Meningen med förskolan

En liten reflektion om meningen med förskolan så här på måndagskvällen. Hittade detta geniala formulerande hos en klok kollega på bloggen Skapa Mening;

"Och dessutom behöver väl inte barn gå i förskola för att lära sig att fungera i grupp, namn på färger, dagar, saker, äta och klä på sig, något som de ändå skulle lärt sig om de varit hemma?
Att gå i förskola måste väl ändå handla om något mer och något annat. Något större som vi inte kan skapa var och en på sitt håll?"

Vad tänker ni om det?

Traditioner och mallar

Nu är det den tiden på året igen då julen står för dörren och vi i förskolan får många förväntningar på hur vi ska fira och föra vidare traditioner (som det står i läroplanen). Många och långa är Luciatågen, pysselkvällar och pepparkaksbak. Jag älskar julen. Den är verkligen en höjdpunkt för mig på året och jag gottar ner mig i julpynt, lysande stjärnor, glögg, pepparkakor och skumtomtar. Mitt i allt detta kommer också många frågor som rör huruvida barnens röster och görande passar in i traditionerna och hur vi i lärare kan hitta vägar i allt "mallande" för att finna just dessa.

Vi pratar inte ofta om hur alla dessa mallar påverkar våra barns uppfattning om hur något kan vara eller inte kan vara. Kan det vara så att vår välvilja i att vilja göra något fint som föräldrarna kan uppskatta gör att vi inte ger barnen en chans att göra något eget för vi vill inte att föräldrarna ska bli besvikna? Man tänker länge och väl för att hitta julpyssel som en ettåring kan "klara av" vilket innebär att det ska bli fint och gärna föreställa något som vi vuxna kan acceptera. När vi "rättar till" en uppochnervänd tomteluva eller trycker barnets hand i fingerfärg och gör en ren så gör vi väl ändå det för föräldrarna, eller? Vi pratar mycket om hur vi ska lyfta olikheter och göra barnen medvetna om att dessa är viktiga, hur gör vi det i julpysslet? Tänker vi ens på vad vi gör eller gör vi som vi alltid har gjort?

Jag tänker också på vilka de traditioner är som vi ska föra vidare. I vår familj har vi ett gediget traditionsschema på julafton. När vi för första gången skulle fira med min mans familj så visade det sig att de hade helt andra traditioner. Vår jul fick nu bli en mix av båda. Pratar vi med barnen/med familjerna om hur deras traditioner ser ut? Vi skulle kunna bjuda in och samla en bank av traditioner från olika familjer (som säkerligen har olika traditioner från olika delar av landet eller från andra länder) och synliggöra hur jultradtitioner kan se olika ut. Det kanske finns föräldrar som har kunskaper om tekniker, metoder, musik, berättelser vad vet jag som skulle berika vår syn på julen och synliggöra de olikheter och erfarenhter som finns i barngruppen.

Jag bli så kluven i detta. För någonstans tänker jag ändå att vi måste ha barnens intressen i fokus. Jag har stått med föräldrar som varit mycket upprörda över att vi inte arrangerat luciatåg med tvååringar. Hur långt ska man väga för att göra något som barnen har behållning av eller något som föräldrarna förväntar sig?

Sen kan man ju också tänk," äh strunt i det Linda" allt behöver inte vara så genomtänkt....eller behöver det det? Vad tänker ni? Hur gör ni?

Att hämta inspiration hos varandra

Nätverksträff Molinsgatan

Sorterande och kategoriserande av olika knappar med treåringarna.

Igår var det nästverksträff på Molinsgatans förskola. Vi var runt 30 personer som samlades för att tillsammans besöka förskolan samt diskutera kring bilder om utforskande och barns läroproceser. Det var många välkända ansikten där och alltid lika roligt att ses. Tiden är på något sätt aldrig tillräcklig och det finns så mycket att prata om. Det är inspirerande att omge sig av så många människor som har en stor kärlek till förskolans arbete och barnens rättigheter att få ställa sian egna frågor och tänka och göra med alla sina möjligheter.

Vi delades in i olia mindre grupper och fick fyra bilder var som vi först objektivt (är det möjligt?!) skulle beskriva och sedan tolka. Dialogen var levande, ivrig och inspirerande. Efteråt samlades vi i storgrupp och pratade om hur vi hade tolkat och vad vi hade sett.

Min reflektion gick mycket åt att många pratade om barnen i bilderna som delaktiga eller inte delaktiga i görandet och jag funderar över hur vi värderar barnens olika roller i processen samt hur vi ofta ser de "aktiva" barnen som delaktiga medan de mer "observerande" barnen som inte delaktiga. Hur kommer det sig och varför värderar vi sättet att delta?

Det kändes som om vi kunnat prata i många många timmar men träffen var alldeles för snart över och jag som kom sist gick också sist med en varm och glad känsla i mage och hjärta :)

Att dokumentera, analysera och följa upp barns utveckling och lärande

Tjoho. Visst känns det som Björklund har hittat en väg till bedömning även i förskolan?
Nä så behöver det inte vara. Man kan beskriva och berätta utan att bedöma barnens görande som bra eller dåligt. Man kan beskriva processer där barn utvecklas och lär men man ska alltid veta att man själv, de andra barnen och miljön påverkar det som händer. Dokumentationen har också ett fokus, det är att verksamheten skall bedömas i meningen av hur den tillgodoser barnet att faktiskt kunna utforska de strävansmål som läroplanen satt upp för förskolan. Här kommer ett exempel på hur man kan arbeta med hjälp av pedagogisk dokumentation.

Barnens utveckling och lärande ska dokumenteras, följas upp och analyserar mot vad förskolan faktiskt har erbjudit barnen för möjligheter till utforskandet av strävansmålet. Detta innebär (för mig) att man ska se på varje enskilt strävansmål och tänka kring vad för material eller utmaningar som förskolan har gett barnet och hur barnet har utforskat dessa. Material och utmaningar som ska finnas tillgänliga för barnen oavsett ålder.

Här är ett ex på hur denna dokumentation skulle kunna se ut i ett ex för matematik med en tvååring.

Dokumentationen:

Pedagogerna har uppmärksammat att XX har visat intresse för att sortera. XX samlar material i väskor som finns tillgänliga och häller sedan ut dem för att plocka och sortera dem.

Reflektionen för pedagogerna:

Här använder sedan pedagogerna sig av sin kunskap för att knyta XX görande till läroplanens straävansmål. De pratar tillsammans om vad XX faktiskt gör. De tänker bl.a. på den matematiska förmågan att sortera och klassifiera objekt.Det visar sig också att en annan pedagog har uppmärksammat två andra barn som också håller på med sortering på olika sätt. De pratar om barnens olika strategier och detta leder till att de bestämmer sig för att hitta material som gör att barnen kan vidare utforska sortering/klassifiering.

Utvecklingen, vidare utmaning:

XX har nu fått tillgång till material som har olika former och färger för att kunna vidareutveckla sitt intresse. Han har också fått två barn till (LL och NN) att utforska tillsammans med. Barnen  sorterar nu förmålen utifrån form och färg. De har också hittat likheter i material som de har samlat på ett ställe, t.ex. tygremsor, fjädrar, pärlor osv.

Tillsammans med beskrivningen finns bilder på hur processes av XX  och de andras undersökande och upptäckande har gått till. Beskrivningen är värderingsfri och tittar på hur barnet gör. Detta är ett sätt att dokumentera, analysera och sedan följa upp vad barnet har för intressen inom de olika strävansomårdena som håller sig till läroplanens innehåll som inte ska ge utrymme för bedömning av XX personlighet, XX känsloliv, eller något annat sådant som ofta fanns med i de utvecklingspsykologiska bedömningsmallarna. Dokumentationen fortlöper på detta sätt och utgår alltid från barnens intresse som sedan pedagogerna kopplar till läroplanen och utmanar med andra typer av material, frågor, utmaningar. Samma exempel kan också visa andra aspekter av vad barnen har utforskat i fråga om t.ex. samarbete, kommunikation, delaktighet m.m. det beror helt enkelt på vilka glasögon vi har på oss.

