Allt om Kuben

Den 30 juni 2013 skrev jag ner tanken om Kuben för första gången på Kullerbyttan. Några veckor senare byggde vid en jag och min man. Ungefär samtidigt byggde Markus Bergenord och Erika Lewis en kub I Stockholm. Idag står det kuber och många förskolor runt om i Sverige. Vi visste inte om varandra då, att vi hade samma tanke nästan samtidigt. Det var först när jag hörde Markus föreläsa som jag fick höra om att de också byggt en kub men mer med fokus på digitalitet-projektion. Här kommer en samling av inlägg som alla berör kuben för er som vill ha vidare inspiration. Jag tänker att jag borde starta ett projekt på REturen med Kuben som utgångspunkt och dokumentera allt från början. Får fundera på det!

Först vill jag ge er som bygger kuber eller har kuber en utmaning. Kuben har blivit lite mer av en installation ån ett material i hur den har spridit sig över förskolorna i Sverige. Kan vi får barnen att äga Kuben på ett bättre sätt? Hur kan de omforma och inte bara ta dela av Kubens innehåll? Vad tänker ni? Skicka gärna mig dokumentation och tankar så publicerar jag här på bloggen!

Ha en härlig uppstart på era förskolor så hörs vi av!

På väg mot stora torget

Bygger Kuben

Kuben

Nu är Kub-inspirationen här

Kuben på två förskolor till

Omsorg och lärande- en polariserad debatt

Jag upplever att omsorg och lärande ofta blir polariserade i debatten om förskolans uppdrag. Omsorgen förknippas med dagisbenet och blir synonymt med att byta blöjor och snyta näsor. Lärande blir synonymt med att ha mattesamling och skriva bokstäver.

För mig handlar omsorg om att sörja för att vi tillsammans har det bra oavsett om det handlar om basala behov (som vi alla har, vuxna som barn) som att äta, sova och sköta sin hygien eller om det handlar om att låta barn förundras och förbryllas, uppleva inspirerande miljöer och känna sig värdefulla som deltager i verksamheten. För mig är det lika mycket omsorg i att duka upp en inspirerande och intressant upplevelse för barnen genom material och miljö eller att ta tillvara de erfarenheter barnen har med sig som det är att se till att de får uppleva goda måltider eller får respektfull och tillitsfull hjälp med blöjor eller nästorkning. Om vi tror att vi kan skilja omsorg och lärande åt eller tror att det ena har företräde åt det andra så tror jag vi missar mycket och framför allt berövar barnen på det de har rätt till.

Jag har stött på lärare som valt att arbeta med äldre barn/elever för att de vill slippa omsorgsbiten och jag tänker att det är de lärarna som kommer misslyckas med sitt uppdrag. Om man tror att barn/elever som slutat med blöja eller som klarar att bedöma när de ska gå på toaletten inte skulle vara i behov av omsorg så är man galet fel ute. Alla människor oavsett ålder behöver omsorg. I omsorg ingår det att vara intresserad av den andra, att sörja för att den mår bra med det den har med sig i livet. Det kommer ingen lärare undan.

Lärandeperspektivet i förskolan, blir för mig att se och fundera kring det barnen gör i sina lekar och sitt utforskande och utmana dem vidare i det. Att, som Sara Hvit ger som exempel i sin avhandling Små barns tecken och meningsskapanden, se på barn som t.ex. bygger långa tåg med stolar och erbjuda dem flera stolar av olika slag, eller att ge barn som verkar tycka om bokstaven O en hel hög av O:n för att låta dem "hålla på" ännu mera med det som intresserar dem och ge dem möjligheter att utforska skillnader och likheter.

Många forskare intresserar sig för och har forskat på de allra yngstas lärande och det synliggörs på helt andra sätt än det som jag uppfattar att många förskollärare tror. Om vi backar och tänker att de yngsta inte behöver lärande eller att de äldsta inte behöver omsorg så ser vi inte vad som faktiskt händer med/hos barnen.

Efter att jag lade texten i FB-gruppen Förskolan.se gjordes detta mycket viktiga tillägg:

"Det behövs ingen värdering av när det behövs mer eller mindre omsorg, det behövs människor som lyssnar in andra människor och känner av vad man själv kan bidra med i det mötet."

Simon Melin 

Hur kan vi tillsammans börja förstå omsorg och lärande ur de perspektiv som läroplanen refererar till och undersöka dessa i våra verksamheter för att ge barnen det de har rätt till? 

Återbruk som kreativ kraft av Nina Odegard

"Den här boken tillägnas magin. Och alla människor som lever i den och med den. Och alla material som förtrollar och förhäxar, skapar och förgyller förskolevardagen. "

Nina Odegard 2015

Det var rena julafton här hemma när jag för ett par veckor sedan fick paketet med Nina Odegards nya bok Återbruk -som kreativ kraft. Jag hade hört om den sen en tid och visste att jag skulle få möjlighet att förhandsläsa den. Jag har väntat och väntat och mina förväntningar har växt i takt med väntan. Att boken kom nästan precis samtidigt som jag och min kollega Anna tillsammans med barn, elever, pedagoger, lärare och ledning för Norra Hisingens utbildningsektor öppnade vårt Kreativa återvinningscenter- REturen, gjorde att jag inte hade möjlighet att börja läsa fast det enda jag ville var att kasta mig över boken. Nu nån vecka senare och med en kraftig förkylning som gjorde mig sängliggande så är boken läst. När jag fick boken var den "bara" vita sidor som var hopsatta och den hade inget omslag. Nu ser den ut som här under! Vacker som en dag och bara att se de gör att det kliar i fingrarna av att få plocka upp den och plöja igenom den. Lite samma känsla som vi önskar att barnen ska få i mötet med återbruksmaterialet. Men utsidan är utsidan, låt oss gå på insidan!

Nina Odegard är förskollärare och förskolechef och hon forskar om estetiskt utforskande av återbruksmaterial i ljuset av materialitet vid högskolan i Oslo och Akershus. Hennes bok utgår ifrån hennes masteruppsats och har det genomgående temat: barns möten med återbruksmaterial och om hur dessa material främjar kreativitet och allas lika värde. Nina skriver med glöd och hennes kärlek till återbruksmaterialet och de kreativa processer som skapas mellan barnen och materialet lyser igenom på varje blad. Hon beskriver också pedagogernas tankevändor, motstånd och upptäckande i arbetet med att förändra och fördjupa barnens möjligheter tillsammans med återbruksmaterial. Hennes ord känns med en gång betydelsefulla och hon för en personlig dialog med läsaren där hon väver samman terori med exempel ur dokumentation från verksamheten och erfarenheter som hon kallar självbiografi där vi bl.a. får möta två konstnärer i sitt arbete med återbruksmaterial. Annika Claesdotters översättning är välgjord och varsam i att möta det då och då nästa poetiska språk som Nina för denna dialog på.

Boken är full med spännande möten som jag som läsare får ta del av. Det är nästa svårt att sammanfatta. Nina väver ihop en komplex väv av de möjligheter och dilemman hon erfarit tillsammans med återbruksmaterialen, barn, pedagoger och konstnärer. Jag vill dock börja med ett projekt som inspirerar mig och landar mycket i de tankar jag har nu när REturen precis startat sin verksamhet. I mötet med projektet, som så småningom får namnet Mönstersmonstret, får vi möta arbetet med ett gigantisk mandalainspirerat monster av återbruksmaterial som läggs ut på ett golv. Projektet är ett samarbete mellan konstnären Mona Nordaas, fem förskolor, Skagerack energi och Kreativt gjenbrukscenter. Med hjälp av mängder av olika typer av återbruksmaterial i stora mängde får flera barn/barngrupper bygga på detta jättelika mönstermonster under en längre tid. Jag fascineras över arbetet och förgängligheten i det som växer fram. Den förgängligheten visar en stor tilltro till barnen och de vuxna, deras tillit till varandra och den gemenskap de bygger i ett sådant projekt. Förgängligheten symboliserar för mig det faktum att vi ständigt är i rörelse, i påbyggnad och att stunden, nuet i all sin komplexitet är vår enda verklighet. Den tanken tilltalar mig väldigt.

Jag läser och smakar på Ninas ord och jag känner tacksamhet för att någon beskriver barns pågående utforskande på dessa sätt, att respekten finns att se närmare och att förstå djupare om det som pågår. Nina låter mig dock inte vila i att tycka att allt blir guld och gröna skogar bara för att vi byter ut materialet på våra förskolor, eller att vi vuxna verkligen kan förstå vad det är barnen gör. Hon problematiserar detta genom att lyfta erfarenheter som visar att återbruksmaterial också påverkas, sorteras och erbjuds beroende på våra normer och att även valen som barnen gör kan vara normerande. Flickor väljer de små materialen som är glittriga och vackra medan pojkar väljer material som är grova, stora och tunga. Nina lyfter också aspekterna i att när barn konstruerar så är vi vuxna snabba med att kategorisera och bestämma eller efterfråga vad konstruktionerna föreställer. Nina ger oss möjligheter att utforska våra egna föreställningar med hjälp av filosofen Michel Foucaults teorier om diskurser och heterotopi. Viktiga och värdefulla ingångar för hur vi skapar kontexter utifrån våra erfarenheter och vårt handlande.

bild från REturen Norra Hisingen/Göteborg -Pappersateljé

Boken är indelad i tre olika delar; Del 1- Drivkraft och inspiration- miljö och kreativa möjligheter, Del 2- Inbjudan till tänkande -återbruksmaterialsom kreativ kraft, Del 3- inspiration och invitaiton till handling. Den är full med bilder på återbruksmaterial och barn som utforskar dessa på olika sätt. Tanken är att man som läsare ska kunna välja och slå i boken beroende på vad man är intresserad av, men tro mig, den funkar lika bra att sträckläsa!

Nina tar mot slutet av boken upp dilemman i att arbeta med limpistol och sammanfoga material som då inte kan återanvändas eller kanske blir svåra att sortera när de ska återvinnas. Hon försöker hitta lösningar på detta då hon ser ett värde i att barnen kan konstruera hållbara saker med hjälp av limpistolen. Nina funderar kring möjligheten att erbjuda barnen material av samma typ för att inte blanda material men hon inser också att hon här stoppar den kreativitet som barnen har möjlighet att utforska. Situationer som denna kommer alltid uppkomma, i mötet med återbruksmaterial, som i andra situationer där erfarenheter och förförståelse kommer stå i vägen för barnens handlingsutrymme. Hemligheten här, tänker jag är att vara nyfiken och intresserad av det som påverkar oss och förlåtande mot oss själva i våra begränsningar. Vi som alla andra är inlindade i detta trassel av föreställning och erfarenhet, att tro att vi kan handla utanför det är en illusion. Synliggörandet av våra föreställningar är ett första steg och i mötet med barnen och varandra kommer vi snart börja förstå hur komplex vår verklighet är.

Bilder från REturen Norra Hisingen/Göteborg

Jag har många gånger i mötet mellan pedagoger och återbruksmaterial fått erfara att pedagogerna gärna vill skapa något av materialet, att de ser en potential i vad det kan bli, att de får en idé av vad det kan göra med det tillsammans med barnen. Det som man går miste om då, om man inte presenterar materialet förutsättningslöst (vilket man inte kan, men kan försöka med), är att man redan har bestämt vad det ska/kan bli för barnen. Är det en lång historia av pysseltradition som gör att vi tänker att vi måste hitta på vad materialen kan bli och på så sätt kontrollera barnens användande av dem? Ett rör kan vi bygga trummor av, ett toarulle kan bli en ängel osv. Det finns också de som bara har erfarenhet av att barn måste ha förlagor för att kunna hitta användningsområden, vilket Nina med sin bok flera gånger visar att det nog mer är en vuxen föreställning och ett behov av att kontrollera barnens görande. Nina lyfter det betydelsefulla med kreativt kaos. Hur arbetar vi vuxna med att begränsa och sortera och hur mycket får barnen påverka hur materialen få användas? I mötet med återbruksmaterialen, som i sig kan ses som skräp, visar Nina också hur de behöver presenteras för att få ett värde för barnen, för att möjliggöra upptäckandet av materialets potential. Samtidigt ska det finnas möjligheter att skapa sin egen ordning. Här finns mycket att tänka på och arbeta med. Nina är medveten om det och gör oss också medvetna.

Jag är så glad för att denna bok har kommit till. Jag vill rikta ett stort tack till Nina Odegard för att hon lyfter och synliggör dessa tankar och erfarenheter som vi är många som har erfarit i arbetet med återbruksmaterial på förskolan. Boken kommer ge ett viktigt perspektiv på hur vi ser på material och hur vi använder den kreativa kraft som återbruksmaterial kan ge. Jag ser fram emot vidare forskning och i förlängningen hur arbetet med både hållbarhet och kreativitet kan få växa på våra förskolor och i förlängningen även i vårt samhälle.

Efter en resa genom teori och praktik med återbruksmaterial som röd tråd lämnar Nina mig i att återigen landa i "det beror på". Hennes långa erfarenhet av arbetet med återbruksmaterial lämnar inga färdiga svar utan snarare visar den oss hur kraften hos nyfikenheten på vad som kan uppstå måste leda oss i vårt utforskande. Med en ständigt hunger efter den där magin som uppstår i nuet, i möten mellan barnen och materialet, i möjligheterna i att erfara och uppleva låter Återbruk som kreativ kraft mig återupptäcka vikten av mångfald i både material och tanke. Och vilka möjligheter det kan bli! 

Mer intresserad? Kom med i FB-gruppen för boken https://www.facebook.com/groups/672503632880894/

Mitt andra ord från SETT2015 är RELEVANS #SETTlaggad

Jag sitter på tåget idag och läser på sociala medier och funderar lite på mitt nästa inlägg här på Kullerbyttan. Jag vill skriva om mitt andra ord från SETT-mässan- RELEVANS. Jag vill skriva om hur viktigt det är för barnen/eleverna, ja för människan i stort att känna att det som man gör i sitt liv sig är relevant för en. Det kan ju låta flummigt och naivt men jag vill att ni funderar på vad som verkligen betyder något i livet. Det har jag gjort mycket det senaste.

Jag tänker på skolplikten, den varar i nio år, snart kanske i tio (ev obligatorisk förskoleklass) och eftersom de flesta ungdomar också behöver gymnasial utbildning i vårt land, för att överhuvud taget komma in på arbetsmarknaden, så får vi lägga till tre år till. Jag funderar vad vi gör med våra barn/elever under denna tid på tretton år. Tretton år av livet, i utbildningssystemet, inte frivilligt utan av plikt. Vad gör du på tretton år? Fundera lite på det så återkommer jag till detta längre fram.

När jag kikar på lite inspiration till mitt inlägg så kollar jag först twitterflödet och hittar Omvärldsbloggens (Stefan Pålsson för Skolverket) mycket intressanta inlägg om Finlands nya läroplan. Finland och deras utbildningssystem, som är varje lands utbildningsministers våta dröm om ordning och reda och PISA-resultat to die for, de plockar nu fram sin nya läroplan. Jan Björklund pekade med hela handen mot Finland och deras kunskapsskola. Hela tiden fick vi lärare i Sverige veta att i Finland där låg man i framkant, där fanns det ambition hos lärarna och eleverna. I Finland där hade man svaren på hur ett lyckat utbildningssystem skulle se ut. Jag undrar vad Jan Björklund tänker nu, nu när Finland tar fram en läroplan som lägger tyngden på helt andra grejer. De tar avstamp i EU sju nyckelkompetenser och utvecklar en läroplan som Omvärldsbloggen beskriver så här;

LP 2016 baseras på fyra kärnfrågor: 

1. Pedagogisk förnyelse. Tidigare läroplaner har främst tagit upp vad eleverna ska lära sig. Nu är det istället frågorna om hur det ska gå till och var det ska äga rum som står i centrum. Värdegrunden, skolans verksamhetskultur samt synen på lärande, kompetenser, lärmiljöer, arbetssätt, handledning och bedömning är avgörande. 

2. Utbildningen ska skapa en sammanhängande helhet. Ämnesöverskridande och mångsidiga kompetenser blir allt viktigare. Eleverna ska utveckla en djupare förståelse för hur olika fenomen i natur och samhälle hänger ihop och vilka helheter som de bildar.
Genom att kombinera olika vetenskapsgrenars och ämnens perspektiv, kan eleverna koppla samman och förena det som de lär sig i de olika ämnen och i olika årskurser. Tanken är att det ska bli lättare att se mening och sammanhang och att förstå undervisningens värde för dem själva, deras framtid och för lokalsamhällets, nationens och det globala samhällets fortsatta utveckling. 

3. Skolans verksamhetskultur ska förändras. Det är viktigt att lärarnas arbete blir mer process- och samarbetsinriktat, med fokus på kunskapsdelning samt pedagogiska diskussioner och reflektioner kring det dagliga arbetet. Skolan ska vara en professionell lärande organisation, baserad på värdegrundens principer om allas lika värde, om delaktighet och demokrati, som hjälper alla barn och ungdomar att utvecklas till etiskt ansvariga världsmedborgare som kan hantera ett hållbart, föränderligt samhälle och ett livslångt lärande. Det gäller att skapa en välmående skola med nyfikna elever. 

4. Läroplanen ska fungera som ett arbetsredskap. Tidigare har läroplanen förnyats ungefär vart tionde år, men det går inte längre när vi lever i ett samhälle som präglas av både snabba och genomgripande förändringar. Därför är det viktigt att läroplanen och dess tillämpning ständigt utvecklas, såväl på det nationella som det lokala planet.

Det övergripande målet med LP 2016 är att utveckla elevernas mångsidiga kompetens, så att de kan hantera dagens och morgondagens komplexa samhälle. Denna mångsidiga kompetens delas upp i sju delkompetenser:

1. Förmågan att tänka och att lära sig – på egen hand och tillsammans med andra
2. Kulturell och kommunikativ kompetens i en värld som präglas av kulturell och språklig mångfald
3. Vardagskompetens – en förståelse av hur samhället och teknikutvecklingen ser ut och fungerar och en förståelse av värdet av hälsa, trygghet och goda mellanmänskliga relationer i det dagliga livet
4. Multilitteracitet – det vidgade språk/text-begreppet
5. Digital kompetens – både en viktig kompetens i sig själv och som en del av multilitteraciteten
6. Arbetslivskompetens och entreprenörskap
7. Förmågan att delta, påverka och bidra till en hållbar framtid

Läs hela inlägget om Finlands nya läroplan på Omvärldsbloggen.

När jag läser detta förbluffas jag över Finlands ambition att kliva in och på riktigt göra skolan till en del av samhället. Att de med hela världens utbildningsögon på sig vågar ta stora kliv mot mycket av det som våra utbildningspolitiker har kallat flumskola. En skola med relevans för eleverna, en skola för ett föränderligt samhälle. En skola som sätter huret i centrum istället för vadet. Hur lär vi oss? Det slår mig också hur de i framtagandet av läroplanen har gjort det till en kollektiv, långsam process där människor från flera områden har fått inblick och påverkan.

"Utvecklingsarbetet har pågått i två och ett halvt år, och såväl allmänhet som skolhuvudmän och intresseorganisationer har haft möjlighet att delta och att göra sina röster hörda. Det är första gången som en läroplan utvecklats på det här sättet....."

ur Omvärldsbloggen 

Jag ser fram emot Sveriges och resten av Europa (världens) reaktioner på Finlands nya läroplan och jag ser fram emot att se vad den gör med arbetet i Finlands skolor. Det är ingen lätt match att arbeta med dessa ambitioner men Finland har tagit beslut om att de ska göra det. I vårt utbildningssystem finns, som jag ser det, en övertro på att kunna mäta kvalitet. Det är svårt att mäta mjuka värden, hur unga på sikt tillgodogör sig utbildning, det tar tid och hur kan man utröna vad som gett effekt? En sådan studie skulle ta 20-30 år för att se långsiktiga effekter och då hade redan samhället hunnit förändrats otaliga gånger under tiden. En riktning som den som Finland nu tar kräver tillit till att lärarna arbetar tillsammans med varandra och med eleverna och att man hittar metoder som är mer beständiga över tid för det livslånga lärandet. Frågan är vad som är det? Utbildning är ingen lätt nöt att knäcka, särkilt inte en utbildning som varar i tretton år. Hur använder man den tiden på klokast möjliga sätt? Jag undrar om vi någonsin kommer komma fram till det.

När jag återvänder till mina upplevelser på SETT så summerar jag de föreläsande lärarnas fokus på att göra innehållet i utbildningen relevant för barnen/eleverna- att som lärare kunna se innehållet i strävans/kunskapsmålen och applicera dem på det som är aktuellt för barnen/eleverna och för samhället de befinner sig i. Jag tror att om vi ska lyckas att göra innehållet relevant för barnen så handlar det om att ur det de intresserar sig för och det som är aktuellt i deras omvärld lyckas göra förskola/skola med målen som ram.

7-åringen kämpat med avkodningen. Släcker lampan. Vänder sig om, tittar mig i ögonen: -Mamma, varför har man ett liv?
— Marie Nyberg (@marienyberg) April 26, 2015

Tweeten här ovan låg också i mitt flöde på Twitter och något inom mig brister när jag läser den. Jag tänker att om saker är relevanta för en så kan man också hantera uppförsbackar och svårigheter eftersom man ser varför man behöver kämpa med vissa saker. Det kan vara roligt och intressant att ta sig an utmaningarna när man litar på sin egen förmåga och vilar i att misstag är ett sätt att lära sig mer. Någonstans måste ändå barns och ungas frågor, funderingar, intressen- livsvärldar vara en grund för att hitta dessa utmaningar och göra utbildningen till en del av livet som värdesätts och önskas av de som genomgår den. Jag läste Karin Brånebäcks inlägg idag: Flumkateder, ett inlägg om polariseringen och maktkampen om innehållet i utbildningen samtidigt som barnen står där mitt i. Karin påminner oss om att eleven måste vara i centrum. Just nu känns det som att kunskapen är det.

Jag brukar fundera på det där med tid. Hur viktigt det är med att ta vara på sin tid. Det slog mig särskilt hårt när vi förlorade vårt barn. Jag tänker mycket på att det som vi gör av vår tid borde vara viktigt. Återvänder ännu en gång till Morgan Andersons föreläsning på SETT och ytterligare en slide som satte spår i mig; Skolan suger! Ja, för många är skolan inte det de först hade valt att göra om de fick fria tyglar. Tänker på barnen i förskolan och eleverna i skolan, de väljer inte att vara där det är andra som väljer det åt dem, de väljer inte sina lärare, de grupper av barn/elever som de går i osv. För deras skulle måste det vi gör i förskolan/skolan vara relevant och intressant och värdefullt för dem inte bara om fem, tio år utan nu. Det vi gör i förskolan/skolan behöver också sätta spår i dem som hjälper dem att leva i vårt samhälle, skapar framtidstro och hopp om en bättre värld. Framförallt behöver vi få dem att inse att det är de som bygger det samhället, att det är de som har möjligheterna och kraften och att de behöver agera på den. Finland har tagit stora steg mot detta när är det vår tur att tydliggöra?

Education is what remains after one has forgotten everything he learned in school. The aim must be the training...
— Albert Einstein (@DailyAEinstein) April 26, 2015

SETT2015 i bilder #SETTlaggad

Klara Dolk

Förskolan Syrenen

Jacob Möllstam och Frida Monsén i studion TänkTanken hos Lärarförbundet

André Pops leder samtal om Nätetik för lärare med bl.a. Jacob Möllstam och Elza Dunkels

Christian Eidevald

Erika Kyrk Seger, Martina Lundström, Maria Samrell och Markus Bergenord på Lärarförlagets mingel onsdag kväll. 

Taggad på SETT :)

Bild av Max Entin när vi satt i Loungen och hängde

Två ord sammanfattar SETT2015 för mig det första är RELATION #SETTlaggad

Oj oj oj. Vilka dagar jag har haft. Fulla med kollegial kraft för hela vårt utbildningssystem. Fulla med lärare som delar med sig och med barn och elevers meningsskapande och med kärlek till världens bästa yrke. 

Föreläsningssalarna har varit fullknôkade, som vi säger i Göteborg, och besökarna har sprungit emellan för att hinna lyssna på alla lärare som delar med sig av sina erfarenheter, sin kraft och sitt mod om att våga tro på varenda unge och våga göra skillnad varje dag. 

Jag har lyssnat på många kloka människor under dessa dagar och för att kort göra en första summering av de erfarenheter jag har fått så är det just så som Morgan Andersson (Majjen Morgan) sa under sin föreläsning, "F#ck you Facebook, F#ck you very much", när han precis skulle byta till nästa slide sa han något i stil med; Nu ska jag gå lite långt här med nästa slide. Jag funderade på om jag kunde säga detta och jag har bestämt att man väl får provocera lite....så här kommer det. 

På sliden stod det en enda sak: 

Ungdomar är också människor! 

I alla föreläsningar jag har hört under SETT2015 har alla föreläsare pratat om hur vi som lärare intresserar oss för våra barn/elevers världar, vad barnen/eleverna är engagerade i och hur vi kan använda det för att göra förskola/skola av. Detta tog jag också upp fast gällande de allra yngsta. När ska det som de yngsta barnen gör får lov att vara viktigt och inte bara gulligt. När ska de yngsta bli tagna på allvar? 

