Estetiken binder samman miljön

Nu har vi tänkt, intagit andra perspektiv, byggt, utforskat tillsammans. Nu lite tankar om estetikens betydelse- förnimmelse, varseblivning, som ursprunget, det grekiska ordet aisthesis, syftar till.

När man talar om estetiken så talar man nästan alltid utifrån det konstnärliga perspektivet, om konsten filosofi. Estetiken som begrepp myntades av Alexander Gottlieb Baumgarten som introducerade begreppet estetik som han definierade som  "det sköna som en sinnenas framställning av det fullkomliga."

När jag talar om estetiken i miljön så menar jag det som binder samman miljön, som gör den inte bara vacker och lockande utan det som ger flödet i miljön och harmonin som kan uppstå då flödet är "rätt".


För att binda samman en miljö så börjar jag gärna med färger, former, ljus och reflektion. Genom att harmonisera eller disharmonisera (beroende på vad jag vill uppnå) så försöker jag skapa flöden av färg form, ljus, reflektion i miljöerna. När jag binder ihop en station så tänker jag på hur jag ska knyta dessa saker samman.

Ett exempelpå hur jag binder samman en station för att göra det tydligare (!?)

Jag bygger en station i en liten ateljé där barnen utforskar olika material. Jag har tre olika fäger av silkespapper (bl.a. för dess genomskinlighet, ljudet det skapar, att riva och prassla med) , orange-ljusblått-silvergrått, sugrör (bla. för dess motstånd och dess böjlighet, för möjligheten att sammanfoga, att blåsa igenom) i samma färger samt små utstansade blommor i lite gällare färger (för pillandet, samlandet, plockandet, sorterandet). Materialet placeras på golvet med två mindre korgar att plocka i/ur samt ett litet korgfat att arrangera material på. Detta är materialet som barnen använder.

Nu för att binda samman stationen och för att använda mig av de komplement som finns till hands för att fördjupa så sänker jag nu taket med remsor av genomskinlig-ljusblåtonad plast. Jag hänger remsor från taket för att omhulda materialet och ge ytterligare en upplevese uppifrån. På väggarna ( stationen är placerat i ena delen av ett avlångt rum med en ingång  närmasst kortsidan på ena långsidan) i hörnet använder jag speglar på båda sidor för att reflektera materialet och också för att kunna se ut i rummet bakom samt se mot andra sidan av det avlånga rummet. Speglarna gör att materialet ser ut att fortsätta in i väggarna och ger rymd samt ger en möjlighet att se sig själv. För att ytterligare förstärka använder jag ljuset och med hjälp av spottar riktar jag det ner mot materialet. Ytterligare sätt att stärka och locka kan vara att tillsätta ljud, prolande vatten, fågelkvitter,  musik. Beroende på vad för stämning jag vill framkalla.

Jag fick frågan om hur mycket miljön ska vara styrd och tillrättalagd av vuxna och hur mycket barnen ska få planera och organisera sin egen miljö. Detta är en balansgång! Som vuxen känner du materialets möjligheter och hur man behöver värna det för att det ska ge så mycket möjligheter som möjligt till dig som uttryckare. Här ska vuxna guida barnen i att ta hand om materialet. I en miljö som är till för utforskande är saker och ting föränderliga men måste ha en utgångspunkt. Jag tror inte på att skapa från noll. Det måste finnas saker att inspireras från, det måste finnas möjligheter att utforska, det måste finnas material som lockar för att jag ska vilja sätta händerna däri. Det är här vi har vår uppgift som lärare att genom vår materialkännedom ge barnen verktyg att kommunicera genom. Sedan när miljön är etablerad, när barnen börjar äga den så kommer deras tankar, deras utforskande att synas i miljön och förstärkas av dem och pedagogerna tillsammans.