18 aug. 2012

Introduktionen, ett första möte


Idag har min son (stundvis) varit galen. Han har skrikit, bankat på saker, skällt på mig och sin pappa, kastat ut mat, slagit sönder glas, kört på mina fötter upprepade gånger med sin Bobbycar....
Jag har varit sjuk. Jättesjuk. Legat i sängen eller soffan och varit grymt tråkig. Hade jag varit mitt vanliga jag så hade jag plockat upp min son, tagit med honom till ateljén gett honom lite färg, byggt med honom bland sten och bräder, lekt med vatten, grävt i rabatten. Nu har jag istället bara svarat nej på alla hans förslag till aktivitet och försökt förklara att jag är sjuk. Min son har varit fruktansvärt uttråkad idag. Det har stegrats under veckan. Jag har nämligen varit sjuk i fyra dagar nu och hämtat hem honom från förskolan tidigare på eftermiddagen och han har då fått sysselsätta sig själv en stund tills hans pappa kommit hem. Jag har inte alls kunnat leka, knappt prata.

När man har en hunger efter att upptäcka världen är tristessen ens största fiende.

På vår förskola tillämpar vi föräldraaktiv introducering. Det går till så att föräldern är med sitt barn på förskolan under hela dagen. Första dagen går barnet från 9.00-12.00 och efterföljande dagar från 9.00-14.00. Föräldern är med barnet i rutinsituationerna, leker med det i miljöerna, är en källa för trygghet och sällskap i det nya sociala sammanhanget. Introduceringen tar olika lång tid med olika barn men efter tre-fyra dagar kan de flesta föräldrar gå en stund och lämna barnet på förskolan. Tanken är att barnet och föräldrarna ska lära känna förskolan som plats, miljöerna, rutinerna, de andra barnen och pedagogerna tillsammans.

När jag planerar miljö för introduktion tänker jag på "hungern att upptäcka världen". Jag tänker att den ska hjälpa mig att forma något intressant för de barn som möter förskolan. Jag tänker att den ska hjälpa de barn som kommer hit att uppslukas av den och att de på så sätt förundras, trivs och upptäcker att förskolan är en plats där de kan stilla sin hunger. Det är också vikigt för dem att upptäcka att det finns andra där som tänker som de, andra som de kan utforska tillsammans med, både barn och vuxna. Här tar jag hjälp av de andra barnen, att visa, att locka med, att ingjuta trygghet genom sitt förhållande till miljön och till oss vuxna.

Mitt bästa trick som pedagog är att vänta in, att välkomna och visa barnet att jag ser och sedan vänta på barnet. Känna efter hur det rör sig, hur det intar rummet, hur det förhåller sig till andra barn men aldrig någonsin ta över utforskandet från barnet genom att visa allt som finns, prata sönder barnets tankar bara för att jag är vuxen, bara för att jag "kan och vet". Jag backar men är oerhört känslig för var barnet befinner sig, hur barnet gör, om det behöver/kan ta emot tankar eller erbjudande. När barnet öppnar upp för mig vet jag att jag kan gå vidare.

I allt detta finns också en mycket bra möjlighet att lära känna föräldern/föräldrarna, att få upptäcka hur de känner, vad de tänker, vad de har för erfarenhet av förskolan, inte bara genom deras barn utan dem som personer. Dessa föräldrar ska vara en del av verksamheten, tillit, förtroende och nyfikenhet på förskolans liv etableras här.

Vi hade under våren ett besök av ett barn som skulle komma till hösten och barnet var tillsamans med sin förälder på förskolan under förmiddagen. Just denna dag hade vi för första gången öppnat upp för flöde mellan 2åringarnas hemvist, lilla torget och treåringarnas hemvist. De små lullade, sprang, smög, gick, ålade sig mellan platserna och utforskade girigt sina möjligheter. Föräldern till det nya barnet stod förundrad på torget och titta på allt som hände. Tillslut frågade föräldern mig;

-Är det alltid så här lungt här? -Vaddå, sa jag.  -Ja är det alltid så här lugnt, det är inget bråk, inget skrik, alla har något att göra och de leker med varandra fast de är ganska många och så små. -Jaaa, det är väl olika, svarade jag med lite fördröjning. Jag tror att det handlar mycket om vad man erbjuder barnen. Finns det saker att göra, saker som är spännande, så blir det kanske mer spännande att göra det än att bråka och förstöra. -Ja, så är det nog, sa föräldern, det har jag inte tänkt på. Jag ser ju det, att alla har något att göra, att det finns mycket saker att leka med....

Hur ofta har "bråkiga barn" bara tråkigt? För min "bråkiga"son så var det till 95% fallet idag (resten berodde väl på tvåårstrotsen!!). Hur ofta får barn uppslukas av sin förskola, leka, utforska, upptäcka? Sen finns det ju de som säger att det är nyttigt att ha det tråkigt att barn minsann får lära sig att sitta still. Ja visst säger jag. När det handlar om att fostra demokratiska värden, inte bara att göra vuxna tillags.

4 kommentarer:

  1. Om vuxna ska organisera leken i förskolan är det väl svårt för barnen att uppslukas av den, Linda?

    Vad är demokratiska värden? Jag blir lite trött på hur ordet demokrati används hit och dit.Som när Stoltenberg sade att Norge skulle svara med mer demokrati. Det blir bara lätt till ord,ord, ord.

    SvaraRadera
  2. Jag tror du har misstolkat mig Bertil. Vuxna organiserar inte leken utan materialet. Hur barnen leker är upp till dem. Tanken är att det ska finnas spännande saker att utforska men att detvär upp till barnen hur och vad de upptäcker.

    Jag har många gånger beskrivit för dig med vilket innehåll vi fyller ordet demokrati, eller demokratiska värden men om du vill gör jag det gärna igen.

    SvaraRadera
  3. Det var en väldigt intressant inlägg när jag just nu står mitt i inskolning och miljötänk på förskolan. Jag har många gånger funderat kring det du skrev om "bråkiga barn" bara har tråkigt. Jag upplever det som att när barn springer runt runt är de ofta understimulerade och vill istället bjudas på utmaningar som väcker deras lust och nyfikenhet.
    kram Åsa

    SvaraRadera
  4. Gereralisera ska man aldrig göra, det finns lika många sätt att närma sig utforskande/lärande/lek som det finns barn i gruppen, men jag tror det är en god start att se på miljö och material för att ta reda på mera :)

    SvaraRadera