Pratade med min kollega idag. Hen har börjat arbeta med de allra yngsta igen. Hen beskrev hur de på avdelningen har ett rum fullt med olika typer av bollar som barnen undersöker på olika sätt. Hen beskriver för mig hur hen sitter utanför detta rum när ett barn kommer ut med en boll. Min kollega tittar på barnet och säger; Bollen får vara där inne. Barnet vänder och går tillbaka i rummet. Efter en liten stund kommer barnet igen. Min kollega upprepar; Bollen får vara därinne, du får ha bollen därinne. Sen väcks en tanke hos min kollega; Vad vill barnet säga? Varför kommer barnet ut med bollen? Min kollega frågar barnet; Vill du jag ska följa med dit in? Barnet lyser upp. Min kollega går in i rummet tillsammans med barnet och barnet startar en lek. Det är ju så självklart, blir min kollegas reflektion, barnet ville ju att jag skulle följa med in för att barnet ville dela leken med mig.
Min kollega skulle kunnat hållit fast vid sin linje och sedan gjort reflektionen att detta barn inte förstår materialets plats.
Jag såg idag en film från en förskola i Reggio Emilia. Där satt en lärare mitt i ett rum och spela fiol. Barnen var runtomkring. De var unga, bara ett och två år gamla. Ett barn stod alldeles nära läraren som spelade. Barnet sträcker sig efter stråken. Tillslut får barnet tag på den. Läraren slutar spela men håller fortfarande fast i stråken. Är du intresserad av den?, blir hennes fråga.
Läraren skulle kunna ha sagt, inte dra i den, och fortsatt spela.
På vilka sätt tänker vi att barnet kan kommunicera med oss. Vilka intentioner syns och hur lyssnar/ser vi dessa?
(jag har givetvis frågat min kollega om jag kan dela hens upplevelse, hen sa ja:)
 |
| Barnen har blandat material så som de ser att det hör ihop. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar