Jag tänker så det värker just nu. Jag upplever vikten av att få göra det, att ha tid med det, både ensam och med andra. När jag tvingas in i rollen av en oreflekterade pedagog som försöker lösa verksamhet istället för att verka i den tappar jag fotfäste och ser hur barnen och verksamheten också gör det. Omständigheter ger ibland inga andra möjligheter. Jag tänker hur viktigt gruppsammansättning är och hur vi pedagoger tillsammans med barnen utgör en levande organism av samspel och förhållningssätt som tillsammans skapar det vi är eller blir. När den balansen rubbas stör detta hela sammanhanget. Det blir till att börja om när man väl är tillsammans igen. Där är vi just nu. Vi börjar om men ändå inte. Vi vet ju var vi har varandra och vi har saknat varandra, det är tydligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar