PEDAGOGISKA KULLERBYTTAN

11 aug. 2016

Bloggen har flyttat!

Du hittar nu Pedagogiska Kullerbyttan här:

kullerbyttanblog.wordpress.com

Välkommen!

6 feb. 2016

Jag hade en intressant liten dialog med en (nät)kollega som arbetar i skolan. Hen hade en del frustration över att se lärare som inte sköter sitt uppdrag. Hen menade att det faktiskt finns dåliga lärare men om en annan lärare skulle säga det så skulle det bli upprorsstämning och antagligen en ganska stor hatfest på nätet. När vi pratade om detta så lade jag in mitt inlägg Det är synd om de vuxna i tråden och min kollega läste. Det handlar om att vi behöver tänka på uppdraget så som det är formulerat och hur vi förhåller oss till det och i slutänden till skollagen som styr hela verksamheten. Det finns många "riktiga" lärare men kanske också många dåliga sådana.

Jag tror att många som arbetar både i förskolan och skolan inte tar sig tid att förstå tyngden i det vi gör (eller borde göra?) om dagarna. Jag har många gånger stött på både förskollärare och lärare som tycker att man kan ta beslut för undervisningen lite utifrån vad man själv tycker eller vad som är "sunt förnuft". Alltså göra lite som man själv vill. Om du inte tror mig så är det bara att gå med i en valfri facebook-grupp med förskola eller skolinnehåll så hittar du dem där.

Efter att ha läst mitt blogginlägg så påminde min kollega mig om det absurda i att det finns lärare i skolan som tycker att förskollärare inte är "riktiga" lärare fast många av dem förstår uppdraget mycket bättre än några av lärarna i skolan. Vi skrattade lite åt det. Sedan funderade jag lite på det. Den hierarkiska ordningen är att ju yngre barn du arbetar med desto lättare är det och desto mindre av en "riktig" lärare är du. Vi i förskolan är ganska vana vid att bli nedvärderade. Jag föreläste om detta på SETT-sthlm 2015 i föreläsningen Arbetar du i förskolan enbart för att du tycker om barn?. Där tog jag upp några av de ofta raljerade "sanningarna" om förskollärarna och förskolläraryrket.

"Alltså jag fattar inte hur du orkar! Jag beundrar dig verkligen , att du kan arbeta som förskollärare. Jag har barnkalas här hemma och typ efter en timme är jag heeeelt slut. "

Eller när förskollärare själva reducerar det viktiga med yrket till att det bästa med att arbeta i förskolan är att få en kram.

- Varför blev du förskollärare?- Jag tycker om att arbeta med barn.- Vad är det bästa med att vara förskollärare?- Det är när barnen kommer och kramar mig....

Den allmänna uppfattningen om att förskolans skulle vara ett barnkalas och ett kramkalas är vida spridd. När någon förskollärare pratar om det pedagogiska uppdraget, om vikten av proffessionalitet i yrket så blir de ofta avfärdade som krångliga, känslokalla eller liknande. Som att de inte finns en skillnad på en förskollärare och en förälder och som att vi i förskolan skulle kunna försöka ersätta föräldrarna den tid som barnen är på förskolan?

Så allt det här kan man ju som förskollärare bli galen på. Man kan fundera på varför det man gör inte värderas utefter den betydelse det har för barnen, för samhället, för framtiden. Man kan fundera på varför ingen ser det man gör och hur man någonsin ska kunna få andra att förstå att förskolläraryrket är en oerhörd viktig del av vårt samhälle. Eller så kan man fundera på barnen.

Jo, för det som allt detta egentligen grundar sig i är vårt samhälles sätt att se på barn. Som svaga, utsatta, okunniga, oförstående, själviska, känslostyrda, okoncentrerade, naiva, oförmögna att skapa mening och detta bara för att de inte har samma erfarenheter som vi har- de har andra. Det är också tillåtet att säga det om barn, att "barn är sådana". Grundproblemet ligger inte i hur vuxna som arbetar med barn värderas utan hur barnen värderas. Så länge barnen inte är viktigare än så, så länge det barn gör, tänker, känner, tycker, skapar inte tas på mer allvar kan heller ingen som tar det på allvar tas på allvar. Hängde ni med?

Oj oj oj, när vi nu kommer in på detta så började det verkligen bränna till. Vad nu? Ska vi vuxna behöva omvärdera vår syn på vilka som är i världens centrum? Ska vi behöva se på livet på andra sätt? Ja forskningen verkar ju säga det i alla fall. För nästan ett år sedan 2015-04-05 kom denna.

Forskare- Barn fungerar likadant som forskare

Vid Uppsala barn och baby-labb, som är en av världens ledande forskningsgrupper för forskning på riktigt små barns psykologi, har man gjort stora forskningsframsteg.

-Traditionellt har man sett barn, framförallt små barn, som styrda av reflexer, eller några som måste mogna till för att bli konverserbara och vuxna. Men här har skett en stor förändring, något av en revolution inom utvecklingspsykologi, säger Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi och föreståndare för Uppsala Barn- och Babylab.

Se vad Gustav och hans kollegor har kommit fram till och hur de har gått tillväga i Vetenskapens värld 3.32min in i programmet.

Vetenskapens värld- svt play

Då kan det ju nu lätt bli så att jag får en hel armada av människor som säger; Vi kan ju INTE behandla barn som vuxna- vad är det för trams?

Nej. Det kan vi inte. De har andra erfarenheter. Vi kan heller inte utgå från att alla vuxna har samma erfarenheter som vi själva har. När vuxna är galna, känslostyrda, själviska, okunniga, okoncentrerade, naiva, sårbara eller liknande så säger vi inte att alla vuxna är sådana. Eller att det är för att de är vuxna. Ni får ju allt lov att erkänna att sådana saker händer på daglig basis för att vi är människor helt enkelt. Däremot gillar vi gärna att säga att när vuxna uppvisar sådana beteenden så är de "barnsliga". Hm. Ja, jag hoppas ni förstår vart jag vill komma. Är det dags att vi inser att våra vuxna sätt att göra saker inte alltid är bäst och att vi kanske borde lyssna lite mer på människor runt omkring oss oavsett om de är små eller stora? Vi har olika roller här i världen, när vi möts i olika sammanhang. Några är lärare, andra poliser, vissa är konstnärer och andra är butiksbiträden. Utifrån detta sätt att organisera oss så har vi olika förväntningar på varandra när vi möts. Som lärare har vi ett stort och tng uppdrag men också otroliga möjligheter att skapa erfarenheter med människor av olika slag. I vår profession är det viktigt att tänka om vårt uppdrag och hur vi är som förebilder för någon som är en lärare. Vad ska lärare ha för inställning till livet? Jag dristar mig till att säga att en lärare som är yfiken på att lära mer kommer lyckas bättre i sitt uppdrag. Om vi går in i yrket med den inställningen kommer vi också att förstå att en "riktig" lärare kan vara av varierad ålder och storlek. En "riktigt" lärare är någon som delar med sig av sina erfarenheter men också är mycket noga med att lyssna till andras för världen är nog bara liiiite mer komplicerad än vi hittills trott, eller vad tror ni?

Läs om BARNMAKT-en metodbok om rätten till inflytande.

9 dec. 2015

#STAFETTJULKALENDERN Lucka nr 10 The Adaptable Mind

Hej svej då var det snart jul igen och för tredje året i rad (tror jag bestämt) är jag med i Martina Lundströms STAFETTJULKALENDER som samlar pedagogisk inspiration från pedagoger runt om i Sverige. Förut har det varit bara böcker men såklart har Martina utvecklat kalendern vidare och i år får man också dela filmklipp som har inspirerat. Därför ska jag dela ett filmklipp (som ibland tyvärr strular att visa på platta och telefon, men alltid funkar på datorn). Det heter The adapteble mind. Det inspirerar mig att se "the bigger picutre"´när det handlar om vad vi strävar efter med utbildning. Berätta gärna vad du fick för tankar! Ha en fin torsdag :)

27 aug. 2015

Sen jammar vi lite och provar oss fram- Simon Melin skriver musik med barnen

Simon Melin är förskollärare från Brunnsberga förskola som är en del av Västra Ramlösas Reggio Emilia-inspirerade förskolor. Han har på senare tid lagt upp ett flertal små musikfilmer på youtube där han gestaltat sånger som han skrivit tillsammans med barnen på förskolan. Texterna är berättelser om saker som händer med barn, spöken, mammor och sopbilar. De är brokiga, oväntade och rätt fram med finurliga melodier att Simon sen sjunger på skånska gör det inte sämre på något sätt. Det är på riktigt, gjort med barnen inte för dem. Jag blir galen ibland av alla barnsånger som reproducerar någon norm om hur barn vill ha sånger och någonstans där mitt i tappar bort hela grejen med att berätta en historia som engagerar. Simons små musikfilmer är gjorda med stopmotion och de känns som man kliver rakt in i barnens lek. Jag blev nyfiken på barnen och Simons musikskapande och frågade Simon om han kunde tänka sig att ställa upp på en intervju, och vet ni va? Det ville han.

Hur kom det sig att du började lägga ut små musikfilmer till dina och barnens låtar?
Efter att jag märkt hur kul barnen tycker att låtarna är så ville jag sprida musiken så fler kan ta del av den. Jag har också fått påtryckningar av min kollega Vera Rojas som tyckte att jag skulle sprida låtarna.

Hur går du till väga när du skriver musik med barnen?
Det är lite olika, men ofta utifrån någon idé från barnen om vad de vill sjunga om. Jag frågar vad som ska hända i låten och sen jammar vi lite och provar oss fram. Ibland skriver jag mer på låten hemma och spelar den sen med barnen. Nån gång vill ett barn sjunga om vad hen har på sig (Hello Kitty på strumpan), en annan gång sitter jag bara med gitarren i barngruppen och sjunger om vad alla gör i rummet. Då brukar barnen hitta på olika saker och se vad jag sjunger om kring just det dom gör. Sen kan det uppstå någon låt ur det, t.ex När barnen hoppar. De låtar som jag lagt ut hittills är med och inspirerade av barn i åldrarna 1-3.

Varför tycker du det är viktigt att skriva musik med barn?
Det finns många anledningar. Musik är ett fantastiskt språk som förenar människor. Musik skapar alltid en relation till våra känslor på olika sätt. Men framförallt tror jag att precis som med allt som vi utforskar och möter i förskolan finns det ett värde i att få erfarenheten att vi kan skapa mycket av det som finns i vår värld och att vi kan skapa tillsammans. Förståelsen av att musik inte bara finns utan att det vi som skapar den. Att kunna stödja barnen i tillgängligheten till detta språk känns härligt.

När använder ni låtarna i verksamheten och hur?
Hela tiden kan jag ju inte säga eftersom det händer mycket annat också, men när en ettåring tar en i handen och leder en till gitarren eller ett annat barn uttrycker att hen vill sjunga. När vi går på promenad, när vi samlas och sjunger vid olika tillfällen. Vid avslutningar på våren. Sen sitter jag gärna med gitarren och barnen tar instrument från väggarna och så jammar vi. Det är också härligt att se hur barnen skapar egna rörelser och tillägg till sångerna. Som i slutet på "När barnen hoppar" där morfar klipper deras frilla och barnen skriker Naeee.

Vad säger föräldrarna om ditt och barnens musikskrivande och hur gör ni dem medvetna om vad ni gör?
Föräldrarna har också efterfrågat en spridning av låtarna med text eftersom barnen sjunger på dem hemma. Så jag håller på att sätta ihop ett häfte med texterna och QR-kod till musikvideorna. I den dagliga kontakten med föräldrar berättar vi om musicerandet och det är en uppskattad del av verksamheten.

Hur har dina kollegor reagerat?
De tycker det är roligt och kommer också med input om vad som kan vara med i sångerna. Idén till "Vandralåten" kom från min kollega Vera som sa att vi måste ha en låt om när vi går på promenad och vi alltid säger "gå bakom min rumpa" och när man stannar, av någon anledning, och barnen inte har märkt det , går de alltid rätt in i rumpan på en eftersom de är precis i den höjden.

Vad önskar du ska hända med dina och barnens låtar och de små musikfilmerna?
Jag hoppas att låtarna sprids så att många barn kan få glädje av dem. Att det vi gör inspirerar kollegor runt om i landet att också skapa musik med barnen i förskolan och i skolan också för den delen. Sen hoppas jag att jag kan ge ut en barnskiva så småningom.

Som avslutning bjuder vi på barnen och Simons låt När barnen hoppar! Tack Simon för att du ville dela med dig!

21 aug. 2015

I allt ert planerande, ni glömmer inte bort barnen va?

I söndags kväll landade jag hemma klockan åtta och skramlade ur resväskor efter semestern med familjen för att få nån reda och därefter kunna lägga huvudet på kudden inför måndagens föreläsningen om Pedagogisk dokumentation i Partille Kulturum. Efter en lång semester skulle nu tankarna igång igen och huvudet skulle vara med på att känna in och gå i dialog med de pedagoger som skulle delta.

Solen sken från klarblå himmel när jag vaknade och styrde kosan mot Partille. Entrén var fylld med bubbel från pedagoger som väntade på att vi skulle sätta igång. Först möttes jag av tystnad i bänkraderna när jag bad pedagogerna dela med sig av det de diskuterat i bikuporna men snart, efter lite påtryckning, började de berätta och våra historier började flätas samman. Tillsammans vände och vred vi på arbetssättet och förhållningssättet pedagogisk dokumentation och hur vi arbetar med den tillsammans med barnen. Vi diskuterade och tänkte utifrån frågeställningar om bl.a. barnsyn, kunskapssyn, syn på lärande, etik och pedagogens roll.

När det gäller den pedagogiska dokumentationen finns det många fällor att gå i och diken att köra ned i. Den viktigaste saken att ha ögonen på tänker jag nog ändå är att det dokumentationsarbete som görs ska vara barnen till del på det sätt att de kan använda sig av dokumentationen på olika sätt och att den förändrar verksamheten runt dem utifrån det de tycker är intressant och viktigt. Det är lätt att låta dokumentationen bli vuxnas sak att det är vuxna som sitter och diskuterar och att barnen inte får vara med. Dokumentationen ska enligt Skolverket (2012) finnas bland barnen, i första hand användas tillsammans med barnen och kunna användas av barnen. Det är där fokus behöver vara. Hur används dokumentationen med barnen?

Vi diskuterade också vad som skapar mening i vår verksamhet och jag tryckte på att vi alltid måste ha barnens (och vårt egna) meningsskapande i fokus. Vi kan organisera, fördela, strukturera hur mycket som helst men om inte INNEHÅLLET är meningsfullt kommer verksamheten aldrig att engagera någon, varken barn eller vuxna. Material och miljö blir inte meningsfulla i sig, det är när barnens skapar mening utifrån det som intresserar dem som det blir meningsfullt. Förskolans verksamhet ska inte ha fokus på praktiskt organiserande. Visst en bra och väl fungerande organisation är viktig för alla men krutet kan inte läggas där. Jag tänker att vi lägger alldeles för mycket tid på att organisera praktiska saker medan vi lägger mycket mindre tid på det som är viktigt: vad barnen har med sig och vad de använder det till på förskolan och hur vi möter dem i det. Vi tror någonstans att vi vuxna har alla svaren i våra huvuden och innanför förskolans väggar och måste organisera det så bra som möjligt för att barnens ska "fatta grejen" när det egentligen är vi som borde "fatta grejen": att barnen har tusen tankar idéer, intressen och funderingar som bara väntar på att få komma fram. När frågar vi dem om det och på vilka sätt frågar vi dem? Är vi så upptagna med att organisera den perfekta verksamheten (enligt vem?) så vi glömmer bort barnen?

Under föreläsningen pratade vi också om att som pedagog ta ansvar för sig själv och för den verksamhet man befinner sig i, att följa uppdraget men också om att veta när man ska sätta stopp för sin egen del och kanske ha modet att välja något annat sammanhang för sig själv. Det är nämligen ingen rättighet att arbeta i förskolan, det är ett jobb med ett uppdrag som ska följas. Det kan vara svårt att hantera ibland när man känner att barngruppen är för stor eller resurserna för små, när kommunikationen med kollegor är dålig eller ledningen är otydlig. Jag förstår också de pedagoger som inte känner igen sig i det yrke och den yrkesroll de hade förväntat sig eller kanske hade haft förut. När det gäller de resurser vi har/får i förskolan så behöver vi rikta vår kraft för det åt rätt håll. Vi behöver prata med våra politiker, engagera oss på en nivå där det faktiskt kan göra skillnad, allt annat är slöseri med tid. Att prata om och ödsla energi på saker i fel forum, där vi inte kan påverka, gör oss nedstämda, omotiverade och antagligen slukar det den lilla energi vi har. Det handlar inte om att lotsas att "allt är bra" det handlar om att ta ansvar för vad man själv gör. Antigen gör man sitt jobb med de resurser man har för man anser att man kan det, eller så slutar man och förklarar varför. Det som inte är ok är att sluta göra sitt jobb fast ändå vara kvar.

Att arbeta som förskollärare är inte enkelt, inget lärarjobb är det. Att vara lärare innebär att man måste älska förändring, för kunskap och lärande förändrar en hela tiden och det förändrar omständigheterna runt en och ens barngrupp/elevgrupp. Man måste ha en trygg grund i sig själv för att kunna möta andra och våga lära tillsammans med dem. Jag må låta krass i det jag säger men jag tänker ett steg längre, jag tänker på barnen. Barnen har rätt till sin verksamhet.

En påbörjad dokumentationsvägg där barnen i början av terminen satte upp det som intresserade dem.

När ni nu har startat terminen och sätter igång med verksamheten så vänd nu fokus åt rätt håll. Låt barnen ta med sig sina erfarenheter och sina intressen till förskolan, knyt ihop det med det som intresserar er som pedagoger och vad som pågår i vårt samhälle. Skapa mening tillsammans och låt dokumentationen bära och synliggöra era idéer för varandra, barn och vuxna. Våga vara i osäkerheten av att ni inte idag vet vart era projekt kommer landa, var nyfikna på det och våga vara en lyssnande ledare. För ledare behöver ni vara, ni behöver leda för att skapa förutsättningar men lyssna noga så ni inte springer iväg med era tankar och glömmer barnen!

Allt om Kuben

Den 30 juni 2013 skrev jag ner tanken om Kuben för första gången på Kullerbyttan. Några veckor senare byggde vid en jag och min man. Ungefär samtidigt byggde Markus Bergenord och Erika Lewis en kub I Stockholm. Idag står det kuber och många förskolor runt om i Sverige. Vi visste inte om varandra då, att vi hade samma tanke nästan samtidigt. Det var först när jag hörde Markus föreläsa som jag fick höra om att de också byggt en kub men mer med fokus på digitalitet-projektion. Här kommer en samling av inlägg som alla berör kuben för er som vill ha vidare inspiration. Jag tänker att jag borde starta ett projekt på REturen med Kuben som utgångspunkt och dokumentera allt från början. Får fundera på det!

Först vill jag ge er som bygger kuber eller har kuber en utmaning. Kuben har blivit lite mer av en installation ån ett material i hur den har spridit sig över förskolorna i Sverige. Kan vi får barnen att äga Kuben på ett bättre sätt? Hur kan de omforma och inte bara ta dela av Kubens innehåll? Vad tänker ni? Skicka gärna mig dokumentation och tankar så publicerar jag här på bloggen!

Ha en härlig uppstart på era förskolor så hörs vi av!

På väg mot stora torget

Bygger Kuben

Kuben

Nu är Kub-inspirationen här

Kuben på två förskolor till

28 juni 2015

Omsorg och lärande- en polariserad debatt

Jag upplever att omsorg och lärande ofta blir polariserade i debatten om förskolans uppdrag. Omsorgen förknippas med dagisbenet och blir synonymt med att byta blöjor och snyta näsor. Lärande blir synonymt med att ha mattesamling och skriva bokstäver.

För mig handlar omsorg om att sörja för att vi tillsammans har det bra oavsett om det handlar om basala behov (som vi alla har, vuxna som barn) som att äta, sova och sköta sin hygien eller om det handlar om att låta barn förundras och förbryllas, uppleva inspirerande miljöer och känna sig värdefulla som deltager i verksamheten. För mig är det lika mycket omsorg i att duka upp en inspirerande och intressant upplevelse för barnen genom material och miljö eller att ta tillvara de erfarenheter barnen har med sig som det är att se till att de får uppleva goda måltider eller får respektfull och tillitsfull hjälp med blöjor eller nästorkning. Om vi tror att vi kan skilja omsorg och lärande åt eller tror att det ena har företräde åt det andra så tror jag vi missar mycket och framför allt berövar barnen på det de har rätt till.

Jag har stött på lärare som valt att arbeta med äldre barn/elever för att de vill slippa omsorgsbiten och jag tänker att det är de lärarna som kommer misslyckas med sitt uppdrag. Om man tror att barn/elever som slutat med blöja eller som klarar att bedöma när de ska gå på toaletten inte skulle vara i behov av omsorg så är man galet fel ute. Alla människor oavsett ålder behöver omsorg. I omsorg ingår det att vara intresserad av den andra, att sörja för att den mår bra med det den har med sig i livet. Det kommer ingen lärare undan.

Lärandeperspektivet i förskolan, blir för mig att se och fundera kring det barnen gör i sina lekar och sitt utforskande och utmana dem vidare i det. Att, som Sara Hvit ger som exempel i sin avhandling Små barns tecken och meningsskapanden, se på barn som t.ex. bygger långa tåg med stolar och erbjuda dem flera stolar av olika slag, eller att ge barn som verkar tycka om bokstaven O en hel hög av O:n för att låta dem "hålla på" ännu mera med det som intresserar dem och ge dem möjligheter att utforska skillnader och likheter.

Många forskare intresserar sig för och har forskat på de allra yngstas lärande och det synliggörs på helt andra sätt än det som jag uppfattar att många förskollärare tror. Om vi backar och tänker att de yngsta inte behöver lärande eller att de äldsta inte behöver omsorg så ser vi inte vad som faktiskt händer med/hos barnen.

Efter att jag lade texten i FB-gruppen Förskolan.se gjordes detta mycket viktiga tillägg:

"Det behövs ingen värdering av när det behövs mer eller mindre omsorg, det behövs människor som lyssnar in andra människor och känner av vad man själv kan bidra med i det mötet."

Simon Melin

Hur kan vi tillsammans börja förstå omsorg och lärande ur de perspektiv som läroplanen refererar till och undersöka dessa i våra verksamheter för att ge barnen det de har rätt till?

29 maj 2015

Återbruk som kreativ kraft av Nina Odegard

"Den här boken tillägnas magin. Och alla människor som lever i den och med den. Och alla material som förtrollar och förhäxar, skapar och förgyller förskolevardagen. "

Nina Odegard 2015

Det var rena julafton här hemma när jag för ett par veckor sedan fick paketet med Nina Odegards nya bok Återbruk -som kreativ kraft. Jag hade hört om den sen en tid och visste att jag skulle få möjlighet att förhandsläsa den. Jag har väntat och väntat och mina förväntningar har växt i takt med väntan. Att boken kom nästan precis samtidigt som jag och min kollega Anna tillsammans med barn, elever, pedagoger, lärare och ledning för Norra Hisingens utbildningsektor öppnade vårt Kreativa återvinningscenter- REturen, gjorde att jag inte hade möjlighet att börja läsa fast det enda jag ville var att kasta mig över boken. Nu nån vecka senare och med en kraftig förkylning som gjorde mig sängliggande så är boken läst. När jag fick boken var den "bara" vita sidor som var hopsatta och den hade inget omslag. Nu ser den ut som här under! Vacker som en dag och bara att se de gör att det kliar i fingrarna av att få plocka upp den och plöja igenom den. Lite samma känsla som vi önskar att barnen ska få i mötet med återbruksmaterialet. Men utsidan är utsidan, låt oss gå på insidan!

Nina Odegard är förskollärare och förskolechef och hon forskar om estetiskt utforskande av återbruksmaterial i ljuset av materialitet vid högskolan i Oslo och Akershus. Hennes bok utgår ifrån hennes masteruppsats och har det genomgående temat: barns möten med återbruksmaterial och om hur dessa material främjar kreativitet och allas lika värde. Nina skriver med glöd och hennes kärlek till återbruksmaterialet och de kreativa processer som skapas mellan barnen och materialet lyser igenom på varje blad. Hon beskriver också pedagogernas tankevändor, motstånd och upptäckande i arbetet med att förändra och fördjupa barnens möjligheter tillsammans med återbruksmaterial. Hennes ord känns med en gång betydelsefulla och hon för en personlig dialog med läsaren där hon väver samman terori med exempel ur dokumentation från verksamheten och erfarenheter som hon kallar självbiografi där vi bl.a. får möta två konstnärer i sitt arbete med återbruksmaterial. Annika Claesdotters översättning är välgjord och varsam i att möta det då och då nästa poetiska språk som Nina för denna dialog på.

Boken är full med spännande möten som jag som läsare får ta del av. Det är nästa svårt att sammanfatta. Nina väver ihop en komplex väv av de möjligheter och dilemman hon erfarit tillsammans med återbruksmaterialen, barn, pedagoger och konstnärer. Jag vill dock börja med ett projekt som inspirerar mig och landar mycket i de tankar jag har nu när REturen precis startat sin verksamhet. I mötet med projektet, som så småningom får namnet Mönstersmonstret, får vi möta arbetet med ett gigantisk mandalainspirerat monster av återbruksmaterial som läggs ut på ett golv. Projektet är ett samarbete mellan konstnären Mona Nordaas, fem förskolor, Skagerack energi och Kreativt gjenbrukscenter. Med hjälp av mängder av olika typer av återbruksmaterial i stora mängde får flera barn/barngrupper bygga på detta jättelika mönstermonster under en längre tid. Jag fascineras över arbetet och förgängligheten i det som växer fram. Den förgängligheten visar en stor tilltro till barnen och de vuxna, deras tillit till varandra och den gemenskap de bygger i ett sådant projekt. Förgängligheten symboliserar för mig det faktum att vi ständigt är i rörelse, i påbyggnad och att stunden, nuet i all sin komplexitet är vår enda verklighet. Den tanken tilltalar mig väldigt.

Jag läser och smakar på Ninas ord och jag känner tacksamhet för att någon beskriver barns pågående utforskande på dessa sätt, att respekten finns att se närmare och att förstå djupare om det som pågår. Nina låter mig dock inte vila i att tycka att allt blir guld och gröna skogar bara för att vi byter ut materialet på våra förskolor, eller att vi vuxna verkligen kan förstå vad det är barnen gör. Hon problematiserar detta genom att lyfta erfarenheter som visar att återbruksmaterial också påverkas, sorteras och erbjuds beroende på våra normer och att även valen som barnen gör kan vara normerande. Flickor väljer de små materialen som är glittriga och vackra medan pojkar väljer material som är grova, stora och tunga. Nina lyfter också aspekterna i att när barn konstruerar så är vi vuxna snabba med att kategorisera och bestämma eller efterfråga vad konstruktionerna föreställer. Nina ger oss möjligheter att utforska våra egna föreställningar med hjälp av filosofen Michel Foucaults teorier om diskurser och heterotopi. Viktiga och värdefulla ingångar för hur vi skapar kontexter utifrån våra erfarenheter och vårt handlande.

bild från REturen Norra Hisingen/Göteborg -Pappersateljé

Boken är indelad i tre olika delar; Del 1- Drivkraft och inspiration- miljö och kreativa möjligheter, Del 2- Inbjudan till tänkande -återbruksmaterialsom kreativ kraft, Del 3- inspiration och invitaiton till handling. Den är full med bilder på återbruksmaterial och barn som utforskar dessa på olika sätt. Tanken är att man som läsare ska kunna välja och slå i boken beroende på vad man är intresserad av, men tro mig, den funkar lika bra att sträckläsa!

Nina tar mot slutet av boken upp dilemman i att arbeta med limpistol och sammanfoga material som då inte kan återanvändas eller kanske blir svåra att sortera när de ska återvinnas. Hon försöker hitta lösningar på detta då hon ser ett värde i att barnen kan konstruera hållbara saker med hjälp av limpistolen. Nina funderar kring möjligheten att erbjuda barnen material av samma typ för att inte blanda material men hon inser också att hon här stoppar den kreativitet som barnen har möjlighet att utforska. Situationer som denna kommer alltid uppkomma, i mötet med återbruksmaterial, som i andra situationer där erfarenheter och förförståelse kommer stå i vägen för barnens handlingsutrymme. Hemligheten här, tänker jag är att vara nyfiken och intresserad av det som påverkar oss och förlåtande mot oss själva i våra begränsningar. Vi som alla andra är inlindade i detta trassel av föreställning och erfarenhet, att tro att vi kan handla utanför det är en illusion. Synliggörandet av våra föreställningar är ett första steg och i mötet med barnen och varandra kommer vi snart börja förstå hur komplex vår verklighet är.

Bilder från REturen Norra Hisingen/Göteborg

Jag har många gånger i mötet mellan pedagoger och återbruksmaterial fått erfara att pedagogerna gärna vill skapa något av materialet, att de ser en potential i vad det kan bli, att de får en idé av vad det kan göra med det tillsammans med barnen. Det som man går miste om då, om man inte presenterar materialet förutsättningslöst (vilket man inte kan, men kan försöka med), är att man redan har bestämt vad det ska/kan bli för barnen. Är det en lång historia av pysseltradition som gör att vi tänker att vi måste hitta på vad materialen kan bli och på så sätt kontrollera barnens användande av dem? Ett rör kan vi bygga trummor av, ett toarulle kan bli en ängel osv. Det finns också de som bara har erfarenhet av att barn måste ha förlagor för att kunna hitta användningsområden, vilket Nina med sin bok flera gånger visar att det nog mer är en vuxen föreställning och ett behov av att kontrollera barnens görande. Nina lyfter det betydelsefulla med kreativt kaos. Hur arbetar vi vuxna med att begränsa och sortera och hur mycket får barnen påverka hur materialen få användas? I mötet med återbruksmaterialen, som i sig kan ses som skräp, visar Nina också hur de behöver presenteras för att få ett värde för barnen, för att möjliggöra upptäckandet av materialets potential. Samtidigt ska det finnas möjligheter att skapa sin egen ordning. Här finns mycket att tänka på och arbeta med. Nina är medveten om det och gör oss också medvetna.

Jag är så glad för att denna bok har kommit till. Jag vill rikta ett stort tack till Nina Odegard för att hon lyfter och synliggör dessa tankar och erfarenheter som vi är många som har erfarit i arbetet med återbruksmaterial på förskolan. Boken kommer ge ett viktigt perspektiv på hur vi ser på material och hur vi använder den kreativa kraft som återbruksmaterial kan ge. Jag ser fram emot vidare forskning och i förlängningen hur arbetet med både hållbarhet och kreativitet kan få växa på våra förskolor och i förlängningen även i vårt samhälle.

Efter en resa genom teori och praktik med återbruksmaterial som röd tråd lämnar Nina mig i att återigen landa i "det beror på". Hennes långa erfarenhet av arbetet med återbruksmaterial lämnar inga färdiga svar utan snarare visar den oss hur kraften hos nyfikenheten på vad som kan uppstå måste leda oss i vårt utforskande. Med en ständigt hunger efter den där magin som uppstår i nuet, i möten mellan barnen och materialet, i möjligheterna i att erfara och uppleva låter Återbruk som kreativ kraft mig återupptäcka vikten av mångfald i både material och tanke. Och vilka möjligheter det kan bli!

Mer intresserad? Kom med i FB-gruppen för boken https://www.facebook.com/groups/672503632880894/

27 apr. 2015

Mitt andra ord från SETT2015 är RELEVANS #SETTlaggad

Jag sitter på tåget idag och läser på sociala medier och funderar lite på mitt nästa inlägg här på Kullerbyttan. Jag vill skriva om mitt andra ord från SETT-mässan- RELEVANS. Jag vill skriva om hur viktigt det är för barnen/eleverna, ja för människan i stort att känna att det som man gör i sitt liv sig är relevant för en. Det kan ju låta flummigt och naivt men jag vill att ni funderar på vad som verkligen betyder något i livet. Det har jag gjort mycket det senaste.

Jag tänker på skolplikten, den varar i nio år, snart kanske i tio (ev obligatorisk förskoleklass) och eftersom de flesta ungdomar också behöver gymnasial utbildning i vårt land, för att överhuvud taget komma in på arbetsmarknaden, så får vi lägga till tre år till. Jag funderar vad vi gör med våra barn/elever under denna tid på tretton år. Tretton år av livet, i utbildningssystemet, inte frivilligt utan av plikt. Vad gör du på tretton år? Fundera lite på det så återkommer jag till detta längre fram.

När jag kikar på lite inspiration till mitt inlägg så kollar jag först twitterflödet och hittar Omvärldsbloggens (Stefan Pålsson för Skolverket) mycket intressanta inlägg om Finlands nya läroplan. Finland och deras utbildningssystem, som är varje lands utbildningsministers våta dröm om ordning och reda och PISA-resultat to die for, de plockar nu fram sin nya läroplan. Jan Björklund pekade med hela handen mot Finland och deras kunskapsskola. Hela tiden fick vi lärare i Sverige veta att i Finland där låg man i framkant, där fanns det ambition hos lärarna och eleverna. I Finland där hade man svaren på hur ett lyckat utbildningssystem skulle se ut. Jag undrar vad Jan Björklund tänker nu, nu när Finland tar fram en läroplan som lägger tyngden på helt andra grejer. De tar avstamp i EU sju nyckelkompetenser och utvecklar en läroplan som Omvärldsbloggen beskriver så här;

LP 2016 baseras på fyra kärnfrågor:

1. Pedagogisk förnyelse. Tidigare läroplaner har främst tagit upp vad eleverna ska lära sig. Nu är det istället frågorna om hur det ska gå till och var det ska äga rum som står i centrum. Värdegrunden, skolans verksamhetskultur samt synen på lärande, kompetenser, lärmiljöer, arbetssätt, handledning och bedömning är avgörande.

2. Utbildningen ska skapa en sammanhängande helhet. Ämnesöverskridande och mångsidiga kompetenser blir allt viktigare. Eleverna ska utveckla en djupare förståelse för hur olika fenomen i natur och samhälle hänger ihop och vilka helheter som de bildar.
Genom att kombinera olika vetenskapsgrenars och ämnens perspektiv, kan eleverna koppla samman och förena det som de lär sig i de olika ämnen och i olika årskurser. Tanken är att det ska bli lättare att se mening och sammanhang och att förstå undervisningens värde för dem själva, deras framtid och för lokalsamhällets, nationens och det globala samhällets fortsatta utveckling.

3. Skolans verksamhetskultur ska förändras. Det är viktigt att lärarnas arbete blir mer process- och samarbetsinriktat, med fokus på kunskapsdelning samt pedagogiska diskussioner och reflektioner kring det dagliga arbetet. Skolan ska vara en professionell lärande organisation, baserad på värdegrundens principer om allas lika värde, om delaktighet och demokrati, som hjälper alla barn och ungdomar att utvecklas till etiskt ansvariga världsmedborgare som kan hantera ett hållbart, föränderligt samhälle och ett livslångt lärande. Det gäller att skapa en välmående skola med nyfikna elever.

4. Läroplanen ska fungera som ett arbetsredskap. Tidigare har läroplanen förnyats ungefär vart tionde år, men det går inte längre när vi lever i ett samhälle som präglas av både snabba och genomgripande förändringar. Därför är det viktigt att läroplanen och dess tillämpning ständigt utvecklas, såväl på det nationella som det lokala planet.

Det övergripande målet med LP 2016 är att utveckla elevernas mångsidiga kompetens, så att de kan hantera dagens och morgondagens komplexa samhälle. Denna mångsidiga kompetens delas upp i sju delkompetenser:

Förmågan att tänka och att lära sig – på egen hand och tillsammans med andra

Kulturell och kommunikativ kompetens i en värld som präglas av kulturell och språklig mångfald

Vardagskompetens – en förståelse av hur samhället och teknikutvecklingen ser ut och fungerar och en förståelse av värdet av hälsa, trygghet och goda mellanmänskliga relationer i det dagliga livet

Multilitteracitet – det vidgade språk/text-begreppet

Digital kompetens – både en viktig kompetens i sig själv och som en del av multilitteraciteten

Arbetslivskompetens och entreprenörskap

Förmågan att delta, påverka och bidra till en hållbar framtid

Läs hela inlägget om Finlands nya läroplan på Omvärldsbloggen.

