8 feb. 2012

Glim, glam och glamour- kan lärande vara vackert?

Jag har börjat förstå, genom de många studiebesöken både från Sverige och utomlands, genom dialogen med många olika pedagoger, förskolechefer, lärare från skolan, svärföräldrar, föräldrar och många många fler, att den miljö vi (barn och pedagoger) skapar i förskolan kan för många vuxna verka märklig om än vacker och intressant.

Från första början när pedagoger vallfärdade ner till Reggio Emilia för att ta del av en förskolekultur som var olik våran i tilliten till barnens förmåga, i tron på barnets kompetens, i medvetenheten om barnets rätt att vara i rika miljöjer som någonstans snuddar till deras värld av fantasi och kreativitet så började också frågorna kring yta och innehåll diskuteras. Väl hemma i Sverige var det många som ställde upp de blå falskorna i fönstrena och inspirationen från RE blev kallad "de blå flaskornas pedagogik". Loris Malaguzzi bad att pedagogerna skulle glömma det de sett och ta med tankarna om hur och sedan skapa i sitt eget samanhang. Det var nog omöjligt för dessa pedagoger att glömma, att inte drabbas av det de såg och vilja skapa dessa möjligheter för sina barngrupper, på sina förskolor. Jag tänker att det som Loris Malaguzzi menade var att tanken om barnet som kompetent, som en utforskare, som en kulturskapare ger inga andra möjligheter utan att skapa en förskola som ger plats åt detta. Jag tror också han ville säga att det inte räcker med att samla det vackra och det fina utan att tänka och skapa tillsammans med barnen, utan att vara genuint nyfiken på vad barnen har att säga.

Det som jag tror drabbade de svenska pedagogerna som de själva kanske inte kunde sätta ord på var känslan av att få förundras i förskolan, att kliva in i ett rum där barnens fantasi och kreativitet synliggörs, att få kliva in i ett rum där vuxna har gett barn verktyg för att synliggöra sina tankar, idéer och görande. Barns världar ligger så långt ifrån vuxnas inramade tänkande. Barns kreativitet begränsas inte av en erfarenhet som säger dem att det inte är möjligt. Att som vuxen möta barns världar i förskolan kan rubba en ur balans.

Det kan ur ett vuxet perspektiv vara skrämmande att tappa kontrollen på det viset, att låta något material hängas upp, ställas fram, erbjudas och sedan vänta på vad som ska hända, vad barnen ska visa, vad materialet ska inspirera till, hur barnens ska diskutera, vilka berättelser som ska skapas. Vårt uppdrag ligger i att skapa dessa miljöer som kan leda till att barnen får möjlighet att visa sina tankar, sitt uttryck, sin kreativitet. Det kan också kännas otroligt att barnen tar hand om miljön på detta sätt, att de "klarar av" de utmaningar som finns, att de kan leka och tänka tillsammans i miljön, att miljön får bli ett verktyg för deras skapande.

Detta är på något sätt kärnan för mig i hur man skapar en förskola som blir barnen förskola, hur man konkret arbetar med meningsskapande, delaktighet och demokrati. En verkstad där alla barn kan hitta sina uttryck, där man synliggör olikheter genom ett rikt utbud-erbjudandet av verktyg och genom att visa hur alla har en plats här, att alla tillsammans har skapad det som förskolan innehåller. Förskolan ska kicka igång, ställa frågor, erbjuda möjligheter till utforskandet av dessa frågor.

Barnens tankar kan bygga broar till världar som går förbi vad vi vuxna ser. Vi ser en mobil med reflexer och pärlhalsband medans barnen ser ett musikinstrument när de svänger reflexerna mot varandra och lyssnar och skrattar åt "klonget" som bildas när reflexerna stöter ihop och pärlorna skramlar i upphängningen. Vi ser en vacker yta medans barnen upptäcker regnbågar och solkatter som reflexerna skapar på golvet, i taket och på väggarna. Vi ser ett cyckelhjul med pärlor medans barnens ser ett pågående projekt av pilleri där pärlbanden växer med barnens arbete och hittar nya vägar genom hjulet. Många vuxna tror inte att barnen själva har relationer till allt material som finns på torget, de tror att det är vuxna som har bestämt. Vuxna har tänkt utifrån vad barnen har visat. Vuxna har med sin erfarenhet av material valt ut, placerat ut och låtit barnen utforska och ta del av de erfarenheterna för att barnen sedan ska kunna visa hur de tolkar, vad de får för tankar och hur de vidare utvecklar detta mot nya erfarenheter för oss alla. En av pedagogerna sa igår - Jag skulle vilja ta med barnen hit, för att de ska få se vad som är möjligt.

