Sen jammar vi lite och provar oss fram- Simon Melin skriver musik med barnen

Simon Melin är förskollärare från Brunnsberga förskola som är en del av Västra Ramlösas Reggio Emilia-inspirerade förskolor. Han har på senare tid lagt upp ett flertal små musikfilmer på youtube där han gestaltat sånger som han skrivit tillsammans med barnen på förskolan. Texterna är berättelser om saker som händer med barn, spöken, mammor och sopbilar. De är brokiga, oväntade och rätt fram med finurliga melodier att Simon sen sjunger på skånska gör det inte sämre på något sätt. Det är på riktigt, gjort med barnen inte för dem. Jag blir galen ibland av alla barnsånger som reproducerar någon norm om hur barn vill ha sånger och någonstans där mitt i tappar bort hela grejen med att berätta en historia som engagerar. Simons små musikfilmer är gjorda med stopmotion och de känns som man kliver rakt in i barnens lek. Jag blev nyfiken på barnen och Simons musikskapande och frågade Simon om han kunde tänka sig att ställa upp på en intervju, och vet ni va? Det ville han. 

Hur kom det sig att du började lägga ut små musikfilmer till dina och barnens låtar? 
Efter att jag märkt hur kul barnen tycker att låtarna är så ville jag sprida musiken så fler kan ta del av den. Jag har också fått påtryckningar av min kollega Vera Rojas som tyckte att jag skulle sprida låtarna. 

Hur går du till väga när du skriver musik med barnen?
Det är lite olika, men ofta utifrån någon idé från barnen om vad de vill sjunga om. Jag frågar vad som ska hända i låten och sen jammar vi lite och provar oss fram. Ibland skriver jag mer på låten hemma och spelar den sen med barnen. Nån gång vill ett barn sjunga om vad hen har på sig (Hello Kitty på strumpan), en annan gång sitter jag bara med gitarren i barngruppen och sjunger om vad alla gör i rummet. Då brukar barnen hitta på olika saker och se vad jag sjunger om kring just det dom gör. Sen kan det uppstå någon låt ur det, t.ex När barnen hoppar. De låtar som jag lagt ut hittills är med och inspirerade av barn i åldrarna 1-3. 

Varför tycker du det är viktigt att skriva musik med barn?
Det finns många anledningar. Musik är ett fantastiskt språk som förenar människor. Musik skapar alltid en relation till våra känslor på olika sätt. Men framförallt tror jag att precis som med allt som vi utforskar och möter i förskolan finns det ett värde i att få erfarenheten att vi kan skapa mycket av det som finns i vår värld och att vi kan skapa tillsammans. Förståelsen av att musik inte bara finns utan att det vi som skapar den. Att kunna stödja barnen i tillgängligheten till detta språk känns härligt.

När använder ni låtarna i verksamheten och hur? 
Hela tiden kan jag ju inte säga eftersom det händer mycket annat också, men när en ettåring tar en i handen och leder en till gitarren eller ett annat barn uttrycker att hen vill sjunga. När vi går på promenad, när vi samlas och sjunger vid olika tillfällen. Vid avslutningar på våren. Sen sitter jag gärna med gitarren och barnen tar instrument från väggarna och så jammar vi. Det är också härligt att se hur barnen skapar egna rörelser och tillägg till sångerna. Som i slutet på "När barnen hoppar" där morfar klipper deras frilla och barnen skriker Naeee.

Vad säger föräldrarna om ditt och barnens musikskrivande och hur gör ni dem medvetna om vad ni gör? 
Föräldrarna har också efterfrågat en spridning av låtarna med text eftersom barnen sjunger på dem hemma. Så jag håller på att sätta ihop ett häfte med texterna och QR-kod till musikvideorna. I den dagliga kontakten med föräldrar berättar vi om musicerandet och det är en uppskattad del av verksamheten.

Hur har dina kollegor reagerat? 
De tycker det är roligt och kommer också med input om vad som kan vara med i sångerna. Idén till "Vandralåten" kom från min kollega Vera som sa att vi måste ha en låt om när vi går på promenad och vi alltid säger "gå bakom min rumpa" och när man stannar, av någon anledning, och barnen inte har märkt det , går de alltid rätt in i rumpan på en eftersom de är precis i den höjden.

Vad önskar du ska hända med dina och barnens låtar och de små musikfilmerna? 
Jag hoppas att låtarna sprids så att många barn kan få glädje av dem. Att det vi gör inspirerar kollegor runt om i landet att också skapa musik med barnen i förskolan och i skolan också för den delen. Sen hoppas jag att jag kan ge ut en barnskiva så småningom.

Som  avslutning bjuder vi på barnen och Simons låt När barnen hoppar! Tack Simon för att du ville dela med dig! 

I allt ert planerande, ni glömmer inte bort barnen va?

I söndags kväll landade jag hemma klockan åtta och skramlade ur resväskor efter semestern med familjen för att få nån reda och därefter kunna lägga huvudet på kudden inför måndagens föreläsningen om Pedagogisk dokumentation i Partille Kulturum. Efter en lång semester skulle nu tankarna igång igen och huvudet skulle vara med på att känna in och gå i dialog med de pedagoger som skulle delta.

Solen sken från klarblå himmel när jag vaknade och styrde kosan mot Partille. Entrén var fylld med bubbel från pedagoger som väntade på att vi skulle sätta igång. Först möttes jag av tystnad i bänkraderna när jag bad pedagogerna dela med sig av det de diskuterat i bikuporna men snart, efter lite påtryckning, började de berätta och våra historier började flätas samman. Tillsammans vände och vred vi på arbetssättet och förhållningssättet pedagogisk dokumentation och hur vi arbetar med den tillsammans med barnen. Vi diskuterade och tänkte utifrån frågeställningar om bl.a. barnsyn, kunskapssyn, syn på lärande, etik och pedagogens roll.

När det gäller den pedagogiska dokumentationen finns det många fällor att gå i och diken att köra ned i. Den viktigaste saken att ha ögonen på tänker jag nog ändå är att det dokumentationsarbete som görs ska vara barnen till del på det sätt att de kan använda sig av dokumentationen på olika sätt och att den förändrar verksamheten runt dem utifrån det de tycker är intressant och viktigt. Det är lätt att låta dokumentationen bli vuxnas sak att det är vuxna som sitter och diskuterar och att barnen inte får vara med. Dokumentationen ska enligt Skolverket (2012) finnas bland barnen, i första hand användas tillsammans med barnen och kunna användas av barnen. Det är där fokus behöver vara. Hur används dokumentationen med barnen?

Vi diskuterade också vad som skapar mening i vår verksamhet och jag tryckte på att vi alltid måste ha barnens (och vårt egna) meningsskapande i fokus. Vi kan organisera, fördela, strukturera hur mycket som helst men om inte INNEHÅLLET är meningsfullt kommer verksamheten aldrig att engagera någon, varken barn eller vuxna. Material och miljö blir inte meningsfulla i sig, det är när barnens skapar mening utifrån det som intresserar dem som det blir meningsfullt. Förskolans verksamhet ska inte ha fokus på praktiskt organiserande. Visst en bra och väl fungerande organisation är viktig för alla men krutet kan inte läggas där. Jag tänker att vi lägger alldeles för mycket tid på att organisera praktiska saker medan vi lägger mycket mindre tid på det som är viktigt: vad barnen har med sig och vad de använder det till på förskolan och hur vi möter dem i det. Vi tror någonstans att vi vuxna har alla svaren i våra huvuden och innanför förskolans väggar och måste organisera det så bra som möjligt för att barnens ska "fatta grejen" när det egentligen är vi som borde "fatta grejen": att barnen har tusen tankar idéer, intressen och funderingar som bara väntar på att få komma fram. När frågar vi dem om det och på vilka sätt frågar vi dem? Är vi så upptagna med att organisera den perfekta verksamheten (enligt vem?) så vi glömmer bort barnen?

Under föreläsningen pratade vi också om att som pedagog ta ansvar för sig själv och för den verksamhet man befinner sig i, att följa uppdraget men också om att veta när man ska sätta stopp för sin egen del och kanske ha modet att välja något annat sammanhang för sig själv. Det är nämligen ingen rättighet att arbeta i förskolan, det är ett jobb med ett uppdrag som ska följas. Det kan vara svårt att hantera ibland när man känner att barngruppen är för stor eller resurserna för små, när kommunikationen med kollegor är dålig eller ledningen är otydlig. Jag förstår också de pedagoger som inte känner igen sig i det yrke och den yrkesroll de hade förväntat sig eller kanske hade haft förut. När det gäller de resurser vi har/får i förskolan så behöver vi rikta vår kraft för det åt rätt håll. Vi behöver prata med våra politiker, engagera oss på en nivå där det faktiskt kan göra skillnad, allt annat är slöseri med tid. Att prata om och ödsla energi på saker i fel forum, där vi inte kan påverka, gör oss nedstämda, omotiverade och antagligen slukar det den lilla energi vi har. Det handlar inte om att lotsas att "allt är bra" det handlar om att ta ansvar för vad man själv gör. Antigen gör man sitt jobb med de resurser man har för man anser att man kan det, eller så slutar man och förklarar varför. Det som inte är ok är att sluta göra sitt jobb fast ändå vara kvar.

Att arbeta som förskollärare är inte enkelt, inget lärarjobb är det. Att vara lärare innebär att man måste älska förändring, för kunskap och lärande förändrar en hela tiden och det förändrar omständigheterna runt en och ens barngrupp/elevgrupp. Man måste ha en trygg grund i sig själv för att kunna möta andra och våga lära tillsammans med dem. Jag må låta krass i det jag säger men jag tänker ett steg längre, jag tänker på barnen. Barnen har rätt till sin verksamhet. 

En påbörjad dokumentationsvägg där barnen i början av terminen satte upp det som intresserade dem. 

När ni nu har startat terminen och sätter igång med verksamheten så vänd nu fokus åt rätt håll. Låt barnen ta med sig sina erfarenheter och sina intressen till förskolan, knyt ihop det med det som intresserar er som pedagoger och vad som pågår i vårt samhälle. Skapa mening tillsammans och låt dokumentationen bära och synliggöra era idéer för varandra, barn och vuxna. Våga vara i osäkerheten av att ni inte idag vet vart era projekt kommer landa, var nyfikna på det och våga vara en lyssnande ledare. För ledare behöver ni vara, ni behöver leda för att skapa förutsättningar men lyssna noga så ni inte springer iväg med era tankar och glömmer barnen! 

Allt om Kuben

Den 30 juni 2013 skrev jag ner tanken om Kuben för första gången på Kullerbyttan. Några veckor senare byggde vid en jag och min man. Ungefär samtidigt byggde Markus Bergenord och Erika Lewis en kub I Stockholm. Idag står det kuber och många förskolor runt om i Sverige. Vi visste inte om varandra då, att vi hade samma tanke nästan samtidigt. Det var först när jag hörde Markus föreläsa som jag fick höra om att de också byggt en kub men mer med fokus på digitalitet-projektion. Här kommer en samling av inlägg som alla berör kuben för er som vill ha vidare inspiration. Jag tänker att jag borde starta ett projekt på REturen med Kuben som utgångspunkt och dokumentera allt från början. Får fundera på det!

Först vill jag ge er som bygger kuber eller har kuber en utmaning. Kuben har blivit lite mer av en installation ån ett material i hur den har spridit sig över förskolorna i Sverige. Kan vi får barnen att äga Kuben på ett bättre sätt? Hur kan de omforma och inte bara ta dela av Kubens innehåll? Vad tänker ni? Skicka gärna mig dokumentation och tankar så publicerar jag här på bloggen!

Ha en härlig uppstart på era förskolor så hörs vi av!

På väg mot stora torget

Bygger Kuben

Kuben

Nu är Kub-inspirationen här

Kuben på två förskolor till