Vi vuxna vill gärna dela upp kunskapen i bitar och se att våra barn får alla bitar som de ska ha, matte, svenska, kemi, biologi.... Det är lite som om man istället för att mata sina barn med god mat så skulle man ge dem c-vitaminer för sig och proteiner för sig och kolhydrater för sig i nån tablettform. Vi vet att kroppen behöver ha alla dessa delar för att utvecklas och må bra men vi delar inte upp dem utan vet i vårt huvud att kött innhåller protein eller att pasta innehåller kolydrater eller att mjölk innehåller kalcium. Likaså borde vi kunna se läroplanens strävansmål i det som barnen leker och utforskar för att kunna göra tillägg som utmanar dem vidare. Det kanske verkar banalt att jämföra utbildningen med mat men tänk på det en stund och fråga dig sen varför vi, när det kommer till utbildning, gillar att dela upp saker som egentligen hör ihop.

Tänk sedan på hur estetiken i regnbågens färger lockar fram intresset för naturvetenskapliga fenomen som ljuset brytning.


Om vi inte kan skapa meningsfulla samanhang för barnen att verka i så kan vi heller aldrig få dem genuint intresserade av det vi önskar att de får upptäcka. Vi kommer inte få dem att tycka om att lära sig saker, vi kommer istället få dem att se utbildning som ett nödvändigt ont. Är det det vi vill?

det kompetenta barnet är inte "duktigt"

"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäck, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv."
ur Att göra lärandet synligt s. 79, Dokumentation och utvärdering: Vilket är sambandet? av Carla Rinaldi

Jag har tänkt mycket på vilken bild vi har när vi pratar om det kompetenta barnet. Lise-Lotte Bjervås tog upp dilemmat i att de pedagoger som arbetar med pedagogisk dokumentation, som hon följt i sin avhandling, faller tillbaka i det utvecklingspsykologiska tänkandet när det gäller barns mognad kontra vad de klarar av. Pedagogerna uttalar inte detta men det finns i deras sätt att prata om barnen.

Hur definierar vi det kompetenta barnet? Jag tror det blir farligt att slänga oss med orden om vi med det kompetenta barnet menar ett barn som "kan" saker med en vuxens sätt att göra och tänka som norm. Jag tänker att Carla Rinaldi menar att man i Reggio Emilia ser ett barn som är kompetent utifrån att söka sin egen kunskap, att tillsammans med andra utforska och upptäcka på sina villkor. Ett barn som har rätt att prova själv och har rätt till sina egna tankar och sin egen hypotes. Ett barn som kan visa andra barn och vuxna hur det tänker och gör, ett barn som kan öppna upp dörrar till att se världen på andra sätt.

Vad tror ni?

Inspirerande möte

Igår morse, med lite fjärilar i magen, stegade jag in i föreläsningssalen för att föreläsa för lagledarna, rektorerna (jag vägrar förskolechef) och utvecklingsledarna i min kommuns förskolor. Jag hade, genom en kollega i RE-nätverket, fått uppdraget att föreläsa om hur man med hjälp av pedagogisk dokumenation kan driva, utveckla och utvärdera verksamheten i förskolan. Ett mycket spännande och hedrande uppdrag och jag tackade ja på stört och med kort varsel. Vilken möjlighet att få gå i dialog med min nya arbetsplats! Vilken möjlighet att få dela mina tankar med pedagoger som påverkar barns lärande varje dag!

När förmiddagen gick mot sitt slut hade jag en varm känsla i magen. Jag mötte många glittrande ögon och hörde många röster som diskuterat viktiga saker om meningsfulla sammanhang och hur vi som pedagoger kan se barns lärande och möta deras nyfikenhet. Vi fick prata med varandra, dialogiserade kring svårigheter, om hur vi använder orden, om hur vi gör för att möta varandra och bygga tillit och framförallt om hur vi möter barnen och gör tillägg som utmanar dem.

Jag ska skriva mer om denna fantastiska förmiddag men nu tar jag helg!

Atelierista-Projektinspiration

Anna-Maria Andersson från förskoleenheten Solängen i Kärra bjöd förra torsdagen in oss till en inspirationsfylld kväll då hon delade med sig av sina erfarenheter som pedagogista. Vi fick följa med i hennes kollegors dokumentation kring två av projekten på förskolan Solgläntan. Det första projektarbetet handlade om 2-åringars möte med såpbubblor och deras tankar och göranden kring dessa. Ett inspirerande projekt som visade hur man tar tillvara de yngstas tankar och ger dem möjligheter att visa dem. Det andra projektet handlade om barnens förhållande till byggnader och visade hur skarpa ögon och hur mycket tankar det finns hos femåringar.

När jag tänker på vår roll som observatörer och hur vi sedan får en roll som synliggörare så tänker ajg på hur detta med att synliggöra barns lärandestrategier ger oss vuxna en bild av hur vi behöver närma oss barn.

"Utöver att erbjuda stöd och kulturell förmedling (ämnen,verktyg etc.) kommer de lärare som lärt sig observera, dokumentera och tolka de processer som barnen på egen hand genomgå, att upptäcka att det också är i denna kontext som de kan finna sina störstamöjligheter att lära sig undervisa"
ur: Att göra lärandet synligt, s. 83, Dokumentation och utvärdering: vilket är sambandet? av Carla Rinaldi

Mia har mycket ödmjuka ögon och en erfarenhet som är både djup och bred. I sin roll som pedagogista arbetar Mia med att lyfta tankar med arbetslagen som driver projekten och hon handleder dem och utmanar dem i deras arbete med barnen. Hon balanserar mellan att vara ett stöd för utveckling av pedagogernas tankar och att våga utmana dem när de faller tillbaka i det förgivet tagna. Det är en svår roll som kan likställas med en pedagogisk ledare för förskolan.
Det jag tänkte på var hur man genom projekten på något sätt lyckats få tag på så många omården i läroplanen genom att utgår från barnens intresse. Läroplanen berättar tydligt att det är här vi ska börja och ingen annanstans.

"Verksamheten skall utgå från barnen erfarenhetsvärld, intressen och motivation att söka kunskap."
Lpfö98 rev. 2010, s6

" ...att finna förskolans mening, eller snarare att konstruera förskolans mening genom att se den som en plats som spelar en aktiv roll i barens sökande efter mening liksom i vårt eget sökande efter mening" ur. Att göra lärandet synligt, s 79 Dokumenation och utvärdering: vilket är sambandet? av. Carla Rinaldi
Att, som pedagogerna på Solgläntan, våga lita till att barnens intressen ger innehållet i verksamheten och som pedagoger ha kompetensen att kunna lyfta dessa intressen och se innehållet i dem är eftersträvansvärrt för alla som arbetar i förskolan. Eftersträvansvärt men också svårt och utmanande och därför behöver man också personer som Mia som har kompetens att se pedagogernas strävan och göra för dem vad de gör för barnen, stötta och utmana. Om förskolan innehåll ska utvecklas och växa så behövs pedagogistorna på alla förskolor.

Tack Mia för att du delar din erfarenhet och hjälper oss att tänka vidare!

Atelierista- Älska förändring!

Tarja Häikiö är en engagerad och passionerad inspiratör för oss som vill förestå mer om hur man arbetar i förskolan i Reggio Emila. Tarja har arbetat nära Reggio Emilia i många år och har skrivit sin doktorsavhandling, Barns estetiska läroprocesser : atelierista i förskola och skola, Häikiö 2007  om Atelieristans roll då hon intervjuade och tog del av erfarenhterna hos lärarna i Reggio Emilia. Hon mötte oss denna mörka, och senare även regninga, torsdagskväll på HDK i Göteborg (Högskolan för Design och Konsthantverk). Vi fick två timmar med tankar från Tarjas avhandling där hon beskriver filosofin och tankarna bakom de ställningstaganden som gjorts i Reggio Emilia.

Många tankar flög genom huvudet några dröjde sig kvar lite extra som tankarna kring den polarisering som finns i de tankar om lärande som finns i Reggio Emilia. Tarja sa - Ni kommer att märka att jag säger emot mig själv, eftersom om det ena finns så måste även den andra finnas. Motsatser och motpoler är det som livet består av. Om inte svart är hur vet vi vad vit är? Om inte sorg finns hur kan vi känna glädje? Mjukt och hårt, strävt och lent, runt och kantigt....Vi kategoriserar världen utifrån våra intryck och hur vi upplever olika saker.

Vi pratade om den struktur och ordning som finns i Reggio Emilia (intressant appropå Björklunds diciplinuttalnade) om hur allt material har sin plats, är sorterat utifrån olika egenskaper och hur barnen hanterar materialet. Björklund skulle med alla säkerhet kalla det att barnen respekterar lärarnas ordning men jag skulle hellre vilja uttrycka det som lärarna har fått barnen att förstå att materialet har ett värde, att det ger barnen möjligheter, att det ger oss möjligheter. På så sätt är det också vårt att ta hand om, vårt att se efter. Det är här jag tror att Björklund har fel, jag tror inte man kan hota elever till ordning , jag tror att man måste få dem vilja ha det själva.

Jag tänker mycket på att saker aldrig är svarta eller vita fastän vi gärna vill göra dem till det, att det är viktigt att alltid ha många ingångar (barns tankar, pedagogerns tankar, pedagogistans tankar. atelieristans tankar, föräldrars tankar, politikers tankar, samhällets tankar)  för att närma oss den verklighet som vi skapar tillsammans. Ett evigt diskuterande, reflekterande, dialogiserande, runt, runt, runt. Det tar aldrig slut för att allt ständigt är i förändring. Älska förändring! som Loris Malaguzzi uttryckte det.

Vad har morgondagen att erbjuda?

Arbetar man med utbildning så måste förändringen få en kärleksförklaring eftersom att man ständigt förändras när man lär sig nya saker och eftersom världen, varje dag vi vaknar upp, faktiskt inte är den samma som igår. Hur påverkar detta utbildning och hur påverkar detta det innehåll vi har i vår verksamhet? Jag söker nya frågor i hur man kan lära att lära för att få en drivkraft att påverka förändring och ta framtiden i sina händer.

Jag tänker på min kollega som arbetar i ett projekt som handlar om grodor med sina 3-5åringar. Hon beskriver för mig hur barnen hela tiden ställer nya frågor och prövar sina hypoteser, "Nähä, om det inte var så så kanske det är så här. " De lär sig hur de kan utforska och lära om de saker de är nyfikna på. Jag tänker att de övar hur de förhåller sig till omvärlden. Detta pågår hela tiden. Barnen ser sitt forskningsområde överallt, de pratar om det ständigt och de hittar nya ingångar till hur det kan vara och varför. Barnen gör andra barn intresserade och sprider glädjen, engagemanget, nyfikenheten vidare. Det är så jag vill att förskolan (och skolan med för den delen) ska vara. En plats för engagemang, nyfikenhet, passion, glädje och även för motstånd, kämparglöd, gnisslande tänder och stångande huvuden, för lärandet (förändring) är inte alltid enkelt. Det kan till och med vara svårt ;)

Tack Tarja!

Kommunicera matematik

Hur synliggöra man vad matematik kan vara för barnen? Här har en pedagog tagit tio träkulor och satt på en tråd och fäst tråden i en liten plastlåda. Man gömmer några i lådan och de andra hänger ut, hur många har man gömt? Ett av barnen ville genast "spela" med mig. Kan denna låda ge nya frågor om antal, om tiotal, om att synas eller inte synas, om att.....

Finns matematiken om bara de vuxna ser den eller måste vi på något sätt göra den synlig även för barnen?

Förskolan har fått kritik för att vi inte är tillräckligt bra på att synliggöra bl.a. matematik och teknik. Hur skapar vi miljö för detta och hur gör vi det utan att fastna i mallarna när symboler som siffror eller bokstäver faktiskt är en mall en sak vi kommit överrens om för att kommunicera. Kan vi på något sätt använda oss av en mångfald där mallarna kan utmanas men ändå vara del av den mångfalden?

 Hur gör vi? Hur gör ni?

Retur möter linjal

På Knappekulla förskola i Lerum. I eget initiativ av barnen. I ett undersökande där materialet är tillgängligt och pedagogerna tillåtande om än utmanande!

Torget har fått sin egen infovägg :)

Här finns information om vad som händer just nu. Det kan också hänga aktuella artiklar, bilder som barnen har gjort, tankekartor, bilder från verksamheten....vem vet vad som kommer växa fram här :) Jag har också flyttat min bild från stora anslagstavlan till torget. Ett av barnen saknade mig och jag berättade att jag hade hängt min bild på torget istället, han sprang in för att titta och ropade -Där är du! Du skrattar, Linda! Du skrattar på bilden!