18 dec. 2014

Summering och Framtidsutsikter 2014-2015

Nu är snart 2014 slut. Ett år som för mig har inneburit många utvecklande, utmanande och positiva händelser men också en väldigt svår personlig förlust som för alltid kommer ha förändrat mig och den jag är som person, den som jag blir i möte med barnen, kollegorna och föräldrarna, med hela vårt samhälle, med vad som betyder något och hur jag ser på livet.




Jag har under året fått vara med och förändra och utveckla vår förskoleenhets organisation mot en organisation med grunden i nätverkande, dela-lära och kollegialt lärande där värdegrundsarbetet med likabehandling i fokus har varit grunden. Det började egentligen höstterminen 2013 när vi fick ny ledning. Jag har sett vad det kan innebära att som förskolechef har modet att bryta invanda mönster och våga satsa på idéer som kan utveckla en organisation i grunden. Jag har under 2013/2014 fått lära känna mina kollegor i hela vårt område och fått förståelse för hur pedagogisk ledning kan öppna upp och stärka varje enskild verksamhet och pedagog i den. Jag har tillsammans med vår förskolechef, vår utvecklingsledare och mina samordnarkollegor fått erfara hur delaktighet skapas med hela verksamheten i fokus, hur ett förskoleområde kan föras samman genom ett systematiskt delande av information. Där har alla kollegor på förskolorna fått skapa innehåll och vi samordnare har bundit ihop och konkretiserat de tankar och värden som pedagogerna och barnen har gett uttryck för. Jag har sett hur information som delats med alla i organisationen har gjort att transparens har uppstått, hierarkier har slätats ut och att vi alla har sett vår gemensamma grund och aktivt börjat återskapa den tillsammans och genom detta också förstått vad de olika rollerna i organisationen har för funktion och hur vi kan använda dessa. Ett oerhört värdefullt arbete där alla som velat har fått växa och utvecklas med hjälp av varandra. Många röster har höjts i de pedagogiska diskussionerna och alla kan, vågar och vill nu ta del. Detta blev extra tydligt vid årets delarmässa där hela sex stycken av kollegorna i området delade erfarenheter med alla kollegor i förskolan i Partille. Mina kollegor har visat mod att gå utanför det invanda och ge barnen möjligheter till inflytande på riktigt, även de allra yngsta har fått den tillit som behövs för att skapa en verksamhet där barnens röster och handlande är innehållet. Man har också fått större mod att se till de kollektiva processerna och varje barns medverkan däri. Jag vill innerligt tacka alla mina kollegor i hela vårt område, vår förskolechef och vår utvecklingsledare för att vi tillsammans har skapat denna förändring och att jag har fått vara en del av den.



Jag har under detta år också fått ett helt nytt nätverk- mitt vidgade kollegie. Det växte på twitter med FörskoleChatt som grund. Där pågick (pågår) intressanta diskussioner om värden, metoder, teorier, ämnen, läroplaner, målformuleringar, material, miljö med pedagoger från hela Sverige. Med bara 140 tecken blir varje ord så betydelsefullt och gör att man får tänka och vrida på det man "säger". Tempot i chatten ger motstånd i tanken och är sannerligen rhizomatiskt där tankar hakar i varandra och associationer ger nya banor hela tiden. Twitter, FörskoleChatt och SETT-dagarna har gett mig tillgång till detta utvidgade kollegie och gett mig en inblick i hur det tänks och görs på många olika ställen runt om i landet. Vi har stött och blött och utvecklat varandras tankar. Med hjälp av bloggar har vi spunnit vidare på varandras inlägg, fördjupat och breddat och tänkt hit och dit. Vi tycker inte lika i allt, vi har olika verksamheter men det som förenar oss är vårt engagemang för barnen och deras möjligheter i förskolan samt vårt intresse för samhällets förändring och utbildningens möjligheter. Twitter har varit en arena, gruppen Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor i väst har varit en annan.  Gruppen, som växt kraftigt under det senaste året på FB, har fört mig närmare många verksamheter och pedagoger över hela Sverige. Här har det diskuterats, vänts och vridits på allt möjligt. Det delas och sprids tankar, forskning, funderingar. Det finns en generositet i delandet, ett mod i att sätta det man tänker, skapar och möter i ett utforskande perspektiv. Jag vill tacka alla som så generöst delat sina tankar som gjort att vi växt tillsammans.



Mitt i allt detta delande och växande, det hoppfulla, förväntansfulla och glädjefyllda, så slog livet ner mig, hårt och skoningslöst. I augusti i år förlorade jag mitt barn. Ni som mött mig under året vet att jag varit gravid och att vi väntade en liten Lillebror i augusti. Hans död förändrade allt. Det kanske känns konstigt för er att jag berättar det här och jag har också funderat jättemycket på hur jag ska göra. För mig var det självklart att kommunicera det som hänt mig och min familj med många av dem som ingick i mina nätverk. I allt detta har jag också förstått hur mycket tabu det är med sorg i vårt samhälle. Hur handlingsförlamade människor blir när de behöver möta människor i sorg. Hur små och rädda människor kan vara. Jag har funderat mycket på vad dessa erfarenheter har gett mig som människa, som medmänniska. Ett av de ställningstaganden jag har gjort är att inte vara tyst om vår förlust, att kommunicera det även om det blir obekvämt för andra. Det som vi och många andra som förlorat barn är tvungna att möta i form av tystnad, bortvända blickar och undvikande är ett resultat av att sorg inte får finnas i vårt samhälle. Ett samhälle som lägger mer och mer ansvar på den enskilda individen att hjälpa sig själv och där bilden av den lyckade, lyckliga människan är helt beroende av henoms egna inre motivation och driv. Där tänker jag att en sådan person som jag kan vara en förebild. Någon som utåt sett är driven, tänkande, inspirerande, glad men som också bär och ger ansikte åt sorg. Därför väljer jag att berätta vår historia. Därför vill jag inte låtsas som att inget hänt.
Under hösten har hela världen vänts upp och ner och jag har verkligen fått tänka på vad i mitt liv som betyder något. Det som har trätt fram förutom tiden med min familj och mina vänner är just engagemanget för utbildning, förskolan, kollegorna och framförallt barnen. Om ni tycker att min ton hårdnat något och att jag är mer kompromisslös än jag varit förut så kan det stämma. Min förlust har gett mig riktning. Lillebror har gett mig mod att följa mitt hjärta, att släppa och hoppa.


I januari börjar jag mitt nya jobb. Jag har tagit tjänstledigt från Partille och vänder tillbaka till Norra Hisingen där jag startade min lärarbana 2007. Denna gång,för att, tillsammans med min kollega och Norra Hisingens utbildningsförvaltning, starta upp ett Kreativt Återvinningscenter för alla förskolor och skolor på Norra Hisingen. Det blir, mig veterligen, det första Kreativa Återvinningscentret med pedagogisk inriktning i Göteborg och vår förhoppning är att detta, som startar som ett tidsbegränsat projekt på ett och ett halvt år, ska få växa och näras av alla barn och unga och deras lärare så det kan bli en mötesplast för olikheter, utforskande, samlande av historia, skapande av framtid och utvecklande av ett hållbart samhälle- materiellt såväl som socialt och kulturellt.

Jag känner hopp inför 2015. Det finns många spännande och viktiga mötesplatser där som kan förändra och utveckla de förutsättningar som våra barn möter i förskolan. Det kreativa återvinningscentret kommer bli en central mötesplats där jag och min kollega kommer få arbeta med större fokus på exprimenterande och utforskande i vad en pedagogisk miljö kan vara och med hjälp av barnen få förstå mer om hur detta utforskande kan gå till. Där kan vi förhoppningsvis inspirera andra lärare att se på sina möjligheter att göra detsamma på sina förskolor och skolor.

I januari åker jag med Erika Kyrka Seger och Markus Bergenord till BETT2015 och håller i Lin Educations förskolespår. Det blir första gången jag åker till London och deltar och jag är spänd och förväntansfull över vad det kan ge och vilka jag kommer möta där.

I april blir det fullt fokus på SETT2015. Före dess så släpper vi talare allteftersom under våren oh kommer också planera och tänka i FB-gruppen SETT-Date för kommande nätverkande. #fskchattLIVE kommer också att mötas. På SETT2015 ser jag fram emot många möten med alla de som ingår i de nätverk jag rör  mig i och möjlighet för förskolan att ta ett stort steg framåt i nätverkande och utvecklande. Alla de föreläsare som vi lyft fram i år kommer bredda och fördjupa allas vår förståelse för vad en förskola kan bli. Där ska jag nu också, för första gången på SETT, föreläsa själv. Jag ser fram emot att träffa er allihop där och att tillsammans tänka om förskolan.

Under våren kommer jag också att föreläsa en hel del och bl.a. återvända till förskolor och pedagoger som jag mött förut men också inleda nya samarbeten och möta nya lärare och nya organisationer som kommer lära mig mer om hur man kan tänka, vara och göra i utbildningssystemet. Jag kommer fortsätta undervisa på Atelierista-utbildningen i Göteborg och där få möjligheten att möta studenterna som vill fördjupa sitt arbete tillsammans med barn och unga och de estetiska lärprocesserna.  Jag kommer också fortsätta nätverka och dela både digitalt och analogt ;)

Ett år har gått. Nya erfarenheter har erövrats. Vissa med välkomnade andra med motstånd och sorg men i allt detta öppnas nya vägar och det är upp till var och en om vi vill följa dem eller stänga dörren till livet. Jag pratade med en vän om vad som ska till för att det ska bli en förändring. Hen sa att något yttre oväntat ibland måste ske för att man ska vakna. Så är det, tänker jag, med synen på barn, på pedagogisk miljö, på lärande, på reflekterande på dokumenterande.....på livet.

En riktigt GOD och VILSAM JUL
och en GOD START på 2015
önskar jag er alla

Vi ses



11 dec. 2014

Lite feedback folk!


Pedagogiska kullerbyttan ger mig: ... at AnswerGarden.ch.

Skriv in din tanke, ditt ord, din känsla i rutan överst och klicka på submit.
Du kan skriva samma som någon annan då kommer det ordet bli större :)

Tack för att du ger tillbaka!


8 dec. 2014

Stafettkalendern lucka nr 8 , Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind


Bilden kommer HÄR ifrån 

I dagens boktips Inuti ett Cirkushjärta har Tilde Björfors och Kajsa Lind beskrivit nycirkusgruppen Cirkus Cirkörs värdegrund och arbetet med att skapa denna. Boken är för mig en inspiration till hur man bygger värdegrund tillsammans och den är en fint vävd väv mellan kreativitet och konstnärskap samt det driv och den struktur som ger en organisation framgång. 

Alla som arbetade i Cirkus Cirkörs organisation samlade tillsammans 300 värdeord som de sedan arbetade vidare med och sorterade ner till sex stycken som de ansåg värdefulla för deras arbete. Dessa sex ord var; Uppkäftighet, Engagemang, Kvalitet, Galenskap, Solidaritet och Individualism. Orden i sig själv fick ingen spänning men när de valde att para ihop dem så blev de något mer. Det är också ett ställningstagande av att man behöver motpoler och krockar för att hitta nya betydelser. Dessa parade alltså ihop orden för att skapa spänning emellan dem och fördjupa förståelsen för dem. Det blev tre ledord;

UPPKÄFTIGT ENGAGEMANG
KVALITATIV GALENSKAP
SOLIDARISK INDIVIDUALISM

Jag tänker att dessa ord och spänningen mellan dem är mycket det jag vill ha av en pedagogisk organisation. Här finns utrymme för kreativitet och struktur, det finns utrymme för individualism och kollektivism. Det finns också en kunskapssyn och en livssyn som sätter livet i ett utforskarperspektiv, att lära nytt och alltid fortsätta vara nyfiken på.
Boken har gett mig många nya perspektiv om värdegrundsarbete och hur man tillsammans kan bygga något större än vad individen kan åstadkomma. Den har också gett mig perspektiv på hur vi kan arbeta tillsammans, vad som behöver vara gemensamt och hur våra personligheter får plats. Samma arbete med barn som med vuxna. En kärna, en röd tråd som leder genom hela organisationen. 


uppkäftigt engagemang
UPPKÄFTIGHETär ledordens hjärta och står för det kritiska granskande, det vill säga att sätta världen i ett undersökanade och ifrågasättande perspektiv. 
ENGAGEMANGär ledordens hjärta. Att ge sig hän utifrån en inre kompass. Att vilja mycket och satsa hela vägen, även om det dyker upp motstånd. Det engagemang som krävs för att kunna vända ett nej till ett ja och ett problem till en möjlighet. 
kvalitativ galenskapKVALITEThandlar om att vara strategisk, förebyggande och genomtänkt. Bygga strukturer som kan bära både långsiktiga bågar och den kreativitet som infaller i nuet. Och att hela tiden lära av erfarenheter.
GALENSKAPstår för att säga ja till den första instinkten utan att begränsas av konsekvenserna. Att inte påverkas av vad som anses vara fel eller omöjlig. Att inte kunna, men göra ändå.
solidarisk individualismSOLIDARITETstår för att vi trots våra stora olikheter och starka individualiteter ska vilja arbeta tillsammans. Att välja att ta ansvar för oss själva, varandra, helheten och världen. 
INDIVIDUALISMstår för att vara bäst på att vara den man är. Rättten och skyldigheten att vara autentisk både som individ och som organisation. Att alla ska få vara så speciella, unika och egna som vi är. 
Ur Inuti ett Cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind

 Läs och njut.

7 dec. 2014

Hur sorterar man material i ämnesområden och hur skiljer man lek från lärande?

I förskolan brottas många förskollärare med att förhålla sig till "ämnesuppdelningen" i avsnittet 2.2. Utveckling och lärande i läroplanen för förskolan. Denna del av läroplanen gör att många som arbetar i förskolan, sedan revideringen, ofta ser mer och mer uppdelande på ämnesområden i förskolan. Jag tror att detta beror på att förskollärarna känner sig osäkra på ifall barnen får lov att utforska alla de områden som finns i 2.2. och därför strukturerar det så för att det ska bli synligt för de vuxna. Jag tänker att det blir en tillbakagång i hur vi i förskolan har haft en grund i att barnen alltid har varit ämnesöverskridande i sin lek som är deras utforskande och prövande av världen.

För smala vägar ger för få möjligheter.....
Det finns två olika aspekter här som är värda att diskuteras. Det första är om det är möjligt att sortera material i olika ämnesområden. Många förskolor arbetar idag med s.k. mattehöror, eller skrivarhörnor, eller naturvetenskapliga hörnor osv. Jag har själv försökt att arbeta med hörnor men barnen har alltid visat mig att de inte delar upp sitt utforskande så och fört ihop materialet. Jag började ordentligt bena i dessa tankar när jag gick och utbildade mig på Atelierista-utbilbningen i Göteborg. Då gällde frågan vad en ateljé egentligen var. Ja. Vad är inte en ateljé?
"ateljé är en arbetslokal för en konstnär" 
wikipedia  
"ateljé synonymt med - studio, arbetslokal, verkstad"
synonymer.se 
Jag funderade mycket kring vad för material som skulle finnas eller kunde finnas i en ateljé. Jag började titta på det andra materialet vi hade på förskolan, och specifikt det jag hade på torget och funderade på vilket av det materialet som inte var ett ateljé material. Jag blev konfunderade. Det gick liksom inte att urskilja, sakerna som fanns på torget blev ju "till" i händerna på barnen. De kunde vara papprör, lego eller klossar, silkespapper, cellofan eller flörtkulor men de "var" ju inget ämnesområde av sig själva, det som barnen gjorde med dem gjorde ju att de "blev" ett material för t.ex. matematiskt undersökande, teknik eller estetik. Hur skulle jag kunna sortera upp dem i ämnesområden eller i vad som är ett ateljématerial eller ej.

Jag började också titta på vad barnen gjorde med materialet i de olika stationerna. De använde det till lek. I den leken kunde jag se att de prövade och exprimenterade med en hel massa olika ämnesområden. Det var matematik, teknik, fysik, motorik, språk och en massa annat i en enda salig "röra". Det jag upptäckte var att jag med den kunskapen jag hade om ämnesuppdelningen kunde pröva att ge dem utmaningar kring det, frågor om hur de tänkte osv men de var ofta ganska ointresserade av att jag kunde säga, vet ni, nu håller vi på med matte eller detta kallas för fysik. Jaha, var oftast deras svar innan de raskt arbetade vidare med att prova lutningen på deras bilkartor gjorda av itusågade rör och fick bilarna att rulla fortare eller långsammare med hjälp av att förändra lutningen. Det de däremot tog fasta på var när jag senare presenterade ett annat material- olika typer av kulor, glaskulor, flörtkulor, träkulor, metallkulor och uppmanande dem att testa sina teorier om lutning mot dessa kulor, då relaterade de detta till hur de hade kört med bilarna och vilka slutsatser de drog då.

Vad vill jag då säga med detta? Jo att vi som lärare har möjligheten att genom de strävansmål som finns i 2.2. Utvecklings och lärande se på det material som vi har på vår förskola och försöka tänka om det är möjligt att få till alla de utforskanden som läroplanen har som intention för barnen. Vi har också möjlighet att titta på det som barnen gör med olika typer av glasögons och tillföra material utifrån de utforskanden som vi tror barnen håller på med.

Det andra som är värt att diskutera är vad som skiljer lek och lärande. Leken för mig är det sätt vi alla utforskar vår omvärld på. Att leka- laborera med det vi vill veta mer om är ett självklart sätt att närma sig något. Någon sa för ett tag sen att leken måste ha sitt eget värde, att den är "onyttig" och "bara rolig" och måste få vara det. Jag tror det var en beskrivning av någon med en väldigt annorlunda förståelse för vad leken innehåller och vad vi som människor använder den till. Om man tror att man inte lär sig i leken så kan man inte ha varit nära särskilt mycket lek, eller så har man bara inte förstått vad det är som händer i leken. När jag säger det så menar jag också att vi som vuxna inte få lov att för barnen plocka sönder leken i ämneskompetenser. Vi kan se vad som händer i leken och bidra till att genom material och miljö samt med våra frågor få barnen att utveckla sina tankar och handlingar vidare men vi ska aldrig ta ifrån barnen deras engagemang, deras lust och deras nyfikenhet som odlas i leken. Att se lek som något "onyttigt och bara roligt" betyder ju någonstans också att man har en uppfattning om att lära och utvecklas är något som är tråkigt och jobbigt. Det mina vänner är något som vi vuxna har hittat på. Lärande och utveckling är något som vi håller på med livet igenom inom olika ämnesområden om vi så gör det på vår "fritid" eller på vårt arbete. Leken och fantasin är väsentliga för att utvecklas, tänka, lära och skapa. Mycket av dessa förmågor dödas av att kontrolleras, delas upp och stängas in. Här pratar många vuxna om att barn måste lära sig att knäcka koden eller vad det egentligen handlar om är ju att anpassa sig efter hur någon annan tycker man ska göra för att utvecklas och lära.

Vi behöver hålla diskussionen levande om vad lek är och varför uppdelande i ämnesområden sker. Vi behöver lyssna och tänka mer med barnen om hur de behöver ha det för att odla sin kreativitet, sina tankar, sin utveckling och lärande. Inget barn ska i förskolan behöva känna att hen inte passar in i det som förskolan (och skolan) är. Jag blev så gruvligt ledsen när jag läste detta idag. Hur gör vi plats för olikheter och gränsöverskridande och samarbete och framför allt hur blir förskolan barnens arena? 

Hur kan alla i förskolan få växa och få utrymme och värde?


4 dec. 2014

2.2 Utveckling och lärande eller 2.2 Uppdelning och tärande?

Ikväll hade #fskchatt fokus på revideringen av läroplanen i förskolan med fokus på vilka skillnader vi som arbetar i förskolan ser som har gagnat barnen.

Jag är glad för att man har fokuserat på vad som faktiskt händer i barnens utforskande på förskolan och med listan på utvecklings(strävans)mål synliggjort detta. Det jag är mindre glad över är hur det i realiteten istället på många håll har fått förskollärarna att införa katederundervisning i förskolans verksamhet och gå tillbaka till skrivhörnor,  mattesamlingar och experiment ledda av en vuxen. Ett uppdelande av utforskanden som för barnen hänger ihop. Ett lösgörande av delar som landar i att gissa vad fröken tänker. 

I en revidering där strävansmålen kunde ha setts som ett stöd för att förstå barnens lärande, vänds det nu istället, av välmenande vuxna, till att se barnens brister inom de olika ämnesområdena.

När revideringen av läroplanen presenterades talades det väldigt mycket av Jan Björklund om att förskolan skulle lägga grunden för det livslånga lärandet. Det han egentligen menade var att fokus i förskolan skulle vara att skriva, läsa och räkna, precis som hans fokus på skolan var. Genom att tala om att förskolan skall lägga grunden till lärandet (i skolan?) med särskilt fokus på matematik, naturvetenskap och teknik gjorde Björklund det tydligt att det var ämneskunskapen som var det viktiga. 

Jag vill ifrågasätta själva begreppet grunden. Vad är grunden för ett livslångt lärande och när slutar det man lär vara en grund? Vi utvecklar ju ständigt vidare våra, tankar, vår förmåga att lösa problem och lära av våra erfarenheter, vi reviderar, tar bort saker vi lärt och lär om annat. Vi bygger kanske inte bara på höjden utan också på bredden och på djupet och hit och dit och överallt. Om vi nu börjat prata om att lärandet inte är en linjär process måste vi också slutat prata om att lärandet har någon slags grund.  Om vi istället talar om strategier för hur man lär sig så har vi något som är konstant oavsett hur innehållet förändras. 

Vi pratade om detta idag under min sons utvecklingssamtal, jag min man och min sons förskollärare. Ett mycket intressant samtal. Vi samtalade om vad som är viktigt för barnen att erövra, att erfara i förskolan. Förskolläraren tog upp hur hen i hela sitt liv genom utbildningssystemet fått höra, detta är bra att kunna, du behöver det som vuxen, du förstår varför sedan. Likadana upplevelser har jag och min man. Min man som alltid har haft det mycket lätt att anpassa sig till skolsystemet och lära på det sätt som förväntats hade ingen anledning att ifrågasätta varför han skulle lära sig det han lärde sig. Jag som hade det svårare att anpassa mig ifrågasatte ofta men fick aldrig några svar. Tyvärr kan jag inte säga att jag fått det nu heller, nu när jag är vuxen och skulle använda mig av allt det där som var "bra att kunna" i väntan på. Likaså tänkte förskolläraren och min man. De båda hade många erfarenheter av läranden som de gått och väntat på att de skulle behöva använda men den tiden har aldrig kommit. 

Och det är ju just det där...i väntan på....lär vi oss saker för att vi ska använda dem sen? Borde vi inte lära oss saker för att vi ska använda dem nu? Vad som kommer sen vet vi inte. 

Lärandet är alltid en helhet, utan början eller slut, uppdelandet hjälper oss att förstå och synligöra vad som finns där, det går inte att göra tvärt om. 

Min äldsta som fyller fem om en vecka och han har precis knäckt koden till att läsa och skriva. Han gjorde inte det för att jag, hans pappa eller hans förskollärare har tragglat bokstäver med honom eller kämpat med att läsa och ljuda 10 min varje kväll. Han gjorde det för att det snart är jul och han var tvungen att skriva till tomten om vilka Skylanders han ville ha. Intresset för Skylanders har lärt min son läsa och skriva. Han är mycket intresserad av dessa figurer och vad de heter. Han har använt plattan för att googla fram bilder på dem där de står uppradade i långa rader med sina namn nedanför. Dessa tvingade han först oss att läsa gång efter annan. Med hjälp av dessa har han sedan skrivit av namnen, börjat ljuda bokstäver genom att fråga oss hur de låter. Nu ljudar han och läser överallt och skriver långa långa listor med grejer han önskar sig i julklapp. Han gör inte det för att han ska kunna läsa sen, han gör det för att hans ska kunna läsa nu. 

bild: skylandsledgends.deviantart.com


När vi avslutade utvecklingssamtalet sa min sons förskollärare att hen hoppades att barnen skulle få behålla sin nyfikenhet, att de inte skulle tappa bort den, och jag tänker JA, det är det hela. Det livslånga lärandet handlar inte om vad vi lär utan hur vi lär. Hur vi behåller viljan av att utvecklas och lära och förståelsen för att det alltid finns mer att veta runt knuten. 

Det vi hoppas är att barnen ska få behålla sin nyfikenhet på livet, på lärandet, att de inte förlorar den. Det är de bästa förutsättningarna vi kan ge. 



3 dec. 2014

Om sanningar och ödmjukhet och om barnen som får vänta.....

Jag omger mig av många olika kollegiala nätverk. Både med pedagoger i min närhet men också med pedagoger runt om i Sveriges alla hörn. Delar-kulturen är för mig central och den innebär att jag och alla andra som delar måste ta ställning och diskutera våra tankar och idéer med varandra. För mig är den en garant för att verka för transparens i det jag och mina kollegor gör. När människor inte delar så blir jag misstänksam. Då funderar jag på vad man vill dölja eller varför man håller sina tankar för sig själv. I ett uppdrag som vårt, som lärare så är transparens och kollegialt lärande en nödvändighet eftersom vi är en resurs för samhället. Vi har ett uppdrag där vi inte kan gömma oss bakom väggarna i förskolan utan behöver kunna motivera våra val och våra metoder och vi behöver göra det synligt.
"Det handlar om professionsbyggandet; I en profession så kan man ju något specifikt som ingen annan kan // Det innebär också att ni kan hantera det avvikande, om man kan någonting så ser man ju också när det inte funkar, då är man ju professionellt skolad och det är det här man hela tiden behöver bygga på och det gör man tillsammans med sina kollegor"  
 Eva Minten-Skolverket, föreläsning En förskola på Vetenskaplig grund, Malmö 2013
För ett tag sen så pratade vi i en av de mer "utspridda" grupperna lite om utveckling hos förskollärarna i förhållande till praktiken, hur det sker och vad man kan begära som pedagogisk ledare (eller som kollega) av en förskollärare. Jag har skrivit lite om detta förut i blogginlägget "Det är synd om de vuxna". Där plockar jag upp trådarna om vad vi kan förvänta oss av förskollärare i deras professionella yrkesutövning. I inlägget skriver jag om att det är lätt att ta den vuxnes perspektiv och inte tänka på att det är barnen som inte får den förskola de har rätt till. Det verkar vara vanligt att som pedagogisk ledare backa, vänta in och till och med bromsa de pedagoger som vill utveckla för att andra pedagoger inte ska känna sig hotade. Ibland funderar jag på i vilka andra branscher detta sätt att leda hade fungerat. Om du kommer på någon får du gärna berätta om den. I gruppen där jag verkar finns flera personer som ligger på om utveckling och om ifrågasättande av förskolans praktik. De får alla olika bemötande i arbetet och har olika strategier som de brukar använda. Vi lär av varandra och delar de möjligheter vi ser. Det är utvecklande och värdefullt.

Vilka perspektiv tar vi och gagnar dessa barnen?

När man som jag pratar om sådana här saker, särskilt i "offentligenheten" så som här på bloggen, så kommer vissa ord upp från människor som möter mina texter och mig, och som jag på senare tid har börjat ifrågasätta mer och mer. Man kanske kunde tänka att det skulle kunna komma upp åsikter som -Jag läste det du skrev på bloggen och nej, där håller jag inte med dig, jag tänker så här eller -Ja, så där gjorde vi också men vi ändra på detta, eller liknande. Men då och då kommer ord som jag undrar lite var personerna som uttalar dem har för syfte med och jag tänker att de orden och de välvilliga kommentarerna ofta vill styra och härska över de pedagoger och ledare som vill, våga och kan kasta sig ut i reflektion. Det ironiska i det hela är att dessa ord ofta kommer från sådana håll där man inte delar och inte kommunicerar sina åsikter eller möjligtvis gör det med med skara utvalda som håller med en.

Jag tänker också på dominerande kulturer/strukturer på förskolor där ingen får lov att sticka ut eller upp, där prat bakom ryggen och organisation i olika grupper fungerar som härskartekniker. Där information bara delas med vissa utvalda eller vissa åsikter aldrig ifrågasätts. Då får pedagogerna eller ledarna höra att just hen kanske syns lite för mycket, eller hörs lite för mycket i de pedagogiska diskussionerna eller kanske får människor att tro att det är sanningar som de kommunicerar och att detta är farligt. Detta har jag hört från många förskollärare och förskolechefer som vill driva utveckling och jag har upplevt det själv.

Ett annat ord som ofta dyker upp är att vara ödmjuk....Vad innebär det? Nu skrattar du väl lite grann och tänker att jag borde veta men jag ställer frågan om vad ordet "ödmjuk" vill få dessa pedagoger och ledare att göra? Hålla tyst? Vad vill dessa personer som uttrycker sig så förmedla till mig och andra som kommunicerar de tankar som vi och våra kollegor har byggt? Vad vill de säga mig och andra som försöker få upp diskussionen på bordet som vill dela och lära tillsammans? Är man inte ödmjuk om man vill berätta vad man tänker, skapa debatt och få andra att tänka tillsammans med en?  Är man inte ödmjuk när man kommunicerar en verksamhet eller ett agerande som man tänker är fel ot barnen så som time-out, bristtänkande i mötet med barnen, vuxens lärande som norm osv? Är det ödmjukt att backa och lida i tystnad och låta barnen få ta smällen? Är det ödmjukheten som står i vägen för att verksamhetens ska förändras? Hur mycket tänker man på barnen då?

Vilka strukturer bygger vi och gagnar dessa barnen?

Jag tänker att många förskollärare ofta blandar ihop sitt personliga värde med sitt yrkesmässiga värde. Man tror att om man inte är "där man vill vara" som förskollärare så är man heller inget värd som människa. Om man inte hänger med i diskussionerna om teorierna och metoderna och om uppdraget så är man värdelös som människa. För mig är det enkelt. Det har inget med varandra att göra. Det ena är ett yrke, det andra är du som människa. Du är inte ditt yrke. Det enda jag vill som pedagogisk handledare är att man som förskollärare tänker och vill utvecklas. Om man bara har den inställningen så kan man nå precis så långt som man själv vill i sin yrkesmässiga utveckling. Tänker man däremot att ens person är ens profession så kan man ju lätt hamna i att uppleva sig bli utsatt för så kallade personliga påhopp. Där blandar man ihop det som man gör med den man är.

Det finns inga sanningar vänner. Det finns metoder som alla måste fylla med sitt innehåll, det finns sätt att organisera som kan hjälpa ett förskoleområde att växa med hjälp av kollegialt lärande. Dessa metoder är inte hemliga. De finns kommunicerade överallt. Jag äger inte dessa metoder, inte du heller. Jag kommunicerar däremot dem, det kanske inte du gör men det betyder inte att jag gör dem "bättre" än du, eller att jag har förstått dem bättre än du, det betyder bara att jag vill kommunicera om dem. Bättre eller sämre kan bara något vara i förhållande till vad man som förskola vill uppnå eller stäva efter. Likaså är min hållning när jag handleder, att förskolorna, arbetslagen ska hitta sina sätt att skapa reflektionskultur. Jag kan dela med mig av de sammanhang som jag har varit i men alla måste skapa sina egna sammanhang där de är. Jag kan inte göra reflektionsarbetet åt någon, jag kan bara berättar hur jag och mina kollegor har arbetat för att få en reflektionskultur hos oss.
"Kollegialt lärande verkar mycket positivt på verksamhetens kvaliet som ju är väldigt viktigt givetvis. Det handlar om en intern process, det här kan man bara göra på sin egen verksamhet. "
Eva Minten- Skolverket, föreläsning En förskola på vetenskaplig grund, Malmö 2013
När jag handleder eller när jag skriver på bloggen så är det inga sanningar som levereras.  Det är beskrivningar av hur jag och mina kollegor har gjort, hur vi i vårt område har gjort, hur vi har organiserat oss. Våra ställningstagande bygger på vad Skolverket kommunicerar för strategier för lärande organisationer, vad läroplanen säger och vad skollagen slår fast, vad litteratur och forskning inom olika forskningsfält har inspirerat till. Om dessa beskrivningar inspirerar er till att tänka mer om ert arbete så blir jag glad för i slutändan så är det barnen vi alla arbetar för. Det får inte ta fyra eller fem år före barnen som går i förskolan får lov att få läroplanens intentioner möjliggjorda i sin verksamhet. De har inte fyra fem år. De åren är all tid de har på förskolan, sen är den förbi. De får inte vänta så länge på att vuxna ska våga ta tag i saker.  Här krävs det ledning som vågar ta tag i verksamheten och pedagogisk leda den, skapa kollegialt lärande och en reflektionskultur. Här krävs det handledare som stöttar upp och utmanar pedagogerna. Det är för att barnen ska få det allra bästa vi kan uppbringa som vi måste våga utvecklas och lära oss- vara i förändring, det är för att vi ska våga låta dem vara medkonstruktörer av kultur och kunskap och barnen, de kan inte vänta......

I en film från Malmö stad så föreläser Eva Minten från Skolverket om en förskola på vetenskaplig grund och hon plockar upp ett antal områden som Skolverket har ser som evidens i praktiken; ett tillåtande arbetsklimat, kollegialt lärande, normativ bedömning, inkludering och pedagogisk ledarskap. Se filmen här