även ge exempel på och hur hon jobbar med appar för barn i yngre åldrar."

SETT 2013 17 april kl 12.30 M5

Efter Erika ska jag lyssna på Ulla-Karin Lundgren som är ansvarig projektledare för projektet LekMiT i Piteå. LekMiT är ett fortbildningsprojekt där man bl.a. vill

" inspirera barn och pedagoger att upptäcka möjligheterna med IKT och media för att främja ämnesöverskridande arbete och ge ytterligare språk för utveckling samt fler sätt att uttrycka sig på"
www.lekmit.wordpress.com

Spännande tänker jag och viktigt att satsa fortbildning på så att tekniken inte bara blir "utslängd" utan att man får lov att tänka tillsammans om den. Ska bli roligt att höra hur idén till projektet växte fram och vad Ulla-Karin har upplevt under dess gång samt vilka effekter man tycker sig se.

"Ulla-Karin är förskollärare och IT/mediepedagog. Hon arbetar sedan 2005 med inriktning mot förskolan på CMiT, ett pedagogiskt resurscentrum i Piteå. Ulla-Karin är även projektledare för förskoleprojektet LekMiT. Läs deras blogg: http://lekmit.wordpress.com. Inspiration för hur man kan arbeta med IKT i förskolan och hur man kan tänka runt kompetensutveckling inom IKT-området för förskolans pedagoger. Med verktyg som är engagerande, kreativa och lustfyllda skapar medvetna pedagoger och lärsituationer med fokus på bred måluppfyllelse gentemot den reviderade läroplanen."

SETT 2013 17 april 14.00 M5

Efter Ulla-Karin kommer Tobias Gyllensvärd och hans intressanta ingång "Moderna barn behöver moderna pedagoger". Jag säger JA Tobias, ja! Tobias lyfter också den viktiga demokratiaspekten, något som ni alla vet ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag ser fram emot att höra Tobias tankar och ett extra plus är att han ska visa arbetet med bl.a. garageband (som jag funderar på att börja arbeta med tillsammans med barnen snaaaart!) 

"Tobias är förskollärare i nacka och menar att modern teknik är en del av vår vardag. I förskolan lägger vi grunden till ett livslångt lärande. Barnen ska få möjlighet att på ett enkelt och lustfyllt sätt undersöka, reflektera och prova olika typer av media och IT. Att lära sig använda och förstå medier ökar barnens förutsättningar att bli delaktiga i dagens medierika samhälle, en förutsättning för demokrati. Tobias visar upp exempel på hur man på ett enkelt och roligt sätt kan arbeta med nya medier i förskolan, till exempel animerad film, Skype och GarageBand."

SETT 2013 17 april kl 15.15 M5

Sist men inte minst (efter att ha suttit som klistrad på M5 hela dagen gör ett oväntat byte till M7, va?!) så skulle jag vilja lyssna till Mick Hellgren när han talar om hur man skapar grund för kollegialt lärande och tillsammans bygger en lärande organisation. SÅ spännande!


"Mick arbetar som grundskollärare på Älvboda Friskola i Skutskär men även som kollegahandledarutbildare och processledare inom skolutveckling för LEARNIT24. Hans presentation kommer att lyfta fram hur kollegialt samarbete skapar grogrund för att lärande som låter barnens utveckling mot lärande för livet stå i fokus – med kollegor som lyfter varandra och tillsammans bygger en lärande organisation. Vilka kompetenser behöver våra barn och ungdomar för att bli framgångsrika i ett framtida globalt kunskapssamhälle och vad kännetecknar den lärmiljö där detta görs möjligt?"

SETT 2013 17 april kl 16.45 M7

Ni har väl inte glömt att köpa biljetter? Skynda i så fall! BILJETT TILL SETT Kom ihåg också att via Lärarförbundet har du 10% rabatt! BILJETT TILL SETT VIA LÄRARFÖRBUNDET

Vilken dag det kommer bli!!


Alla bilder från http://www.settdagarna.se/Konferens/Talare-onsdag

21 mars 2013

En digitalista på SETT 2013

Något som jag verkligen ser fram emot på SETT 2013 är att lyssna till Markus Bergenord, Sölve Lagercrantz och Liselotte Mariette Olsson.

"Markus är Digitalista på Katarina västra förskola, Sölve är Förskolechef och Liselotte Mariette Olsson, fil dr Stockholms Universitet föreläser om didaktiska ingångar och experimentella äventyr i barnens digitala värld men även om virtuella verkligheter –Språk, Läsande och skrivande i ett digitaliserat samhälle. Det vill säga praktiska exempel på hur man kan tänka och göra för att inte gå vilse i den virtuella världen och närma sig barnens olika språkliga och ämnesöverskridande förmågor. Liselotte visar på hur små barn närmar sig både analogt och digitalt språk, läsande och skrivande."

SETT 2013 Onsdagen den 17april kl 11.15 M5

För det första för att Markus och Sören arbetar på Katarina Västra som jag har sett och hört om förut i olika sammanhang. Här finns det stadiga ställningstaganden och ett ansvar för de värden som man önskar förskolan skall bygga på. Medvetenheten om det solidariska lärandet och förskolans möjligheter att vara en mötesplats för detta. Jag ser fram emot att höra om hur de har använt de digitala möjligheterna och byggt ut de lärande miljöerna och hur Markus arbete som Digitalista har vuxit fram. Jag ser också fram emot att höra Sölves ingångar till hur man skapar mod att göra det man tror på- att våga skapa möjligheter, och Liselottes förankring i forskningen. Hoppas det blir så bra som jag tror! Wiho! 

Ni följer väl med?! 26 dagar kvar :) 



16 mars 2013

Kärlek till ett E


Min son ritar bokstäver. Han känner sitt E, han vet något om former, om uppbyggnaden. Han ritar sitt E idag, det är det första han gör. Han frågar ofta om vilken som är "hans" bokstav, vilken som är min, vilken som är pappas eller morfars. Det finns ett intresse, en början till att fundera. Vad betyder det egentligen, min bokstav? 

Jag tittar och funderar på vad han har förstått av E. Han vet att det har ett rakt streck och därifrån utgår de andra strecken. Det är en början i att förstå vad ett E är. Vad behöver man mer förstå för att avbilda en bokstav? Jag tänker på symbolers utformning och hur mycket information vi behöver för att koda "rätt" symbol, för att budskapet ska gå fram. Flera av de treåringar jag möter skriver sina bokstäver, några skriver sina namn, några skriver ord. Vad är det som gör att man börjar intressera sig? 

I läsgruppen som jag ansvarar för läser vi flera böcker efter lunch varje dag. Vi börjar med att titta på bokens framsida, på bilden, på titeln på författaren. Vi pratar ibland så länge om detta att jag funderar på om vi ska hinna läsa något före resten av barnen kommer in på torget. Barnen är upptagna av att leta efter sina eller andras bokstäver på alla sidor. Vi pratar också om var man kan läsa. Jag brukar alltid slå upp de tomma sidorna som ofta befinner sig mellan omslaget och innehållet och utbrista -Nu ska jag läsa! medan barnen skrattar åt mig och säger -Nä där finns ingen text man kan inte läsa där! Ibland finns det en stämpeln från biblioteket på några av dessa sidor och där kan man faktiskt läsa, det har vi upptäckt tillsammans. Hur närmar vi oss böcker tillsammans med barnen? Väcker vi nyfikenhet om vad en bok är, hur den blir till, var berättelsen finns, vad det är för skillnad på text och bild, vad en titel är, hur man läser? 

I vilka världar vågar vi "släppa in" barnen? Vilket fokus kan vi ha?

