Att bygga pedagogisk miljö del 3

”Vi måste använda barnets alla kreativa former, utan att inta en selektiv hållning. Barnen behöver direkt stimulans, men främst indirekt eftersom organiseringen av miljön i sig stimulerar och på så sätt ersätter en mer direkt och aktiv närvaro från vår sida.”

Loris Malaguzzi, ur D-som i Robin Hoods pilbåge av Anna Barsotti 1997

Att skapa stationer
Stationer och rum-i-rum är en utgångspunkt som jag använder mig av för att skapa en pedagogisk miljö. När man skapar stationer kan man tänka på många olika saker. Hur stor ska stationen vara, hur många barn ska kunna vara där tillsammans. Är det en liten pilleri-plats för två barn eller är det en stor plats för dramalek för sex, sju barn? Behövser man vara ostörd eller kan det få vara en plats där andra rör sig förbi och igenom? Utifrån detta behöver jag tänka på hur mycket plats stationen behöver och hur mycket material som ska finnas däri. Hur kan materialet kombineras, vad har det för funktion? Hur ser det ut, med färger, former, reflektioner? Stationer som ligger nära varandra kan också smitta varandra och kanske kombineras, hur låter jag detta ske i valet av var jag placerar stationerna?
En station kan vara en korridor i huset med sex flaskor med olika innehåll, att rulla, att bära, att se igenom... En station kan vara en vacker spegel och fyra olika masker att prova på sitt ansikte, att skrämma någon med eller att locka någon med. En station kan vara en stor vävram att tillsammans väva i. En station kan vara ett ritbord där tankar kan få ett konkret utryck. En station kan vara olika instrument att utforska ljud med. Bara fantasin sätter stopp för vad man kan utforska på en station. Beroende på ålder och intresse kan de varieras i oändlighet och jag utmanar er att tänka utanför er vanliga kontext och göra stationer som ropat och lockar på barnen med sitt material med sin skönhet, med sina färger, med sin strukur. Alla hundra språk ska användas och utforskas!

Att organisera pedagogerna
När det gäller organisationen av pedagogerna vid stationsarbete tänker jag att man bör vara nära barnen och stationerna. Man bör sprida sig som vuxna för att täcka upp den yta där barnen rör sig. Det är viktigt att tänka på hur man som vuxen rör sig och låter i rummet. Man kan som vuxen ha ansvar för olika stationer och de barn som vistas där. En del pedagoger tycker att det är viktigt att till en början låta barnen välja ( när de kan göra detta/ kan uttrycka detta) och sedan stå för sitt val ett tag och utmanas till att stanna kvar. När barnen blir mer bekväma i miljön, erövrar den och så småningom gör den till sin egen kan stationerna verka mer flytande. Som alltid gäller det för pedagogerna att värna den lek och det utforskande som pågår på stationerna. Gruppen och relationera i den kan vara sårbara och man kan ofta efter en del observerande se i vilken kombination som olika relationer blomstrar och vilka som behöver mer stöd. Hur man som pedagog kan bli uppmärksam och hjälpa till i skapandet av grupper är viktigt och ofta avgörande för hur utforskandet kan ta form.

Att ta hand om sin pedagogiska miljö
Idag fick jag en mycket klok fråga, en fråga vars innehåll jag har brottats med och brottas med dagligen då det gäller materialets plats. Frågan var om ett barn tar med ett material som tillhör t.ex. en konstruktionsplats och tar in det till vattenstationen för att stoppa det i vatten och se att materialet flyter. Ska man då stoppa barnet som utforskar materialet i ett annat sammanhang eller ska man låta barnet flytta materialet till vattnet och fortsätta utforskandet där?

Då tänker jag så här. Materialet som är framtaget för konstruktionen har en viss mängd och en viss typ av användningen vid stationen. Om material försvinner från stationen kan den inte fungera som den ska. Det som vi bör lägga fokus på här tror jag är vad det är barnet utforskar. I detta fall kan vi säga att det är vattnets bärighet, vad som flyter eller sjunker. Här kan vi då ge barnet möjlighet att fortsätta utforska och även fördjupa förståelsen för vattnets bärighet och materialet tyngd, yta struktur m.m. genom att ge barnet material som kan användas i vatten t.ex. kork och stenar. Barnet har visat mig vad det vill utforska och det är upp till mig att ge barnet verktygen att göra det.

Jag tänker på när min son  visar intresse för att kasta. Han kastar allt möjligt och prova hur det låter, hur det studsar, hur det rullar iväg. Det jag inte vill att han ska kasta är hans glaspärlor (som han sorterar med) eller hans glasburkar som hans pilleri-grejer ligger i, men det är klart att han vill kasta dessa också. Här kan jag nte säga -Ja ja, det är klart han får, han utforskar ju! Nej, här måste jag värma materialets välbefinnande och som vuxen visa vad man kan kasta och inte kasta. Han får sina ärtpåsar (med olika innehåll, ris, ärtor, vete m.m.) att kasta eller sina bollar. Jag utmanr honom att kasta långt eller att pricka i korgar o.s.v.

Det är svårt att balansera materialets användning och diskussionen om detta är ständigt pågående. Det är en avvägning i alla fall och som poedagog

Om man vill ha en miljö som arbetar med en istället för emot en så gäller det alltid att stationerna ser inbjudande ut och lockar till utforskande, lek och aktivitet. När man lämnar en station tänker jag att det lockar mer om det ser ut som att något pågår där. Att det finns något som är byggt på en konstruktionsplats, att det finns nya papper uppsatta på staflierna, att det ligger material på ljusbord, att det är lapor tända, spottar som lyser upp stationerna, ljud som skapar en stäming, att det är dukat vid cafét os.v. allt för att locka barnen att använda materialet. En ihopstädad ren station ger inte samma känsla för vad som är möjligt. Det är också väldigt viktigt att baren har möjlighet att spara och att forstätta utveckla sina utforskande och inte alltid starta från noll. Sortera material som inte används men låt stationerna leva. Man talar om att "duka" miljöerna. Detta är pedagogernas ansvar och ett ständigt pågående arbete.