Studenter och studiebesök

Har idag börjat handleda en student som läser till lärare. I fem veckor ska slutpraktiken ske med mig som handledare. Jag har fått en hel radda med punkter som studenten ska klara av för att bli godkänd på sin praktik. Idag har vi samtalat om vilka förväntnigar vi har på varandra, hur praktiken skall gå till o.s.v.
Imorgon tar vi emot en grupp studenter från lärarprogrammet. De ska få en inblick i hur vi arbetar med pedagogisk dokumentation genom att först få en liten miniföreläsning och sedan få gå runt och spana på pedagoger och barn i arbete. Det ska bli spännande att höra deras tankar och få ta del av hur de uppfattar verksamheten.

På måndag kommer en grupp med pedagoger från några olika förskolor på studiebesök. De är intresserade av pedagogisk miljö och har en massa frågor som de önskar bolla med oss. Jag och två av mina kollegor ska ta emot.

Spännande att utbyta tankar och erfarenheter i sant kollegialt lärande :)

Hur kan vuxna få vara nyfikna och delaktiga utan att fastna i förevisandet?

Jag tänker mycket på detta. Det feta öppna frågorna (som Anne-Marie Körling brukar utrycka det :) kräver mycket tankeverkstad och är ett sätt att öva sig på att ställa frågor där du som lärare inte vet svaren.

Att berätta om det man gör eller hur man tänker är för barnen (upplever jag) något som de inte är vana vid. Vuxna ställer inte ofta sådana frågor. Hur svarar man när någon säger, vill du berätta något om din bild/ ditt bygge/ din lek/ din tanke. Det kräver en förmåga att med ord gestalta något abstrakt som just sin tanke. Jag vill hitta sätt att komma med input och inspiration till barnens görande. Hur hittar jag i mig det som jag t.ex. gör i miljön. Hur blir jag en aktiv aktör? (Å Bertil säg nu inte att jag är en hopplös lärare, jag vet vad du vill, jag vill få mina barn att lära sig använda sitt eget huvud ;)  Jag vill bli ett motstånd.

 Hur tänker ni?

Atelierista- "Jag har inga hjul"- vuxnas och barns referenser.

Under hela hösten har barnen målat i stort sett varje dag. De har i ateljén blivit introducerade och haft tillgång till täckfärg och vattenfärg, penslar, byttor, olika papper m.m. för att på egen hand kunna utforska färgen. De har målat mycket och har exprimenterat mycket med att blanda färger. Lila, rosa, grönt och orange har barnen blandat fram med hjälp av varandra. De flesta barnen tycker om att täcka pappret med färg. De pratar om att de gestaltar olika saker, de kan säga "Här målar jag en bil, här är det hjul och här är dörren". För mig som vuxen så ser jag bara en yta som är täckt men barnen ser på något sätt bilder i färgen.

Jag har funderat mycket över hur jag ska utmana dem vidare att faktiskt börja urskilja linjer, former, tryck m.m. i sina bilder. Jag förstår att de tycker om att arbeta på det sätt som de gör nu men jag vill också ge dem inspiration till att kommunicera mera med sina bilder. Jag har som pedagog tagit en roll där jag lyssnar på barnens tankar om vad det är de gör, jag kommenterar men frågar sällan vad de är de gör eller plockar in mina erfarenheter i det de gör. Jag har tänkt mycket på detta och vill försöka hitta en väg där barnen får utforska men jag ändå kan vara ett bollplank och en utmanare som kan uppmärksamma barnen på olika saker.

Jag upplever att färgerna och penslarnas uttryck, konsistens och känsla ger barnen signaler om att just hälla, blanda, smeta så att de har gjort detta är ju inte så konstigt. Det är ju första steget i att lräa känna ett material att få prova hur det reagerar, hur man kan behandla det. Jag tänker också att barnen har en förförståelse nu för vad man gör med täckfärgen, att det just handlar om att blanda och smeta.

Det jag nu vill göra var att få dem mera uppmärksamma på hur former, linjer, mellanrum formar bilder. Jag erbjöd därför oljepastellkritor som har vackra distikta färger men ändå en begränsad yta för att kunna täcka. Barnen kom till ateljén där jag dukat upp tre A2-papper där två barn fick dela ett papper och alla kritorna låg mitt på bordet ovanpå papprena. Barnen valde sina platser och började måla. Alla sex var intensiva i sitt målande och blandade färgerna ovanpå varandra. Jag upplevde det som att de här gjorde som de brukar i mötet med ett nytt material, de utforskade motståndet, kritans färg, mötet med pappret, kraften, intesiteten. De pratade inte om vad de gjorde utan de "bara" gjorde. Snart uttryckte de att de var färdiga och gick vidare till andra saker.

Ett barn som vilat (K) och inte varit med i introduktionen av oljepastellen blev nyfiken av bilderna (som då fortfarande låg kvar på bordet). Han ville också måla och jag erbjöd honom ett nytt papper. Ett av barnen som hade målat (L) ville göra igen och hon satte sig mittemot. Vi kallar dem L och K.

K tar upp kritan och börjar måla. Han målar i slingriga krokar och väljer sen en ny krita. Han säger inte så mycket om det han gör utan bara målar. L målar en stor gul rektangel, hon tittar på den och säger;

L- Jag målar en buss.

K tittar upp men fortsätter att måla.

L-Jag målar en buss här och den har en sån här (målar ett gult område som on täcker upp bredvid den gula rektangeln)

P- En vaddå?

L- En sån här har den (pekar på det gula fältet)

P- Vad är det?

L- En sån här!

P-Jaha....

L-Det här är min buss.

P- Har din buss några hjul?

L tittar på sin buss.

L- Jag har inte ritat dom ännu.

Hon tar en krita och börjar rita runda hjul runt alla sidor på bussen.

K- Jag är färdig. (ställer sig upp)

P- Vad har du målat?

K- En buss.

P- Har din buss några hjul?

K- Jag har inga hjul.

L- Jag har hjul! (pekar på hjulen)

P- Ja, det är ju olika. ...

K sätter sig ner igen, tar en krita och tittar på L:s hjul. Sedan börjar han också göra hjul på sin buss. Han gör dom i samma form och på samma sätt som L. L tar en krita från bordet.

L- Den här kan du ta.

K- Tack.

L-Du kan göra ett hjul här (pekar på K:s papper)

K gör många hjul och lägger sen ner kritan.

K-Så!

L- Så!

I exemplet ovan så agerar jag på ett sätt som jag inte gjort så mycket under hösten. Jag frågar efter något som jag förknipar med bussar, något som för mig är en viktig del av en buss- hjul. Jag gör det för att jag vill uppmärksamma barnen på hjulen. Jag är också nyfiken på hur de ska med hjälp av kritorna gestalta hjulen och om de över huvudtaget ska göra det. Jag vill också ge dem en ingång till något som kan vara gemensamt med deras bussar. Det visar sig att de känner till hjulen, de kännr till formen, och K härmar L för att prova hur det är att göra hjul.

Jag tänker mycket på hur man tar sig ur klottret och börjar gestalta och hur man gör barn uppmärksamma på sin omgivning. Loris Malaguzzi talar om ögats fostran. Stina Braxell pratade om hur det är vikgit att veta i vilken fas av klotter som barnen befinenr sig i så man kan utmana dem på rätt sätt, att anvädna sig av den proximala utvecklingszonen enligt Vygotskijs teorier. Jag kopplar även detta till Tarjas föreläsning där hon pratade om Vygotskijs tankar krng minne och fantsi. Hur minnet är det som är vår refenrensram och fantasin det som driver vårt utforskande. Kreativiteten är sedan det som blir utav vår fantasi. Den kombination som vi kan föda. Vygotskij talade om att vuxna har större fantasi än barn eftersom de har större minne, större referensram och därför större tillgång till tankar att kombinera. Barnen har dock större kreativitet för deras tanke har inte blivit begränsad av ramar och normer.

"...så mycket utveckling och lycka som möjligt"

" Först när man inser att "skolan" lika litet som "familjen" och "staten" representerar någon högre idé eller något större än just det antal individer, varav hon utgöres; att hon- lika litet som familjen eller staten- har någon "plikt", "rätt" eller"uppgift" än att skaffa varenda en av dessa individer så mycket utveckling och lycka som möjligt- först då kan det börja komma förnuft i skolfrågan."

ur Barnets århundrade av Ellen Key

Känn på den du Björklund....

Atelierista- Barns berättelser

Den 19 januari hade vi återigen en mycket inspirationsrik föreläsning med Pernilla Mårtensson. För mig var det mycket nostalgi då Pernilla tog upp Barns läs och skrivutveckling. Under min sista termin på lärarutbildningen läste jag inriktning barns läs- skriv- och tal-utveckling. Rigmor Lindö undervisade oss och berättade mycket om hur hon inspirerats av whole-language approch. Whole language approch har sitt ursprung på Nya Zeeland där man fokuserar på hela språket, läs-skriv-tal utveckling. Man startar i att göra barnen intresserade av berättelser och flyttar sedan fokus mot meningar och ord. Detta känner jag är en förutsättning för allt lärande. Man blir intresserad av något i ett sammanhang och vill ta redan på mer om hur det fungerar. I Lindös bok "Det gränslösa språkrummet" finns följande punkter uppställda som ett slags löfte till barnet:

Vi respekterar dig med hela din person, med ditt språk och dina unika erfarenheter.

Vi accepterar och ser gärna att du finner dina egna vägar till lärande.

Vi uppmuntrar dig till att ta eget ansvar för vad du skall lära och hur du skall gå tillväga

Vi vet också att du lär dig mycket i samspel med dina kamrater. Ibland är det du som är ”läraren”, en annan gång är du ”eleven”.
Vi räknar med att du delar med dig av vad du kan och själv söker stöd av kamrater, vuxna, böcker och datorer.

Vi uppmuntrar dig att ta risker. Pröva dig fram! Det gör inget om det blir fel! Det är ofta av misstagen vi lär oss.

Vi vill ge dig frihet under ansvar för vi vet att du bäst utvecklar dina förmågor när du utforskar något som du är angelägen att söka svar på, på egen hand ellertillsammans med andra.

Vi vet att när du är angelägen så blir du berörd och känner lust att pröva något nytt.
Vi är angelägna att lyssna lyhört, bekräfta dina tankar men också utmana dig till nya insikter 

ur Lindö, 2002, Det gränslösa språkrummet, Studentlitteratur

Dessa tycker jag är oerhört viktiga ställningstagande att beakta för att förstå vad lärande är eller kan vara. Pernilla Mårtensson har en stark hållning i hur vi ser på barnet, hur vi vuxna bestämmer vad som är brister istället för att fråga barnet hur det upplever sin situation. När ett lärande pågår kan vi som vuxna så lätt ta död på nyfikenheten och förundran genom att inte lyssna till barnens berättelser utan bara pådyvla våra egna. Pernilla visade så tydligt hur barnens egna berättelser fick en hel barngrupp att engagera sig i långa projekt när de tillsammans skapade sina egna böcker. Hur de först satte ihop historien tillsammans och sedan valde bilder och vilka som skulle göra dem. Hela processen andades demokrati och delaktighet där barnen diskuterade och kom fram till sätt att lösa och föra vidare sitt projekt. Tänk om vi kan få barnen att agera så här i förskolan, hur kommer de sedan att agera i samhället?

Tack Pernilla för att du delar med dig!

Atelieristan- Fotoutställning Frölunda kulturhus

Vi startade terminen med att göra ett konstbesök tillsammans. Det var utställningen "Sverige dansar för djurens rätt" på Frölunda Kulturhus. Först fick vi en introduktion av Per Nyman till vad Frölunda kulturhus arbetar med och erbjuder. Det kliar i mina fingar när jag hör vad de kan göra och önskar att kunna hitta ställen som jag som pedagog kan verka tillsammans med. För mig är det väldigt viktigt att göra barnen medvetna om kulturutbudet och hur man kan ta del av det. Det är också viktigt för barnen att lära sig använda kulturinstutitionerna; konsthallar, utställningslokaler,museer, bibliotek m.m. som verktyg att använda sig av. Jag vill att barnens ska kunna hitta inspiration här, hitta nya idéér, andra idéér, utmanas, omkullkastas. Jag önskar också att barnen kunde uppleva att dessa instutioner tar barnens tankar och görande på allvar och lyfter dessa som en del av samtidens kultur så att även barn får tillgång till dem.
Under kvällen fick vi se ett antal fotografier där dansbandsartister porträtterandes med djur. Vissa av djuren var artisternas egna medans andra hade lånade djur med på bilden. Initiativet till bilderna var organisationen Djurens Rätt. Vårt uppdrag uppdrag kvällen blev att först se på bilderna och sedan samlas i Sokratiska samtal kring de tankar som utställningen väckt.

I vår grupp pratade vi mycket om vilket det igentliga syftet med bilderna hade varit. Vi fastnade en del vid den kommerciella underton som bilderna förmedlade och kunde inte riktigt komma över detta för att se kärleken (?!) och relationen med djuret. Vi bollade fram och tillbaka huruvida det spelade någon roll om känslorna var "äkta" när pengarna ändå gick till Djurens rätt och om då dansbandsidolerna kunde få andra/flera att köpa kalendern och på så sätt få mera pengar till sin verksamhet. Frågan från början var väl ifall Djurens rätt ville att fler skulle tänka över just djurens rätt eller om de bara gjorde kalendern för att tjäna pengar till sin verksamhet.

Jag upplevde bilderna som absurda. Glittriga dansbandsmanér med en flock gäss eller en flock getter var nog det som var mest absurt. Det var nästa roligt och jag fick en konstig känsla av att något inte stod rätt till bakom de där leendena. Lite som i en Stephen King film där saker och ting inte är vad de ser ut att vara utan bara något riktigt j-vligt (ursäkta). Ja det var sannerligen absurt. Den enda bilden jag hitta där jag kunde få mig själv att känna att den var på riktigt var bilden med Olle Jönsson från dansbandet Lasse Stefanz när han stod mitt emellan två av hans egna hästar ute i hagen. Han var vänd från kameran och hans blick fokuserad på den ena hästen. Hans händer klappade hästarna och de var verkligen tillsammans.

De sokratiska samtalen upplevde jag som ett sätt att ge fokus inte bara åt vad vi samtalar om utan hur vi samtalar och vad vi har för roller i gruppen och vad jag som person tar för roll. Detta påverkar samtalets utgång och hur alla kan få möjlighet att tala och uttrycka sin åsikt eller sina tankar. Jag funderar dock på om det verkligen kan synliggöra maktstrukturer i samtal och hur man kan hitta grupper där man kan mötas i sina olikheter och där allas tankar på rikigt kan bli lika viktiga. Vilken tillit behövs i en grupp för att våga säga det man tänker?

Atelierista-Barns spår i förskolerummet

På min gamla arbetsplats pratade vi mycket om hur barnen skulle kunna fortsätta på det de arbetade med, utveckla det och göra det större och mer omfattande. Vi pratade om vad barnen behövde tillgång till för att kunna utmanas att göra detta och inte bara producera saker utan ha längre pågående projekt i det de gjorde. Detta är väldigt viktigt att tänka kring och hitta möjligheter för, tror jag, för att få ett fördjupat atrbete med barnen  förskolan. Att i ett rum kunna känna vilka projekt som pågår här, vilka lärande som tar plats och hur rummet präglats av just de barnen som vistas där just nu.

Vi var på studiebesök med Atelieristakursen på en förskola i grannkommunen där vi fick i uppdrag att söka barnens spår i miljöerna och skriva om pedagogisk miljö på bloggen. Uppgiften innefattade också att ta två kort på miljöer där vi kunde se barns spår och finna kreativa pedagogiska miljöer. Dessa bilder valde jag.

Drakar finns dom? är ett projekt som de äldsta barnen arbetar med. Det utgår ifrån barnens fascination för just drakar och barnen har på många olika sätt utforskat vad en drake är (kan vara?) och hur den relaterar till omvärlden och omvärlden till den. I fotot ovan har barnen funderat kring vad en drake ser när den flyger, hur saker ser ut uppifrån, och byggt upp en installation av sina tankar. Drakarna hänger ovanför för att gestalta hela tanken. Många av rummen på avdelningen speglade barnens tankar om drakar och visade genom sin dokumentation och delvis genom materialvalet att det var detta som barnen var upptagna med just nu. Ett förskolerum som är dynamiskt och som kan förändras beroende på vad barnens utforskar, som kan fånga upp barnens tankar och görande och ge dem möjlighet att gestalta dem på olika sätt är eftersträvansvärt.

Den andra bilden jag valde var där jag såg spår av vad barnen byggt. Här fanns inga förklaringar eller påvisande utan bara avtryck av barnens handlande. Vad behöver man göra för att få flera sådana spår att leva kvar? Hur behöver man fostra barnen i att ta hand om varandras uttryck?

Jag tänker att det handlar om att göra det viktigt. Jag vill inte att barnens ska komma till förskolan varje dag för att börja om. Jag önskar att de kan fortsätta och utveckla. Genom att ge byggena, målningarna, skulpturerna, danserna, musicerandet värde genom att miljöerna oh vi som vistas där tillåter att barnens spår att klinga vidare så skapar man också respekten från andra barn, föräldrar, pedagoger, städpersonal o.s.v. Detta möjliggör då barnen att forstätta och utveckla. Hur ger man det värde då? Jo man pratar om det, man synliggör det, man berättar om vem som gjort eller gör vad och får alla inblandade att förstå arbetet som ligger bakom, vilka känslor som är knutna till dessa och ger barnen vägar att förstå varandras skapande. Man använder nuet, man använder mötena, man använder konverkationen i hallen, man ser till att leva att förskolan är barnens förskola.

Många långa steg för att nå hit.....och inte bara ensam utan med alla andra, tillsammans.....

Glim, glam och glamour- kan lärande vara vackert?

Jag har börjat förstå, genom de många studiebesöken både från Sverige och utomlands, genom dialogen med många olika pedagoger, förskolechefer, lärare från skolan, svärföräldrar, föräldrar och många många fler, att den miljö vi (barn och pedagoger) skapar i förskolan kan för många vuxna verka märklig om än vacker och intressant.

Från första början när pedagoger vallfärdade ner till Reggio Emilia för att ta del av en förskolekultur som var olik våran i tilliten till barnens förmåga, i tron på barnets kompetens, i medvetenheten om barnets rätt att vara i rika miljöjer som någonstans snuddar till deras värld av fantasi och kreativitet så började också frågorna kring yta och innehåll diskuteras. Väl hemma i Sverige var det många som ställde upp de blå falskorna i fönstrena och inspirationen från RE blev kallad "de blå flaskornas pedagogik". Loris Malaguzzi bad att pedagogerna skulle glömma det de sett och ta med tankarna om hur och sedan skapa i sitt eget samanhang. Det var nog omöjligt för dessa pedagoger att glömma, att inte drabbas av det de såg och vilja skapa dessa möjligheter för sina barngrupper, på sina förskolor. Jag tänker att det som Loris Malaguzzi menade var att tanken om barnet som kompetent, som en utforskare, som en kulturskapare ger inga andra möjligheter utan att skapa en förskola som ger plats åt detta. Jag tror också han ville säga att det inte räcker med att samla det vackra och det fina utan att tänka och skapa tillsammans med barnen, utan att vara genuint nyfiken på vad barnen har att säga.

Det som jag tror drabbade de svenska pedagogerna som de själva kanske inte kunde sätta ord på var känslan av att få förundras i förskolan, att kliva in i ett rum där barnens fantasi och kreativitet synliggörs, att få kliva in i ett rum där vuxna har gett barn verktyg för att synliggöra sina tankar, idéer och görande. Barns världar ligger så långt ifrån vuxnas inramade tänkande. Barns kreativitet begränsas inte av en erfarenhet som säger dem att det inte är möjligt. Att som vuxen möta barns världar i förskolan kan rubba en ur balans.

Det kan ur ett vuxet perspektiv vara skrämmande att tappa kontrollen på det viset, att låta något material hängas upp, ställas fram, erbjudas och sedan vänta på vad som ska hända, vad barnen ska visa, vad materialet ska inspirera till, hur barnens ska diskutera, vilka berättelser som ska skapas. Vårt uppdrag ligger i att skapa dessa miljöer som kan leda till att barnen får möjlighet att visa sina tankar, sitt uttryck, sin kreativitet. Det kan också kännas otroligt att barnen tar hand om miljön på detta sätt, att de "klarar av" de utmaningar som finns, att de kan leka och tänka tillsammans i miljön, att miljön får bli ett verktyg för deras skapande.

Detta är på något sätt kärnan för mig i hur man skapar en förskola som blir barnen förskola, hur man konkret arbetar med meningsskapande, delaktighet och demokrati. En verkstad där alla barn kan hitta sina uttryck, där man synliggör olikheter genom ett rikt utbud-erbjudandet av verktyg och genom att visa hur alla har en plats här, att alla tillsammans har skapad det som förskolan innehåller. Förskolan ska kicka igång, ställa frågor, erbjuda möjligheter till utforskandet av dessa frågor.

Barnens tankar kan bygga broar till världar som går förbi vad vi vuxna ser. Vi ser en mobil med reflexer och pärlhalsband medans barnen ser ett musikinstrument när de svänger reflexerna mot varandra och lyssnar och skrattar åt "klonget" som bildas när reflexerna stöter ihop och pärlorna skramlar i upphängningen. Vi ser en vacker yta medans barnen upptäcker regnbågar och solkatter som reflexerna skapar på golvet, i taket och på väggarna. Vi ser ett cyckelhjul med pärlor medans barnens ser ett pågående projekt av pilleri där pärlbanden växer med barnens arbete och hittar nya vägar genom hjulet. Många vuxna tror inte att barnen själva har relationer till allt material som finns på torget, de tror att det är vuxna som har bestämt. Vuxna har tänkt utifrån vad barnen har visat. Vuxna har med sin erfarenhet av material valt ut, placerat ut och låtit barnen utforska och ta del av de erfarenheterna för att barnen sedan ska kunna visa hur de tolkar, vad de får för tankar och hur de vidare utvecklar detta mot nya erfarenheter för oss alla. En av pedagogerna sa igår - Jag skulle vilja ta med barnen hit, för att de ska få se vad som är möjligt.

Varje gång jag gör ett tillägg i miljön är barnen där. De frågar de undrar de tänker tillsammans vad detta är som har kommit till deras torg. De visar mig hur de vill använda materialet och de sammanför olika material med varandra. Det senaste exemplet var hur de sammanförde de vackra snäckorna som fanns som inspiration i ateljén med skölpaddan (en från början liten sköldpadda som svällde upp när den samlade vatten och på så vis växte) som var på besök i vårt akvarie. Barnen ville mata sköldpaddan och ploppade ner snäckorna till den. - Här kommer lite mat, vi ska bara ha snäckorna som mat Linda! Jag lyssnade och föreslog senare att vi skulle ställa snäckorna tillsammans med akvariet och nu pågår där ett utforskande av snäckorna i vattnet. Det jag gör med barnen varje dag är att visa dem vad som finns, jag vill få dem att upptäcka möjligheterna att faktiskt kunna komma till sin förskola och ha en idé och förverkliga den här tillsammans med andra som tänker och vänder på idén och förvandlar den tillsammans. För mig är det demokrati, för mig är det delaktighet och meningsskapande.

Mina frågor blir, hur ser vi förbi det vi tror vi ser och undersöker den mening som ligger däri? Hur tar vi våra vuxna tankar och ramar och lägger undan dem för att glimta in i barnens värld? Hur blir vi i förskolan bättre på att med dokumentationes hjälp synliggöra de tankar som rör sig i rummet? Hur kan vi som vuxna se/visa att barnen äger rummet?

Så åter till frågan som blev inläggets rubrik, Glim, glam och glamour- får lärandet vara vackert? För mig är lärandet vackert! Att få förundras och förbryllas över den miljö man vistas i, att få upptäcka det märkliga i det vanliga (Paola Strossi) och att få tillgång till material som lockar, ropar, speglar, glittrar, glimmar, kletar, doftar, klirrar- som ger ett intryck- och som speglar den fantasi och kreativitet som finns inom varje barn är för mig en självklarthet och för barnen en nödvändighet.

Nätverksträff med Kalejdoskop

Igår hade vi nätverksträff med Kalejdoskop, RE-nätverket i Göteborg. Denna gång var vi på vår förskola och förde Sokratiska samtal kring frågan "Vad ligger till grund för skapandet av ett demokratiskt förskolerum?" Under kvällen fick besökarna först gå runt i miljöerna på förskolan och följa barnens väg genom huset. Många bubblande samtal hördes, ögon och kamror sökte efter barnens spår, inspiration till miljöbygge, dokumentationens uttryck....

På stora torget samlades vi för att organisera kvällen och inta lite tilltugg. Därefter delades vi in i två grupper och en kort presentation om tankarna kring kvällen och uppdraget presenterades. Tillsammans med uppdraget att gå i dialog kring frågan om det demokratiska förskolerummet fick alla grupper också utmaningen att ta med en tanke- en mening tillbaka till den stora gruppen som skulle delas när vi återsamlades. Tankarna skulle inte dialogiseras utan bara få "hänga i luften" som ett avslut och en början på nya tankar. Ett stort och varmt tack till alla som deltog med sitt engagemang, sina frågor, tankar, sin positivism, sina olikheter som gjorde kvällen till ett verkligen möte och reflektionskaos!

Inspirationskväll i Stockholm

Min bloggkollega  Maria på FÖRSKOLEBURKEN har arrangerat en inspirationskväll hos sig den 16 februari. Åk dit och ta dela av hennes erfarenheter kring att skapa material och lyssna på har hon har arbetat med sin blogg Förskoleburken.

HÄR finns inbjudan.