Kärlek till ett E

Min son ritar bokstäver. Han känner sitt E, han vet något om former, om uppbyggnaden. Han ritar sitt E idag, det är det första han gör. Han frågar ofta om vilken som är "hans" bokstav, vilken som är min, vilken som är pappas eller morfars. Det finns ett intresse, en början till att fundera. Vad betyder det egentligen, min bokstav? 

Jag tittar och funderar på vad han har förstått av E. Han vet att det har ett rakt streck och därifrån utgår de andra strecken. Det är en början i att förstå vad ett E är. Vad behöver man mer förstå för att avbilda en bokstav? Jag tänker på symbolers utformning och hur mycket information vi behöver för att koda "rätt" symbol, för att budskapet ska gå fram. Flera av de treåringar jag möter skriver sina bokstäver, några skriver sina namn, några skriver ord. Vad är det som gör att man börjar intressera sig? 

I läsgruppen som jag ansvarar för läser vi flera böcker efter lunch varje dag. Vi börjar med att titta på bokens framsida, på bilden, på titeln på författaren. Vi pratar ibland så länge om detta att jag funderar på om vi ska hinna läsa något före resten av barnen kommer in på torget. Barnen är upptagna av att leta efter sina eller andras bokstäver på alla sidor. Vi pratar också om var man kan läsa. Jag brukar alltid slå upp de tomma sidorna som ofta befinner sig mellan omslaget och innehållet och utbrista -Nu ska jag läsa! medan barnen skrattar åt mig och säger -Nä där finns ingen text man kan inte läsa där! Ibland finns det en stämpeln från biblioteket på några av dessa sidor och där kan man faktiskt läsa, det har vi upptäckt tillsammans. Hur närmar vi oss böcker tillsammans med barnen? Väcker vi nyfikenhet om vad en bok är, hur den blir till, var berättelsen finns, vad det är för skillnad på text och bild, vad en titel är, hur man läser? 

I vilka världar vågar vi "släppa in" barnen? Vilket fokus kan vi ha?

Hur låter vi barnens nyfikenhet växa genom att ge dem grundläggande förståelse för varför t.ex. kommunikationen behövs? Hur tar vi vara på/ser de tillfällen när barnen behöver vidarebefordra information eller spara information och ser det som en ingång till att förstå olika sätt om hur man kan göra detta? När kan vi ge dem utmaningar som hamnar i en kontext som är meningsfull för dem? Har vi det i bakhuvudet så behandlar vi barnen som några som vill förstå världen och vi gör vårt bästa för att lyssna till deras tankar om den och dela med oss av våra erfarenheter kring den. Barn som får vara med i riktiga sammanhang, delta i diskussion och dialog, bli lyssnade på och respekterade för sina frågor och funderingar får erfarenheter som gör dem nyfikna på livet. 

Åter till min sons utforskande av bokstäver.

När vi sedan funderar vidare och tittar på de bokstäver han och hans pappa skrev igår så blir han missnöjd med sitt E. Han tycker inte det ser ut som pappas. Jag säger till honom att detta är hans E, så som han har gjort det nu. Jag säger också att om han vill ha det på något annat sätt kan ha göra ett till. Jag kan inte, säger han, jag vill! Jag lotsar med mina ord;  Ett långt streck (han ritar) ett mindre streck uppe (han söker med pennan, uppe, där) ett likadant streck nere (han söker med pennan igen, där) och ett till på mitten (han söker mitten och någonstans där sätter han sitt streck). Glädjen i hans ögon är total. Han har ritat sitt E, men vad är det vi har gjort egentligen. Han har visat att han har mycket större förståelse än bara för sitt E. Han har tolkat min instruktion och gjort ett streck (vad har han för erfarenheter av streck?),  han har avvägt var uppe, nere och mitten på strecket är, han har utforskat hur man gör ett streck med pennan, han har mätt och avgjort hur långa de kortare strecken ska vara i förhållande till det längre, han har också mätt hur långa de korta strecken ska vara i förhållande till varandra, han har tagit bilden av E han har i sitt huvud och försökt återskapa den tillsammans med mig och mycket mycket mer....

I skapandet av E har vi gått in och ut ur många ämnesområden och det är så det måste vara. Saker och ting hänger ihop. För att utforska hur man kan skriva, räkna, teckna, förhandla, dansa, musicera, balansera, gunga eller vad det nu kan vara så använder vi oss av transdiciplinära erfarenheter som vi kopplar ihop och utvecklar i det nya vi lär oss. Problemen uppstår när vi försöker dela upp och plocka isär, då tappar vi meningen och lusten att utforska.


Det pratas mycket just nu om att tidigt börja med bokstäver och siffror, att utmana barnens naturliga nyfikenhet på dessa. Björklund raljerar återigen över några av honom utvalda vetenskapliga teorier (som han uppenbarligen bara skummat igenom samtidigt som han räknade ut exakt hur många betyg som kunde få plats i skolan...jag menar skalan.) och framhåller hur viktigt det är att vi får ett kunskapsfokus (vad ÄR kunskap, kära herr Björklund?!?!) som förstås enbart handlar om att läsa och räkna.

Nej du Björklund. Det räcker inte. Jag vill gå längre. Jag vill säga att vi ska låta barnens kreativitet frodas i alla dess former. Barn binder ihop världen Björklund, det är bara du som vill dela upp den. Barn förstår att om man gjort en dans och vill skriva ner den så kan man rita den med gubbar som står på olika sätt och det är detsamma som att skriva något med bokstäver fast bara olika eller göra ett hjärta för det betyder kärlek.

Kärlek, Björklund...något som jag tycker vi har för lite av i utbildningspolitiken....