Den 19 januari hade vi återigen en mycket inspirationsrik föreläsning med Pernilla Mårtensson. För mig var det mycket nostalgi då Pernilla tog upp Barns läs och skrivutveckling. Under min sista termin på lärarutbildningen läste jag inriktning barns läs- skriv- och tal-utveckling. Rigmor Lindö undervisade oss och berättade mycket om hur hon inspirerats av whole-language approch. Whole language approch har sitt ursprung på Nya Zeeland där man fokuserar på hela språket, läs-skriv-tal utveckling. Man startar i att göra barnen intresserade av berättelser och flyttar sedan fokus mot meningar och ord. Detta känner jag är en förutsättning för allt lärande. Man blir intresserad av något i ett sammanhang och vill ta redan på mer om hur det fungerar. I Lindös bok "Det gränslösa språkrummet" finns följande punkter uppställda som ett slags löfte till barnet:
Vi respekterar dig med hela din person, med ditt språk och dina unika erfarenheter.
Vi accepterar och ser gärna att du finner dina egna vägar till lärande.
Vi uppmuntrar dig till att ta eget ansvar för vad du skall lära och hur du skall gå tillväga
Vi vet också att du lär dig mycket i samspel med dina kamrater. Ibland är det du som är ”läraren”, en annan gång är du ”eleven”.
Vi räknar med att du delar med dig av vad du kan och själv söker stöd av kamrater, vuxna, böcker och datorer.
Vi uppmuntrar dig att ta risker. Pröva dig fram! Det gör inget om det blir fel! Det är ofta av misstagen vi lär oss.
Vi vill ge dig frihet under ansvar för vi vet att du bäst utvecklar dina förmågor när du utforskar något som du är angelägen att söka svar på, på egen hand ellertillsammans med andra.
Vi vet att när du är angelägen så blir du berörd och känner lust att pröva något nytt.
Vi är angelägna att lyssna lyhört, bekräfta dina tankar men också utmana dig till nya insikter
ur Lindö, 2002, Det gränslösa språkrummet, Studentlitteratur
Dessa tycker jag är oerhört viktiga ställningstagande att beakta för att förstå vad lärande är eller kan vara. Pernilla Mårtensson har en stark hållning i hur vi ser på barnet, hur vi vuxna bestämmer vad som är brister istället för att fråga barnet hur det upplever sin situation. När ett lärande pågår kan vi som vuxna så lätt ta död på nyfikenheten och förundran genom att inte lyssna till barnens berättelser utan bara pådyvla våra egna. Pernilla visade så tydligt hur barnens egna berättelser fick en hel barngrupp att engagera sig i långa projekt när de tillsammans skapade sina egna böcker. Hur de först satte ihop historien tillsammans och sedan valde bilder och vilka som skulle göra dem. Hela processen andades demokrati och delaktighet där barnen diskuterade och kom fram till sätt att lösa och föra vidare sitt projekt. Tänk om vi kan få barnen att agera så här i förskolan, hur kommer de sedan att agera i samhället?
Tack Pernilla för att du delar med dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar