Guldstund? -barn är INTE till för att bekräfta de vuxna.

Under en tid nu har jag funderat mycket runt hur vi har olika ansats i arbete med barn, i synen på vår profession. Jag sitter ju med i ett utvecklingsteam för lärarutbildningen där vi ska ta fram en kommunikationsstrategi för lärarutbildningen. Jag funderar mycket runt förskollärarutbildningen och hur förskolläraryrket kommuniceras och vad det betyder för vilka studenter vi får till lärarutbildningen och vilka kollegor vi senare får i förskolan.

Jag får en del signaler från lärarutbildare och även från lokala lärarutbildare, de yrkesverksamma lärare som tar emot studenter ute på förskolorna, att studenterna särskilt från förskolan inte förstår varför de ska läsa vetenskapliga artiklar, läsa sig om vetenskapligt förhållningssätt osv. De vill ju bli förskollärare för att de "tycker om" att arbeta (vara?!) med barnen. Jag funderar då, vill de bli förskollärare enbart för att de tycker om att vara med barn? Då tror jag man är galet fel ute.

Om man går in i läraryrket bara för att man tycker om barn skulle det kunna jämföras med en läkare, polis, sjuksköterska, socionom, psykolog som gick in i yrket för att hen tycker om människor. Vårt yrke är inte de vi möter, vårt yrke är det vi gör med de vi möter. Förskolläraryrket är i grunden någon som utbildar. Förskolläraren är inte det första "lärare" vi möter i livet men den första som får betalat för att utbilda oss. Därför har förskolläraren också en hel del ansvar mot de vi möter i vårt yrke, ansvar som vi lär oss i lärarutbildningen.

Jag var nyss med i ett sammanhang där det talades om guldstunder man upplevt som lärare tillsammans med barnen i verksamheten. Vi blev ombedda att dela guldstunder med varandra. Den första guldstunden som delades av en förskollärare var när hen fått en kram av ett barn. Då vill jag backa lite. En kram från ett barn, vad säger den. Den kan säga att barnet har tillit till den vuxna, att barnet tycker om den vuxne, att barnet känner för den vuxne eller att barnet tror att den vuxne behöver kramen eller vill ha kramen. All känsla, allt fokus riktas mot den vuxne. I min tolkning får den vuxne i en kram bekräftelse av barnet. Det kan inte vara det som är vårt mål med yrket, att barnen ska bekräfta oss. Inte heller kan vi se det som , jo men det är väl bra, då gör kanske den vxne ett bättre job om den känner sig uppskattad av barnen. Då ska det alltså ligga på barnens förmåga att få de vuxna att känna sig uppskattade om den vuxne ska göra ett bra jobb?

När vi i förskolan försöker skapa relation med barnen som deras extra-föräldrar känner jag att det blir fel fokus. Hur skapar vi en professionell relation med barnen där barns sätt att kommunicera ligger till grund? Där vi möter barnen för att vi är nyfikna på dem inte för att vi vill "rädda" dem. Där barnen får vara våra vänner och våra lärare i att förstå hur de tänker, vad de vill och vad de behöver för att utvecklas. Barnen är i en mening också våra kollegor. De är en del av det sammanhang vi är i men vi har olika typer av roller. Vår roll är ansvaret för verksamheten, för barnens säkerhet och deras växande. Vi ska ge barnen förutsättningar, förutsättningar som de vill ha.  Dessa kan vi bara utröna om vi verkligen lyssnar till barnen och likställer dem med oss som människor. Givetvis ska barn få kramar, få sitta i knät bli hållna i handen, tröstas och bli omhuldade men det är på samma sätt som dina kollegor behöver det- medmänsklig förståelse och värme, inte föräldraskap.

Nej barnen är inte till för oss, vi är till för dem. En guldstund i förskolan borde vara där barnen kommunicerar sin självkänsla, när barnen ser varandras omtanke, varandras lärande, varandras kunnande, inte centreras till den vuxnes behov av bekräftelse.