Pedagogiska dokumentation del 3- att skapa dela-utrymme

Den klassiska samlingen är en förskolesituation som flitigt diskuteras. Den får ofta stå för det "pedagogiska" innehållet i förskolans verksamhet. Samlingar med olika innehåll, mattesamlingar, språksamlingar, musiksamling osv. många gånger med en vuxenstyrd idé där barnen i en förmedlingspedagogisk utgångspunkt får lära sig eller öva något särskilt område.

När man börjar förändra sitt arbete med dokumentationen och skapa möjligheter för pedagogisk dokumentation behöver man också organisera för delande av idéer och tankar för både barn och pedagoger. 

Förskolans kultur av samling kan dock erbjuda en sådan möjlighet om vi vågar ta idén och skapa en ny form. Med detta menar jag inte att man behöver förkasta allt som samling inneburit eller ta bort den från förskoleverksamheten. Många delar av vad samling innebär har stort värde i förskolan, både som ett arv av kultur och gemensamma traditioner, sånger musik och lek om barnen får lov att ha inflytande och vara delaktiga. Tanken om samlingen kan ge utrymme för andra sätt att göra och odla medbestämmande, delaktighet, idéutbyte och planerande tillsammans, något som behövs i arbetet med pedagogisk dokumentation.

Efter som språk och diskurs skapar förväntningar på innehåll och agerande började många förskolor byta ut ordet samling till ordet möte men namnet i sig förändrar ju inte innehållet. På vår förskola funderade vi mycket kring hur vi skulle förhålla oss till samling kontra möte och vi skapade ett möte och en samling under dagen med olika typer av innehåll.

På morgonen hade vi morgonmöte för att bestämma dagen tillsammans-barn och vuxna, se tillbaka på det vi gjorde igår med hjälp av dokumentation, skapa grupper för vidare lek/utforskande/konstruktion eller vad det nu blev, se på vad som behövdes göras under dagen och hjälpas åt med det. Barnen skötte saker som att läsa upp allas namn på listan, kolla vilka som var där, de presenterade sina idéer om vad de ville göra under dagen och delade sina idéer med varandra som de fått utifrån det vi hade lekt/utforskat/tänkt/gjort dagen före. Här fanns nu möjlighet för att diskutera dokumentation, och den process vi var inne i tillsammans. Vi vuxna stöttade med att fråga barnen om hur de tänkte och hur de hade gjort och vad de ville göra näst. Vi stöttade med att erbjuda utrymme för de grupper som bildats, ibland bildade vi grupper med barn som vi hade sett var inne på liknande spår och kunde ge varandra idéer. Vi stöttade upp med material genom att ibland presentera något som vi förberett utifrån det vi hört att barnen berättat om och ibland frågade vi helt enkelt barnen vad de behövde. Ibland behövde processen en ny fråga eller tanke och barnen hade alltid dem men ibland behövde de hjälp med att knyta ihop dem och skapa associationer till vad som skulle kunna undersökas.

Den mer traditionella samlingen flyttades till före lunch då vi sjöng ihop, lekte organiserade lekar, gympade, hade yoga, dansade, masserade varandra, hade avslappning, läste en bok eller vad vi nu ville göra. Här hade barnen ofta idéer om vad de tyckte var roligt eller att de ville visa något som det gjort hemma eller på fritiden som de ville dela med sina kompisar. Spontansamlingar kunde också dyka upp under andra tider på dagen när barnen ville göra något tillsammans.

Det som hände när vi införde morgonmötet var att barnen började vilja dela sina idéer när de förstod att de kunde påverka och driva vidare de processer vi var i tillsammans. Det blev viktigt för barnen att gå på mötet, att få vara med och planera att tillsammans skapa möjligheter, att diskutera, förhandla och arbeta tillsammans. Plötsligt var det barnens idéer och tankar som bar verksamheten och vi vuxna fick möjlighet att pedagogiskt leda utan att hela tiden skapa innehåll för barnen. Barnen var engagerade och de kunde sitta i en halvtimme till fyrtio minuter och diskutera olika idéer och vad de skulle göra med dem, hur de kunde prova dem osv. Vi vuxna var också en del av detta givetvis, våra frågor var viktiga liksom barnens, men de var mer tillsammans än de varit förut, de var mer jämlikt värda om ni förstår vad jag menar. Vi laborerade med att ha morgonmötet i halvgrupp eller helgrupp men kom snart ram till att alla behövde vara med för att få helhet i det vi skulle göra tillsammans. Ansvar ligger på pedagogerna att känna sin barngrupp väl för att se alla barn olikas sätt att delta. Här uppstår också möjligheter att  som pedagoger fundera kring rättvisa och hur ett barn måste vara, på vilka sätt ett barn är delaktig. En diskussion  och en tanke som också ska dryftas i barngrupp.

Morgonmötet blev utgångspunkten i barnens och de vuxnas delande av idéer kring vad innehållet i verksamheten skulle bli. Vi hade tillsammans skapat en delar-utrymme som bar de trådar som vi arbetade med. Där vi kunde trassla tillsammans, tänka tillsammans och som mynnade ut till att vi sedan gjorde tillsammans.

Jaha tänker ni! Det där kan väl gå med de äldre barnen, men hur blir det med de yngre som inte kan verbalisera sina tankar? Ja, de allra yngsta kommer vi till i nästa del. Håll ut i tills dess!