Morgan sa att han hört lärare säga, Jag bryr mig inte om vad eleverna tycker om mig. Helt fel enligt honom. Vi måste bry oss om ifall barnen/eleverna har tillit och förtroende för oss, det är det enda sättet som vi kan komma nära deras liv och deras lärande. Finns det inte relation kan det heller inte finnas lärande och växande. Att gå in i ett lärande är att släppa något man vet för att byta ut/bygga på det mot något annat. Det är att förändras och att ta steget ut i det okända. Den är relationen den handlar inte om att vara extraföräldrar eller kompisar den handlar om att vara lärare. Om att fokusera på vad som är vårt uppdrag och att göra det förståeligt för barnen/eleverna. Jag hade turen att fortsätta denna diskussion tillsammans med Morgan efteråt och vi pratade om kontinuitet, att få lov att följa de barn/elever man har i flera år, vad det gör för relationerna och vad det gör för det lärande som vi eftersträvar. När relationerna får lov att växa sig starka med hjälp av kontinuitet gör det att vi kommer djupare i förståelsen för varandra och varandras roller. Vi behöver då inte börja om varje gång utan kan fortsätta och fördjupa och koppla ihop våra gemensamma erfarenheter med det nya vi erfar tillsammans. 

Jag minns att Tarja Häikiö under en föreläsning som jag var på i höstas visade en bild på två barn som lekte tillsammans, bilden var tagen nära och man såg barnens uttryck i deras ansikte och den gav en inblick i betydelsen av lekens uttryck och värde. I dokumentationen kan vi undersöka hur just de barnen i vår barngrupp undersöker, utforskar, leker och lär men för att kunna göra detta så måste barnen lita på att det vi gör tillsammans är värdefullt och viktigt, att vi som vuxna är intresserade på riktigt av vad de gör, kan, vill och tänker. Tarja sa att man i bilden kunde se vilket stort förtroende barnen hade för sin lärare eftersom de aldrig låtit någon komma så nära ifall inte relationen till läraren som dokumenterade hade varit full av förtroende. Allt handlar om att vara genuint intresserad och det kan man inte lotsas vara, det är man. Frågan är vad det betyder för läraryrket och för lärarutbildningen? Vi fokuserar mycket på ämneskunskaper men mindre på hur man bygger relationer som lärare. Bara för att du kan mycket om ett ämne betyder det inte att du kan ge någon annan erfarenhet av det och hur lär man sig det? 

Ett litet inlägg om lyssnande......

Om man känner sig lyssnad på, intressant och viktig för sammanhanget man befinner sig i så är det också mycket lättare att bli intresserad, förändra det man tänkte, inta nya perspektiv och lära sig saker. Utbildningssystemet ser inte ut så, inte i så stor utsträckning som det skulle behövas i alla fall. Snarare är det så att utbildningssystemet säger

"Välkommen hit, nu ska vi lära dig allt du inte kan så länge som du anpassar dig till vår ordning och gör på vårt sätt. Välkommen hit men lämna gärna det som är du utanför, här bestämmer vi förstår du, för annars blir det sådan oordning för du och de dina kan ju inte sånt, skulle vi göra som ni skulle det ju bli anarki. Välkommen hit, vi tycker om dig som du är men du får gärna ändra på dig så att du passar in. Det du gör utanför utbildningssystemet intresserar inte oss, det är ändå inte viktigt mest på lek tänker vi. Det är det som du gör här som är viktigt och du borde fundera på om du inte kan göra lite mer av det även utanför utbildningssystemet. Vi som är här pratar mycket om det livslånga lärandet men själva har vi redan lärt allt och gör på samma sätt som vi alltid har gjort för det är nog bäst, eftersom vi vet att det fungerar. Anpassa dig nu efter oss så ska vi mäta dig sen och se om du har blivit tillräckligt lik oss andra. Varför, undrar du? Jo men du vet, du behöver kunna vissa grejer, så att du kan använda dem sen när du blir stor, om du vill ha ett jobb vett du, det behöver man. Välkommen hit, vi ska göra om dig, vi ska anpassa dig, vi ska fixa till dig. Va sa du? Tyckte du något om det? Du, det är ingen mening med det. Du förstår inte det ändå, du är för ung, du har för lite erfarenhet, du vet inte ditt eget bästa. "

Vi kan ta de allra yngsta som exempel. Enligt en artikel i DN den femte april så har nu alldeles ny forskning från Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, Marskland, USA kunnat visa att;

– Barn har faktiskt en mycket sofistikerad bild av hur världen fungerar. Det vet vi eftersom de blir förvånade och extra intresserade när de ser något oväntat eller något som borde vara omöjligt. Nu har vi för första gången kunnat visa att barn även funderar ut hypoteser som de testar för att kunna förklara vad som hände, säger Aimee Stahl, doktorand på laboratoriet för barns utveckling vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore i Maryland i USA.

Läs hela artikeln och se intervjun med forskarna Forskare: Barn fungerar likadant som forskare

#settladdad 2015

Inspirerad av Erika Kyrk Seger kör jag också en tillbakablick inför SETT2015 en så kallad #settladdad. I år blir det tredje året som jag är involverad i SETT. För tre år sedan blev jag tillfrågad att delta som en av åtta bloggare i Blogger Corner. Det var mycket roligt och spännande att få förtroendet och gott att möta alla andra som tänkte och tyckte kring SETT2013.Det var också mitt första möte med SETT och jag lyckades rekommendera och få med just Erika Kyrk Seger och Markus Bergenord till förskolans föreläsningsprogram. Året därpå ville SETT fokusera på färre bloggare och valde tre som skulle sprida tankarna, det blev jag, Max Entin och Emil Jansson. I år arbetar jag med Rektorsakademin Utveckling som är en av arrangörerna av SETT. Mitt uppdrag blev att plocka ut föreläsare för RAU:s räkning till den 16 april. Vilken utveckling och vilken möjlighet!

Här får ni en tillbakablick.

2012

Blogger corner på SETT2013

2013

Nått bloggers Corner

Knôkfullt på SETT2013

Att våga kasta sig ut

2014

The most successful givers...

Som att ha alla legobitar i världen

Barnens spränger gränserna för vad en lärplatta kan vara!

#Fskchatt Tweetup

I år ser vi fram emot ett fullbelagt schema. Jag har fått många kommentarer från förskolefolk som är svettiga inför hur de ska hinna med att lyssna på alla föreläsare som de vill. Jag kommer också springa runt en hel del men också befinna mig i SETT-date ifall ni vill prata med mig. Ser verkligen fram emot mässan och att få lyssna till och prata med alla intressanta, engagerade människor som finns där och för första gången även föreläsa!

Ladda ordentligt nu så ses vi 14-16 april och lägg gärna ett blogginlägg om #settladdad!

Glad PÅSK!

Pedagogisk dokumentation i förskolan

Samlar de fyra första inläggen om Pedagogisk dokumentation i förskolan.

del 1 Barnens tankar bär

del 2 Pedagogernas möjligheter

del 3 Att skapa delar-utrymme

del 4 Reflektion med de allra yngsta

Dela gärna dina tankar!

Pedagogisk dokumentation del 4 - Reflektion med de allra yngsta

Ingenstans är är lyssnandet och känsligheten inför arbetet med den pedagogiska dokumentationen viktigare än med de allra yngsta barnen. Många förknippar reflektion och att reflektera med verbal förmåga, alltså ska man kunna reflektera måste man kunna använda sig av och förstå det verbala språket. När det gäller de yngsta får vi bredda vår förståelse för reflektionen, eller kanske försöka förstå vad reflektion faktiskt kan vara. Vad, hur och varför blir om möjligt ännu viktigare och det är möjligt att vi måste kasta omkull våra egen förförståelse inför reflektion som arbetsverktyg.

När jag lyssnade på Ulla Wiklund i höstas, som skrivit boken Att föra tanken vidare, så visade hon fyra bilder på ett spädbarn som hölls av en vuxen. Jag har för mig att den vuxne räckte ut tungan och på den första bilden tittade barnet rakt på den vuxne. På nästa bild tittade barnet bort, på den tredje bilden tittade barnet på den vuxne igen och på den fjärde bilden räckte barnet ut sin tunga och härmade/svarade/gav sitt utryckt. Ulla menade att redan mycket små barn reflekterar, vänder bort, stänger ute uttrycken och processar för att sedan kunna återkomma och gå vidare med sin tanke. Hon tog också upp det mycket intressanta exemplet när barn är i en aktivitet men går därifrån en stund och sen kommer tillbaka och fortsätter. Detta är också en form av "paus", reflektion, ett stoppande av intryck och ett processande av det som skett. Tänk om vi kunde lära av detta exempel och inte ge upp så lätt på de yngsta, inte plocka bort utan låta dem pausa och komma tillbaka, våga vänta och se.

Det var ett tag sen nu som jag arbetade med de allra yngsta. Senast jag arbetade med två- och treåringar var hösten 2012 våren 2013. Då arbetade vi med dansprojektet som ni kan läsa om ifall ni trycker på den kategorien i högerspalten här intill. Under 2014 fick jag möjlighet att på avstånd följa mina kollegors arbete när de utvidgade sitt arbetslag runt ett- till treåringarna och arbetade igenom den fysiska miljön, förhållningssättet till barnens eget meningsskapande och hur de som pedagoger kunde hitta sina roller i förhållande till de allra yngsta. Det var ett fascinerande arbete. där både barn och vuxna tillsammans byggde rika erfarenheter. Bilderna i denna text är mina egna, hemifrån oss, som jag tagit på min son när han är från 1,5 till 2 år.

Idag skulle jag dock vilja skriva lite om ett och tvååringarna och deras möjligheter till reflektion och delande i förskolan. Det finns en del förutfattade meningar om att små barn inte kan arbeta i projekt, reflektera eller bygga helheter tillsammans. Dessa är befogade om man har en fast förståelse för vad projekt, reflektion och helhet är.

För mig handlar reflektion med de allra yngsta att göra plast för ett fördjupat utforskande, ha mycket tid helt enkelt(?!), att som pedagoger hitta möjligheter för att skapa utrymme för ett pågående, att ge utrymme för barnen att fördjupa sig. Då tänker kanske ni, hur ska de yngsta kunna fördjupa sig när de är så flyktiga, de går ju bara från det ena till det andra och kan inte stanna upp? Då ber jag er titta närmare. Då ber jag er att lyssna mer nogrannt och vara genuint nyfikna på att förstå vad små barn gör när de gör det de gör. Detta betyder inte att ni ska ta en bild på ett barn som gör något och lägga på er egen förståelse för det, smäcka dit ett läroplanscitat, sätta upp det på väggen och sen är det färdigt. Nej, det innebär att ni ska använda era erfarenheter om utforskanden, olika ämnesområden, olika processer och låta dem leda er när ni undersöker tillsammans med barnen. Alltså vara medveten om de områden som kan utforskas och återvända ett flertal gånger, varje dag för att lyssna på och vara känsliga för det som barnen försöker förstå. När ni öppnat den dörren så hittar ni kopplingar, det lovar jag. Om ni vågar titta nära och låta barnen leda så ser ni snart hur de för samman och plockar isär den värld som de undersöker med alla sina sinnen och hela sin kropp varje dag. De enda som sen kan säga om era tolkningar är "rätt" eller inte är barnen i den mening att de kommer bli mer intresserade, flytta fram sina erfarenheter och binda ihop det ni tillsammans upptäcker.

Varför är detta viktigt då? Jo, för att kunna ge barnen fler möjligheter i det de finner intressant. Att våga låta dem fördjupa och få tillgång till det de pga sina ringa erfarenheter inte känner till. Där är ni så otroligt viktiga för ni har makten att få tag på materialet, ni har makten att ge barnen tiden.

Hos de yngsta kan de pedagogiska miljöerna ge möjlighet till att utforska både på egen hand men också, kanske framförallt, tillsammans med andra.



Lika som med de äldre barnen så behöver vi pedagoger bygga miljöer som ger barnen möjlighet att dela, erfara och upptäcka tillsammans. När det gäller den pedagogiska dokumentationen tillsammans med de yngsta så handlar det mycket om att medvetet arbeta med bilder på olika sätt för att ge tillbaka/låta barnen återbesöka det utforskande vi har sett barnen utföra. Om vi medvetet arbetar med bilder i olika former så tror jag att vi på dessa sätt kan stödja de yngsta barnens möjligheter att sen sig själva och andra undersöka samt att dela sina erfarenheter.

Med de allra yngsta arbetar man med fördel med dokumentationen tätt kopplad till miljön då man på platsen för utforskandet också tillför bilder på de utforskanden som gjorts där, det som barnen (möjligtvis) håller på att undersöka. Detta för både för att barnens ska se sig själva och varandra i miljöerna och känna igen sig men också för att kunna kommunicera genom att ta på bilderna, hämta sin kompis till bilden, härma det som händer på bilden osv. Enligt min erfarenhet är det bra om bilderna som sitter i de yngsta barnens miljö är "tåliga", gärna laminerade eller att de sitter bakom plexiglas. Barnen vill gärna ta på dem. Jag upplever att det är ett sätt för dem att kommunicera med bilderna. De kan också ligga lösa i miljöerna för barnen att flytta och använda på olika sätt eller kan man projicera bilder via en projektor i miljön, på väggen eller på golvet. Att få vara tillsammans med bilder/filmer/material är för mig de yngsta barnens sätt att reflektera. De behöver inte sitta på ett möte, vi ska inte få dem att sitta på ett möte. Om vi försöker med det är vi för låsta vid betydelsen av själva metoden och inte vid betydelsen av reflektionen.  Det är inte mötet som är den enda formen för gemensam reflektion, det är bara så att den i en verksamhet som vill främja demokratiska arbetssätt så behöver så småningom kanske alla höra vad som sägs, vara med och planera, skapa regler tillsammans, diskutera och förhandla osv när de själva kan förstå varför (detta har egentligen inget med ålder att göra, det är många vuxna som inte förstår idén med möten heller). Små barn gör redan dessa saker men de gör det på andra sätt.

De etiska perspektiven är oerhört viktiga i arbetet med de yngsta. Hur kommunicerar de yngsta när de möter bilderna och hur vill de/ vill de inte att bilderna ska hanteras och synas? Ta med barnen i arbetet med att sätta upp, ta fram bilder, även när de är så små. Gör det till en vana att låta barnen se vad du gör och hur det blir. Hur väljer ni som arbetslag bilder och hur skapar ni bilden av barnen och barngruppen? Diskutera detta med varandra. Diskutera detta med föräldrar. Lyft dilemman ofta men sluta inte göra. Låt det inte låsa er. Låt medvetenheten och diskussionen leva och agera utifrån den ställningstaganden som dessa ger.

Så pedagogisk dokumentationen tillsammans med de yngsta handlar inte om att få barnen att verbalt utrycka sina reflektioner om sitt eget lärande (supersvårt även för vuxna) utan för att få syn på sig själva, andra och utforskanden för att tänka om dem och göra utifrån och tillsammans med dem. För er handlar det om att få syn på vad barnen kan tänkas utforska och bredda/fördjupa era erbjudanden i förhållande till detta. Att få syn på vad förskolan erbjuder och hur det påverkar barnen på olika sätt.

Vad tänker ni om det?