Läraren som kommunikatör och samhällets representant?

Andra tillfället på Lärarutbildningsnämnden (LUN) med utvecklingsteamet som ska plocka fram en kommunikationsstrategi för Lärarutbildningen i Göteborg. 

Uppgiften idag var att identifiera styrkorna i Lärarutbildningen. Vad fanns som gör att utbildningen blir attraktiv? Vi förstod, eller valde att förstå uppgiften ur lite olika perspektiv, där vissa av oss försökte sätta oss in i hur man som ung kunde tänka kring var och i vilken utbildning man ville spendera sin studietid. Andra ville se vilka förmågor som lärarutbildningen gav eller vilka den borde ge, kanske? Vi fick också frågan om hur man ska kunna rekrytera fler lärarutbildare. Eftersom att utbildningen nu byggs ut så behövs också fler som utbildar. Vilka är de och hur kan vi nå dem? 

Idag var det mer liv och en liten släng av anarki i gruppen. Nu höjdes röster som ifrågasatte vad vi (en hyfsat homogen grupp med mestadels vit medelklass i medelåldern) visste om samhällets behov av en lärarkår som kunde representera dem (oss) och hur den skulle kunna se ut. Det är ju faktiskt det vi behöver vara, en representation av samhället i våra roller som lärare. Vi kommunicerar ju inte bara våra ämnen utan också vårt samhälle så som det ser ut. Hur ska våra barn/elever känna igen sig i sina lärare och själva tänka att de kan bli en lärare en dag om de inte känner sig hemma i normen? 

Hur ska Göteborgs universitet kunna tillhöra samhället på riktigt, vara en aktiv och synlig del av samhället och kunna öppna upp för alla de olikheter som bor i alla de kulturer och identiteter som finns hos människorna i vårt samhälle? Jag tänker att när vi lever i tider som dessa där fler och fler känner att de inte är representerade i de "fina" kvarteren, där grupper utkristalliseras och vi och dem-grupperingar blir fler och fler är detta ett oerhört viktigt perspektiv. 

Flera i utvecklingsteamet tyckte också att LUN och den kommunikationsbyrå de valt inte hade kunnat kommunicera vad det var vi skulle göra i utvecklingsteamet. Många av de som ville vara med och som senare också blev utplockade hade velat prata mer om hur lärarutbildningen skulle förändras för att möta det behov som finns på förskolorna och skolorna samt komma mer i samklang med det samhälle som vi lever i. Jag tror att LUN förstod detta och jag tror och hoppas de kommer ta möjligheten att fortsätta med denna grupp och använda den kompetens som finns där för att verkligen göra utbildningen till den modernaste lärarutbildningen i Sverige. Tänk om de hade gjort det!

Idag hörde jag två viktiga saker som jag vill lyfta lite extra, som jag tänker påverkar hur universitetet når fram och ut. En av deltagarna (en lärarutbildare) uttalade dessa. Hen sa att hen hade väldigt stor behållning av att möta de lokala lärarutbildarna i vårt utvecklingsteam eftersom hen upplevde att hen faktiskt hade glömt av hur det var att vara lärare. Institutionerna får inte bli en bubbla där verkligheten inte kommer in, precis som att lärarutbildningen inte får bli en bubbla, precis som att förskolan och skolan inte får bli en bubbla. Ser ni vart jag vill komma? 

Kommunikationen och växelverkan mellan utbildningen och samhälle är väsentlig; från och till, in och ut, fram och tillbaka- forskning-lärarutbildning-lärare-barn/elever/föräldrar och samhället som en stor famn för alltihop, ingen hierarki, en platt organisation, en genomskinlig sådan, där folk vet hur det fungerar, känner sig välkomna och där det finns ett flöde av tankar, idéer, hypoteser, känsla, engagemang, kunskap, estetik. Där saker och ting kan krocka! Hur kan det bli möjligt? Genom kommunikation och en transparent organisation, på universitetet likväl som i skolan/förskolan.

