Två ord sammanfattar SETT2015 för mig det första är RELATION #SETTlaggad

Oj oj oj. Vilka dagar jag har haft. Fulla med kollegial kraft för hela vårt utbildningssystem. Fulla med lärare som delar med sig och med barn och elevers meningsskapande och med kärlek till världens bästa yrke. 

Föreläsningssalarna har varit fullknôkade, som vi säger i Göteborg, och besökarna har sprungit emellan för att hinna lyssna på alla lärare som delar med sig av sina erfarenheter, sin kraft och sitt mod om att våga tro på varenda unge och våga göra skillnad varje dag. 

Jag har lyssnat på många kloka människor under dessa dagar och för att kort göra en första summering av de erfarenheter jag har fått så är det just så som Morgan Andersson (Majjen Morgan) sa under sin föreläsning, "F#ck you Facebook, F#ck you very much", när han precis skulle byta till nästa slide sa han något i stil med; Nu ska jag gå lite långt här med nästa slide. Jag funderade på om jag kunde säga detta och jag har bestämt att man väl får provocera lite....så här kommer det. 

På sliden stod det en enda sak: 

Ungdomar är också människor! 

I alla föreläsningar jag har hört under SETT2015 har alla föreläsare pratat om hur vi som lärare intresserar oss för våra barn/elevers världar, vad barnen/eleverna är engagerade i och hur vi kan använda det för att göra förskola/skola av. Detta tog jag också upp fast gällande de allra yngsta. När ska det som de yngsta barnen gör får lov att vara viktigt och inte bara gulligt. När ska de yngsta bli tagna på allvar? 

Morgan sa att han hört lärare säga, Jag bryr mig inte om vad eleverna tycker om mig. Helt fel enligt honom. Vi måste bry oss om ifall barnen/eleverna har tillit och förtroende för oss, det är det enda sättet som vi kan komma nära deras liv och deras lärande. Finns det inte relation kan det heller inte finnas lärande och växande. Att gå in i ett lärande är att släppa något man vet för att byta ut/bygga på det mot något annat. Det är att förändras och att ta steget ut i det okända. Den är relationen den handlar inte om att vara extraföräldrar eller kompisar den handlar om att vara lärare. Om att fokusera på vad som är vårt uppdrag och att göra det förståeligt för barnen/eleverna. Jag hade turen att fortsätta denna diskussion tillsammans med Morgan efteråt och vi pratade om kontinuitet, att få lov att följa de barn/elever man har i flera år, vad det gör för relationerna och vad det gör för det lärande som vi eftersträvar. När relationerna får lov att växa sig starka med hjälp av kontinuitet gör det att vi kommer djupare i förståelsen för varandra och varandras roller. Vi behöver då inte börja om varje gång utan kan fortsätta och fördjupa och koppla ihop våra gemensamma erfarenheter med det nya vi erfar tillsammans. 

Jag minns att Tarja Häikiö under en föreläsning som jag var på i höstas visade en bild på två barn som lekte tillsammans, bilden var tagen nära och man såg barnens uttryck i deras ansikte och den gav en inblick i betydelsen av lekens uttryck och värde. I dokumentationen kan vi undersöka hur just de barnen i vår barngrupp undersöker, utforskar, leker och lär men för att kunna göra detta så måste barnen lita på att det vi gör tillsammans är värdefullt och viktigt, att vi som vuxna är intresserade på riktigt av vad de gör, kan, vill och tänker. Tarja sa att man i bilden kunde se vilket stort förtroende barnen hade för sin lärare eftersom de aldrig låtit någon komma så nära ifall inte relationen till läraren som dokumenterade hade varit full av förtroende. Allt handlar om att vara genuint intresserad och det kan man inte lotsas vara, det är man. Frågan är vad det betyder för läraryrket och för lärarutbildningen? Vi fokuserar mycket på ämneskunskaper men mindre på hur man bygger relationer som lärare. Bara för att du kan mycket om ett ämne betyder det inte att du kan ge någon annan erfarenhet av det och hur lär man sig det? 

Ett litet inlägg om lyssnande......

Om man känner sig lyssnad på, intressant och viktig för sammanhanget man befinner sig i så är det också mycket lättare att bli intresserad, förändra det man tänkte, inta nya perspektiv och lära sig saker. Utbildningssystemet ser inte ut så, inte i så stor utsträckning som det skulle behövas i alla fall. Snarare är det så att utbildningssystemet säger

"Välkommen hit, nu ska vi lära dig allt du inte kan så länge som du anpassar dig till vår ordning och gör på vårt sätt. Välkommen hit men lämna gärna det som är du utanför, här bestämmer vi förstår du, för annars blir det sådan oordning för du och de dina kan ju inte sånt, skulle vi göra som ni skulle det ju bli anarki. Välkommen hit, vi tycker om dig som du är men du får gärna ändra på dig så att du passar in. Det du gör utanför utbildningssystemet intresserar inte oss, det är ändå inte viktigt mest på lek tänker vi. Det är det som du gör här som är viktigt och du borde fundera på om du inte kan göra lite mer av det även utanför utbildningssystemet. Vi som är här pratar mycket om det livslånga lärandet men själva har vi redan lärt allt och gör på samma sätt som vi alltid har gjort för det är nog bäst, eftersom vi vet att det fungerar. Anpassa dig nu efter oss så ska vi mäta dig sen och se om du har blivit tillräckligt lik oss andra. Varför, undrar du? Jo men du vet, du behöver kunna vissa grejer, så att du kan använda dem sen när du blir stor, om du vill ha ett jobb vett du, det behöver man. Välkommen hit, vi ska göra om dig, vi ska anpassa dig, vi ska fixa till dig. Va sa du? Tyckte du något om det? Du, det är ingen mening med det. Du förstår inte det ändå, du är för ung, du har för lite erfarenhet, du vet inte ditt eget bästa. "

Vi kan ta de allra yngsta som exempel. Enligt en artikel i DN den femte april så har nu alldeles ny forskning från Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, Marskland, USA kunnat visa att;

– Barn har faktiskt en mycket sofistikerad bild av hur världen fungerar. Det vet vi eftersom de blir förvånade och extra intresserade när de ser något oväntat eller något som borde vara omöjligt. Nu har vi för första gången kunnat visa att barn även funderar ut hypoteser som de testar för att kunna förklara vad som hände, säger Aimee Stahl, doktorand på laboratoriet för barns utveckling vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore i Maryland i USA.

Läs hela artikeln och se intervjun med forskarna Forskare: Barn fungerar likadant som forskare

#settladdad 2015

Inspirerad av Erika Kyrk Seger kör jag också en tillbakablick inför SETT2015 en så kallad #settladdad. I år blir det tredje året som jag är involverad i SETT. För tre år sedan blev jag tillfrågad att delta som en av åtta bloggare i Blogger Corner. Det var mycket roligt och spännande att få förtroendet och gott att möta alla andra som tänkte och tyckte kring SETT2013.Det var också mitt första möte med SETT och jag lyckades rekommendera och få med just Erika Kyrk Seger och Markus Bergenord till förskolans föreläsningsprogram. Året därpå ville SETT fokusera på färre bloggare och valde tre som skulle sprida tankarna, det blev jag, Max Entin och Emil Jansson. I år arbetar jag med Rektorsakademin Utveckling som är en av arrangörerna av SETT. Mitt uppdrag blev att plocka ut föreläsare för RAU:s räkning till den 16 april. Vilken utveckling och vilken möjlighet!

Här får ni en tillbakablick.

2012

Blogger corner på SETT2013

2013

Nått bloggers Corner

Knôkfullt på SETT2013

Att våga kasta sig ut

2014

The most successful givers...

Som att ha alla legobitar i världen

Barnens spränger gränserna för vad en lärplatta kan vara!

#Fskchatt Tweetup

I år ser vi fram emot ett fullbelagt schema. Jag har fått många kommentarer från förskolefolk som är svettiga inför hur de ska hinna med att lyssna på alla föreläsare som de vill. Jag kommer också springa runt en hel del men också befinna mig i SETT-date ifall ni vill prata med mig. Ser verkligen fram emot mässan och att få lyssna till och prata med alla intressanta, engagerade människor som finns där och för första gången även föreläsa!

Ladda ordentligt nu så ses vi 14-16 april och lägg gärna ett blogginlägg om #settladdad!

Glad PÅSK!

Pedagogisk dokumentation i förskolan

Samlar de fyra första inläggen om Pedagogisk dokumentation i förskolan.

del 1 Barnens tankar bär

del 2 Pedagogernas möjligheter

del 3 Att skapa delar-utrymme

del 4 Reflektion med de allra yngsta

Dela gärna dina tankar!

Pedagogisk dokumentation del 4 - Reflektion med de allra yngsta

Ingenstans är är lyssnandet och känsligheten inför arbetet med den pedagogiska dokumentationen viktigare än med de allra yngsta barnen. Många förknippar reflektion och att reflektera med verbal förmåga, alltså ska man kunna reflektera måste man kunna använda sig av och förstå det verbala språket. När det gäller de yngsta får vi bredda vår förståelse för reflektionen, eller kanske försöka förstå vad reflektion faktiskt kan vara. Vad, hur och varför blir om möjligt ännu viktigare och det är möjligt att vi måste kasta omkull våra egen förförståelse inför reflektion som arbetsverktyg.

När jag lyssnade på Ulla Wiklund i höstas, som skrivit boken Att föra tanken vidare, så visade hon fyra bilder på ett spädbarn som hölls av en vuxen. Jag har för mig att den vuxne räckte ut tungan och på den första bilden tittade barnet rakt på den vuxne. På nästa bild tittade barnet bort, på den tredje bilden tittade barnet på den vuxne igen och på den fjärde bilden räckte barnet ut sin tunga och härmade/svarade/gav sitt utryckt. Ulla menade att redan mycket små barn reflekterar, vänder bort, stänger ute uttrycken och processar för att sedan kunna återkomma och gå vidare med sin tanke. Hon tog också upp det mycket intressanta exemplet när barn är i en aktivitet men går därifrån en stund och sen kommer tillbaka och fortsätter. Detta är också en form av "paus", reflektion, ett stoppande av intryck och ett processande av det som skett. Tänk om vi kunde lära av detta exempel och inte ge upp så lätt på de yngsta, inte plocka bort utan låta dem pausa och komma tillbaka, våga vänta och se.

Det var ett tag sen nu som jag arbetade med de allra yngsta. Senast jag arbetade med två- och treåringar var hösten 2012 våren 2013. Då arbetade vi med dansprojektet som ni kan läsa om ifall ni trycker på den kategorien i högerspalten här intill. Under 2014 fick jag möjlighet att på avstånd följa mina kollegors arbete när de utvidgade sitt arbetslag runt ett- till treåringarna och arbetade igenom den fysiska miljön, förhållningssättet till barnens eget meningsskapande och hur de som pedagoger kunde hitta sina roller i förhållande till de allra yngsta. Det var ett fascinerande arbete. där både barn och vuxna tillsammans byggde rika erfarenheter. Bilderna i denna text är mina egna, hemifrån oss, som jag tagit på min son när han är från 1,5 till 2 år.

Idag skulle jag dock vilja skriva lite om ett och tvååringarna och deras möjligheter till reflektion och delande i förskolan. Det finns en del förutfattade meningar om att små barn inte kan arbeta i projekt, reflektera eller bygga helheter tillsammans. Dessa är befogade om man har en fast förståelse för vad projekt, reflektion och helhet är.

För mig handlar reflektion med de allra yngsta att göra plast för ett fördjupat utforskande, ha mycket tid helt enkelt(?!), att som pedagoger hitta möjligheter för att skapa utrymme för ett pågående, att ge utrymme för barnen att fördjupa sig. Då tänker kanske ni, hur ska de yngsta kunna fördjupa sig när de är så flyktiga, de går ju bara från det ena till det andra och kan inte stanna upp? Då ber jag er titta närmare. Då ber jag er att lyssna mer nogrannt och vara genuint nyfikna på att förstå vad små barn gör när de gör det de gör. Detta betyder inte att ni ska ta en bild på ett barn som gör något och lägga på er egen förståelse för det, smäcka dit ett läroplanscitat, sätta upp det på väggen och sen är det färdigt. Nej, det innebär att ni ska använda era erfarenheter om utforskanden, olika ämnesområden, olika processer och låta dem leda er när ni undersöker tillsammans med barnen. Alltså vara medveten om de områden som kan utforskas och återvända ett flertal gånger, varje dag för att lyssna på och vara känsliga för det som barnen försöker förstå. När ni öppnat den dörren så hittar ni kopplingar, det lovar jag. Om ni vågar titta nära och låta barnen leda så ser ni snart hur de för samman och plockar isär den värld som de undersöker med alla sina sinnen och hela sin kropp varje dag. De enda som sen kan säga om era tolkningar är "rätt" eller inte är barnen i den mening att de kommer bli mer intresserade, flytta fram sina erfarenheter och binda ihop det ni tillsammans upptäcker.

Varför är detta viktigt då? Jo, för att kunna ge barnen fler möjligheter i det de finner intressant. Att våga låta dem fördjupa och få tillgång till det de pga sina ringa erfarenheter inte känner till. Där är ni så otroligt viktiga för ni har makten att få tag på materialet, ni har makten att ge barnen tiden.

Hos de yngsta kan de pedagogiska miljöerna ge möjlighet till att utforska både på egen hand men också, kanske framförallt, tillsammans med andra.



Lika som med de äldre barnen så behöver vi pedagoger bygga miljöer som ger barnen möjlighet att dela, erfara och upptäcka tillsammans. När det gäller den pedagogiska dokumentationen tillsammans med de yngsta så handlar det mycket om att medvetet arbeta med bilder på olika sätt för att ge tillbaka/låta barnen återbesöka det utforskande vi har sett barnen utföra. Om vi medvetet arbetar med bilder i olika former så tror jag att vi på dessa sätt kan stödja de yngsta barnens möjligheter att sen sig själva och andra undersöka samt att dela sina erfarenheter.

Med de allra yngsta arbetar man med fördel med dokumentationen tätt kopplad till miljön då man på platsen för utforskandet också tillför bilder på de utforskanden som gjorts där, det som barnen (möjligtvis) håller på att undersöka. Detta för både för att barnens ska se sig själva och varandra i miljöerna och känna igen sig men också för att kunna kommunicera genom att ta på bilderna, hämta sin kompis till bilden, härma det som händer på bilden osv. Enligt min erfarenhet är det bra om bilderna som sitter i de yngsta barnens miljö är "tåliga", gärna laminerade eller att de sitter bakom plexiglas. Barnen vill gärna ta på dem. Jag upplever att det är ett sätt för dem att kommunicera med bilderna. De kan också ligga lösa i miljöerna för barnen att flytta och använda på olika sätt eller kan man projicera bilder via en projektor i miljön, på väggen eller på golvet. Att få vara tillsammans med bilder/filmer/material är för mig de yngsta barnens sätt att reflektera. De behöver inte sitta på ett möte, vi ska inte få dem att sitta på ett möte. Om vi försöker med det är vi för låsta vid betydelsen av själva metoden och inte vid betydelsen av reflektionen.  Det är inte mötet som är den enda formen för gemensam reflektion, det är bara så att den i en verksamhet som vill främja demokratiska arbetssätt så behöver så småningom kanske alla höra vad som sägs, vara med och planera, skapa regler tillsammans, diskutera och förhandla osv när de själva kan förstå varför (detta har egentligen inget med ålder att göra, det är många vuxna som inte förstår idén med möten heller). Små barn gör redan dessa saker men de gör det på andra sätt.

De etiska perspektiven är oerhört viktiga i arbetet med de yngsta. Hur kommunicerar de yngsta när de möter bilderna och hur vill de/ vill de inte att bilderna ska hanteras och synas? Ta med barnen i arbetet med att sätta upp, ta fram bilder, även när de är så små. Gör det till en vana att låta barnen se vad du gör och hur det blir. Hur väljer ni som arbetslag bilder och hur skapar ni bilden av barnen och barngruppen? Diskutera detta med varandra. Diskutera detta med föräldrar. Lyft dilemman ofta men sluta inte göra. Låt det inte låsa er. Låt medvetenheten och diskussionen leva och agera utifrån den ställningstaganden som dessa ger.

Så pedagogisk dokumentationen tillsammans med de yngsta handlar inte om att få barnen att verbalt utrycka sina reflektioner om sitt eget lärande (supersvårt även för vuxna) utan för att få syn på sig själva, andra och utforskanden för att tänka om dem och göra utifrån och tillsammans med dem. För er handlar det om att få syn på vad barnen kan tänkas utforska och bredda/fördjupa era erbjudanden i förhållande till detta. Att få syn på vad förskolan erbjuder och hur det påverkar barnen på olika sätt.

Vad tänker ni om det?

Pedagogiska dokumentation del 3- att skapa dela-utrymme

Den klassiska samlingen är en förskolesituation som flitigt diskuteras. Den får ofta stå för det "pedagogiska" innehållet i förskolans verksamhet. Samlingar med olika innehåll, mattesamlingar, språksamlingar, musiksamling osv. många gånger med en vuxenstyrd idé där barnen i en förmedlingspedagogisk utgångspunkt får lära sig eller öva något särskilt område.

När man börjar förändra sitt arbete med dokumentationen och skapa möjligheter för pedagogisk dokumentation behöver man också organisera för delande av idéer och tankar för både barn och pedagoger. 

Förskolans kultur av samling kan dock erbjuda en sådan möjlighet om vi vågar ta idén och skapa en ny form. Med detta menar jag inte att man behöver förkasta allt som samling inneburit eller ta bort den från förskoleverksamheten. Många delar av vad samling innebär har stort värde i förskolan, både som ett arv av kultur och gemensamma traditioner, sånger musik och lek om barnen får lov att ha inflytande och vara delaktiga. Tanken om samlingen kan ge utrymme för andra sätt att göra och odla medbestämmande, delaktighet, idéutbyte och planerande tillsammans, något som behövs i arbetet med pedagogisk dokumentation.

Efter som språk och diskurs skapar förväntningar på innehåll och agerande började många förskolor byta ut ordet samling till ordet möte men namnet i sig förändrar ju inte innehållet. På vår förskola funderade vi mycket kring hur vi skulle förhålla oss till samling kontra möte och vi skapade ett möte och en samling under dagen med olika typer av innehåll.

På morgonen hade vi morgonmöte för att bestämma dagen tillsammans-barn och vuxna, se tillbaka på det vi gjorde igår med hjälp av dokumentation, skapa grupper för vidare lek/utforskande/konstruktion eller vad det nu blev, se på vad som behövdes göras under dagen och hjälpas åt med det. Barnen skötte saker som att läsa upp allas namn på listan, kolla vilka som var där, de presenterade sina idéer om vad de ville göra under dagen och delade sina idéer med varandra som de fått utifrån det vi hade lekt/utforskat/tänkt/gjort dagen före. Här fanns nu möjlighet för att diskutera dokumentation, och den process vi var inne i tillsammans. Vi vuxna stöttade med att fråga barnen om hur de tänkte och hur de hade gjort och vad de ville göra näst. Vi stöttade med att erbjuda utrymme för de grupper som bildats, ibland bildade vi grupper med barn som vi hade sett var inne på liknande spår och kunde ge varandra idéer. Vi stöttade upp med material genom att ibland presentera något som vi förberett utifrån det vi hört att barnen berättat om och ibland frågade vi helt enkelt barnen vad de behövde. Ibland behövde processen en ny fråga eller tanke och barnen hade alltid dem men ibland behövde de hjälp med att knyta ihop dem och skapa associationer till vad som skulle kunna undersökas.

Den mer traditionella samlingen flyttades till före lunch då vi sjöng ihop, lekte organiserade lekar, gympade, hade yoga, dansade, masserade varandra, hade avslappning, läste en bok eller vad vi nu ville göra. Här hade barnen ofta idéer om vad de tyckte var roligt eller att de ville visa något som det gjort hemma eller på fritiden som de ville dela med sina kompisar. Spontansamlingar kunde också dyka upp under andra tider på dagen när barnen ville göra något tillsammans.

Det som hände när vi införde morgonmötet var att barnen började vilja dela sina idéer när de förstod att de kunde påverka och driva vidare de processer vi var i tillsammans. Det blev viktigt för barnen att gå på mötet, att få vara med och planera att tillsammans skapa möjligheter, att diskutera, förhandla och arbeta tillsammans. Plötsligt var det barnens idéer och tankar som bar verksamheten och vi vuxna fick möjlighet att pedagogiskt leda utan att hela tiden skapa innehåll för barnen. Barnen var engagerade och de kunde sitta i en halvtimme till fyrtio minuter och diskutera olika idéer och vad de skulle göra med dem, hur de kunde prova dem osv. Vi vuxna var också en del av detta givetvis, våra frågor var viktiga liksom barnens, men de var mer tillsammans än de varit förut, de var mer jämlikt värda om ni förstår vad jag menar. Vi laborerade med att ha morgonmötet i halvgrupp eller helgrupp men kom snart ram till att alla behövde vara med för att få helhet i det vi skulle göra tillsammans. Ansvar ligger på pedagogerna att känna sin barngrupp väl för att se alla barn olikas sätt att delta. Här uppstår också möjligheter att  som pedagoger fundera kring rättvisa och hur ett barn måste vara, på vilka sätt ett barn är delaktig. En diskussion  och en tanke som också ska dryftas i barngrupp.

Morgonmötet blev utgångspunkten i barnens och de vuxnas delande av idéer kring vad innehållet i verksamheten skulle bli. Vi hade tillsammans skapat en delar-utrymme som bar de trådar som vi arbetade med. Där vi kunde trassla tillsammans, tänka tillsammans och som mynnade ut till att vi sedan gjorde tillsammans.

Jaha tänker ni! Det där kan väl gå med de äldre barnen, men hur blir det med de yngre som inte kan verbalisera sina tankar? Ja, de allra yngsta kommer vi till i nästa del. Håll ut i tills dess!

Pedagogisk dokumentation del 2- pedagogernas möjligheter

När man arbetar med pedagogisk dokumentation så får man möjlighet att fundera över sin roll och sitt agerande som pedagog. Man få möjlighet att öva sig på att lyssna och vara genuint nyfiken på vad människor tänker och gör. Man får också fundera på vad det är att vara förskollärare, sina egna erfarenheter som lärare och människa, vad kan bidra med och hur man pedagogiskt leder ett sammanhang med barn och vuxna som ska arbeta tillsammans. När man börjar synliggöra hur man tänker tillsammans med barn och kollegor så sätter man ord på den barnsyn och kunskapssyn man har. Det är läskigt att göra, man släpper in andra i ens tankar och ens görande. Många pedagoger har jättesvårt för detta och känner sig osäkra. Detta för att det, för de flesta av oss, alltid har funnits ett rätt och ett fel i det vi gjort och lärt. När vi då kliver in i ett sätt att arbeta där vi måste synliggöra det vi tänker, tycker och gör så måste vi blotta oss själva. Det vi hittills har gjort upplever vi då plötsligt vara "fel" och det "nya" som kommer blir plötsligt det "rätta". Det är inte konstigt eftersom det är så vi är uppfostrade. Vi förkastar det vi kunnat och försöker lära oss "det nya". Kanske är det nödvändigt för oss? Kanske är det en del av processen att förkasta och försöka bygga nytt? Den möjlighet vi får är att pröva våra erfarenheter som lärare mot det uppdrag vi har. Genom att diskutera och undersöka saker som vi upplever som självklara närmar vi oss förståelsen av hur olika vi kan tänka och göra. Då får vi också möjligheten att förändra våra sätt att agera och på så vis förändra förutsättningarna för barnen och oss själva. Det är ofta här vi börjar, vi förändrar vårt förhållningssätt. Vi skapar en massa frågor och börjar bli osäkra på vad det är vi egentligen gör. Många känner att de inte vågar göra för att de är rädda att det ska bli "fel". Vi är också rädda för att ta över någon annans sätt att göra för vi har ju hört att varje verksamhet måste hitta sina sätt. Vi famlar och finner upp hjulet på nytt och många gånger tar det fasligt lång tid för vi vill gärna tänka "färdigt" före vi faktiskt gör något.

När vi började prata om att följa barnen och att lyssna på barnen så blev det en reaktion hos pedagogerna som gjorde att man backade och släppte allt och bara servade barnen med det de ville och släppte all tanke på att leda (förutom i "rutinsituationer"). Det blev (är) nästan lite fult att leda, att komma med några initiativ, att lägga till sina referenser till barnens arbete. Många upplever att det är svårt att få något sammanhang för att barnens idéer hoppar hit och dit för att de hela tiden kommer på nya saker som de är intresserade av. Pedagogerna hjälper barnen att driva idéer men barnen hittar snart något nytt de är intresserade av. Pedagogerna står handfallna och vet inte hur de skulle få barnen att hänga vid och fördjupa något av alla de områden som de nosade på. Det blir också svårt att veta vilka av alla barns idéer man borde följa. Om man nu ska följa barnen så borde det väl gälla alla barn, lika mycket, så det inte blir orättvist eller att några som hörs mest och kan uttrycka sina idéer? Vi kliver ut ur något som har varit beständigt och in i något som hela tiden är föränderligt. För att klara denna föränderlighet gäller det att man skapar ramar för sitt arbete som syftar till att odla de idéer om vad det är vi behöver göra.

en linjär process....

Jag tänker att pedagogisk dokumentation kan vara ett förhållningssätt men också ett arbetssätt. I valet att arbeta med PD gör vi också valet av ett sätt att se på barn och på kunskap. Vi väljer att tro att det finns många olika sätt att tänka och att vi tillsammans genom att synliggöra dessa sätt bygger vår kunskap. Vi inser också att olika sätt att göra ger olika utgångar i vårt arbete som inte behöver vara rätt eller fel utan bara just olika. Vi kan ställa dessa i förhållande till de strävansmål vi har satt upp för vår verksamhet och först där kan vi bedöma ifall de har gett barnen de möjligheter vi önskat. Jag upplever många gånger att det är förhållningssättet som har anammats först (vilket kanske är naturligt när man förändrar sitt sätt att tänka) men arbetssättet har inte riktigt följt med. Både Per Bernemyr och Harold Göthson pratar om detta. Vi har som pedagoger möjligheten att förändra både vårt sätt att se på barnen och förskolan och vårt sätt att arbeta. Det enkla (?!) här är att byta till låga bord och ge barnen riktigt porslin, utöka miljöernas rikedom och säga mera ja. Allt detta skapar givetvis möjligheter för barnens autonomi men ger egentligen inte dem mer inflytande över vilket innehåll som lyfts i verksamheten. Vi kan prata om hur vi bygger in förväntningar i miljöerna med hjälp av dessa möjligheter men att förändra de yttre förutsättningarna är bara början med hjälp av pedagogisk dokumentation gör vi sedan det fördjupade arbetet där allas våra idéer, tankar och erfarenheter tas tillvara. Jag brukar fundera på vad som är hönan eller ägget men tänker också att när vi inte pratar om en linjär process så kan det heller inte finnas något som är början eller slutet, allt är sammankopplat och ger spår och möjligheter i processen.

..eller en cirkulär?

I nästa del av Kullerbyttans serie kring tankar om Pedagogisk dokumentation kommer jag skriva mer konkret. Hur kan man göra? Hur gjorde vi? Jag börjar skriva om att organisera för delande, och ni får tänka tillsammans med mig och det arbete jag, mina kollegor och barnen gjort. Det kanske är naivt av mig att försöka utröna arbetssätt för pedagogisk dokumentation när allt som sagt hänger ihop, men jag tänker att vi ändå måste ur handlingsförlamningen som all denna komplexitet kan ge och börja göra. Hittar vi former för det så kan vi ju i alla fall börja förändra. Eller vad tänker ni? 

Pedagogisk dokumentation del 1 - barnens tankar bär

Jag har länge funderat på hur jag ska kunna reda i tankarna om pedagogisk dokumentation (PD) och det systematiska kvalitets arbetet (SKA). Jag vill någonstans fundera kring varför vi dokumenterar och vem som får något ut av det. Det är väl lite så överlag nu. Hela utbildningssystemet har tagit en ordentlig sväng mot att mäta och kvalitetssäkra och kunna veta vad kvalitet är. Jag känner mig väldigt skeptiskt till det även fast ni som läser Kullerbyttan vet att jag ständigt håller fram barnens rätt till en förskola som utmanar dem och kittlar deras nyfikenhet. Det fokus som jag tycker mig se, som har stärkts sen SKA har lyfts fram, känns som ett vuxenfokus där vuxna ska kunna se på vad verksamheten ska utveckla. Visst, jag tänker att det delvis är bra, det är viktigt att utveckla verksamheten men på vilket sätt måste vi nog fundera lite till på. Vad är det som händer när vi organiserar vår tid och hur låter vi verksamheten, det barnen och vi faktiskt gör och tänker bli centrum för det vi håller på med?

Pedagogisk dokumentation har kritiserats för att det tar tid från barnen och är väldigt vuxenfokuserat, att det är vuxna som ska lära av hur barn lär för at utveckla verksamheten, vuxna som forskar på barn.  Den har kritiserats för att vuxna bara står bredvid och dokumenterar och inte är i verksamheten tillsammans med barnen. Jag kan se stora risker här om man gör barnen till objekt för dokumentationen och gör försök på dem kring vad som blir en bra verksamhet. För mig är det inte pedagogisk dokumentation, för mig handlar det mer om att förvilla sig i det systematisk kvalitetsarbetet. Kanske lägger man fokus enbart på handlingar där man lyfter verksamhetsfrågor-organisation och dylikt bland pedagoger och ledning för att utvecklas tillsammans. Det har vuxenfokus och verksamhetsfokus men kanske inte alltid så mycket barnfokus? Jag känner på dessa tankarna nu och ni får gärna tänka tillsammans med mig, men jag tänker att det är viktigt att lägga upp dem på bordet och vara kritiska till vad, varför och hur vi dokumenterar.

Den pedagogiska dokumentation som jag talar om, skriver om och praktiserar med barnen och mina kollegor är något annat. Harold Göthson sa det bra, han beskrev att när man upplevt pedagogisk dokumentation som en motor för verksamheten så tycker man inte längre att den tar tid från barnen eller verksamheten, man upplever istället att man inte kan vara utan den. För mig är den pedagogiska dokumentationen när vi synliggör våra idéer, både barn och vuxna så att vi kan tänka mer om dem tillsammans, förstå olikheterna i våra sätt att tänka och dra nytta av dem.

Denna vägg är full med dokumentation, det är anteckningar från möten, skisser på robotar, tankekartor över vad barnen tillsammans vet, frågor som barnen har, bilder på hur barnen genomfört sina idéer, inspiration från andras idéer. Denna vägg är en dokumentationsvägg från barnens projekt om Labyrint, barnprogrammet på SVT som de arbetade med för ett år sedan. De drev mängder med olika hypoteser, tankar och frågor kring vad de upplevt i relation till programmet och hittade på sina egna historier och lekar tillsammans. Här kunde de stå och diskutera det de gjort eller de de höll på med eller det de skulle göra. De kunde fästa upp idéer som de ville dela med varandra och tänka om andras. Här fanns också plats för pedagogernas idéer, pedagogernas frågor till barnen och tankar om vad barnen höll på med och vad vi tänkte kring det som hände med Labyrint, hur vi kopplade olika områden till läroplanen och vilka idéer vi fick i relation till samhället. Våra uppgifter som vuxna var att vara nära och vara del i arbetet för att kunna utmana barnens ingångar, ge dem möjligheter att tänka och dela idéer och tankar, lägga till våra erfarenheter, skapa utrymme för intelligenta sammanhang där barnen kunde driva sina tankar och utforska de frågor de hade. 

När dokumentationen blir sån att den är ofärdig mest hela tiden, när den förändras och utvecklas, när den får oss att tänka ett varv till, när den synliggör det vi tänkt och tar oss vidare eller bredare eller djupare eller vart vi nu väljer att gå, då är den värdefull, då lever den och då utvecklar den barnens och vårt arbete. 

Tillsammans med barnen gör vi det viktigaste, delar tankar och idéer och tänker om dem tillsammans samt prövar och utforskar dem. Det är detta som borde vara fokus nr ett- att barnens tankar får lov att driva innehållet i verksamheten och att vi vuxna ger barnen sammanhang att odla sin nyfikenhet i. 

Det vi sen gör när vi samlar dokumentationen, när vi för samman processen, barnens tankar, våra tankar, allt vi gjort tillsammans då blir det bara en dokumentation. Då kan vi genom att systematisera ge en inblick i vad barnen möter i verksamheten, vad vi har gjort för att möjliggöra för barnen, vad vi kan bli bättre på osv. Då blir dokumentationen en produkt. Då blir den en berättelse över vad som har skett men när den lever, när vi delar och tänker och utvecklar då är den pedagogisk. 

Det var inte en föreläsning...det var etthundrafemtio...

I onsdags kväll var jag på föreläsning med Harold Göthson, via Nätverket Kalejdoskop och Göteborgs Universitet. Harold föreläste för en fullsatt sal med runt 150 personer på Pedagogen i Göteborg. Det var varmt, trångt,  det fanns ingen luft och luften var tjock av tankeverksamhet.

Harold inledde med en intressant reflektion om hur vi kan äga eller veta vad vi tillför i andras erfarenheter, vad människor tar med sig av det vi säger under till exempel en föreläsning. Han började med att säga att denna kväll skulle han föreläsa för oss, men det var inte en föreläsning som skulle bli till här ikväll det var 150 st. Alla i som lyssnar kommer höra olika saker, dra olika slutsatser, tänka olika om det som sägs och lägga till våra erfarenheter till det. Sen kan de gå tillbaka till sin verksamhet och säga, så här gör vi för det har Harold sagt. Har han det? 

Det där med lyssnandet är verkligen intressant. Vi kan ju inte lyssna utan att tolka. Vi kan inte lyssna utan att filtrera genom våra egna erfarenheter. Redan när vi lyssnar så är det vi hör inte exakt det som personen ifråga vill säga. Jag menar inte att vi ska sträva efter ett sådant lyssnande, som på något sätt skulle vara helt "fritt" från att passera igenom våra erfarenhetsfilter. Jag menar bara att vi ska vara medvetna om det. Vi hör inte vad andra säger vi hör det som andra säger genom våra egna erfarenheter. Någon har sagt; 

"Vi ser inte saker som de är- vi ser saker som vi är. "

Jag började direkt tänka på dialogen, hur viktig den är för att försöka förstå varandras olika tankar och tolkningar om vad det är vi håller på med. Efter som jag är väldigt engagerad i delarkulturen och nätverk så tänkte jag direkt på hur vi genom detta nätverkande övar på att lyssna, att dela våra egna tankar och att utveckla och spinna vidare på andras. 

Det vi gör när vi gör så är att vi skapar en reflektionskultur, en kultur av att tänka och formulera våra tankar tillsammans. Harold pratade om hur barnen i förskolan har rätt att vara i en reflektionskultur där både barn och vuxna är involverade. Barn har rätt att få tänka och dela tankar med varandra och med de vuxna, att tidigt få möta detta med de rättigheter och skyldigheter som kommer med det är en förutsättning för att ett demokratiskt samhälle ska kunna växa. 

 Harold berättade hur han tänkte om hur man kunde strukturera den undersökande processen. Han började med att berätta att när vi valt ett område som intresserar oss så måste vi tänka om vad det område är för oss, oavsett om vi talar om barn eller vuxna. Vi tänker tillsammans med andra och samlar våra idéer tillsammans- gör dem synliga och låter dem mötas. Efter vi har sett alla idéer kan vi en gång till tänka om dem för då har andras erfarenheter lagts till till det vi har tänkt. På detta sätt kan vi sedan bygga vidare på varandras idéer och förståelse och hitta områden att fördjupa oss i.

Jag tänker på omöjligheten i att kontrollera ordet, eller kanske är det tanken jag tänker på? Vem som tolkar vad, vem som äger det, hur det växer och vrids och reflekteras över och diskuteras, återges och sprids. Vad har han sagt? Vad sa han, egentligen? Vad menade han när han sa så? Hur tänker jag om det? Genom att gå i dialog kan vi utforska vad vi menar och hur vi tänker och lägga till andras erfarenheter till våra erfarenheter och få nya erfarenheter utifrån det. 

Är det viktigt då? Är det viktigt vem som sagt vad och om det är sant, och vad är sant egentligen? Kan vi kopiera andras sätt att göra eller behöver vi inspireras av andras sätt och sedan formulera och göra våra egna sätt? Kan vi bara göra eller måste vi tänka och göra samtidigt? Vi separerar gärna detta när vi utvecklar våra verksamheter. Vi vill tänka färdigt först, före vi gör och ibland bara gör vi utan att tänka nåt. Jag tänker att det finns en mellanväg här. Vi gör och vi tänker samtidigt. För vi måste öva oss att tänka när vi gör. 

Vad är förskolan för er? Vad betyder den och vad vill ni den ska vara hur vill ni den ska verka? Har ni funderat på det? 

Reducerad till en Rutinsituation? - att ge barnen makt över sitt eget liv

Jag spinner vidare på tankar från en twitterreflektion tillsammans med @mammahensvarld Jenny Henriksson och hennes inledande frågor

Hej alla som kan Reggio, kan ni hjälpa mig? Hur ser Reggio på rutinsituationer och lärande? Ping @Thompotti @ErikaKyrkSeger @LTLinder
— Jenny Henriksson (@mammahensvarld) January 31, 2015

@LTLinder @Thompotti @ErikaKyrkSeger jag undrar pga jag mest läst om projektarbeten och dokumentation men inget om resten av dagen...
— Jenny Henriksson (@mammahensvarld) February 1, 2015

och ett blogginlägg från Mathias Köppen - Krav, tvång, makt som fick tankar som har legat i vila ett tag att blomma upp igen. Så här kommer mitt lilla bidrag att fundera över.

Vad är en rutinsituation? I ditt vuxna liv, ja du som arbetar på kontor eller i en affär eller någon annanstans som inte är en förskola, vad skulle du benämna som en rutinsituation i din dag? Är det när du klär på dig på morgonen, äter lunch, när du går ut en sväng på din rast eller när du går på toaletten? Gör du det på rutin? Betyder det något för dig i ditt liv? När bli något reducerat till en rutin? Eller har rutin inte det det förminskade värde jag tillskriver det?


Jag har funderat en hel del på det här med rutinsituationer som de benämns på förskolan och hur de vuxna tar makten över dem och kan helt och fullt vända från en inkluderande, öppen och inkännande pedagog till en härskande, avstängd och exkluderande pedagog. Per Bernemyr sa det, när han handledde på vår förskola, att det är i mellanrummen man ser det, hur barnen blir lyssnade till och hur gruppen tar hand om varandra. Inte på samlingen när det är uppstyrt av pedagogerna utan när barnen får vara i mellanrummen och pilla med sitt. Då märker man om det finns inkludering, omhändertagande och relation i gruppen.

Ofta hör jag pedagoger dela upp dagen med barnen i projekterande och rutinsituationer och kanske även en sväng med "fri lek". Jag har också oroat mig för hur rutinsituationer ska lösas och har många gånger suttit och pratat med kollegor och försökt lösa problem som uppkommit när barngrupperna varit för stora eller barnen varit för små eller tiden varit för kort, eller maten har blivit kall. Alltid har problemet legat utanför vår kontroll och vi har fått hantera det bäst vi har kunnat. Jag har också tänkt att jag, eller hört att andra, varit ensamma med så och så många barn. När vi började samarbeta kring detta på vår förskola, barn och pedagoger så har jag helt ändrat syn på de sk. rutinsituationerna. Det som vi kallar för rutinsituationer kan i själva verket vara något helt annat. 

Ett arbete som mina kollegor gjorde med de allra yngsta barnen på vår förskola var just att försöka ge barnen makten över hur de skulle gå tillväga i att ta hand om sig själva tillsammans. Märk noga hur jag uttrycker det, ta hand om sig själva TILLSAMMANS, för det handlar inte om att var och en klarar sig själv utan hur man kan ta makten över sin egen vardag och skaffa sig det man behöver men också att se till att andra runtomkring får det de behöver. Genom att erhålla kunskap om hur och var så kan man också dela den med andra och få flera att kunna. Detta var alltså ett gemensamt arbete för barn och pedagoger. Pedagogerna hade makten över att fördela tiden, tillgång till mat osv men det de gjorde var att ge barnen möjligheter att delta, att göra det synligt hur det fungerade och var man hämtade, lämnade, var saker fanns, hur det kunde gå till. Pedagogerna var också öppna i att låta barnen göra på sina sätt så länge det inte blev ett problem med säkerhet. Att som vuxen våga frångå sin egen inrutade tanke och dela med sig av makten till barnen är svårt och det ger också en oro över att göra rätt och ge tillräckligt mycket stöd. Genom att verkligen lyssna på barnens försök, förslag och tillägg hittade mina kollegor och deras barngrupp sin väg att gå. Här synade man allt i skarvarna och funderade på hur det kunde vara. Varför man gjorde på visa sätt och hur det blev om man gjorde på andra sätt. Det krävs mycket tillit, både från pedagogerna mot barnen men också mellan barnen och från barnen till pedagogerna. Ett lästips här är helt klart Lyssnandes Pedagogik av Ann Åberg och med teoretiska tillägg av Hillevi Lenz Taguchi där Ann beskriver just ett sådant arbete om hur man bryter ner strukturer och börjar syna sin vardag med barnen.

Jag tänker på vad vi väljer att dokumentera i förskolan, vad vi väljer att synliggöra. Jenny, som skrev tweeten här ovan, sa att hon bara hört och sett om projektarbete från förskolor som arbetar med inspiration från Reggio Emilia och inte hur man gör med resten av dagen. Jag tänker att detta är ett synliggörande av vad vi i förskolan väljer att visa upp och i det valet finns säkert också etiska och uppdragsmässiga val. Jag tänker återigen på mina kollegor som valde att dela sitt arbete kollegialt på vår delar-dag i kommunen. De ville få andra att tänka tillsammans med dem kring hur vi kan förskjuta delar av makten vi vuxna har på förskolan vidare till barnen. Många saker som andra pedagoger tänkte var omöjliga att göra med små barn hade mina kollegor gjort med hjälp av en stark tilltro till barnen och ett stort lyssnande som inte handlade om att skapa anarki utan som handlade om att plocka fram allas olika tankar och sätt att göra för att tillsammans förstå varandra och den vardag vi lever i. Här är nätverken en stark kraft för förändring för barnen på förskolan. När pedagogerna möts och får syn på varandras verksamheter kan mod och hopp väckas och möjligheter ges. När verksamheten blir transparent mellan dem som arbetar däri kan erfarenheter delas. Sedan har vi vårt uppdrag och kan inte dela vad som helst med vem som helst. Barnens integritet, föräldrarnas önskningar är alltid ett etiskt ställningstagande och ska noga diskuteras och vägas.

Alla förskolor som säger sig inspireras av RE arbetar olika, för det är just vad de förskolorna och de pedagogerna väljer att inspireras av som blir deras uttryck på just deras förskola. Alltså är det olika överallt. Det vi gemensamt har att förhålla oss till är läroplanen. Här finns starka värdegrundsuppdrag som inte går att förringa. Det jag och mina kollegor inspireras av kring Reggio Emilias sätt att arbeta och tänka om barn och förskola är barnens och förskolans plats i samhället, barnens möjlighet att utforska sina egna teorier före de får tillgång till fakta och sedan kunna förhålla sig till dessa, att väva samma fakta och fantasi, att veta att barn har sina referenser och sin historia med sig till förskolan, att involvera föräldrar i barnens och förskolans arbete, att dela och reflektera tillsammans med barn och kollegor. För mig handlar det mer om värden än metod, att förstå förskola och i relation till den barn, pedagoger och föräldrar på andra sätt. Vidare inspireras vi också av synen på kunskap som något vi skapar tillsammans och som är föränderligt. Alla som tar del av forskningsrön vet ju det, att det som var sant igår, inte helt säkert är sant idag.

Så hur ska vi avrunda det här då? Jo, om vi börjar med att se på verksamheten som en helhet, som en obruten cirkel där allt ingår som vi alla behöver under dagen i samklang med det vi är nyfikna på och det vi vill ära oss mer om. Allt detta arbete bygger på våra relationer till varandra och vår förståelse för varför vi är där vi är. Så om vi utforskar det tillsammans, oavsett om det är i stort eller smått och ställer det i relation till förskolan, samhället, Sverige och världen (och rymden and beyond?) så gör vi nog det vi borde göra tänker jag.....lite som livet i stort faktiskt.