När jag läser detta förbluffas jag över Finlands ambition att kliva in och på riktigt göra skolan till en del av samhället. Att de med hela världens utbildningsögon på sig vågar ta stora kliv mot mycket av det som våra utbildningspolitiker har kallat flumskola. En skola med relevans för eleverna, en skola för ett föränderligt samhälle. En skola som sätter huret i centrum istället för vadet. Hur lär vi oss? Det slår mig också hur de i framtagandet av läroplanen har gjort det till en kollektiv, långsam process där människor från flera områden har fått inblick och påverkan.

"Utvecklingsarbetet har pågått i två och ett halvt år, och såväl allmänhet som skolhuvudmän och intresseorganisationer har haft möjlighet att delta och att göra sina röster hörda. Det är första gången som en läroplan utvecklats på det här sättet....."

ur Omvärldsbloggen

Jag ser fram emot Sveriges och resten av Europa (världens) reaktioner på Finlands nya läroplan och jag ser fram emot att se vad den gör med arbetet i Finlands skolor. Det är ingen lätt match att arbeta med dessa ambitioner men Finland har tagit beslut om att de ska göra det. I vårt utbildningssystem finns, som jag ser det, en övertro på att kunna mäta kvalitet. Det är svårt att mäta mjuka värden, hur unga på sikt tillgodogör sig utbildning, det tar tid och hur kan man utröna vad som gett effekt? En sådan studie skulle ta 20-30 år för att se långsiktiga effekter och då hade redan samhället hunnit förändrats otaliga gånger under tiden. En riktning som den som Finland nu tar kräver tillit till att lärarna arbetar tillsammans med varandra och med eleverna och att man hittar metoder som är mer beständiga över tid för det livslånga lärandet. Frågan är vad som är det? Utbildning är ingen lätt nöt att knäcka, särkilt inte en utbildning som varar i tretton år. Hur använder man den tiden på klokast möjliga sätt? Jag undrar om vi någonsin kommer komma fram till det.

När jag återvänder till mina upplevelser på SETT så summerar jag de föreläsande lärarnas fokus på att göra innehållet i utbildningen relevant för barnen/eleverna- att som lärare kunna se innehållet i strävans/kunskapsmålen och applicera dem på det som är aktuellt för barnen/eleverna och för samhället de befinner sig i. Jag tror att om vi ska lyckas att göra innehållet relevant för barnen så handlar det om att ur det de intresserar sig för och det som är aktuellt i deras omvärld lyckas göra förskola/skola med målen som ram.

7-åringen kämpat med avkodningen. Släcker lampan. Vänder sig om, tittar mig i ögonen: -Mamma, varför har man ett liv?
— Marie Nyberg (@marienyberg) April 26, 2015

Tweeten här ovan låg också i mitt flöde på Twitter och något inom mig brister när jag läser den. Jag tänker att om saker är relevanta för en så kan man också hantera uppförsbackar och svårigheter eftersom man ser varför man behöver kämpa med vissa saker. Det kan vara roligt och intressant att ta sig an utmaningarna när man litar på sin egen förmåga och vilar i att misstag är ett sätt att lära sig mer. Någonstans måste ändå barns och ungas frågor, funderingar, intressen- livsvärldar vara en grund för att hitta dessa utmaningar och göra utbildningen till en del av livet som värdesätts och önskas av de som genomgår den. Jag läste Karin Brånebäcks inlägg idag: Flumkateder, ett inlägg om polariseringen och maktkampen om innehållet i utbildningen samtidigt som barnen står där mitt i. Karin påminner oss om att eleven måste vara i centrum. Just nu känns det som att kunskapen är det.

Jag brukar fundera på det där med tid. Hur viktigt det är med att ta vara på sin tid. Det slog mig särskilt hårt när vi förlorade vårt barn. Jag tänker mycket på att det som vi gör av vår tid borde vara viktigt. Återvänder ännu en gång till Morgan Andersons föreläsning på SETT och ytterligare en slide som satte spår i mig; Skolan suger! Ja, för många är skolan inte det de först hade valt att göra om de fick fria tyglar. Tänker på barnen i förskolan och eleverna i skolan, de väljer inte att vara där det är andra som väljer det åt dem, de väljer inte sina lärare, de grupper av barn/elever som de går i osv. För deras skulle måste det vi gör i förskolan/skolan vara relevant och intressant och värdefullt för dem inte bara om fem, tio år utan nu. Det vi gör i förskolan/skolan behöver också sätta spår i dem som hjälper dem att leva i vårt samhälle, skapar framtidstro och hopp om en bättre värld. Framförallt behöver vi få dem att inse att det är de som bygger det samhället, att det är de som har möjligheterna och kraften och att de behöver agera på den. Finland har tagit stora steg mot detta när är det vår tur att tydliggöra?

Education is what remains after one has forgotten everything he learned in school. The aim must be the training...
— Albert Einstein (@DailyAEinstein) April 26, 2015