21 dec. 2011

Tänd dina stjärnögon

Fantastiska Lou Rossing har skrivit om att "tända sina stjärnögon"- att bli förundrad och att stanna där och vara förundrad av det som händer i livet, om hur världen fungerar, om hur människor tänker och handlar, om hur saker och ting hänger ihop eller inte.
Jag tänker att det passar bra att skriva om stjärnögon så här i juletid. Jag tänker att vi inte bara ska tända barnens stjärnögon utan också tända våra egna stjärnögon för det som barnen gör. Att vi får lov att förundras och se, verkligen se, vad barnen har för plats i vårt samhälle. Att våga ta deras lekar, utforskande och upptäckande som ett bevis på att de undersöker sig själva och varandra och världen de befinner sig i. Att våga se att det är faktiskt det vi gör genom hela livet, att våga förstå att det börjar när livet börjar och att inte förminska någon del av det utforskandet utan istället förstora och förundras över att det sker och över hur många olika sätt människor tillängnar sig världens möjligheter.


Om vi i fortsättningen kunde tänka på oss själva som en del av det stora utforskandet och vara tacksamma och glada för att vi som pedagoger får på nära håll följa barnen och tillsammans med dem upptäcka världen på nytt. Tänk vilken julklapp det kunde bli....

God Jul
&
ett Gott Nytt INSPIRERANDE År

önskar jag er alla

Vi ses!

17 dec. 2011

Om man får vara medkonstruktör

Barnen på Trollets förskola i Kalmar.

Barn i Berga stadsplanerar

Om man får vara delaktig så känner man också ansvar.

Atelieristan- vad har förändrats?

Allt är föränderligt! Under hösten har det flödat många tankar genom mitt huvud, ut ur min mun, genom mina händer. Jag ska försöka sammanfatta de tankar jag är i just nu.

För ett par veckor sedan hade vi vår sista träff för terminen på Atelierista- utbildningen på Göteborg Universitet. Vi hade fått i uppgift att samanställa och berätta om våra erfarenheter i basgruppsarbetet och de frågor vi reflekterat kring.

Det som engagerade och lyfte var när vi fick diksutera saker tillsammans. När flera personer fick dryfta sina tankar om samma sak och vi fick snurr på tankarna tillsammans. Vi lyfte bl.a. frågan om pedagogens roll och utmaningen som metod. Hur ska pedagogen axla sitt pedagogiska ledarskap, vari ligger våra viktigaste verktyg? Vi reflekterade kring pedagogen ur ett maktperspektiv och balansen mellan det styrda och det "fria" (ni som har läst mig vet väl att jag inte tror att vi är fria, utan ständigt influerade och påverkade).

Jag får en känsla av att många som har konstnärsskapet nära ibland fastnar i tankarna om det "fira", känslobunda och terapeutiska i skapandet. För mig handlar skapandet om kommunikation, om att förmedla sina tankar och känslor. För mig handlar det arbetet vi gör i utbildningssystemet om att ge barnen tillgång till många olika verktyg för att de ska kunna uttrycka sina tankar, göra sina röster hörda och sätta avtryck i vår värld.

Kan detta bero på att jag har arbetat mycket med teater, musik och dans? En föreställning är alltid till för publiken. Om publiken inte blir påverkade (glada, arga, äcklade, rörda, kära, konfunderade) så finns inte kommunikationen där. Mina teaterlärare var väldigt tydliga med detta. Jag som älskar att gå och se olika typer av föreställningar vet hur tråkigt det känns när man inte blir påverkad av det man sett, man blir liksom bara blank. Det var inte bra , det var inte dåligt det kommunicerade inte...

Att verkligen kunna förändra något handlar ju om att kunna kommunicera det och få andra att reagera. Då händer det saker, då börjar man diskutera då börjar man tänka då kan förändring ta plats. Om konsten blir något som de flesta inte förestår eller kan ta del av så blir det bara till självändamål för konstnärer och de som är intresserade av konst. Konsten ställer då frågor som ingen förstår och följden blir då att man inte reflekterar om dem. Hur kan konsten kommunicera på ett sätt som gör att kommunikationen når fram?

Jag tänker att Atelieristans roll handlar om att ge verktyg för kommunicerande och att själv vara en kommunikatör, en ambasadör för barnens röster och uttryck. Om det som händer i Ateljén stannar där och inte får klinga ut i samhället sviker vi också barnens kommunicerande och låter det inte få den mening det kunde få. Detta ser jag som min största uppgift att visa (hur jag förstår och tolkar) barns kommunicerande.

Okunnigheten och (ibland) ointresset från samhället kring vad förskolan faktiskt har för innehåll, uppgift och värde gör mig ofta ledsen, frustrerad och ger mig känslan av att vara en smula hjälplös. Ständigt stångar jag huvudet i väggen för att mötas av samma frågor som för mig ligger ljusår ifrån kärnan i förskolans uppdrag. Samtidigt blir jag också väldigt mjuk i hjärtat då jag lyckats kommunicera barnens görande och föräldrar, andra pedagoger, politiker eller andra förundras över barnens tankar och vårt sätt att syngligöra dem. En av mina studiekamrater som arbetar på högstadiet sa " Inte visste jag att man arbetar SÅ medvetet och fokuserat i förskolan med de allra yngsta!" Nä, hur många vet igentligen det?

Jag möter så ofta vuxna som inte tar barn på allvar.Var i samhället finns bilden av barnen? Hur porträtteras de och hur vilken bild ger vi vuxna generellt av barn? Jag har i höst fått erfara hur vuxna väljer att kommunicera bilder på barn som är söta, roliga och lite tokiga i material som ska representera utbilndningssystemet. Det gör mi rasande. Barns tankar och görande ges oftast inte större plats än så. Media pratar ofta om barnen som "dagisbarn" och när man vill förnedra vuxna så likställer man dem med ett barn. Vad finns det för syn på barn i samhället idag och var finns barns tankar där de får ge mer mening till ett samanhang än att vara just gulliga eller roliga?

Barnen har så stora tankar så stora förhoppningar och önskningar, de ser med ögon som ser möjligheter, de hör med öron som hör möjligheter de känner med hjärtan som tror på att det finns möjligheter. Det är vår uppgift att ge dem möjligheter...

Ger vi barnen möjligheter att kasta sig ut tillsammans?
Det är min största lärdom.

4 dec. 2011

Samlar ihop och ser tillbaka

Jag skrev tidigare att jag just nu håller på att samla bilder och texter till ett par projektböcker. Jag har ju under hösten arbetat fram en grundmiljö för torget och försökt, efter vad barnen visat mig, ge dem möjligheter att utmans med andra typer av material än de vanligtvis stöter på. Jag tänkte visa er lite före och efter bilder på hur miljön har utvecklats. Det ligger förstås mycket arbete, diskussioner, tankar, uttalanden, görande bakom dessa bilder men hela processen kommer jag inte beskriva nu. Jag visar er lite hur det kan vara och så får ni tänka på det och gärna fråga om ni vill. Se det som inspiration :)
Från vänster till höger- augusti när jag kom till torget första gången till november.
Byggens förändring.

1 dec. 2011

Atelieristan- Att skapa ljud i lera

Mina ljud.
Kvällen uppgift var att först tillsammans med en kursvän skapa en ljudbild. Tre och en halv minut ljud som skulle lyssnas till av de andra deltagarna på kursen samtidigt som de fick forma en bit lera så som de tyckte att ljudbilden lät. Mycket spännande att koppla bort ett sinne som synen som styr oss oerhört mycket och som gör att vi ofta fastnar i självcensuren och blockerar oss från att skapa med själv och hjärta.
Tillsammans skulle vi sen bilda en skulptur av våra (fyra personers) ljudskulpturer och ge denna en ny ljudbild. I vår grupp pratade vi inte så mycket udner själva byggandet av skulpturen men efteråt när vi skulle göra ett ljud åt den så började vi spåna på hur vi upplevde den och vad vi fick för associationer. Det visade sig att vi hade ganska olika tankar om hur vi upplevde skulpturen och vi bestämde oss för att improvisera fram ljudbilden utifrån allas egna tankar. Ljudbilden blev således ett gemensamt ljud av våra individuella upplevelser.


Efteråt fick alla presentera sina ljudbilder och de andra i gruppen fick säga vad de tänkte eller fick för bilder kring skulpturen/ljudet. Det var spännade att höra hur alla tänkte och hur det blev olika i allas huvuden.
Jag själv fick en lustfylld känsla i kroppen och tankarna i huvdet blev klara och fria. Det påminde mig mycket om impovisationsarbetet vi gjorde på teaterutbildningen där vi ständigt tränade oss i att vara i nuet och att reagera på impulser. Ett härligt med krävande tillstånd. 

Där lärare lär

" Utöver att erbjuda stöd och kulturell förmedling (ämnen, verktyg, etc.) kommer de lärare, som lärt sig observera, dokumentera och tolka de processer som barnen på egen hand genomgår, att upptäcka att det också är i denna kontext som de kan finna sina största möjligheter att lära sig undervisa"
Carla Rinaldi ur Att göra lärandet synligt, s. 83

Ja det finns inga genvägar till att bli en "supperpedagog". Det finns inga enkla tricks som man kan lära sig och sedan applicera på alla barn man möter i all framtid. Läraryrket är lika föränderligt som de barn som vi möter varje dag, och som den kunskap och erfarenhet vi har av världen som omger oss. De enda som kan säga någonting om hur vi på bästa sätt möter barnens nyfikenhet är barnen själva. Det är till dem vi ska lyssna. Det är av dem vi ska lära.

Atelierista- Ateljén som pedagogisk miljö

"Våra miljöer är som landskap av möjligheter och uppslag."
ur Att göra lärandet synligt, s 67

När jag idag satt och samla de bilder över hur den pedagogiska miljön på torget har utvecklats under hösten såg jag hur Ateljén på något sätt hela tiden legat "före" resten av miljön. Den har liksom gjort erbjudanden som sedan smittat resten av rummet. Jag vet inte varför det har blivit så här (men jag kan tänka att de har något med Atelieristautbildningen att göra ;) och jag har som sagt inte upptäckt att det var så här förrän nu när jag samlade mina bilder. Det är intressant dock att atlején får vara ett skapande levande centrum dit man kan gå för att göra sina tankar synliga.

Barnen är (fortfarande) inne i utforskandet av materialen. De äger nu namn och metoder för flera olika typer av material och de kan välja hur, när och var de vill använda dem. Jag hör nu två och treåringar som pratar om att måla med täckfärg eller med vattenfärg, att de vill arbeta med leran eller klistra med flytande lim och silkespapper. Barnen som kommer till torget är två och tre år gamla. De har fått möjlighet att pröva, att känna, att utforska ateljéns erbjudande och de har fått ett fleratal verktyg som de börjar lära sig behärska. Några av dem har även börjat gestalta i sina bilder och konstruktioner. De berättar vad de målar eller konstruerar och har historier i processen. Det är väldigt facinerande att lyssna till dem när de förklarar och höra hur de kan göra sina tankar synliga när de arbetar med de olika materialen.

För att kunna göra det möjligt för barnen att arbeta i estetiska läroprocesser tänker jag att det är viktigt att miljön är rik på möjligheter. Den bör vara inbjudande och iordningställd och materialet ska locka barnen, det får inte bara bli ett virrvarrv eller ett stök av grejer. Tydligheten i miljön, där var sak har sin plats, är nödvändig för att få en överblick på vad man kan göra och använda. Barnen är mycket medvetna om hur de ska behandla materialet och hur de kan kombinera det. De är noga med att plocka undan och sortera efteråt och det är som om detta arbete är minst lika viktigt för dem. De blir ofta lite upprörda om jag ber dem lämna kvar sina färgpytslar (om det är så att det finns mycket färg kvar som man kan fortsätta använda) för de har en upplevelse i sig att få vattnet att skölja bort de färger de andvänt.



Ateljén har en mängd olika typer av material som kan kombineras på olika sätt. Här finns förutom olika typer av färg också olika typer av papper, pärlor, glitter, fjädrar, sugrör, plastband, skrotmaterial, lera, play-dough m.m. Materialet ska inbjuda barnet till att tänka kring det oavsätt om det är ett medvetet sökande efter något som kan vara hjul på min bil eller bara ett frossande i glitter på min målning.

Denna hösten har fokuset legat mycket på att ge barnen erfarenheter av många olika typer av material och metoder. Genom att ha dokumenterat de processer som barnen har varit i har jag haft möjlighet att koppla dem till varandra, ge tillbaka bilder till barnen över hur de arbetat, för min egen del se hur olika barn har olika sätt att närma sig materialen och olika strategier att utveckla sitt arbete samt gett mig underlag för att diskutera tillsammans med barnens hemvistpedagoger om hur barnens olikheter synliggörs och hur vi kan möta varje barn utifrån dess .Tiden har dock inte varit på min sida och mycket av det pratktiska arbetet med organisationen i den nya förskolan har tagit tid från dokumentationen. Mycket har jag dock haft i mitt huvud och jag ser nu när jag änligen fått lite mer tid att samla alla bilder att det har hänt enormt mycket dessa fyra månader.

Jag har funderat mycket över hur jag kan inspirera barnen och samtidigt ge ateljén och barnens arbete en historia och när jag funderat har jag tittat mycket på alla bilder vi har tagit. Jag tänker nu att jag ska samla de foton jag har på barnens bilder och på de utforskande de har varit i och göra en bok för dem att bländra i som kan finnas i ateljén. En projektbok över deras första termin....Vi får väl se hur det går med det och vad barnen säger....

"Dokumentationen bekräftar värdet av minnen och berättelser som en rättighet och som en vesäntlig kvalitet i förskolemiljön. "
ur Att göra lärandet synligt, s.62