Jag har funderat mycket över hur jag ska utmana dem vidare att faktiskt börja urskilja linjer, former, tryck m.m. i sina bilder. Jag förstår att de tycker om att arbeta på det sätt som de gör nu men jag vill också ge dem inspiration till att kommunicera mera med sina bilder. Jag har som pedagog tagit en roll där jag lyssnar på barnens tankar om vad det är de gör, jag kommenterar men frågar sällan vad de är de gör eller plockar in mina erfarenheter i det de gör. Jag har tänkt mycket på detta och vill försöka hitta en väg där barnen får utforska men jag ändå kan vara ett bollplank och en utmanare som kan uppmärksamma barnen på olika saker.
Jag upplever att färgerna och penslarnas uttryck, konsistens och känsla ger barnen signaler om att just hälla, blanda, smeta så att de har gjort detta är ju inte så konstigt. Det är ju första steget i att lräa känna ett material att få prova hur det reagerar, hur man kan behandla det. Jag tänker också att barnen har en förförståelse nu för vad man gör med täckfärgen, att det just handlar om att blanda och smeta.
Det jag nu vill göra var att få dem mera uppmärksamma på hur former, linjer, mellanrum formar bilder. Jag erbjöd därför oljepastellkritor som har vackra distikta färger men ändå en begränsad yta för att kunna täcka. Barnen kom till ateljén där jag dukat upp tre A2-papper där två barn fick dela ett papper och alla kritorna låg mitt på bordet ovanpå papprena. Barnen valde sina platser och började måla. Alla sex var intensiva i sitt målande och blandade färgerna ovanpå varandra. Jag upplevde det som att de här gjorde som de brukar i mötet med ett nytt material, de utforskade motståndet, kritans färg, mötet med pappret, kraften, intesiteten. De pratade inte om vad de gjorde utan de "bara" gjorde. Snart uttryckte de att de var färdiga och gick vidare till andra saker.
Ett barn som vilat (K) och inte varit med i introduktionen av oljepastellen blev nyfiken av bilderna (som då fortfarande låg kvar på bordet). Han ville också måla och jag erbjöd honom ett nytt papper. Ett av barnen som hade målat (L) ville göra igen och hon satte sig mittemot. Vi kallar dem L och K.
K tar upp kritan och börjar måla. Han målar i slingriga krokar och väljer sen en ny krita. Han säger inte så mycket om det han gör utan bara målar. L målar en stor gul rektangel, hon tittar på den och säger;
L- Jag målar en buss.
K tittar upp men fortsätter att måla.
L-Jag målar en buss här och den har en sån här (målar ett gult område som on täcker upp bredvid den gula rektangeln)
P- En vaddå?
L- En sån här har den (pekar på det gula fältet)
P- Vad är det?
L- En sån här!
P-Jaha....
L-Det här är min buss.
P- Har din buss några hjul?
L tittar på sin buss.
L- Jag har inte ritat dom ännu.
Hon tar en krita och börjar rita runda hjul runt alla sidor på bussen.
K- Jag är färdig. (ställer sig upp)
P- Vad har du målat?
K- En buss.
P- Har din buss några hjul?
K- Jag har inga hjul.
L- Jag har hjul! (pekar på hjulen)
P- Ja, det är ju olika. ...
K sätter sig ner igen, tar en krita och tittar på L:s hjul. Sedan börjar han också göra hjul på sin buss. Han gör dom i samma form och på samma sätt som L. L tar en krita från bordet.
L- Den här kan du ta.
K- Tack.
L-Du kan göra ett hjul här (pekar på K:s papper)
K gör många hjul och lägger sen ner kritan.
K-Så!
L- Så!
I exemplet ovan så agerar jag på ett sätt som jag inte gjort så mycket under hösten. Jag frågar efter något som jag förknipar med bussar, något som för mig är en viktig del av en buss- hjul. Jag gör det för att jag vill uppmärksamma barnen på hjulen. Jag är också nyfiken på hur de ska med hjälp av kritorna gestalta hjulen och om de över huvudtaget ska göra det. Jag vill också ge dem en ingång till något som kan vara gemensamt med deras bussar. Det visar sig att de känner till hjulen, de kännr till formen, och K härmar L för att prova hur det är att göra hjul.
Jag tänker mycket på hur man tar sig ur klottret och börjar gestalta och hur man gör barn uppmärksamma på sin omgivning. Loris Malaguzzi talar om ögats fostran. Stina Braxell pratade om hur det är vikgit att veta i vilken fas av klotter som barnen befinenr sig i så man kan utmana dem på rätt sätt, att anvädna sig av den proximala utvecklingszonen enligt Vygotskijs teorier. Jag kopplar även detta till Tarjas föreläsning där hon pratade om Vygotskijs tankar krng minne och fantsi. Hur minnet är det som är vår refenrensram och fantasin det som driver vårt utforskande. Kreativiteten är sedan det som blir utav vår fantasi. Den kombination som vi kan föda. Vygotskij talade om att vuxna har större fantasi än barn eftersom de har större minne, större referensram och därför större tillgång till tankar att kombinera. Barnen har dock större kreativitet för deras tanke har inte blivit begränsad av ramar och normer.
Jag läser dina texter ofta och ofta slår en undring mig. Hur mycket av detta hade barnen i alla fall lärt sig bland kamraterna och av föräldrarna? Det är ju svårt att utforska, men kan det vara så (hemska tanke!) att ni gör något som i alla fall skulle ha blivit gjort fast mer oorganiserat?
SvaraRaderaJag upptäckte nog tidigt att jag inte hade hjul.
Jag som precis börjar gå ifrån det här sättet att tänka, att ge barnen tankar om vad jag förväntar mig reagerade först starkt på detta MEN samtidigt förstår jag din tanke. Just detta barn var moget att utmanas så här. Jag har också börjat jobba mer med den proximala zonen och försöker se lite vilka barn som kan utmana varandra. Det är ett spännande fält att utforska!
SvaraRaderaJag förstår inte uppgiften/aktiviteten? Pedagogen ställer ju en ledande fråga och uppmärksammar ju inte när barnet säger "en sån här" jag blir väldigt nyfiken på vad barnet egentligen menar och jag upplever uppgiften/aktiviteten som luddig och ser att det likagärna kunde handlat om motorn, ratten eller vad är bussen på väg? Jag håller inte med föregående kommentar vari ligger utmaningen?
SvaraRaderaJa Bertil. Så kan man tänka om hela utbidningssystemet. Det finns ju bibliotek, internet och andra människor, vad ska man ha utbildnignssystemet till?
SvaraRaderaTherese. Jag förstår din tankar :) Det finns en vesäntlig skillnad i att fråga Har din buss några hjul? än att säga Var är hjulen? Alla bussar har ju hjul! Eller att ingripa och säga att här ska hjulen vara eller likanande...Förstår du hur jag menar?
Anonym :) Det finns ingen uppgift förutom att prova på ett nytt material, oljepastell. Det som inte framgår i texten var hur mycket tystnad som fanns mellan tankarna/frågorna. Barnet som målat "en sån här" förklarade att det var "en sån här" och hade ingen mer tanke om hur hon ville förmedla det till mig. Jag frågar två gånger om vad det är och det är "en sån här". Hon blev nästa lite irriterad på att jag undrar :) Stunden som går mellan hon har berättat att hon målat "en sån här" och jag frågar om hjulen är kanske en fem minuter av målande. Min fråga handlar alltså inte längre om "en sån här". Min fråga är en referens jag har. Jag undrar vad barnet tänker om den. Den är inget krav ifrån min sida, det är bara en inbjudan till en reflektion kring hjul. Under tiden är barnet tyst och koncentrerad på sitt målande.
Jag letar sätt att använda mig av mina referenser, att hitta öppna frågor och att förutom att lyssna hitta en balans i att få reda på mer om hur barn ser sin verklighet, vad de uppmärksammar och hur det ter sig för dem.
Tack för era reflektioner :)