Hur låter vi barnens nyfikenhet växa genom att ge dem grundläggande förståelse för varför t.ex. kommunikationen behövs? Hur tar vi vara på/ser de tillfällen när barnen behöver vidarebefordra information eller spara information och ser det som en ingång till att förstå olika sätt om hur man kan göra detta? När kan vi ge dem utmaningar som hamnar i en kontext som är meningsfull för dem? Har vi det i bakhuvudet så behandlar vi barnen som några som vill förstå världen och vi gör vårt bästa för att lyssna till deras tankar om den och dela med oss av våra erfarenheter kring den. Barn som får vara med i riktiga sammanhang, delta i diskussion och dialog, bli lyssnade på och respekterade för sina frågor och funderingar får erfarenheter som gör dem nyfikna på livet. 

Åter till min sons utforskande av bokstäver.
När vi sedan funderar vidare och tittar på de bokstäver han och hans pappa skrev igår så blir han missnöjd med sitt E. Han tycker inte det ser ut som pappas. Jag säger till honom att detta är hans E, så som han har gjort det nu. Jag säger också att om han vill ha det på något annat sätt kan ha göra ett till. Jag kan inte, säger han, jag vill! Jag lotsar med mina ord;  Ett långt streck (han ritar) ett mindre streck uppe (han söker med pennan, uppe, där) ett likadant streck nere (han söker med pennan igen, där) och ett till på mitten (han söker mitten och någonstans där sätter han sitt streck). Glädjen i hans ögon är total. Han har ritat sitt E, men vad är det vi har gjort egentligen. Han har visat att han har mycket större förståelse än bara för sitt E. Han har tolkat min instruktion och gjort ett streck (vad har han för erfarenheter av streck?),  han har avvägt var uppe, nere och mitten på strecket är, han har utforskat hur man gör ett streck med pennan, han har mätt och avgjort hur långa de kortare strecken ska vara i förhållande till det längre, han har också mätt hur långa de korta strecken ska vara i förhållande till varandra, han har tagit bilden av E han har i sitt huvud och försökt återskapa den tillsammans med mig och mycket mycket mer....

I skapandet av E har vi gått in och ut ur många ämnesområden och det är så det måste vara. Saker och ting hänger ihop. För att utforska hur man kan skriva, räkna, teckna, förhandla, dansa, musicera, balansera, gunga eller vad det nu kan vara så använder vi oss av transdiciplinära erfarenheter som vi kopplar ihop och utvecklar i det nya vi lär oss. Problemen uppstår när vi försöker dela upp och plocka isär, då tappar vi meningen och lusten att utforska.


Det pratas mycket just nu om att tidigt börja med bokstäver och siffror, att utmana barnens naturliga nyfikenhet på dessa. Björklund raljerar återigen över några av honom utvalda vetenskapliga teorier (som han uppenbarligen bara skummat igenom samtidigt som han räknade ut exakt hur många betyg som kunde få plats i skolan...jag menar skalan.) och framhåller hur viktigt det är att vi får ett kunskapsfokus (vad ÄR kunskap, kära herr Björklund?!?!) som förstås enbart handlar om att läsa och räkna.

Nej du Björklund. Det räcker inte. Jag vill gå längre. Jag vill säga att vi ska låta barnens kreativitet frodas i alla dess former. Barn binder ihop världen Björklund, det är bara du som vill dela upp den. Barn förstår att om man gjort en dans och vill skriva ner den så kan man rita den med gubbar som står på olika sätt och det är detsamma som att skriva något med bokstäver fast bara olika eller göra ett hjärta för det betyder kärlek.

Kärlek, Björklund...något som jag tycker vi har för lite av i utbildningspolitiken....

Dansa demokrati ?!

I måndags satt vi och gick igenom all dokumentation från september och framåt i ljud-dans-rörelse-projektet. Vi fick se vår process tillsammans, fundera kring konsekvenser av våra val och påminna varandra om allt som hänt med barnen och med gruppen.

