Det var inte en föreläsning...det var etthundrafemtio...

I onsdags kväll var jag på föreläsning med Harold Göthson, via Nätverket Kalejdoskop och Göteborgs Universitet. Harold föreläste för en fullsatt sal med runt 150 personer på Pedagogen i Göteborg. Det var varmt, trångt,  det fanns ingen luft och luften var tjock av tankeverksamhet.

Harold inledde med en intressant reflektion om hur vi kan äga eller veta vad vi tillför i andras erfarenheter, vad människor tar med sig av det vi säger under till exempel en föreläsning. Han började med att säga att denna kväll skulle han föreläsa för oss, men det var inte en föreläsning som skulle bli till här ikväll det var 150 st. Alla i som lyssnar kommer höra olika saker, dra olika slutsatser, tänka olika om det som sägs och lägga till våra erfarenheter till det. Sen kan de gå tillbaka till sin verksamhet och säga, så här gör vi för det har Harold sagt. Har han det? 

Det där med lyssnandet är verkligen intressant. Vi kan ju inte lyssna utan att tolka. Vi kan inte lyssna utan att filtrera genom våra egna erfarenheter. Redan när vi lyssnar så är det vi hör inte exakt det som personen ifråga vill säga. Jag menar inte att vi ska sträva efter ett sådant lyssnande, som på något sätt skulle vara helt "fritt" från att passera igenom våra erfarenhetsfilter. Jag menar bara att vi ska vara medvetna om det. Vi hör inte vad andra säger vi hör det som andra säger genom våra egna erfarenheter. Någon har sagt; 

"Vi ser inte saker som de är- vi ser saker som vi är. "

Jag började direkt tänka på dialogen, hur viktig den är för att försöka förstå varandras olika tankar och tolkningar om vad det är vi håller på med. Efter som jag är väldigt engagerad i delarkulturen och nätverk så tänkte jag direkt på hur vi genom detta nätverkande övar på att lyssna, att dela våra egna tankar och att utveckla och spinna vidare på andras. 

Det vi gör när vi gör så är att vi skapar en reflektionskultur, en kultur av att tänka och formulera våra tankar tillsammans. Harold pratade om hur barnen i förskolan har rätt att vara i en reflektionskultur där både barn och vuxna är involverade. Barn har rätt att få tänka och dela tankar med varandra och med de vuxna, att tidigt få möta detta med de rättigheter och skyldigheter som kommer med det är en förutsättning för att ett demokratiskt samhälle ska kunna växa. 

 Harold berättade hur han tänkte om hur man kunde strukturera den undersökande processen. Han började med att berätta att när vi valt ett område som intresserar oss så måste vi tänka om vad det område är för oss, oavsett om vi talar om barn eller vuxna. Vi tänker tillsammans med andra och samlar våra idéer tillsammans- gör dem synliga och låter dem mötas. Efter vi har sett alla idéer kan vi en gång till tänka om dem för då har andras erfarenheter lagts till till det vi har tänkt. På detta sätt kan vi sedan bygga vidare på varandras idéer och förståelse och hitta områden att fördjupa oss i.

Jag tänker på omöjligheten i att kontrollera ordet, eller kanske är det tanken jag tänker på? Vem som tolkar vad, vem som äger det, hur det växer och vrids och reflekteras över och diskuteras, återges och sprids. Vad har han sagt? Vad sa han, egentligen? Vad menade han när han sa så? Hur tänker jag om det? Genom att gå i dialog kan vi utforska vad vi menar och hur vi tänker och lägga till andras erfarenheter till våra erfarenheter och få nya erfarenheter utifrån det. 

Är det viktigt då? Är det viktigt vem som sagt vad och om det är sant, och vad är sant egentligen? Kan vi kopiera andras sätt att göra eller behöver vi inspireras av andras sätt och sedan formulera och göra våra egna sätt? Kan vi bara göra eller måste vi tänka och göra samtidigt? Vi separerar gärna detta när vi utvecklar våra verksamheter. Vi vill tänka färdigt först, före vi gör och ibland bara gör vi utan att tänka nåt. Jag tänker att det finns en mellanväg här. Vi gör och vi tänker samtidigt. För vi måste öva oss att tänka när vi gör. 

Vad är förskolan för er? Vad betyder den och vad vill ni den ska vara hur vill ni den ska verka? Har ni funderat på det?