6 jan. 2014

Vad tror vi om den fria leken?

Vi har påbörjat en diskussion på Twitter i mitt digitala lärarnätverk som grundar sig i ett blogginlägg från Ann Kronberg Larsson där hon tar upp begreppet den fria leken och problematiserar hur den får plats i förskolan.

Själv är jag väldigt kluven till begreppet fri lek. Jag funderar mycket på vad leken är fri från och förknippar begreppet med en uppfattning om barnet som natur, att allt finns i barnet, är oförstört och oskuldsfullt, den hemlighetsfulla barndomen. Jag ser det inte riktigt så. Det finns inga vi och dom.

Är barnen ständigt övervakade? Är vi alla ständigt övervakade? Vem är fri egentligen?

Sen finns aspekten att den är fri från vuxnas styrning och kontroll. Där kan jag mer se en koppling till frihet. Att barnen ska ges möjligheter att vara utanför vuxnas kontroll. Vågar vi då acceptera den lek som sker där och vågar vi ge ansvaret till barnen? Hur mycket ansvar kan vi ge till barnen och fortfarande ta ansvar för verksamheten? Jag tänker här bl.a. på lekar som kan moraliseras och förbjudas av vuxna. Om vi inte känner till hur dessa lekar fungerar, vad som händer i dem så är det lätt för oss att göra just detta.

Är det vår uppgift i förskolan som pedagoger att inte vara närvarande i barnens lek och när i så fall och hur? Hur kan vi stöttar upp, lägga till och se till att barnen mår bra i den leken? Jag vet inte. Jag ser många situationer där barn lämnats i "fri lek"med pedagoger som vaktar och inte deltar. Då har vuxna ingen koll på vad barnen upplever där, vilka som tillåts vara med eller inte, hur de behandlar varandra. Jag tror någonstans ändå att förskolans uppgift ändå måste ligga i att lära om barns lek för att utveckla och ge möjligheter för den och jag ser inget annat sätt än att vara nära i barnens lek.

För mig är livet en pågående lek, inte i meningen att inget är på allvar eller att det bara är roligt (är lek alltid det?) , utan att det är ett ständigt rollsökande, rollprövande, erfarenhetsutbytande, relationernade, byggande, skapande. När vi kliver i i detta liv så börjar det på en gång. En vilja att försöka förstå något om den värld vi har kommit till, en vilja att ställa oss själva i relation till andra.  I leken skapar vi oss själva gång på gång och vi får möjlighet att prova att vara sådana som vi inte är, som vi är, som vi vill vara, som vi är rädda för, som vi älskar, som vi imponeras av, som vi inte förstår, som vi känner och tänker om. I vuxen ålder kanske vi dagdrömmer och fantiserar, spelar spel, läser som redskap för vår lek medan barn agerar ut den. Vad är det som gör att vi slutar leka så?

Jag tänker mycket på vilken roll förskolan har i barnens liv. Med allt längre tid där så blir den en väldigt viktig del. Jag hoppas att barnen känner att förskolan är deras arena. Att där finns material och miljö som är spännande och användbar i deras lekar och vuxna som ser och hör, finns som trygghet och utmanar, bjuder in till nya upplevelser och glädjs med barnen i deras upptäckter av dessa.

I filosofiska aspekter kan vi ju alla börja fundera på när vi leker? Vad är fritid och vad är arbete? Leker vi på arbetet? Arbetar vi på fritiden? När känner vi oss fria?

Denna avhandling av Ingrid Engdahl behandlar de allra yngstas berättelser om sin förskola och vad de upplever där. Den är en mycket värdefull inblick i att börja förstå hur små barn kan uppleva förskolan och vad de gör och skapar där.

1 kommentar:

  1. Hej ,verkligen bra reflektioner angående barns lek, fri eller inte,och fri från vad i såfall? Ofta är barnen fri från insyn av pedagogerna! Vad händer? Vad säger de?
    Genom hela dagen på förskolan ska det baseras på lek och vi ska finnas att ta vara på det som barnen leker och ge dem verktyg för att få upp ögonen på andra utmaningar baserad på deras nivå. Balansgången är hårfin och hinner vi fånga upp alla barns egen utveckling, det brottas vi med?

    SvaraRadera