Det vi upplevde i höstas var en stor och orolig barngrupp där många konflikter var vardagsmat. Två barngrupper hade slagits ihop och några barn var helt nya på förskolan.Vi pedagoger var också nya för varandra. Vår tid gick åt att stötta barnen i att lösa dem och förebygga uppkomsten av fler. Vi arbetade intensivt med att ge barnen strategier för att hantera konfliktlösningen själva och alltid söka upp någon vuxen när det blev svårt. Vi arbetade också med att de barn som stod runt omkring eller bredvid skulle ta ansvar och gå in och stoppa eller hjälpa de barns som hamna i konflikt. Vi tog med föräldrarna i detta och berättade vilka strategier vi lärde ut och hur föräldrarna kunde stötta barnen på hemmaplan genom att vara bollplank och tröst men också genom att prata om strategierna.

Samtidigt sökte vi en form för vårt morgonmöte eftersom vår tanke var att stärka mötet som form för delande av tankar, tänkande tillsammans, synliggörare av olikheter, en plats för "smitta" av idéer.  Vi tänkte att mötet kunde bli en plats för barnen att känna gemenskap- vårt möte, vår grupp, du och jag, alla tillsammans. Vi önskande också att barnen så småningom skulle äga mötet, att deras innehåll skulle vara bärande, inte vårt. Hur börjar man ett sådant arbete med barn som är 2 och 3 år? Hur får man dem att uppleva betydelsen av mötet? Detta tänkte vi mycket runt.

Vår ingång var att skapa något att mötas kring som också kunde var en utgångspunkt i att uppmärksamma vikten av lyssnandet som någonstans var metanivån i vår projektingång. När jag tänker på det så tänker jag att andra som får höra om projektet lätt kan tänka, "jaha, de ville få sin barngrupp att lyssna på vad de vuxna sa". Så var inte fallet. Vi ville får vår barngrupp att lyssna på varandra och vi förstod betydelsen av mötet som ett demokratiskt värde.

Det som hände när vi samlades runt ljuden var (som vi upplevde det) att det blev spännande och meningsfullt för barnen att ha möte. Plötsligt lyssnade de på varandra. De ville komma till mötet för att se vad deras vänner hade tagit med för ljud. Snart fick vi se hur de hjälptes åt att skicka runt ljuden så att alla skulle få prova, hur de tog ansvar för om någon hoppades över och fick tillbaka ljudet till detta barn, hur de provade att tolka olika ljud med rösten och smittade varandra, hur de började vända sig till varandra och fråga vad barnet bredvid tyckte, tänkte eller ville göra, hur de hjälpte varandra på olika sätt. Vi märkte också att vårt förhållningssätt till vad som var ok eller inte på mötet och hur man deltog på olika sätt, smittades till barnen och de kunde delta på olika sätt. Man kunde sitta, ligga eller stå. Fyra kunde dansa när vi sjöng även om de andra valde att inte göra det. Olikheterna fick en plats och tillsammans bestämde vi på vilka sätt vi behövde anpassa oss efter gruppen. Detta genom att synliggöra och prata om det.

När vi gick vidare i att röra oss till ljud började barnen lyssna på varandra med sina kroppar. Det handlade u inte bara om att lyssna på ljuden/musiken utan också att förhålla sig till, lyssna på varandra i rörelsen. Hur fick vi plats tillsammans. Hur kunde vi dansa tillsammans? Ville vi dansa tillsammans? Vem ville dansa ensam? Vem ville dansa i ring? Hur hårt kunde man dra i någon annan? Hur nära kunde man vara? Hur skulle vi dansa? Vem ville bestämma det? Ville vi andra att den personen bestämde? Behövde vi göra likadant?

När vi pratade om allt detta såg vi kopplingarna. Vad var det vi hade gjort? Det hängde ju ihop. Min kollega sa, det är klart att det påverkar varandra! Det är klart att vi genom att dansa tillsammans har arbetat med att lyssna på varandra. 

Vad är det vi har gjort? Har vi dansat demokrati? 





10 mars 2013

En ljuvlig dag med värdefull påfyllning

Campus i Varberg

På tåget kl 07.40 mot Varberg och solen strålar. Framför mig ligger en dag med studenterna på Atelieristautbildningen på campus i Varberg, arrangerad av Borås Högskola. Där har jag tillsammans med Christina Braxell (verksam i Kärra) och Tinna Aronssson (verksam i Lomma) blivit inbjudna av Marie Bendroth Karlsson som är kursansvarig. Vårt uppdrag var att dela med oss av våra olika erfarenheter med grund i hur en atelieristas uppdrag kan se ut. Jag hade ingången som Torgpedagog, Stina som pedagogisk handledare och Tinna som bildpedagog i barngrupp, Vilka dag! Jag fick förmånen att lyssna till både Stina och Tinna och dessutom luncha med dem och Marie. Vilka fantastiska erfarenheter dessa tre kvinnor har och så värdefullt att få ta del av och lägga våra erfarenheter i ljuset av andras. Jag kände mig mjuk i hjärtat och tacksam över att få ta del. Jag kände också hur lusten i att fortsätta läsa och fördjupa mig i teorin växte samtidigt som jag bara ville vara i mitt eget praktiska lärande, erfara egna estetiska läroprocesser, jag saknar varandet i mitt eget konstnärliga utryck....något som jag tror kan bli så värdefullt om det får fyllas på parallellt med utforskandet tillsammans med barnen. 

Stina Braxell och jag känner varandra sen tidigare. Stina verkar i Kärra där jag också arbetat. Vi har stött på varandra i olika sammanhang och Stina var också en av de lärare som undervisade på Atelierista-utbildningen i Göteborg som jag gick. 
Stina talar alltid varmt om vikten av att barnen får möta mycket olika material tidigt. Hon visar på hur klottrande måste få ta tid och att vi vuxna inte får bestämma åt barnen när de är färdiga, att vi måste vänta och se. Hon utryckte det som att vi ska vänta tills barnen "lyfter blicken"....då är det dags att utmana, ta klottrandet vidare med små steg. Barnen måste få lov att bara vara med materialet utan förutsättningar om vad det ska bli, eller vara. För att förstå behöver man få sätta händerna i, börja förstå vad som är möjligt, hur materialet ter sig, vad som händer om jag gör så eller så. När man sen skaffar sig en bred och djup erfarenhet kan man använda denna för att uttrycka det man behöver. Varför man ska göra det kan man ju diskutera, men i ett samhälle där strömningen av bilder är så ofantligt stor, där det passiva mottagandet inte går att stänga av behövs en motreaktion där man själv får lov att bli skapande, där man tar skapandet i sina egna händer och på så sätt kan förstå något om hur bilder kommunicerar. Hur skapar vi förutsättningar för kreativitet i ett samhälle som passiviserar oss? 

Stina (och Tinna) pratade också om hur viktigt det är att uppmuntra barn till att berätta med penna och papper, oavsett hur små de är, att ge det visuella uttrycket en naturlig plats, att bli medskapare. Samma gäller för oss vuxna. Stina berättade om hur hon format sin roll som Atelierista. Hur hon från början stannat i ateljén och låtit barnen komma till henne men så småningom förstått att ateljén måste komma till barnen. När hon började bryta sig ut ur detta rum och ta tag i ateljérna på varje avdelning så hände det saker, hon fick syn på att pedagogernas bristande erfarenheter av materialen satte käppar i hjulet för att barnen skulle få uppleva dem. 
Många vuxna är väldigt låsta i sitt förhållande till att själva skapa. De fastnar i prestation och en känsla av att de inte kan. De har inte fått klottra, har inte fått tillgång till dessa uttryckssätt som de sedan är menade att tolka, tyda och leda barnen in i. Hur ska det då bli möjligt? Stina håller i fortbildning för pedagoger. Då får pedagogerna klottra, något som jag tänker är oerhört viktigt för att få en uppfattning av hur man kan ta sig an ett nytt material. Parantesen (?!?!) om att den nya förskollärarutbildningen vid Göteborgs universitet innehåller 7,5p om barns estetiska läroprocesser och inte en enda poäng praktiskt skapande är ju bara förödande för barnen som ska möta dessa pedagoger. Stina utryckte det som att det som pedagogerna har haft i handen har de lättare att plocka fram till barnen. 

Utsikt från bildsalen på fjärde våningen. 

Tinna Aronsson har jag inte mött förut. En ödmjuk, nyfiken kvinna med glittriga ögon och med en oerhörd kunskap och erfarenhet. Tinna berättade om hur hon tänker långsiktigt med planeringen för på vilka olika sätt barnen kan möta bilden, både som skapare och som mottagare. Hennes erfarenhet har hon kartlagt och strukturerat för möjligheten att se olika perspektiv i vad det är som händer med barnen i skapandet. Tinna gjorde att jag fick en större förståelse för helheten och att det är viktigt att förestå processerna, känna materialens möjligheter och förstå i vilka sammanhang de på bästa sätt utvecklar varandra. Tinna gjorde också ställningstagande i att göra barnen medvetna om processen i sin helhet, att t.ex. skapa ritkol genom att elda julgranen, att få vara med i hur saker skapas. 
Hon har utvecklat metoder som kritmöte och tygmöte som utgår från gemensamma möten med material. I tygmöten använder hon sig av tyg tillsammans med barnen där tyget blir något konkret att mötas runt och är och blir i sig själv en bild som barnen tillsammans möter. Att hålla ett tyg eller två lager med tyger mellan sig och tillsammans fantisera kring vad det kan bli och hur ger barnen mötet med ett solidariskt lärande. Likaså är kritmötet där barnen tillsammans berättar en historia på ett gemensamt papper. Jag såg metoder som har ett ställningstagande i att värna demokratiska värden- att det är vi tillsammans som skapar detta, att alla behövs. Det är också ställningstaganden som säger att det är viktigt för barn att möta bilder på olika sätt och göra egna avtryck. Tinna gör samma ställningstaganden som Stina i att säga att barnen behöver få tillgång till bilder och visuellt uttryck därför att de ska ha möjlighet att lära sig det språket och på så sätt kunna ta del av det och påverka med sina egna uttryck. Det är samma tanke som att det är viktigt att lära sig läsa. 

Varför prioriteras detta språk bort i så stor del? Varför talar vi inte mer om det när hela vårt samhälle ? Varför låser vi in människor i att vara mottagare? På så sätt ger vi dem aldrig chansen att få ta ansvar för sina egna liv. Vi låser dem ute från alla de möjligheter de skulle kunna få i att hitta sina språk för sina uttryck och gjuter in dem i en form. Sen undrar vi varför de inte hittar mening, varför de blir destruktiva, varför de förgör sig själva. 

Förmiddagen spenderade vi tillsammans och fick höra på varandra, eftermiddagen spenderades i grupper med att bolla tillsammans med studenterna. I grupperna pratade vi mycket om struktur, hur vi organiserar för att bli "fria". De pedagoger som är mitt i verksamheten ser förstås verkligheten som ofta sätter käppar i hjulen för det vi önska åstadkomma. Någonstans får vi inte låta oss bli nedslagna. Vi pratade om strategier för att hantera motstånd. Vi måste tänka på det vi gör istället för det vi inte gör och tillsammans synliggöra det viktiga sammanhang vi alla befinner oss i. Vi knöt trådar och lovade varandra att mötas och tänka tillsammans. 

Trots denna långa text känns det ändå som en pluttig återberättelse om vad jag faktiskt var med om i Varberg. Det snurrade i mitt huvud. Jag har inte ens nämnt Marie Bendroth Karlsson och hennes erfarenhet, kunskap och ställningstaganden. Jag återkommer till det snart.... Det jag kände var att jag väldigt gärna hade spenderat mer tid med dessa kvinnor. Jag hoppas få möjlighet till det snart igen. Från djupet av mitt hjärta, tack!

7 mars 2013

Organisationsträff inför Södra Nätverksdagarna 2013 i Göteborg

Uj. Nu har det dragit igång på allvar.

Den 12 och 13 april är det Nätverksträff för södra nätverket och den hålls för första gången i Göteborg. Kalejdoskop kommer arrangera och har bjudit in och drygt 150 pedagoger från södra Sverige ska deltaga.

Igår träffades vi som ska delta med projektpresentationer och/eller ta emot studiebesök på förskolorna, på Pedagogen i Göteborg och pratade om hur dagarna skulle se ut och vad vi behövde organisera. Jag ska försöka fixa lite nätbaserade resurser så att alla som deltar under dagarna kan dokumentera och dela anteckningar och annat tillsammans. Ska också komma på en hashtag till Twitter. Kul!

Många glittriga ögon samlades runt borden i caféterian. Trots att mörkret föll utanför så glödde det starkt av engagemang, förväntan och lite nervositet. Ska vi ro i land detta? Ska alla bli nöjda, glada och påfyllda av en massa positiv energi i mötet och delandet med varandra?

Det återstår att se! Men nu är vi i alla fall igång!

Klicka på bilden så kommer du till Kalejdoskop

Delar med blivande Atelieristor

I morgon åker jag till Varberg. Jag har blivit inbjuden att dela med mig av erfarenheterna runt min roll som Torgpedagog och mina erfarenheter som Atelierista till de blivande Atelieristorna på D-kursen i Atelieristautbildningen som hålls av Borås Högskola på och i samarbete med, campus i Varberg.

Jag har flyttat en massa dokumentation och ska försöka dela med mig av projektet vi är inne i. På morgonmötet idag bad jag barnen få berätta något, skrev upp mig själv på talarlistan och när alla hade delat med sig av allt från vart de skulle åka i helgen till att nån behövde hjälp att hitta något som var borta och nån ville sjunga en speciell sång då var det tillslut min tur.  Jag berättade att jag inte skulle komma i morgon, att jag skulle åka till Varberg och berätta om dansprojektet för några andra fröknar. Barnen tittade på mig. Kan jag göra det, frågade jag. Får jag berätta för dem vad vi har gjort här? Barnen nickade, någon skrattade. Sen ses vi på måndag och då ska jag berätta för er vad dom sa., sa jag. Blir det bra? Barnen nickade igen. I morgon ska jag ta ett kort på dem som lyssnar så barnen får se vilka det är.

Jag ser fram emot att få ta emot en massa tankar och perspektiv. Vi pedagoger funderar hela tiden på vad projektet handlar om, egentligen....vem vet. Kanske vi får ytterligare perspektiv med oss i morgon.
Det är svårt att veta var man ska börja att berätta, för någonstans hänger allt ihop och det går i varandra, det ena leder till det andra och det liksom kopplar till det tredje som egenligen ligger utanför men ändå är med....undra om det blir snurrigt med det är ju i och för sig själva projektets kärna :)

Vår dansvägg....



3 mars 2013

Dokumentationsappar

Therese skriver om vilka appar de provat tillsammans med barnen när det gäller att dokumentera tillsammans. Jag ska själv prova med barnen i min grupp och se vad vi gillar och behöver. I dagarna fick vi två nya Ipads och har nu tre stycken i gruppen, eller två som hör till hemvisten och en som hör till torget egentligen men de är ju där barnen behöver dem :)

Läs nu om Thereses tips på hennes blogg  FÖRSKOLELIV