Under en promenad i skogen pratar jag och min man om naturens uttryck. Jag säger att när jag ser mig omkring där, tittar ner eller upp, känner jag igen mig. Där finns tall, gran, björk, lönn, en massa träd jag känner igen på marken växer mossor och blåbärsris. Jag känner igen deras färger, deras former, årstidernas växlingar i deras utseende. Jag påminner min man om när vi var i djungeln på Borneo, hur fullkomligt okänt allting var. Hur vi inte visste något om det vi hade runt oss. Vår guide, Jesus (ha ha ha, jag vet, låter galet) visste allt. Han gick i flipflops och kände varenda blad, varenda sten, varenda träd. Han hade lekt i djungeln sen han var liten. Följt med sin farfar som var shaman och kunde utvinna medicin ur växterna, kunskap som gått i arv från generation till generation. Viktig, livsviktiga kunskaper, där ute i djungeln, för att överleva. Jesus stod i sitt sammanhang och lärde i det.
Jag tänker på sammanhang, hur vi står i vårt sammanhang och hur vi är så omkulkastade när miljön omkring oss blir oigenkännlig. Jag tänker på hur många barn och unga som står i djungeln av vad skola och utbildning är. De förstår inte, känner inte igen, bara följer det de förstår att de måste göra, utan sammanhang, utan förståelse och de världar där barnen och de unga känner igen sig, där de bryter ny mark, där de är hemma de räknas inte, de betyder inget.
Vi strövade där längs spåret jag och min man. En tanke slår mig. Tänk att det finns så många olika växter i naturen. Alla optimerade tillfullo utifrån sina förutsättningar. En gran och en ek, så oerhört olika och ändå fulländade i sina sätt att leva och växa. Naturen har låtit dem överleva och utvecklas så som just de behövde. Vilken mångfald, vilken rikedom. Hur kan det vara så? Naturen har inte hittat ett sätt som är optimalt och tänkt, "jaha, det är så här en träd ska se ut, vi kör på det!" utan hittat flera olika sätt som träd är träd på. Den har utvecklat många vägar att gå. Varför gör inte vi det? Varför tycker vi att allt ska vara lika? Varför har vi så bråttom att hitta en väg att följa? Min man säger, det tar tid, lång tid. Naturen ger det tid. Vi gör inte det.
Vi ger inte något tid, vi vill utröna, paketera och skicka iväg. Hos oss ska det gå fort, vara produktivt. Tid har vi inte, eller?
Jag undrar om Björklund (som förvisso inte är utbildningsminister längre, men jag vet inget annat just nu) har stått och tittat på skogen med det perspektivet? Jag undrar om han jämfört naturens komplexitet med utbildning och växande hos våra yngsta medborgare. Jag undrar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar