Vi tror vi har landat

Igår hade vi ett härligt reflektionsmöte jag och tre av mina kollegor. Det var måndag på en torsdag. Jo, det är sant. Jag sa det till några föräldrar som kom för att hämta sina barn på eftermiddagen. Hur har ni haft det idag, frågade de. Vi har haft en måndag idag svarade jag. De såg frågande ut. Jag förklarade vidare att eftersom vi hade fotografering i måndags var alla våra barn här, även de som går 15h/vecka och detta innebar att vi flyttade vår gruppreflektionsdag till torsdag istället då alla de barn som brukar vara lediga på måndag fick vara lediga istället.

Våra gruppreflektionsdagar är en uppstart för oss på veckan då vi tänker om det som har hänt och vad som kan komma att hända. Vi reflekterar utifrån barngruppen och oss själva, var vi befinner oss, vad vi som pedagoger har hört, sett, tänkt, mött, läst och vad vi behöver göra. Vi delar erfarenheter av de möten som vi haft under veckan som varit och försöker förstå var vi befinner oss.
Igår hade vi alltså en måndag istället för torsdag och vi som arbetar med de äldre barnen fick en och en halv timme på eftermiddagen för reflektion. Att det var måndag istället för torsdag innebar också att vi på förmiddagen hjälpte våra kollegor som arbetar med de yngre barnen att få detsamma på förmiddagen.

Jag befann mig under förmiddagen som vanligt på torget och mina två ordnarie kollegor hade gått ut för att vara de yngsta barnen. En vikarie kom in till mig och ina två andra kollegor befanns sig på den andra hemvisten. Vi pedagoger bestämde tillsammans att vi skulle öppna upp för FLÖDE mellan de två grupperna med 4- och 5-åringar. Vi har medvetet valt att inte göra det de här första veckorna för att landa varje grupp i sin grupptillhörighet och på sin plats i de nya erbjudanden som finns i miljöerna. Vi ville också göra så för att vi under denna tid etablerar våra relationer tillsammans och kommer överens om hur vi ska ha det. Det är som jag skrev tidigare ett hårt arbete med mycket känslor och tankar men absolut nödvändigt för att komma in i arbetet tillsammans och det gäller förstås oavsett ålder, stora som små, barn som vuxna.

De senaste dagarna har barnen börjat fråga om de kan få gå över till varandra. Vi har så smått börjat stödja dessa önskningar. Barnen har tydligt landat i sina första relationsbyggen. Börjat bryta upp gränser, tagit nya kontakter och provat nya material och upplevelser. Nu är det dags. De har visat oss det och vi känner det med. Igår var det alltså tid att starta och det kändes så självklart. Förmiddagen var som ett rosa skimmer, som en förälskelse, som den där pirriga känslan av förväntan som förlöstes i leenden, i möten, i dialog, i upptäckanden. Det var underbart. Jag kände mig fullkomligt överflödig som vuxen. Barnen lotsade sig själva och varandra och miljön bjöd in till glädjen att hitta på nya saker tillsammans. Jag kunde sätta mig ner och lyssna och se på allt detta och bara fantisera om hur vårtt gemensamma arbete skulle ta fart och virvla iväg å det vackraste! ( Mental note; Bra, stanna i den känslan, den kommer att behövas när vi går igenom nästa fas av tvivel och förändring. Kom ihåg!)

Så tillbaka till vårt reflektionsmöte på eftermiddagen. Jag vill bara säga något om hur jag upplevde det rent känslomässigt. Det var öppet och högt i tak. Vi pratade i munnen på varandra, skrattade, blev allvarliga, stöttade och hittade lösningar tillsammans, tydliggjorde ansvar och lekte med tankar, drog paralleller och delade uppelevelser som vi haft med barnen och som vi haft på egen hand eller med andra vuxna. Det var öppna ögon och hjärtan. Personligt och professionellt. Det var allt jag önskar att vi kan bli tillsammans jag och mina kollegor, det var vi och nu känns det som att inget kan stoppa oss. 

Hej oss!