Vi måste våga lägga oss i då och då för att utveckla barnens seende och deras nedtecknade. Vi kan inte tro att allt bara kommer av sig själv, vi behöver alla förebilder, personer som utmanar oss och frågar oss saker så att vi kan utvecklas.
De senaste två veckorna har jag arbetat med en vikarie som är ganska ung eftersom en av min av kollegor är på semester. Förut har jag många gånger mött vikarier som vill barnen väl och målar saker till dem när barnen säger att de inte kan. Dena dag satt vår vikarie vid ritbordet tillsammans med ett antal barn. Alla var fullt upptagna med att måla. Vikarien målade med barnen, hen målade ett hus. Plötsligt hör jag ett av barnen säga; Jag vill också ha ett hus, snälla måla ett till mig jag kan inte. Ånej, tänkte jag... Vikarien sa med tydligt stämma, nej det gör jag inte, men du kan få härma mitt hus om du vill och så lotsade hen barnet igenom att måla ett hus och barnet blev mycket nöjt med att ha tillägnat sig nya tekniker. Idag kom ytterligare ett barn och visade en för honom ny teknik som hen lärt sig av vikarien. Ibland arbetar man med riktiga guldkorn :)
Att teckna, måla, rita, skapa är sätt att kommunicera likväl som bokstäver och andra tecken. Det är inte en talang som någon besitter utan ett sätt att öva sig att se. Tillåter vi våra barn att öva detta seende? Ser vi det som ett språk eller bara som tidsfördriv och lite skoj?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar