"Som att ha alla legobitar i världen"- Markus Bergenord och Erika Kyrk Seger på #sett2014 #settlaggad

På onsdagen föreläste Erika Kyrk Seger med ingången "Och vad hände sen?". Förra året fick vi höra om hur Erikas förskola hade fått tillgång till lärplattor och vilka reflektioner, frågor och ställningstagande de hade get upphov till. Det var ganska mycket fokus då på olika appar, hur de använde dessa och hur deras tankar gått kring vilka de valt ut. Många åhörare på SETT tyckte att det var värdefullt att höra någon som Erika, som arbetade i barngrupp och som på ett ödmjukt och utlämnade sätt vågade se på processen. Jag och Erika lärde känna varandra på SETT förra året och vi deltog tillsammans i Markus Bergenord och hans fsk-chef Sölves föreläsning. Erika som skulle föreläsa efter Markus och Sölve stod själv och vela efter att ha hört Markus och Sölve och tyckte att hennes historia inte dög eller var lika "långt fram" som dessa bådas. Jag peppade henne och tryckte på att processen var det viktiga, att olika perspektiv var viktiga. Som det sen visade sig var väldigt många besökare inspirerade av Erika och hennes kollegors arbete och just perspektivet på att vara i verksamheten.


Markus hörde jag första gången på SETT förra året. En inspirerande föreläsning med fascinerande bilder och filmer om hur digitala miljöer hade byggts upp för de allra yngsta. Ett viktigt perspektiv då man kanske främst hört om de äldre barnen i förhållande till digital teknik.  Han hade väldigt bråttom då och vi hann knappt prata efteråt förrän han var tvungen att skynda vidare till nästa ställe, om det var Malmö han skulle till. Efter detta fick vi kontakt på Twitter och i år hade vi redan setts en gång på min förskola när han föreläste på HSM i Göteborg i höstas. Därför var det ett gott återseende när vi träffades inför Erikas föreläsning på onsdagen på SETT. Markus satt bredvid mig under Erikas föreläsning och jag sneglade lite på honom när han då och då lyfte upp sin dator, öppnade sin presentation inför sin föreläsning på torsdagen och knappade lite i den. Efteråt sa han att han inte riktigt visste vad han skulle säga på sin föreläsning nu när Erika liksom hade sagt mycket av det han tänkte säga. Jag fnissade lite för mig själv och berättade att Erika sagt precis samma sak förra året.

Det som hände med dessa båda och deras föreläsning var att de kompletterade varandra och stärkte varandra väldigt bra. Både Erika och Markus fokuserade denna gång på processer kring Minecraft, hur barnen hade arbetat med detta, lärt och utvecklat och skapat sina egna världar samtidigt som de lärt mycket om vår egen. De båda visade på hur de kunde få in hela läroplanen i Minecraft och det som de tryckte på var att som vuxen inte styra och döma vad barnen var uppslukade med utan istället titta nära och lyssna till vad de är de gör. Att som Markus uttryckte det, se bortom lärplattan, det verktyg som barnen har i händerna och istället se vad det är de faktiskt gör.

Båda lyfte betydelsen av barns populärkultur i förskolan. Erika tog upp att vi behöver hörsamma och problematisera kring vad barnen håller på med utanför förskolan. Det får inte vara två skilda världar. Genom att använda oss av deras intressen kan vi istället använda oss av dessa och utmana vidare. Jag förstod på både Erika och Markus att det fanns mycket ifrågasättande och många tankar från både kollegor och föräldrar kring valen de gjorde för sina barngrupper. Jag drar paralleller till hur jag för lite sen skrev om fin och fulkultur i förskolan och vem som bestämmer vad som är vad. Vuxna har alldeles för stort tolkningsföreträde. Det är också så att vi har många material som aldrig ifrågasätts. Hur många gånger har du fått motivera att du arbetar med lera, eller med legor? Både Markus och Erika tryckte på byggande i Minecraft kom ur lusten att leka i de världar som barnen byggde. Barnen arbetar med berättandet. Markus berättade också om hur barnen kopplade ihop fantasi och verklighet genom att applicera metoder som de har i Minecraft på verkliga livet och det spelar liksom inte någon roll att de inte fungerar som det är tänk, det är en lek.

Markus pratade om hur många pedagoger reducerar sin roll i förhållandet till lärplattorna, de blir bara en vakt, någon som håller reda på tiden och vems tur det är. Här tror jag det är många pedagoger som känner stor frustration. De hittar inte sin roll i förhållande till de digitala verktygen. Markus dragning, i början av hans föreläsning, om hur och var vi själva befinner oss i förhållande till digital teknik är ett viktigt avstamp. Hur förstår vi våra egna fördomar? Vi måste förstå att vi står på ett helt annat plattform än vad barnen gör. För dem är inte lärplattor något revolutionerande, de har alltid funnits. Vad tror vi då att vi behöver göra? Hur hittar vi vårt förhållande till tekniken? PÅ samma sätt som till allt annat i verksamheten. Genom att lyssna, reflektera och utmana. Se inte lärplattan som "lärplattan" utan bara som ytterligare ett verktyg.

Erika delade också med sig om exempel på hur de på hennes förskola använder  digital teknik för att involvera föräldrarna mer i verksamheten. De använder t.ex. Instagram för att ge dagliga bilder över vad barnen upplever och ställer frågor kring på förskolan. De avkodar bilderna så att inga ansikten syns, hashtaggar i olika ämnen och låter föräldrarna kommentera. Det har blivit mycket uppskattat och en direktlänk till föräldrarna. Erika berättade också om användandet av deras Youtube-kanal (låst och leds via QR-kod eller länk) som de lägger ut små filmer, trailers som de gör i Imovie eller annat som barnen vill lägga ut eller förklara om sitt arbete för att dela med föräldrarna. Barnen har blivit medvetna om hur de kan dela information och hur deras åsikter, tankar och röster kan bli hörda. Ack så viktiga lärdomar i en demokrati! Jag har funderat mycket på alla dessa färdiga verktyg som köps in i kommunerna och vad det är för skillnad på de gratisverktyg som finns. Givetvis är säkert säkerhetsaspekterna en del av det men det beror ju på vad vi lägger ut och vad vi väljer att  förvarar på nätet. Bloggar, Youtube och Instagram tänker jag man kan komma avlångt på. Vi har ännu inte provat. Har några av er?

Det som både Erika och Markus hela tiden återkom till var RELATION. Den digitala tekniken behöver, som allt annat material, vara i relation och det är in denna relation man som pedagog kan bygga vidare. Barnen söker denna relation. Markus berättade om hur hans kollega hade observerat fyra barn och 7 lärplattor som befanns sig i samma rum och hur barnen valde att två och två dela på två plattor istället för att ta en var. I relation till verktygen och till en annan person. Här finns möjligheterna, i mötet mellan tekniken och barnen. Det som uppstår där. Det tredje. Där är vår roll, där ska vårt fokus vara. Där skapar tekniken nya frågor och ger oss nya möjligheter. Där!