En av de lokala lärarutbildarna berättade att hen hade sökt fortbildning för lärare genom att googla och hen undrade varför inte Göteborgs universitet ploppade upp som första träff. Var är ni?, undrade hen. Varför syns inte ni? Är detta universitetet som väl borde vara samhället hjärta i att mötas och bildas?Vi pratade om det moderna universitet och den moderna lärarutbildningen. Vad krävs? Lärarutbildningen måste spegla människorna i samhället på ett tydligare sätt tänker jag. Lärarutbildningen måste vara kärnan för att kommunicera de kompetenser och den kommunikation som behövs för att, som samhällsmedborgare, aktivt kunna praktisera delaktighet och inflytande, förstå hur samhället är uppbyggt, se möjligheterna med olikheterna och lägga grund för mångfalden. De som verkar på universitetet borde vara excellenta kommunikatörer, delare och spridare. De som forskar och är grymma inom sina ämnen är inte alltid (eller sällan?!) de bästa på att kommunicera hur man praktiserar deras teorier för studenterna på lärarutbildningen. Hur ger man forskarna möjlighet att göra det de är bäst på samtidigt som man hittar lärarutbildare som kan omsätta forskningen till det konkreta utbildningsuppdraget, och som gärna också är verksamma i förskolan och skolan? Så många gånger jag hörde lärarutbildarna prata om kreativa miljöer och dialog och det vi som lärarstudenter upplevde var monolog och stora salar där bänkarna riktade våra kroppar mot den som talade. -Gör inte som jag, gör som jag säger...Hur väl fungerar det? En annan aspekt är hur flexibel utbildningen är, på vilka sätt kan man delta? Hur bygger man ut kommunicerandet med hjälp av digitala medier och använder sociala medier i större mån? Hur låter man lärarutbildare och lärarstudenter kommunicera utåt mot förskolorna och skolorna mot samhället?

Det andra viktiga (och SORGLIGA) som personen jag refererade till förut sa var att utbildningen, så som den ser ut nu, har backat i utveckling från var den var. Den har gått tillbaka till vad den var när jag utbildade mig säger hen (hen kan tänkas ha utbildats på 80-talet?). Hur är det möjligt tänker jag? Jo, för att människor som inte förstår bildning, universitetets roll och lärarens roll som kommunikatörer och samhällsrepresentanter har fått fria händer att forma lärarutbildningen efter sina egna erfarenheter utifrån sin egen skolgång. Jo, ni vet vad jag tycker om Jan Björklund. Helt galet. Att tro att man kan, att försöka, sluta in kunskap, reglera kunskap och bildning är inget alternativ. Vi kämpar då mot det informationsflöde, den tillgänglighet och den kraft som finns i det istället för att organisera för den, använda den. För att få en utBILDNING värd namnet genom hela vårt utbildningssystem krävs att vi släpper på tömmarna, delar uppdraget och tillsammans lyfter värdegrunden och demokratiuppdraget i bildning och sedan tillsammans omsätter detta i våra olika specialiteter, våra ämnen våra områden. Vi måste alla göra, praktisera, leva det vi talar om i hela organisationen. 

Jag pratade lite med min svåger om hans lärarutbildning. Han sa att han lärt sig hur man är lärare på sin idrottsutbildning, inte på lärarutbildningen. Där hade han fått handfasta råd och metoder för att leda grupper, skapa ett öppet och deltagande klimat, blivit medveten om sitt eget sätt att kommunicera. Han utbildar nu lärare som vill arbeta med sina elevgrupper ute i naturen. Han berättar hur han ställer frågan till de han utbildar om hur de sammankallar sin grupp. De ger svar som vi ropar, vi använder visselpipa. Han undrar igen, men hur samlar ni dem? Hur? Min svåger står med solen i ögonen i skogen kl åtta på morgonen med en grupp lärare som verkar förvirrade. Han ber dem vända sig om, de får allihopa solen i ögonen. Hade jag kunnat prata med er nu frågar han. Nej, de har solen i ögonen och deras uppmärksamhet går åt till att kisa, att värja sig mot det starka ljuset, kan tyckas fånig liten detalj men den säger så mycket i hur vi som lärare förbereder för vårt kommunicerande, hur vi förstår vad som behövs för att skapa goda grunder för kommunikation. 

Läraren som kommunikatör och ledare är ett uppdrag som måste tas på allvar. Här borde krutet ligga så kan vi rekrytera lärare från alla olika ämnesområden där människorna "bakom" läraryrket ta med sig sina intressen och utveckla dem till en lärarroll. Gruppen idag lyfte viktiga vinklar på rekryteringen; vi kanske inte ens ska rekrytera de unga 20 åringarna som kommer direkt från gymnasiet, vi kanske ska leta någon helt annan stans, vi kanske borde ha in fler personer med yrkeserfarenhet och livserfarenhet till att bli lärare? 

En lärare kanske inte borde vara en livskarriär utan ett tidsbestämt uppdrag i en lärande organisation som kopplar universitet-forskning-samhälle-kultur....vad vet jag? Vad tror du?