27 juni 2012

erbjudande som blir en referensram

I snart en vecka nu har jag rensat, sorterat, plockat bort, plockat fram, letat, städat, flyttat, fixat och snart är torget redo för att ta emot de två barngrupper som kommer verka där till hösten. Barnen blir yngre i höst än vad de var förra hösten, de flesta kommer vara två år. Detta påverkar materialet och jag har funderat mycket på vad det innebär i utformningen av miljön. Jag hade ett samtal med min Pedagogista igår och vi tänkte kring erbjudanden och hur de utformas och vad de har för inverkan på barnens möjligheter och referensram. Hon berättade för mig...

...om några barn som hade arbetat med skuggteater där de hade klippt figurer och projecerat ljus på dem mot en duk. Ett av barnet ville få röd färg på kjolen som klippfiguren hade och målade den röd med en penna. När ljuset sedan föll på klippfiguren blev ändå inte kjolen röd. Frågan väcktes; Kan skuggan ha en färg? Barnen var oense, några tänkte att det inte gick men ett barn sa Jo, jag vet att den kan det! Barnet rusade iväg i förskolans rum och in till de yngsta där det satt rödfärgad folie på fönstrena. Solen sken igenom och barnet ropade Kolla här! En röd skugga!

Exemplet ovan tycker jag visar varför erbjudande måste finnas rikt och flödigt, med tanke från pedagogerna att här finns saker att upptäcka, förundras över och tänkas kring. Ett färgat folie kan ge en referens om hur en skugga kan få en färg. Varje material som väljs ut har sina egenskaper. Vi kan inte exakt veta vad barnen kommer upptäcka men vi kan försöka tänka kring vad det kan vara. Atelieristorna Mia Mylesand, Trollet Karlmar och Isabelle Wiberg, HallonEtt Jönköping har under sina föreläsningar visat på vikten av motsatser och kombinationer i materialen. Form färg, tyngd, struktur m.m. hör ihop i kombination av materialen och kan genom att kombineras med sina motsatser eller med material som nästa är samma säga mer om varandra. Isabelle tog exemplet om hur man som inspirationsmaterial vi målning erbjudit rönnbär och piprensare som var klippta i samma storlek som rönnbären och som hade samma färg men där strukturen, motståndet och vikten var annorlunda.

I maj avslutade jag min Atelierista-utbildning och många nya tankar om vad torget kan erbjuda de barn som möter det. Jag har också tänkt mycket kring vem jag som Atelierista kan bli. Under detta året har mycket fallit på plats och jag har sett helheter som jag förut inte förstått. Min konstnärliga bakgrund som skådespelerska, dansare och sångerska ger mig som Atelierista en stark grund i gestaltning. Röst och kropp är mina områden, liksom ljud, ljus och scenografi. Det är också här jag ska verka för att själv få skapa mening, något som jag villigt erkänner jag har sakat under året som har gått. Cristian Fabbi berättade under försläsningsdagarna om en av deras förskolor där Atelieristan var keramiker och där barnen då fick mycket erfarenhet av keramik. Detta tände en liten lampa hos mig. Är det inte konstigt!? Att vi i vår önskan att se varje barns unika kompetenser och önskningar glömmer vi bort oss själva?  Under året som har gått har vi pedagoger på förskolan dialogiserat mycket kring hur vi ser varje persons kompetens och låter alla få blomma ut i det de finner meningsfullt. Vi har funderat kring hur vi ska stötta varandra och uppmuntra varandra till detta och på så sätt få många olika områden av passion och expertis där barnen kan få upplevelser att utforska och skapa sig nya referensramar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar