Mitt andra ord från SETT2015 är RELEVANS #SETTlaggad

Jag sitter på tåget idag och läser på sociala medier och funderar lite på mitt nästa inlägg här på Kullerbyttan. Jag vill skriva om mitt andra ord från SETT-mässan- RELEVANS. Jag vill skriva om hur viktigt det är för barnen/eleverna, ja för människan i stort att känna att det som man gör i sitt liv sig är relevant för en. Det kan ju låta flummigt och naivt men jag vill att ni funderar på vad som verkligen betyder något i livet. Det har jag gjort mycket det senaste.

Jag tänker på skolplikten, den varar i nio år, snart kanske i tio (ev obligatorisk förskoleklass) och eftersom de flesta ungdomar också behöver gymnasial utbildning i vårt land, för att överhuvud taget komma in på arbetsmarknaden, så får vi lägga till tre år till. Jag funderar vad vi gör med våra barn/elever under denna tid på tretton år. Tretton år av livet, i utbildningssystemet, inte frivilligt utan av plikt. Vad gör du på tretton år? Fundera lite på det så återkommer jag till detta längre fram.

När jag kikar på lite inspiration till mitt inlägg så kollar jag först twitterflödet och hittar Omvärldsbloggens (Stefan Pålsson för Skolverket) mycket intressanta inlägg om Finlands nya läroplan. Finland och deras utbildningssystem, som är varje lands utbildningsministers våta dröm om ordning och reda och PISA-resultat to die for, de plockar nu fram sin nya läroplan. Jan Björklund pekade med hela handen mot Finland och deras kunskapsskola. Hela tiden fick vi lärare i Sverige veta att i Finland där låg man i framkant, där fanns det ambition hos lärarna och eleverna. I Finland där hade man svaren på hur ett lyckat utbildningssystem skulle se ut. Jag undrar vad Jan Björklund tänker nu, nu när Finland tar fram en läroplan som lägger tyngden på helt andra grejer. De tar avstamp i EU sju nyckelkompetenser och utvecklar en läroplan som Omvärldsbloggen beskriver så här;

LP 2016 baseras på fyra kärnfrågor: 

1. Pedagogisk förnyelse. Tidigare läroplaner har främst tagit upp vad eleverna ska lära sig. Nu är det istället frågorna om hur det ska gå till och var det ska äga rum som står i centrum. Värdegrunden, skolans verksamhetskultur samt synen på lärande, kompetenser, lärmiljöer, arbetssätt, handledning och bedömning är avgörande. 

2. Utbildningen ska skapa en sammanhängande helhet. Ämnesöverskridande och mångsidiga kompetenser blir allt viktigare. Eleverna ska utveckla en djupare förståelse för hur olika fenomen i natur och samhälle hänger ihop och vilka helheter som de bildar.
Genom att kombinera olika vetenskapsgrenars och ämnens perspektiv, kan eleverna koppla samman och förena det som de lär sig i de olika ämnen och i olika årskurser. Tanken är att det ska bli lättare att se mening och sammanhang och att förstå undervisningens värde för dem själva, deras framtid och för lokalsamhällets, nationens och det globala samhällets fortsatta utveckling. 

3. Skolans verksamhetskultur ska förändras. Det är viktigt att lärarnas arbete blir mer process- och samarbetsinriktat, med fokus på kunskapsdelning samt pedagogiska diskussioner och reflektioner kring det dagliga arbetet. Skolan ska vara en professionell lärande organisation, baserad på värdegrundens principer om allas lika värde, om delaktighet och demokrati, som hjälper alla barn och ungdomar att utvecklas till etiskt ansvariga världsmedborgare som kan hantera ett hållbart, föränderligt samhälle och ett livslångt lärande. Det gäller att skapa en välmående skola med nyfikna elever. 

4. Läroplanen ska fungera som ett arbetsredskap. Tidigare har läroplanen förnyats ungefär vart tionde år, men det går inte längre när vi lever i ett samhälle som präglas av både snabba och genomgripande förändringar. Därför är det viktigt att läroplanen och dess tillämpning ständigt utvecklas, såväl på det nationella som det lokala planet.

Det övergripande målet med LP 2016 är att utveckla elevernas mångsidiga kompetens, så att de kan hantera dagens och morgondagens komplexa samhälle. Denna mångsidiga kompetens delas upp i sju delkompetenser:

1. Förmågan att tänka och att lära sig – på egen hand och tillsammans med andra
2. Kulturell och kommunikativ kompetens i en värld som präglas av kulturell och språklig mångfald
3. Vardagskompetens – en förståelse av hur samhället och teknikutvecklingen ser ut och fungerar och en förståelse av värdet av hälsa, trygghet och goda mellanmänskliga relationer i det dagliga livet
4. Multilitteracitet – det vidgade språk/text-begreppet
5. Digital kompetens – både en viktig kompetens i sig själv och som en del av multilitteraciteten
6. Arbetslivskompetens och entreprenörskap
7. Förmågan att delta, påverka och bidra till en hållbar framtid

Läs hela inlägget om Finlands nya läroplan på Omvärldsbloggen.

När jag läser detta förbluffas jag över Finlands ambition att kliva in och på riktigt göra skolan till en del av samhället. Att de med hela världens utbildningsögon på sig vågar ta stora kliv mot mycket av det som våra utbildningspolitiker har kallat flumskola. En skola med relevans för eleverna, en skola för ett föränderligt samhälle. En skola som sätter huret i centrum istället för vadet. Hur lär vi oss? Det slår mig också hur de i framtagandet av läroplanen har gjort det till en kollektiv, långsam process där människor från flera områden har fått inblick och påverkan.

"Utvecklingsarbetet har pågått i två och ett halvt år, och såväl allmänhet som skolhuvudmän och intresseorganisationer har haft möjlighet att delta och att göra sina röster hörda. Det är första gången som en läroplan utvecklats på det här sättet....."

ur Omvärldsbloggen 

Jag ser fram emot Sveriges och resten av Europa (världens) reaktioner på Finlands nya läroplan och jag ser fram emot att se vad den gör med arbetet i Finlands skolor. Det är ingen lätt match att arbeta med dessa ambitioner men Finland har tagit beslut om att de ska göra det. I vårt utbildningssystem finns, som jag ser det, en övertro på att kunna mäta kvalitet. Det är svårt att mäta mjuka värden, hur unga på sikt tillgodogör sig utbildning, det tar tid och hur kan man utröna vad som gett effekt? En sådan studie skulle ta 20-30 år för att se långsiktiga effekter och då hade redan samhället hunnit förändrats otaliga gånger under tiden. En riktning som den som Finland nu tar kräver tillit till att lärarna arbetar tillsammans med varandra och med eleverna och att man hittar metoder som är mer beständiga över tid för det livslånga lärandet. Frågan är vad som är det? Utbildning är ingen lätt nöt att knäcka, särkilt inte en utbildning som varar i tretton år. Hur använder man den tiden på klokast möjliga sätt? Jag undrar om vi någonsin kommer komma fram till det.

När jag återvänder till mina upplevelser på SETT så summerar jag de föreläsande lärarnas fokus på att göra innehållet i utbildningen relevant för barnen/eleverna- att som lärare kunna se innehållet i strävans/kunskapsmålen och applicera dem på det som är aktuellt för barnen/eleverna och för samhället de befinner sig i. Jag tror att om vi ska lyckas att göra innehållet relevant för barnen så handlar det om att ur det de intresserar sig för och det som är aktuellt i deras omvärld lyckas göra förskola/skola med målen som ram.

7-åringen kämpat med avkodningen. Släcker lampan. Vänder sig om, tittar mig i ögonen: -Mamma, varför har man ett liv?
— Marie Nyberg (@marienyberg) April 26, 2015

Tweeten här ovan låg också i mitt flöde på Twitter och något inom mig brister när jag läser den. Jag tänker att om saker är relevanta för en så kan man också hantera uppförsbackar och svårigheter eftersom man ser varför man behöver kämpa med vissa saker. Det kan vara roligt och intressant att ta sig an utmaningarna när man litar på sin egen förmåga och vilar i att misstag är ett sätt att lära sig mer. Någonstans måste ändå barns och ungas frågor, funderingar, intressen- livsvärldar vara en grund för att hitta dessa utmaningar och göra utbildningen till en del av livet som värdesätts och önskas av de som genomgår den. Jag läste Karin Brånebäcks inlägg idag: Flumkateder, ett inlägg om polariseringen och maktkampen om innehållet i utbildningen samtidigt som barnen står där mitt i. Karin påminner oss om att eleven måste vara i centrum. Just nu känns det som att kunskapen är det.

Jag brukar fundera på det där med tid. Hur viktigt det är med att ta vara på sin tid. Det slog mig särskilt hårt när vi förlorade vårt barn. Jag tänker mycket på att det som vi gör av vår tid borde vara viktigt. Återvänder ännu en gång till Morgan Andersons föreläsning på SETT och ytterligare en slide som satte spår i mig; Skolan suger! Ja, för många är skolan inte det de först hade valt att göra om de fick fria tyglar. Tänker på barnen i förskolan och eleverna i skolan, de väljer inte att vara där det är andra som väljer det åt dem, de väljer inte sina lärare, de grupper av barn/elever som de går i osv. För deras skulle måste det vi gör i förskolan/skolan vara relevant och intressant och värdefullt för dem inte bara om fem, tio år utan nu. Det vi gör i förskolan/skolan behöver också sätta spår i dem som hjälper dem att leva i vårt samhälle, skapar framtidstro och hopp om en bättre värld. Framförallt behöver vi få dem att inse att det är de som bygger det samhället, att det är de som har möjligheterna och kraften och att de behöver agera på den. Finland har tagit stora steg mot detta när är det vår tur att tydliggöra?

Education is what remains after one has forgotten everything he learned in school. The aim must be the training...
— Albert Einstein (@DailyAEinstein) April 26, 2015

SETT2015 i bilder #SETTlaggad

Klara Dolk

Förskolan Syrenen

Jacob Möllstam och Frida Monsén i studion TänkTanken hos Lärarförbundet

André Pops leder samtal om Nätetik för lärare med bl.a. Jacob Möllstam och Elza Dunkels

Christian Eidevald

Erika Kyrk Seger, Martina Lundström, Maria Samrell och Markus Bergenord på Lärarförlagets mingel onsdag kväll. 

Taggad på SETT :)

Bild av Max Entin när vi satt i Loungen och hängde

Två ord sammanfattar SETT2015 för mig det första är RELATION #SETTlaggad

Oj oj oj. Vilka dagar jag har haft. Fulla med kollegial kraft för hela vårt utbildningssystem. Fulla med lärare som delar med sig och med barn och elevers meningsskapande och med kärlek till världens bästa yrke. 

Föreläsningssalarna har varit fullknôkade, som vi säger i Göteborg, och besökarna har sprungit emellan för att hinna lyssna på alla lärare som delar med sig av sina erfarenheter, sin kraft och sitt mod om att våga tro på varenda unge och våga göra skillnad varje dag. 

Jag har lyssnat på många kloka människor under dessa dagar och för att kort göra en första summering av de erfarenheter jag har fått så är det just så som Morgan Andersson (Majjen Morgan) sa under sin föreläsning, "F#ck you Facebook, F#ck you very much", när han precis skulle byta till nästa slide sa han något i stil med; Nu ska jag gå lite långt här med nästa slide. Jag funderade på om jag kunde säga detta och jag har bestämt att man väl får provocera lite....så här kommer det. 

På sliden stod det en enda sak: 

Ungdomar är också människor! 

I alla föreläsningar jag har hört under SETT2015 har alla föreläsare pratat om hur vi som lärare intresserar oss för våra barn/elevers världar, vad barnen/eleverna är engagerade i och hur vi kan använda det för att göra förskola/skola av. Detta tog jag också upp fast gällande de allra yngsta. När ska det som de yngsta barnen gör får lov att vara viktigt och inte bara gulligt. När ska de yngsta bli tagna på allvar? 

Morgan sa att han hört lärare säga, Jag bryr mig inte om vad eleverna tycker om mig. Helt fel enligt honom. Vi måste bry oss om ifall barnen/eleverna har tillit och förtroende för oss, det är det enda sättet som vi kan komma nära deras liv och deras lärande. Finns det inte relation kan det heller inte finnas lärande och växande. Att gå in i ett lärande är att släppa något man vet för att byta ut/bygga på det mot något annat. Det är att förändras och att ta steget ut i det okända. Den är relationen den handlar inte om att vara extraföräldrar eller kompisar den handlar om att vara lärare. Om att fokusera på vad som är vårt uppdrag och att göra det förståeligt för barnen/eleverna. Jag hade turen att fortsätta denna diskussion tillsammans med Morgan efteråt och vi pratade om kontinuitet, att få lov att följa de barn/elever man har i flera år, vad det gör för relationerna och vad det gör för det lärande som vi eftersträvar. När relationerna får lov att växa sig starka med hjälp av kontinuitet gör det att vi kommer djupare i förståelsen för varandra och varandras roller. Vi behöver då inte börja om varje gång utan kan fortsätta och fördjupa och koppla ihop våra gemensamma erfarenheter med det nya vi erfar tillsammans. 

Jag minns att Tarja Häikiö under en föreläsning som jag var på i höstas visade en bild på två barn som lekte tillsammans, bilden var tagen nära och man såg barnens uttryck i deras ansikte och den gav en inblick i betydelsen av lekens uttryck och värde. I dokumentationen kan vi undersöka hur just de barnen i vår barngrupp undersöker, utforskar, leker och lär men för att kunna göra detta så måste barnen lita på att det vi gör tillsammans är värdefullt och viktigt, att vi som vuxna är intresserade på riktigt av vad de gör, kan, vill och tänker. Tarja sa att man i bilden kunde se vilket stort förtroende barnen hade för sin lärare eftersom de aldrig låtit någon komma så nära ifall inte relationen till läraren som dokumenterade hade varit full av förtroende. Allt handlar om att vara genuint intresserad och det kan man inte lotsas vara, det är man. Frågan är vad det betyder för läraryrket och för lärarutbildningen? Vi fokuserar mycket på ämneskunskaper men mindre på hur man bygger relationer som lärare. Bara för att du kan mycket om ett ämne betyder det inte att du kan ge någon annan erfarenhet av det och hur lär man sig det? 

Ett litet inlägg om lyssnande......

Om man känner sig lyssnad på, intressant och viktig för sammanhanget man befinner sig i så är det också mycket lättare att bli intresserad, förändra det man tänkte, inta nya perspektiv och lära sig saker. Utbildningssystemet ser inte ut så, inte i så stor utsträckning som det skulle behövas i alla fall. Snarare är det så att utbildningssystemet säger

"Välkommen hit, nu ska vi lära dig allt du inte kan så länge som du anpassar dig till vår ordning och gör på vårt sätt. Välkommen hit men lämna gärna det som är du utanför, här bestämmer vi förstår du, för annars blir det sådan oordning för du och de dina kan ju inte sånt, skulle vi göra som ni skulle det ju bli anarki. Välkommen hit, vi tycker om dig som du är men du får gärna ändra på dig så att du passar in. Det du gör utanför utbildningssystemet intresserar inte oss, det är ändå inte viktigt mest på lek tänker vi. Det är det som du gör här som är viktigt och du borde fundera på om du inte kan göra lite mer av det även utanför utbildningssystemet. Vi som är här pratar mycket om det livslånga lärandet men själva har vi redan lärt allt och gör på samma sätt som vi alltid har gjort för det är nog bäst, eftersom vi vet att det fungerar. Anpassa dig nu efter oss så ska vi mäta dig sen och se om du har blivit tillräckligt lik oss andra. Varför, undrar du? Jo men du vet, du behöver kunna vissa grejer, så att du kan använda dem sen när du blir stor, om du vill ha ett jobb vett du, det behöver man. Välkommen hit, vi ska göra om dig, vi ska anpassa dig, vi ska fixa till dig. Va sa du? Tyckte du något om det? Du, det är ingen mening med det. Du förstår inte det ändå, du är för ung, du har för lite erfarenhet, du vet inte ditt eget bästa. "

Vi kan ta de allra yngsta som exempel. Enligt en artikel i DN den femte april så har nu alldeles ny forskning från Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, Marskland, USA kunnat visa att;

– Barn har faktiskt en mycket sofistikerad bild av hur världen fungerar. Det vet vi eftersom de blir förvånade och extra intresserade när de ser något oväntat eller något som borde vara omöjligt. Nu har vi för första gången kunnat visa att barn även funderar ut hypoteser som de testar för att kunna förklara vad som hände, säger Aimee Stahl, doktorand på laboratoriet för barns utveckling vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore i Maryland i USA.

Läs hela artikeln och se intervjun med forskarna Forskare: Barn fungerar likadant som forskare

#settladdad 2015

Inspirerad av Erika Kyrk Seger kör jag också en tillbakablick inför SETT2015 en så kallad #settladdad. I år blir det tredje året som jag är involverad i SETT. För tre år sedan blev jag tillfrågad att delta som en av åtta bloggare i Blogger Corner. Det var mycket roligt och spännande att få förtroendet och gott att möta alla andra som tänkte och tyckte kring SETT2013.Det var också mitt första möte med SETT och jag lyckades rekommendera och få med just Erika Kyrk Seger och Markus Bergenord till förskolans föreläsningsprogram. Året därpå ville SETT fokusera på färre bloggare och valde tre som skulle sprida tankarna, det blev jag, Max Entin och Emil Jansson. I år arbetar jag med Rektorsakademin Utveckling som är en av arrangörerna av SETT. Mitt uppdrag blev att plocka ut föreläsare för RAU:s räkning till den 16 april. Vilken utveckling och vilken möjlighet!

Här får ni en tillbakablick.

2012

Blogger corner på SETT2013

2013

Nått bloggers Corner

Knôkfullt på SETT2013

Att våga kasta sig ut

2014

The most successful givers...

Som att ha alla legobitar i världen

Barnens spränger gränserna för vad en lärplatta kan vara!

#Fskchatt Tweetup

I år ser vi fram emot ett fullbelagt schema. Jag har fått många kommentarer från förskolefolk som är svettiga inför hur de ska hinna med att lyssna på alla föreläsare som de vill. Jag kommer också springa runt en hel del men också befinna mig i SETT-date ifall ni vill prata med mig. Ser verkligen fram emot mässan och att få lyssna till och prata med alla intressanta, engagerade människor som finns där och för första gången även föreläsa!

Ladda ordentligt nu så ses vi 14-16 april och lägg gärna ett blogginlägg om #settladdad!

Glad PÅSK!

Pedagogisk dokumentation i förskolan

Samlar de fyra första inläggen om Pedagogisk dokumentation i förskolan.

del 1 Barnens tankar bär

del 2 Pedagogernas möjligheter

del 3 Att skapa delar-utrymme

del 4 Reflektion med de allra yngsta

Dela gärna dina tankar!

Pedagogisk dokumentation del 4 - Reflektion med de allra yngsta

Ingenstans är är lyssnandet och känsligheten inför arbetet med den pedagogiska dokumentationen viktigare än med de allra yngsta barnen. Många förknippar reflektion och att reflektera med verbal förmåga, alltså ska man kunna reflektera måste man kunna använda sig av och förstå det verbala språket. När det gäller de yngsta får vi bredda vår förståelse för reflektionen, eller kanske försöka förstå vad reflektion faktiskt kan vara. Vad, hur och varför blir om möjligt ännu viktigare och det är möjligt att vi måste kasta omkull våra egen förförståelse inför reflektion som arbetsverktyg.

När jag lyssnade på Ulla Wiklund i höstas, som skrivit boken Att föra tanken vidare, så visade hon fyra bilder på ett spädbarn som hölls av en vuxen. Jag har för mig att den vuxne räckte ut tungan och på den första bilden tittade barnet rakt på den vuxne. På nästa bild tittade barnet bort, på den tredje bilden tittade barnet på den vuxne igen och på den fjärde bilden räckte barnet ut sin tunga och härmade/svarade/gav sitt utryckt. Ulla menade att redan mycket små barn reflekterar, vänder bort, stänger ute uttrycken och processar för att sedan kunna återkomma och gå vidare med sin tanke. Hon tog också upp det mycket intressanta exemplet när barn är i en aktivitet men går därifrån en stund och sen kommer tillbaka och fortsätter. Detta är också en form av "paus", reflektion, ett stoppande av intryck och ett processande av det som skett. Tänk om vi kunde lära av detta exempel och inte ge upp så lätt på de yngsta, inte plocka bort utan låta dem pausa och komma tillbaka, våga vänta och se.

Det var ett tag sen nu som jag arbetade med de allra yngsta. Senast jag arbetade med två- och treåringar var hösten 2012 våren 2013. Då arbetade vi med dansprojektet som ni kan läsa om ifall ni trycker på den kategorien i högerspalten här intill. Under 2014 fick jag möjlighet att på avstånd följa mina kollegors arbete när de utvidgade sitt arbetslag runt ett- till treåringarna och arbetade igenom den fysiska miljön, förhållningssättet till barnens eget meningsskapande och hur de som pedagoger kunde hitta sina roller i förhållande till de allra yngsta. Det var ett fascinerande arbete. där både barn och vuxna tillsammans byggde rika erfarenheter. Bilderna i denna text är mina egna, hemifrån oss, som jag tagit på min son när han är från 1,5 till 2 år.

Idag skulle jag dock vilja skriva lite om ett och tvååringarna och deras möjligheter till reflektion och delande i förskolan. Det finns en del förutfattade meningar om att små barn inte kan arbeta i projekt, reflektera eller bygga helheter tillsammans. Dessa är befogade om man har en fast förståelse för vad projekt, reflektion och helhet är.

För mig handlar reflektion med de allra yngsta att göra plast för ett fördjupat utforskande, ha mycket tid helt enkelt(?!), att som pedagoger hitta möjligheter för att skapa utrymme för ett pågående, att ge utrymme för barnen att fördjupa sig. Då tänker kanske ni, hur ska de yngsta kunna fördjupa sig när de är så flyktiga, de går ju bara från det ena till det andra och kan inte stanna upp? Då ber jag er titta närmare. Då ber jag er att lyssna mer nogrannt och vara genuint nyfikna på att förstå vad små barn gör när de gör det de gör. Detta betyder inte att ni ska ta en bild på ett barn som gör något och lägga på er egen förståelse för det, smäcka dit ett läroplanscitat, sätta upp det på väggen och sen är det färdigt. Nej, det innebär att ni ska använda era erfarenheter om utforskanden, olika ämnesområden, olika processer och låta dem leda er när ni undersöker tillsammans med barnen. Alltså vara medveten om de områden som kan utforskas och återvända ett flertal gånger, varje dag för att lyssna på och vara känsliga för det som barnen försöker förstå. När ni öppnat den dörren så hittar ni kopplingar, det lovar jag. Om ni vågar titta nära och låta barnen leda så ser ni snart hur de för samman och plockar isär den värld som de undersöker med alla sina sinnen och hela sin kropp varje dag. De enda som sen kan säga om era tolkningar är "rätt" eller inte är barnen i den mening att de kommer bli mer intresserade, flytta fram sina erfarenheter och binda ihop det ni tillsammans upptäcker.

Varför är detta viktigt då? Jo, för att kunna ge barnen fler möjligheter i det de finner intressant. Att våga låta dem fördjupa och få tillgång till det de pga sina ringa erfarenheter inte känner till. Där är ni så otroligt viktiga för ni har makten att få tag på materialet, ni har makten att ge barnen tiden.

Hos de yngsta kan de pedagogiska miljöerna ge möjlighet till att utforska både på egen hand men också, kanske framförallt, tillsammans med andra.



Lika som med de äldre barnen så behöver vi pedagoger bygga miljöer som ger barnen möjlighet att dela, erfara och upptäcka tillsammans. När det gäller den pedagogiska dokumentationen tillsammans med de yngsta så handlar det mycket om att medvetet arbeta med bilder på olika sätt för att ge tillbaka/låta barnen återbesöka det utforskande vi har sett barnen utföra. Om vi medvetet arbetar med bilder i olika former så tror jag att vi på dessa sätt kan stödja de yngsta barnens möjligheter att sen sig själva och andra undersöka samt att dela sina erfarenheter.

Med de allra yngsta arbetar man med fördel med dokumentationen tätt kopplad till miljön då man på platsen för utforskandet också tillför bilder på de utforskanden som gjorts där, det som barnen (möjligtvis) håller på att undersöka. Detta för både för att barnens ska se sig själva och varandra i miljöerna och känna igen sig men också för att kunna kommunicera genom att ta på bilderna, hämta sin kompis till bilden, härma det som händer på bilden osv. Enligt min erfarenhet är det bra om bilderna som sitter i de yngsta barnens miljö är "tåliga", gärna laminerade eller att de sitter bakom plexiglas. Barnen vill gärna ta på dem. Jag upplever att det är ett sätt för dem att kommunicera med bilderna. De kan också ligga lösa i miljöerna för barnen att flytta och använda på olika sätt eller kan man projicera bilder via en projektor i miljön, på väggen eller på golvet. Att få vara tillsammans med bilder/filmer/material är för mig de yngsta barnens sätt att reflektera. De behöver inte sitta på ett möte, vi ska inte få dem att sitta på ett möte. Om vi försöker med det är vi för låsta vid betydelsen av själva metoden och inte vid betydelsen av reflektionen.  Det är inte mötet som är den enda formen för gemensam reflektion, det är bara så att den i en verksamhet som vill främja demokratiska arbetssätt så behöver så småningom kanske alla höra vad som sägs, vara med och planera, skapa regler tillsammans, diskutera och förhandla osv när de själva kan förstå varför (detta har egentligen inget med ålder att göra, det är många vuxna som inte förstår idén med möten heller). Små barn gör redan dessa saker men de gör det på andra sätt.

De etiska perspektiven är oerhört viktiga i arbetet med de yngsta. Hur kommunicerar de yngsta när de möter bilderna och hur vill de/ vill de inte att bilderna ska hanteras och synas? Ta med barnen i arbetet med att sätta upp, ta fram bilder, även när de är så små. Gör det till en vana att låta barnen se vad du gör och hur det blir. Hur väljer ni som arbetslag bilder och hur skapar ni bilden av barnen och barngruppen? Diskutera detta med varandra. Diskutera detta med föräldrar. Lyft dilemman ofta men sluta inte göra. Låt det inte låsa er. Låt medvetenheten och diskussionen leva och agera utifrån den ställningstaganden som dessa ger.

Så pedagogisk dokumentationen tillsammans med de yngsta handlar inte om att få barnen att verbalt utrycka sina reflektioner om sitt eget lärande (supersvårt även för vuxna) utan för att få syn på sig själva, andra och utforskanden för att tänka om dem och göra utifrån och tillsammans med dem. För er handlar det om att få syn på vad barnen kan tänkas utforska och bredda/fördjupa era erbjudanden i förhållande till detta. Att få syn på vad förskolan erbjuder och hur det påverkar barnen på olika sätt.

Vad tänker ni om det?

Pedagogiska dokumentation del 3- att skapa dela-utrymme

Den klassiska samlingen är en förskolesituation som flitigt diskuteras. Den får ofta stå för det "pedagogiska" innehållet i förskolans verksamhet. Samlingar med olika innehåll, mattesamlingar, språksamlingar, musiksamling osv. många gånger med en vuxenstyrd idé där barnen i en förmedlingspedagogisk utgångspunkt får lära sig eller öva något särskilt område.

När man börjar förändra sitt arbete med dokumentationen och skapa möjligheter för pedagogisk dokumentation behöver man också organisera för delande av idéer och tankar för både barn och pedagoger. 

Förskolans kultur av samling kan dock erbjuda en sådan möjlighet om vi vågar ta idén och skapa en ny form. Med detta menar jag inte att man behöver förkasta allt som samling inneburit eller ta bort den från förskoleverksamheten. Många delar av vad samling innebär har stort värde i förskolan, både som ett arv av kultur och gemensamma traditioner, sånger musik och lek om barnen får lov att ha inflytande och vara delaktiga. Tanken om samlingen kan ge utrymme för andra sätt att göra och odla medbestämmande, delaktighet, idéutbyte och planerande tillsammans, något som behövs i arbetet med pedagogisk dokumentation.

Efter som språk och diskurs skapar förväntningar på innehåll och agerande började många förskolor byta ut ordet samling till ordet möte men namnet i sig förändrar ju inte innehållet. På vår förskola funderade vi mycket kring hur vi skulle förhålla oss till samling kontra möte och vi skapade ett möte och en samling under dagen med olika typer av innehåll.

På morgonen hade vi morgonmöte för att bestämma dagen tillsammans-barn och vuxna, se tillbaka på det vi gjorde igår med hjälp av dokumentation, skapa grupper för vidare lek/utforskande/konstruktion eller vad det nu blev, se på vad som behövdes göras under dagen och hjälpas åt med det. Barnen skötte saker som att läsa upp allas namn på listan, kolla vilka som var där, de presenterade sina idéer om vad de ville göra under dagen och delade sina idéer med varandra som de fått utifrån det vi hade lekt/utforskat/tänkt/gjort dagen före. Här fanns nu möjlighet för att diskutera dokumentation, och den process vi var inne i tillsammans. Vi vuxna stöttade med att fråga barnen om hur de tänkte och hur de hade gjort och vad de ville göra näst. Vi stöttade med att erbjuda utrymme för de grupper som bildats, ibland bildade vi grupper med barn som vi hade sett var inne på liknande spår och kunde ge varandra idéer. Vi stöttade upp med material genom att ibland presentera något som vi förberett utifrån det vi hört att barnen berättat om och ibland frågade vi helt enkelt barnen vad de behövde. Ibland behövde processen en ny fråga eller tanke och barnen hade alltid dem men ibland behövde de hjälp med att knyta ihop dem och skapa associationer till vad som skulle kunna undersökas.

Den mer traditionella samlingen flyttades till före lunch då vi sjöng ihop, lekte organiserade lekar, gympade, hade yoga, dansade, masserade varandra, hade avslappning, läste en bok eller vad vi nu ville göra. Här hade barnen ofta idéer om vad de tyckte var roligt eller att de ville visa något som det gjort hemma eller på fritiden som de ville dela med sina kompisar. Spontansamlingar kunde också dyka upp under andra tider på dagen när barnen ville göra något tillsammans.

Det som hände när vi införde morgonmötet var att barnen började vilja dela sina idéer när de förstod att de kunde påverka och driva vidare de processer vi var i tillsammans. Det blev viktigt för barnen att gå på mötet, att få vara med och planera att tillsammans skapa möjligheter, att diskutera, förhandla och arbeta tillsammans. Plötsligt var det barnens idéer och tankar som bar verksamheten och vi vuxna fick möjlighet att pedagogiskt leda utan att hela tiden skapa innehåll för barnen. Barnen var engagerade och de kunde sitta i en halvtimme till fyrtio minuter och diskutera olika idéer och vad de skulle göra med dem, hur de kunde prova dem osv. Vi vuxna var också en del av detta givetvis, våra frågor var viktiga liksom barnens, men de var mer tillsammans än de varit förut, de var mer jämlikt värda om ni förstår vad jag menar. Vi laborerade med att ha morgonmötet i halvgrupp eller helgrupp men kom snart ram till att alla behövde vara med för att få helhet i det vi skulle göra tillsammans. Ansvar ligger på pedagogerna att känna sin barngrupp väl för att se alla barn olikas sätt att delta. Här uppstår också möjligheter att  som pedagoger fundera kring rättvisa och hur ett barn måste vara, på vilka sätt ett barn är delaktig. En diskussion  och en tanke som också ska dryftas i barngrupp.

Morgonmötet blev utgångspunkten i barnens och de vuxnas delande av idéer kring vad innehållet i verksamheten skulle bli. Vi hade tillsammans skapat en delar-utrymme som bar de trådar som vi arbetade med. Där vi kunde trassla tillsammans, tänka tillsammans och som mynnade ut till att vi sedan gjorde tillsammans.

Jaha tänker ni! Det där kan väl gå med de äldre barnen, men hur blir det med de yngre som inte kan verbalisera sina tankar? Ja, de allra yngsta kommer vi till i nästa del. Håll ut i tills dess!

Pedagogisk dokumentation del 2- pedagogernas möjligheter

När man arbetar med pedagogisk dokumentation så får man möjlighet att fundera över sin roll och sitt agerande som pedagog. Man få möjlighet att öva sig på att lyssna och vara genuint nyfiken på vad människor tänker och gör. Man får också fundera på vad det är att vara förskollärare, sina egna erfarenheter som lärare och människa, vad kan bidra med och hur man pedagogiskt leder ett sammanhang med barn och vuxna som ska arbeta tillsammans. När man börjar synliggöra hur man tänker tillsammans med barn och kollegor så sätter man ord på den barnsyn och kunskapssyn man har. Det är läskigt att göra, man släpper in andra i ens tankar och ens görande. Många pedagoger har jättesvårt för detta och känner sig osäkra. Detta för att det, för de flesta av oss, alltid har funnits ett rätt och ett fel i det vi gjort och lärt. När vi då kliver in i ett sätt att arbeta där vi måste synliggöra det vi tänker, tycker och gör så måste vi blotta oss själva. Det vi hittills har gjort upplever vi då plötsligt vara "fel" och det "nya" som kommer blir plötsligt det "rätta". Det är inte konstigt eftersom det är så vi är uppfostrade. Vi förkastar det vi kunnat och försöker lära oss "det nya". Kanske är det nödvändigt för oss? Kanske är det en del av processen att förkasta och försöka bygga nytt? Den möjlighet vi får är att pröva våra erfarenheter som lärare mot det uppdrag vi har. Genom att diskutera och undersöka saker som vi upplever som självklara närmar vi oss förståelsen av hur olika vi kan tänka och göra. Då får vi också möjligheten att förändra våra sätt att agera och på så vis förändra förutsättningarna för barnen och oss själva. Det är ofta här vi börjar, vi förändrar vårt förhållningssätt. Vi skapar en massa frågor och börjar bli osäkra på vad det är vi egentligen gör. Många känner att de inte vågar göra för att de är rädda att det ska bli "fel". Vi är också rädda för att ta över någon annans sätt att göra för vi har ju hört att varje verksamhet måste hitta sina sätt. Vi famlar och finner upp hjulet på nytt och många gånger tar det fasligt lång tid för vi vill gärna tänka "färdigt" före vi faktiskt gör något.

När vi började prata om att följa barnen och att lyssna på barnen så blev det en reaktion hos pedagogerna som gjorde att man backade och släppte allt och bara servade barnen med det de ville och släppte all tanke på att leda (förutom i "rutinsituationer"). Det blev (är) nästan lite fult att leda, att komma med några initiativ, att lägga till sina referenser till barnens arbete. Många upplever att det är svårt att få något sammanhang för att barnens idéer hoppar hit och dit för att de hela tiden kommer på nya saker som de är intresserade av. Pedagogerna hjälper barnen att driva idéer men barnen hittar snart något nytt de är intresserade av. Pedagogerna står handfallna och vet inte hur de skulle få barnen att hänga vid och fördjupa något av alla de områden som de nosade på. Det blir också svårt att veta vilka av alla barns idéer man borde följa. Om man nu ska följa barnen så borde det väl gälla alla barn, lika mycket, så det inte blir orättvist eller att några som hörs mest och kan uttrycka sina idéer? Vi kliver ut ur något som har varit beständigt och in i något som hela tiden är föränderligt. För att klara denna föränderlighet gäller det att man skapar ramar för sitt arbete som syftar till att odla de idéer om vad det är vi behöver göra.

en linjär process....

Jag tänker att pedagogisk dokumentation kan vara ett förhållningssätt men också ett arbetssätt. I valet att arbeta med PD gör vi också valet av ett sätt att se på barn och på kunskap. Vi väljer att tro att det finns många olika sätt att tänka och att vi tillsammans genom att synliggöra dessa sätt bygger vår kunskap. Vi inser också att olika sätt att göra ger olika utgångar i vårt arbete som inte behöver vara rätt eller fel utan bara just olika. Vi kan ställa dessa i förhållande till de strävansmål vi har satt upp för vår verksamhet och först där kan vi bedöma ifall de har gett barnen de möjligheter vi önskat. Jag upplever många gånger att det är förhållningssättet som har anammats först (vilket kanske är naturligt när man förändrar sitt sätt att tänka) men arbetssättet har inte riktigt följt med. Både Per Bernemyr och Harold Göthson pratar om detta. Vi har som pedagoger möjligheten att förändra både vårt sätt att se på barnen och förskolan och vårt sätt att arbeta. Det enkla (?!) här är att byta till låga bord och ge barnen riktigt porslin, utöka miljöernas rikedom och säga mera ja. Allt detta skapar givetvis möjligheter för barnens autonomi men ger egentligen inte dem mer inflytande över vilket innehåll som lyfts i verksamheten. Vi kan prata om hur vi bygger in förväntningar i miljöerna med hjälp av dessa möjligheter men att förändra de yttre förutsättningarna är bara början med hjälp av pedagogisk dokumentation gör vi sedan det fördjupade arbetet där allas våra idéer, tankar och erfarenheter tas tillvara. Jag brukar fundera på vad som är hönan eller ägget men tänker också att när vi inte pratar om en linjär process så kan det heller inte finnas något som är början eller slutet, allt är sammankopplat och ger spår och möjligheter i processen.

..eller en cirkulär?

I nästa del av Kullerbyttans serie kring tankar om Pedagogisk dokumentation kommer jag skriva mer konkret. Hur kan man göra? Hur gjorde vi? Jag börjar skriva om att organisera för delande, och ni får tänka tillsammans med mig och det arbete jag, mina kollegor och barnen gjort. Det kanske är naivt av mig att försöka utröna arbetssätt för pedagogisk dokumentation när allt som sagt hänger ihop, men jag tänker att vi ändå måste ur handlingsförlamningen som all denna komplexitet kan ge och börja göra. Hittar vi former för det så kan vi ju i alla fall börja förändra. Eller vad tänker ni? 

Pedagogisk dokumentation del 1 - barnens tankar bär

Jag har länge funderat på hur jag ska kunna reda i tankarna om pedagogisk dokumentation (PD) och det systematiska kvalitets arbetet (SKA). Jag vill någonstans fundera kring varför vi dokumenterar och vem som får något ut av det. Det är väl lite så överlag nu. Hela utbildningssystemet har tagit en ordentlig sväng mot att mäta och kvalitetssäkra och kunna veta vad kvalitet är. Jag känner mig väldigt skeptiskt till det även fast ni som läser Kullerbyttan vet att jag ständigt håller fram barnens rätt till en förskola som utmanar dem och kittlar deras nyfikenhet. Det fokus som jag tycker mig se, som har stärkts sen SKA har lyfts fram, känns som ett vuxenfokus där vuxna ska kunna se på vad verksamheten ska utveckla. Visst, jag tänker att det delvis är bra, det är viktigt att utveckla verksamheten men på vilket sätt måste vi nog fundera lite till på. Vad är det som händer när vi organiserar vår tid och hur låter vi verksamheten, det barnen och vi faktiskt gör och tänker bli centrum för det vi håller på med?

Pedagogisk dokumentation har kritiserats för att det tar tid från barnen och är väldigt vuxenfokuserat, att det är vuxna som ska lära av hur barn lär för at utveckla verksamheten, vuxna som forskar på barn.  Den har kritiserats för att vuxna bara står bredvid och dokumenterar och inte är i verksamheten tillsammans med barnen. Jag kan se stora risker här om man gör barnen till objekt för dokumentationen och gör försök på dem kring vad som blir en bra verksamhet. För mig är det inte pedagogisk dokumentation, för mig handlar det mer om att förvilla sig i det systematisk kvalitetsarbetet. Kanske lägger man fokus enbart på handlingar där man lyfter verksamhetsfrågor-organisation och dylikt bland pedagoger och ledning för att utvecklas tillsammans. Det har vuxenfokus och verksamhetsfokus men kanske inte alltid så mycket barnfokus? Jag känner på dessa tankarna nu och ni får gärna tänka tillsammans med mig, men jag tänker att det är viktigt att lägga upp dem på bordet och vara kritiska till vad, varför och hur vi dokumenterar.

Den pedagogiska dokumentation som jag talar om, skriver om och praktiserar med barnen och mina kollegor är något annat. Harold Göthson sa det bra, han beskrev att när man upplevt pedagogisk dokumentation som en motor för verksamheten så tycker man inte längre att den tar tid från barnen eller verksamheten, man upplever istället att man inte kan vara utan den. För mig är den pedagogiska dokumentationen när vi synliggör våra idéer, både barn och vuxna så att vi kan tänka mer om dem tillsammans, förstå olikheterna i våra sätt att tänka och dra nytta av dem.

Denna vägg är full med dokumentation, det är anteckningar från möten, skisser på robotar, tankekartor över vad barnen tillsammans vet, frågor som barnen har, bilder på hur barnen genomfört sina idéer, inspiration från andras idéer. Denna vägg är en dokumentationsvägg från barnens projekt om Labyrint, barnprogrammet på SVT som de arbetade med för ett år sedan. De drev mängder med olika hypoteser, tankar och frågor kring vad de upplevt i relation till programmet och hittade på sina egna historier och lekar tillsammans. Här kunde de stå och diskutera det de gjort eller de de höll på med eller det de skulle göra. De kunde fästa upp idéer som de ville dela med varandra och tänka om andras. Här fanns också plats för pedagogernas idéer, pedagogernas frågor till barnen och tankar om vad barnen höll på med och vad vi tänkte kring det som hände med Labyrint, hur vi kopplade olika områden till läroplanen och vilka idéer vi fick i relation till samhället. Våra uppgifter som vuxna var att vara nära och vara del i arbetet för att kunna utmana barnens ingångar, ge dem möjligheter att tänka och dela idéer och tankar, lägga till våra erfarenheter, skapa utrymme för intelligenta sammanhang där barnen kunde driva sina tankar och utforska de frågor de hade. 

När dokumentationen blir sån att den är ofärdig mest hela tiden, när den förändras och utvecklas, när den får oss att tänka ett varv till, när den synliggör det vi tänkt och tar oss vidare eller bredare eller djupare eller vart vi nu väljer att gå, då är den värdefull, då lever den och då utvecklar den barnens och vårt arbete. 

Tillsammans med barnen gör vi det viktigaste, delar tankar och idéer och tänker om dem tillsammans samt prövar och utforskar dem. Det är detta som borde vara fokus nr ett- att barnens tankar får lov att driva innehållet i verksamheten och att vi vuxna ger barnen sammanhang att odla sin nyfikenhet i. 

Det vi sen gör när vi samlar dokumentationen, när vi för samman processen, barnens tankar, våra tankar, allt vi gjort tillsammans då blir det bara en dokumentation. Då kan vi genom att systematisera ge en inblick i vad barnen möter i verksamheten, vad vi har gjort för att möjliggöra för barnen, vad vi kan bli bättre på osv. Då blir dokumentationen en produkt. Då blir den en berättelse över vad som har skett men när den lever, när vi delar och tänker och utvecklar då är den pedagogisk.