Jag och pedagogistan på vår förskola var och stack in huvudet på vår yngstabarnavdelning i kväll innan vi skulle gå hem från vår RefelktionOchPlaneringskväll- R.O.P. Pedagogerna satt/låg på golvet och vi började prata en stund. Vi pratade lite om hur föräldrarna till de nya barnen varit så nyfikna på barnens nya miljö och hur pedagogerna planerade att bjuda in föräldrarna till utforskande en kväll i barnens miljö. Vi pratade om hur miljön var ganska så främmande för många föräldrar, det finns nästan inget "färdigt" material utan mycket returmaterial, speglar, OH, tyger, spegeltriangel m.m. Mycket material som man kanske inte i första tanken tror att ett litet barn på 1 eller 2 år kan hantera.Vi talade om en skål med små stenar och snäckor som står framme på ett litet bord mitt i rummet. Pedagogistan berättade att hon varit inne hos barnen och sett en av barnen hälla ut hela innehållet i fatet ner på golvet. Varpå en av pedagogerna närmar sig barnet och säger;
- Oj...hörde du hur det lät när du hällde ut dem....jag förstår at du lyssnar på ljudet...ska vi höra hur det låter när vi stoppar i dom igen....
Här finns det många som skulle ha sagt,
-Nej! inte hälla ut dom, dom ska vara där i. Du får känna men inte hälla ut.....
Här finns två vägar med väldigt olika riktning. En som enligt mig lyssnar till barnets önskan samtidigt som den värnar om materialet och en som bara värnar om materialet....
Tänk vad bemötandet skiljer sig. En pedagog som inte är närvarande med hela sin uppmärksamhet vet inte vad barnet gör utan ser bara handligen och reagerar kanske som ped nr 2.
Tänker du efter, hur gör du? Kan du se vad barnets intention är? Har du valt ditt förhållningssätt?
Mycket tänkvärda frågor.
SvaraRaderaAndra frågor:ser min kollega vad har jag för intention? Ser jag vad har min kollega för intention?
Delvis tycker jag att det är en pågående arbete detta. För hur än medveten må man vara, "syndfri" är ingen av oss. Vi lägger våra värderingar olika på olika saker och ting.
Men en sak har jag mycket svårt att acceptera: att fördöma och bedöma barnen utan att minst ha intressen att se till intentionen.
Du sätter huvudet på spiken eller vad man säger.. Det är viktigt att alla i ett arbetslag har samma förhållningssätt. Jag har ett eget exempel: Jag och en kollega är på väg till skogen med ett gäng 3 - 5 åringar. Det har regnat på natten så när vi går förbi en jordplätt där parkförvaltningen sått gräs vill barnen självklart dra handen på det vit-orangea plastband som satts upp för att avgränsa gräsplanteringen från trottoaren. Jag tänker att eftersom barnen inte har vantar på sig gör det inget om de blir blöta om händerna, de torkar ju snart, det är inte heller speciellt kallt ute, höstsolen skiner. Sen tänker jag också att vad härligt för dem att få känna på vattendroppar som hänger på ett plastband - jag vill nästan själv göra likadant, minns barndomens lustfyllda nyfikenhet och lust att uppleva med känseln inför små detaljer. Så jag säger inget men när min kollega utbrister "Nej sådär får ni inte göra - låt bandet vara, ni blir blöta" känns det som om min inställning var förgäves..
SvaraRadera