Med fötterna i mattan och ovanför

Vi börjar forma våra projekt. Jag anar var det kommer starta. Eller det har väl redan gjort det. I jakten på meingsskapade söker vi stunder med barnen där de är uppslukade, förväntansfulla, livliga... Igår snubblade min kollega över en intressant tråd. Hon hade googlat olika typer av musik utifrån barnens intresse och fått se hur uppslukade barnen blev av att röra sig till musiken. Vi har pratat om det i arbetslaget och jag har skrivit om det här. Jag har funderat mycket över var mina rötter finns och det är i gestaltandet, i rörelsen i utrycket med hela kroppen som verktyg. Jag skrev också mot slutet av Ateliersta-kursen att jag någonstans behöver hitta mitt meningsskapande och använda mig av mina erfarenheter. Jag sa före sommaren till mina kollegor om att jag hade planer på att utforma torget efter detta.

Igår kom, med hjälp av barnen och mina kollegor, mattan (har pratat om att ha en vit plastmatta, med halva i spegelplast, i botten för att arbeta mer med ljuset och reflektionen) på plats i botten av gropen (ja jag hittar inget bättre ord, hjälp!) och barnen utforskade den nya ytan med hela kroppen. De hoppa ner på den, stampade runt, hoppade runt, la sig ner, kände hela sin kropp mot den. Detta pågick länge och de ville liksom inte sluta. Idag fick andra halvan av gruppen prova. Vi funderade en stund jag och min kollega på hur vi skulle göra. Alla barnen hade nu en relation till den nya ytan eftersom de alla varit där och provat på eftermiddagen. Min kollega föreslog att vi skulle tillföra musik eftersom hon hade haft den upplevelsen av hur starkt det tilltalat barnen under eftermiddagen. Jag plockade fram min underbara Amanda-skiva (Amanda-kören från GBG) och spelade Wangol för dem. En sång med mycket röster i stämmor och väldigt lungt tempo som sedan går in i nåt skönt trum-gung för att sluta i dubbelt tempo, hetsigt men glatt med mycket kraft och trummor. Vi märkte båda att alla barnen hade samlats i gropen utan att vi hade sagt något och de hade hoppat i och trampade nu runt där. Jag satte helt enkelt på musiken och väntade på vad som skulle hända. Några barn satt med mig runt cd-spelaren medans andra var på mattan. Plötsligt fick de fart. Helt fantasiska rörelser med intenstitet, skörhet, styrka, värme tog plats på mattan. Barn som inte brukar ha någon särskild konatk med varandra rörde sig tillsammans, leenden smittade, skratt och tjut fyllde luften och håret reste sig på mina armar och jag titta på min kollega och förstod att hon kände samma sak. Vilken magi. Vilken kommunikation. Vilket meningsskapande.

Särskilt en liten var helt och fullt uppslukad. Litens fötter stampade i golvet, håret flög, axlar gungade, ansiktet var koncentrerat och liksom lite avstängt för vad som skedde utanför. Som uppslukad av musiken och rörelsen var liten så mycket större och kraftfullare än jag någosin sett liten. Det var litens kompetens, fullt ut. Det var litens kommunikation. När sången slutade blev det tyst i rummet. Barnen stannade upp och tittade på mig. Liten ropade, Mera!

Jag tror vi har hittat ett spår....