Varje gång jag gör ett tillägg i miljön är barnen där. De frågar de undrar de tänker tillsammans vad detta är som har kommit till deras torg. De visar mig hur de vill använda materialet och de sammanför olika material med varandra. Det senaste exemplet var hur de sammanförde de vackra snäckorna som fanns som inspiration i ateljén med skölpaddan (en från början liten sköldpadda som svällde upp när den samlade vatten och på så vis växte) som var på besök i vårt akvarie. Barnen ville mata sköldpaddan och ploppade ner snäckorna till den. - Här kommer lite mat, vi ska bara ha snäckorna som mat Linda! Jag lyssnade och föreslog senare att vi skulle ställa snäckorna tillsammans med akvariet och nu pågår där ett utforskande av snäckorna i vattnet. Det jag gör med barnen varje dag är att visa dem vad som finns, jag vill få dem att upptäcka möjligheterna att faktiskt kunna komma till sin förskola och ha en idé och förverkliga den här tillsammans med andra som tänker och vänder på idén och förvandlar den tillsammans. För mig är det demokrati, för mig är det delaktighet och meningsskapande.

Mina frågor blir, hur ser vi förbi det vi tror vi ser och undersöker den mening som ligger däri? Hur tar vi våra vuxna tankar och ramar och lägger undan dem för att glimta in i barnens värld? Hur blir vi i förskolan bättre på att med dokumentationes hjälp synliggöra de tankar som rör sig i rummet? Hur kan vi som vuxna se/visa att barnen äger rummet?

Så åter till frågan som blev inläggets rubrik, Glim, glam och glamour- får lärandet vara vackert? För mig är lärandet vackert! Att få förundras och förbryllas över den miljö man vistas i, att få upptäcka det märkliga i det vanliga (Paola Strossi) och att få tillgång till material som lockar, ropar, speglar, glittrar, glimmar, kletar, doftar, klirrar- som ger ett intryck- och som speglar den fantasi och kreativitet som finns inom varje barn är för mig en självklarthet och för barnen en nödvändighet.

6 kommentarer:

  1. Linda, du skriver så inkännande och
    fint om förskolan. En undring som slår mig nu är hur ditt (och dina kollegers) kritiska tänkande kommer in i all denna entusiasm. Överarbetar ni något? Hur vet ni att ert arbete är pedagogiskt framgångsrikt?
    Jag vill inte vara glädjedödare, utan undrar bara lite stillsamt.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker det är SÅ bra att du undrar Bertil! Det vet du :)

    Vi balanserar hela tiden i att kritiskt granska det vi själva gör och förundras över det som händer när vi gör som vi gör. Det är det kritiska granskandet som liksom är grunden när vi tänker tillsammans i den pedagogiska dokumentationen. Vi undrar över hur vi kan veta att barnen upplever sig delaktiga och hur de upplever att det de gör har en mening för dem. Vi tittar på hur barnen hanterar material och miljö och pratar med dem om hur de upplever det vi gör tillsammans. Vi försöker förstå hur barn lär och hur de tänker, både genom att se på det de gör och lyssna på det de uttrycker.
    Vi har en aktiv diskussion kring kunskapsbegreppet och maktperspektivet där vi försöker tydliggöra våra egna ställningstagande och hur de påverkar vårt arbete. Vi tänker också mycket kring etiken i den pedagogiska dokumentationen, något som jag har varit inne på och beskrivit tidigare i bloggen. Vi lyfter frågor om hur vi kombinerar förskolans kulturarv med barnens livsvärldar och hur vi kan hitta balansen däri.

    Jag undrar vad som är pedagogiskt framgångsrikt ...Jag tänker på det Dewey sa om att demokratin måste födas på nytt i varje generation, tänk om vi lyckas med det. Är vi framgångsrika då och hur och när mäter man det?

    När vi tar ställning och säger att att lärande är förändring så kan vi inte stå stilla själva, då vänder vi rygger åt det vi tror på. Det är så vi verkar.

    Tack för att du läser Bertil, tack :)

    SvaraRadera
  3. Linda!
    Visst är lärandet vackert och jag tänker att det är av största vikt att den får vara det för jag har ännu inte mött något barn som inte dras till vackra saker och dina tankar kring tingen och barnens upptäckter är viktiga. För det man får hålla på med mycket och på många sätt ger viktiga erfarenheter
    Arbetet med miljöer för barn skapar mycket tankar, själv håller jag på att försöka förstå - hur kan vi genom vårt val tillsammans med barnen av material, rummets utformning och pedagogens ledarskap kan erövra en "ny" barnsyn och syn på lärande? Miljöer i ett pedagogiskt sammanhang där pedagoger valt med omsorg är en viktig del. Men det gäller också som jag ser det att vi ser och understödjer barns relationer. Att vi lyfter upp HUR de lär sig. Att inte stanna upp vid att tänka "hallelulja" barnen/barnet lär sig utan att man som pedagog lyfter upp deras upptäckter i dialog så att de förstår och får syn på sitt/varandras upptäckta lärande. Jag tänker att vi nu med läroplans tilläggen får en skjuts in i arbetet med att kritiskt granska vår praktik för vi har bara börjat vårt arbete. Tack för inbjudan till dialog och vi får tänka vidare på detta.
    Mia

    SvaraRadera
  4. Vesna Birkedahl12 februari 2012 18:14

    Jag har tänkt en del på detta sedan reflektionen dök upp på nätverksträffen.

    Du skriver så utömmande om detta Linda och jag håller med dig i det du säger. Min enda reflektion är att förskolan är ett kvinnodominerat yrke. Skulle vara intressant hur det hade sett ut med "glim, glam och glamour" om yrket hade varit mansdominerat. Kan det skilja sig i vad vi tycker är vackert?

    För mig är lärandet väldigt vackert oavsett om det sker hos vuxna eller barn och det är en inre process...men alla blir vi mer kreativa i kreativa miljöer och att få arbeta i den miljön vi fick se på nätverksträffen...vem skulle inte vilja det? =)
    /Vesna

    SvaraRadera
  5. Vesna, jag tror att man gör det alldeles för lätt för sig i att tro att det är "vackert" för att det är kvinnor som arbetar på förskolan. Vad innebär orden glim glam och glamour, är det yta utan innehåll? Är det också i så fall synen man har på kvinnor? Som vill piffa till för att det ska vara snyggt?

    Jag tänker att det först och främst handlar om vilken miljö man blir inspirerad i och hur miljön på förskolan ser ut för att just de barnen som är i just den gruppen är där de är. Om rummet ahde en annan lärare, en annan barngrupp skulle rummet se annorlunda ut, precis som hemma hos folk, ditt hem ser inte ut som mitt. Förskolerummet är präglat av barn och pedagogerns uppfattningar, tankar, drömmar och inspiration.

    En annan intressat fråga är också vad som uppfattas som vackert? Vad uppfatts som intressant, vad uppfattas som inspirerande av olika människor? Det är precis det jag vill åt med mitt inlägg. Det som skrämmer mig är att man som vuxen inte vågar tänka större tankar om barn, vågar ge barn större utmaningar och fler möjligheter till tankar utanför normerna. Vilka förskolerum kan vi tillsammans skapa för att ge barnens olikheter utrymme? Vilka möjligheter kan vi ge så att barnens får syn på sin fulla potential? Vi ska fråga oss själva, vi ska fråga barn och föräldrar, "kan vi göra så här? vad händer då? " och sedan tillsammans se var detta utforskandet tar vägen.

    SvaraRadera
  6. Jag vill citera ett barn som jag mött för ett par år sedan. "Man kan aldrig få för mycket glitter" vad menar du frågade jag barnet svarade då " Det finns så mycket glitter, man kan pyssla med det eller bara se på det" Det hon beskriver är vad hon tycker är vackert och något hon både vill använda och se på. Jag tänker att det som är vackert är något idviduellt och personligt. Det gör att de val vi gör utgår ifrån det vi tycker är vackert, både som pedagog och barn. Jag som pedagog tillför tex snäckor till miljön för att jag älskar havet. I den miljö som byggs upp finns det spår av både de som visstas i rummet och de som iordningställt rummet, gjort val av material och uppdukning . Något som skulle kunna beskrivas som hemkultur ( den kultur som råder på just den förskolan). I går pratade vi om ordning-kaos också individuellt, vad betyder ordning-kaos för dig? I en barngrupp befinner sig många barn och pedagoger med olika och lika uppfattningar som bygger på individ och erfarenhet. Tack för bra litteraturseminarium i går. /Emeli

    SvaraRadera