Pedagogisk dokumentation del 2- pedagogernas möjligheter

När man arbetar med pedagogisk dokumentation så får man möjlighet att fundera över sin roll och sitt agerande som pedagog. Man få möjlighet att öva sig på att lyssna och vara genuint nyfiken på vad människor tänker och gör. Man får också fundera på vad det är att vara förskollärare, sina egna erfarenheter som lärare och människa, vad kan bidra med och hur man pedagogiskt leder ett sammanhang med barn och vuxna som ska arbeta tillsammans. När man börjar synliggöra hur man tänker tillsammans med barn och kollegor så sätter man ord på den barnsyn och kunskapssyn man har. Det är läskigt att göra, man släpper in andra i ens tankar och ens görande. Många pedagoger har jättesvårt för detta och känner sig osäkra. Detta för att det, för de flesta av oss, alltid har funnits ett rätt och ett fel i det vi gjort och lärt. När vi då kliver in i ett sätt att arbeta där vi måste synliggöra det vi tänker, tycker och gör så måste vi blotta oss själva. Det vi hittills har gjort upplever vi då plötsligt vara "fel" och det "nya" som kommer blir plötsligt det "rätta". Det är inte konstigt eftersom det är så vi är uppfostrade. Vi förkastar det vi kunnat och försöker lära oss "det nya". Kanske är det nödvändigt för oss? Kanske är det en del av processen att förkasta och försöka bygga nytt? Den möjlighet vi får är att pröva våra erfarenheter som lärare mot det uppdrag vi har. Genom att diskutera och undersöka saker som vi upplever som självklara närmar vi oss förståelsen av hur olika vi kan tänka och göra. Då får vi också möjligheten att förändra våra sätt att agera och på så vis förändra förutsättningarna för barnen och oss själva. Det är ofta här vi börjar, vi förändrar vårt förhållningssätt. Vi skapar en massa frågor och börjar bli osäkra på vad det är vi egentligen gör. Många känner att de inte vågar göra för att de är rädda att det ska bli "fel". Vi är också rädda för att ta över någon annans sätt att göra för vi har ju hört att varje verksamhet måste hitta sina sätt. Vi famlar och finner upp hjulet på nytt och många gånger tar det fasligt lång tid för vi vill gärna tänka "färdigt" före vi faktiskt gör något.

När vi började prata om att följa barnen och att lyssna på barnen så blev det en reaktion hos pedagogerna som gjorde att man backade och släppte allt och bara servade barnen med det de ville och släppte all tanke på att leda (förutom i "rutinsituationer"). Det blev (är) nästan lite fult att leda, att komma med några initiativ, att lägga till sina referenser till barnens arbete. Många upplever att det är svårt att få något sammanhang för att barnens idéer hoppar hit och dit för att de hela tiden kommer på nya saker som de är intresserade av. Pedagogerna hjälper barnen att driva idéer men barnen hittar snart något nytt de är intresserade av. Pedagogerna står handfallna och vet inte hur de skulle få barnen att hänga vid och fördjupa något av alla de områden som de nosade på. Det blir också svårt att veta vilka av alla barns idéer man borde följa. Om man nu ska följa barnen så borde det väl gälla alla barn, lika mycket, så det inte blir orättvist eller att några som hörs mest och kan uttrycka sina idéer? Vi kliver ut ur något som har varit beständigt och in i något som hela tiden är föränderligt. För att klara denna föränderlighet gäller det att man skapar ramar för sitt arbete som syftar till att odla de idéer om vad det är vi behöver göra.

en linjär process....

Jag tänker att pedagogisk dokumentation kan vara ett förhållningssätt men också ett arbetssätt. I valet att arbeta med PD gör vi också valet av ett sätt att se på barn och på kunskap. Vi väljer att tro att det finns många olika sätt att tänka och att vi tillsammans genom att synliggöra dessa sätt bygger vår kunskap. Vi inser också att olika sätt att göra ger olika utgångar i vårt arbete som inte behöver vara rätt eller fel utan bara just olika. Vi kan ställa dessa i förhållande till de strävansmål vi har satt upp för vår verksamhet och först där kan vi bedöma ifall de har gett barnen de möjligheter vi önskat. Jag upplever många gånger att det är förhållningssättet som har anammats först (vilket kanske är naturligt när man förändrar sitt sätt att tänka) men arbetssättet har inte riktigt följt med. Både Per Bernemyr och Harold Göthson pratar om detta. Vi har som pedagoger möjligheten att förändra både vårt sätt att se på barnen och förskolan och vårt sätt att arbeta. Det enkla (?!) här är att byta till låga bord och ge barnen riktigt porslin, utöka miljöernas rikedom och säga mera ja. Allt detta skapar givetvis möjligheter för barnens autonomi men ger egentligen inte dem mer inflytande över vilket innehåll som lyfts i verksamheten. Vi kan prata om hur vi bygger in förväntningar i miljöerna med hjälp av dessa möjligheter men att förändra de yttre förutsättningarna är bara början med hjälp av pedagogisk dokumentation gör vi sedan det fördjupade arbetet där allas våra idéer, tankar och erfarenheter tas tillvara. Jag brukar fundera på vad som är hönan eller ägget men tänker också att när vi inte pratar om en linjär process så kan det heller inte finnas något som är början eller slutet, allt är sammankopplat och ger spår och möjligheter i processen.

..eller en cirkulär?

I nästa del av Kullerbyttans serie kring tankar om Pedagogisk dokumentation kommer jag skriva mer konkret. Hur kan man göra? Hur gjorde vi? Jag börjar skriva om att organisera för delande, och ni får tänka tillsammans med mig och det arbete jag, mina kollegor och barnen gjort. Det kanske är naivt av mig att försöka utröna arbetssätt för pedagogisk dokumentation när allt som sagt hänger ihop, men jag tänker att vi ändå måste ur handlingsförlamningen som all denna komplexitet kan ge och börja göra. Hittar vi former för det så kan vi ju i alla fall börja förändra. Eller vad tänker ni?