En ljuvlig dag med värdefull påfyllning

Campus i Varberg

På tåget kl 07.40 mot Varberg och solen strålar. Framför mig ligger en dag med studenterna på Atelieristautbildningen på campus i Varberg, arrangerad av Borås Högskola. Där har jag tillsammans med Christina Braxell (verksam i Kärra) och Tinna Aronssson (verksam i Lomma) blivit inbjudna av Marie Bendroth Karlsson som är kursansvarig. Vårt uppdrag var att dela med oss av våra olika erfarenheter med grund i hur en atelieristas uppdrag kan se ut. Jag hade ingången som Torgpedagog, Stina som pedagogisk handledare och Tinna som bildpedagog i barngrupp, Vilka dag! Jag fick förmånen att lyssna till både Stina och Tinna och dessutom luncha med dem och Marie. Vilka fantastiska erfarenheter dessa tre kvinnor har och så värdefullt att få ta del av och lägga våra erfarenheter i ljuset av andras. Jag kände mig mjuk i hjärtat och tacksam över att få ta del. Jag kände också hur lusten i att fortsätta läsa och fördjupa mig i teorin växte samtidigt som jag bara ville vara i mitt eget praktiska lärande, erfara egna estetiska läroprocesser, jag saknar varandet i mitt eget konstnärliga utryck....något som jag tror kan bli så värdefullt om det får fyllas på parallellt med utforskandet tillsammans med barnen. 

Stina Braxell och jag känner varandra sen tidigare. Stina verkar i Kärra där jag också arbetat. Vi har stött på varandra i olika sammanhang och Stina var också en av de lärare som undervisade på Atelierista-utbildningen i Göteborg som jag gick. 

Stina talar alltid varmt om vikten av att barnen får möta mycket olika material tidigt. Hon visar på hur klottrande måste få ta tid och att vi vuxna inte får bestämma åt barnen när de är färdiga, att vi måste vänta och se. Hon utryckte det som att vi ska vänta tills barnen "lyfter blicken"....då är det dags att utmana, ta klottrandet vidare med små steg. Barnen måste få lov att bara vara med materialet utan förutsättningar om vad det ska bli, eller vara. För att förstå behöver man få sätta händerna i, börja förstå vad som är möjligt, hur materialet ter sig, vad som händer om jag gör så eller så. När man sen skaffar sig en bred och djup erfarenhet kan man använda denna för att uttrycka det man behöver. Varför man ska göra det kan man ju diskutera, men i ett samhälle där strömningen av bilder är så ofantligt stor, där det passiva mottagandet inte går att stänga av behövs en motreaktion där man själv får lov att bli skapande, där man tar skapandet i sina egna händer och på så sätt kan förstå något om hur bilder kommunicerar. Hur skapar vi förutsättningar för kreativitet i ett samhälle som passiviserar oss? 

Stina (och Tinna) pratade också om hur viktigt det är att uppmuntra barn till att berätta med penna och papper, oavsett hur små de är, att ge det visuella uttrycket en naturlig plats, att bli medskapare. Samma gäller för oss vuxna. Stina berättade om hur hon format sin roll som Atelierista. Hur hon från början stannat i ateljén och låtit barnen komma till henne men så småningom förstått att ateljén måste komma till barnen. När hon började bryta sig ut ur detta rum och ta tag i ateljérna på varje avdelning så hände det saker, hon fick syn på att pedagogernas bristande erfarenheter av materialen satte käppar i hjulet för att barnen skulle få uppleva dem. 

Många vuxna är väldigt låsta i sitt förhållande till att själva skapa. De fastnar i prestation och en känsla av att de inte kan. De har inte fått klottra, har inte fått tillgång till dessa uttryckssätt som de sedan är menade att tolka, tyda och leda barnen in i. Hur ska det då bli möjligt? Stina håller i fortbildning för pedagoger. Då får pedagogerna klottra, något som jag tänker är oerhört viktigt för att få en uppfattning av hur man kan ta sig an ett nytt material. Parantesen (?!?!) om att den nya förskollärarutbildningen vid Göteborgs universitet innehåller 7,5p om barns estetiska läroprocesser och inte en enda poäng praktiskt skapande är ju bara förödande för barnen som ska möta dessa pedagoger. Stina utryckte det som att det som pedagogerna har haft i handen har de lättare att plocka fram till barnen. 

Utsikt från bildsalen på fjärde våningen. 

Tinna Aronsson har jag inte mött förut. En ödmjuk, nyfiken kvinna med glittriga ögon och med en oerhörd kunskap och erfarenhet. Tinna berättade om hur hon tänker långsiktigt med planeringen för på vilka olika sätt barnen kan möta bilden, både som skapare och som mottagare. Hennes erfarenhet har hon kartlagt och strukturerat för möjligheten att se olika perspektiv i vad det är som händer med barnen i skapandet. Tinna gjorde att jag fick en större förståelse för helheten och att det är viktigt att förestå processerna, känna materialens möjligheter och förstå i vilka sammanhang de på bästa sätt utvecklar varandra. Tinna gjorde också ställningstagande i att göra barnen medvetna om processen i sin helhet, att t.ex. skapa ritkol genom att elda julgranen, att få vara med i hur saker skapas. 

Hon har utvecklat metoder som kritmöte och tygmöte som utgår från gemensamma möten med material. I tygmöten använder hon sig av tyg tillsammans med barnen där tyget blir något konkret att mötas runt och är och blir i sig själv en bild som barnen tillsammans möter. Att hålla ett tyg eller två lager med tyger mellan sig och tillsammans fantisera kring vad det kan bli och hur ger barnen mötet med ett solidariskt lärande. Likaså är kritmötet där barnen tillsammans berättar en historia på ett gemensamt papper. Jag såg metoder som har ett ställningstagande i att värna demokratiska värden- att det är vi tillsammans som skapar detta, att alla behövs. Det är också ställningstaganden som säger att det är viktigt för barn att möta bilder på olika sätt och göra egna avtryck. Tinna gör samma ställningstaganden som Stina i att säga att barnen behöver få tillgång till bilder och visuellt uttryck därför att de ska ha möjlighet att lära sig det språket och på så sätt kunna ta del av det och påverka med sina egna uttryck. Det är samma tanke som att det är viktigt att lära sig läsa. 

Varför prioriteras detta språk bort i så stor del? Varför talar vi inte mer om det när hela vårt samhälle ? Varför låser vi in människor i att vara mottagare? På så sätt ger vi dem aldrig chansen att få ta ansvar för sina egna liv. Vi låser dem ute från alla de möjligheter de skulle kunna få i att hitta sina språk för sina uttryck och gjuter in dem i en form. Sen undrar vi varför de inte hittar mening, varför de blir destruktiva, varför de förgör sig själva. 

Förmiddagen spenderade vi tillsammans och fick höra på varandra, eftermiddagen spenderades i grupper med att bolla tillsammans med studenterna. I grupperna pratade vi mycket om struktur, hur vi organiserar för att bli "fria". De pedagoger som är mitt i verksamheten ser förstås verkligheten som ofta sätter käppar i hjulen för det vi önska åstadkomma. Någonstans får vi inte låta oss bli nedslagna. Vi pratade om strategier för att hantera motstånd. Vi måste tänka på det vi gör istället för det vi inte gör och tillsammans synliggöra det viktiga sammanhang vi alla befinner oss i. Vi knöt trådar och lovade varandra att mötas och tänka tillsammans. 

Trots denna långa text känns det ändå som en pluttig återberättelse om vad jag faktiskt var med om i Varberg. Det snurrade i mitt huvud. Jag har inte ens nämnt Marie Bendroth Karlsson och hennes erfarenhet, kunskap och ställningstaganden. Jag återkommer till det snart.... Det jag kände var att jag väldigt gärna hade spenderat mer tid med dessa kvinnor. Jag hoppas få möjlighet till det snart igen. Från djupet av mitt hjärta, tack!