Introduktionen, ett första möte

Idag har min son (stundvis) varit galen. Han har skrikit, bankat på saker, skällt på mig och sin pappa, kastat ut mat, slagit sönder glas, kört på mina fötter upprepade gånger med sin Bobbycar....
Jag har varit sjuk. Jättesjuk. Legat i sängen eller soffan och varit grymt tråkig. Hade jag varit mitt vanliga jag så hade jag plockat upp min son, tagit med honom till ateljén gett honom lite färg, byggt med honom bland sten och bräder, lekt med vatten, grävt i rabatten. Nu har jag istället bara svarat nej på alla hans förslag till aktivitet och försökt förklara att jag är sjuk. Min son har varit fruktansvärt uttråkad idag. Det har stegrats under veckan. Jag har nämligen varit sjuk i fyra dagar nu och hämtat hem honom från förskolan tidigare på eftermiddagen och han har då fått sysselsätta sig själv en stund tills hans pappa kommit hem. Jag har inte alls kunnat leka, knappt prata.

När man har en hunger efter att upptäcka världen är tristessen ens största fiende.

På vår förskola tillämpar vi föräldraaktiv introducering. Det går till så att föräldern är med sitt barn på förskolan under hela dagen. Första dagen går barnet från 9.00-12.00 och efterföljande dagar från 9.00-14.00. Föräldern är med barnet i rutinsituationerna, leker med det i miljöerna, är en källa för trygghet och sällskap i det nya sociala sammanhanget. Introduceringen tar olika lång tid med olika barn men efter tre-fyra dagar kan de flesta föräldrar gå en stund och lämna barnet på förskolan. Tanken är att barnet och föräldrarna ska lära känna förskolan som plats, miljöerna, rutinerna, de andra barnen och pedagogerna tillsammans.

När jag planerar miljö för introduktion tänker jag på "hungern att upptäcka världen". Jag tänker att den ska hjälpa mig att forma något intressant för de barn som möter förskolan. Jag tänker att den ska hjälpa de barn som kommer hit att uppslukas av den och att de på så sätt förundras, trivs och upptäcker att förskolan är en plats där de kan stilla sin hunger. Det är också vikigt för dem att upptäcka att det finns andra där som tänker som de, andra som de kan utforska tillsammans med, både barn och vuxna. Här tar jag hjälp av de andra barnen, att visa, att locka med, att ingjuta trygghet genom sitt förhållande till miljön och till oss vuxna.

Mitt bästa trick som pedagog är att vänta in, att välkomna och visa barnet att jag ser och sedan vänta på barnet. Känna efter hur det rör sig, hur det intar rummet, hur det förhåller sig till andra barn men aldrig någonsin ta över utforskandet från barnet genom att visa allt som finns, prata sönder barnets tankar bara för att jag är vuxen, bara för att jag "kan och vet". Jag backar men är oerhört känslig för var barnet befinner sig, hur barnet gör, om det behöver/kan ta emot tankar eller erbjudande. När barnet öppnar upp för mig vet jag att jag kan gå vidare.

I allt detta finns också en mycket bra möjlighet att lära känna föräldern/föräldrarna, att få upptäcka hur de känner, vad de tänker, vad de har för erfarenhet av förskolan, inte bara genom deras barn utan dem som personer. Dessa föräldrar ska vara en del av verksamheten, tillit, förtroende och nyfikenhet på förskolans liv etableras här.

Vi hade under våren ett besök av ett barn som skulle komma till hösten och barnet var tillsamans med sin förälder på förskolan under förmiddagen. Just denna dag hade vi för första gången öppnat upp för flöde mellan 2åringarnas hemvist, lilla torget och treåringarnas hemvist. De små lullade, sprang, smög, gick, ålade sig mellan platserna och utforskade girigt sina möjligheter. Föräldern till det nya barnet stod förundrad på torget och titta på allt som hände. Tillslut frågade föräldern mig;

-Är det alltid så här lungt här? -Vaddå, sa jag.  -Ja är det alltid så här lugnt, det är inget bråk, inget skrik, alla har något att göra och de leker med varandra fast de är ganska många och så små. -Jaaa, det är väl olika, svarade jag med lite fördröjning. Jag tror att det handlar mycket om vad man erbjuder barnen. Finns det saker att göra, saker som är spännande, så blir det kanske mer spännande att göra det än att bråka och förstöra. -Ja, så är det nog, sa föräldern, det har jag inte tänkt på. Jag ser ju det, att alla har något att göra, att det finns mycket saker att leka med....

Hur ofta har "bråkiga barn" bara tråkigt? För min "bråkiga"son så var det till 95% fallet idag (resten berodde väl på tvåårstrotsen!!). Hur ofta får barn uppslukas av sin förskola, leka, utforska, upptäcka? Sen finns det ju de som säger att det är nyttigt att ha det tråkigt att barn minsann får lära sig att sitta still. Ja visst säger jag. När det handlar om att fostra demokratiska värden, inte bara att göra vuxna tillags.

Terminens första förkylning och tankar om att hitta motivationen igen

Det gick alltså bara en och en halv vecka sen kom förkylningen, en ordentlig sådan. I tre dagar har jag legat pall och snörvlat, hostat och försökt att andas mig igenom timmarna. Igår missade jag dessutom vår inledande studiedag. En liten tröst var att även föreläsaren hade blivit sjuk så upplägg med Yoga-morgon och Led dig själv-föreläsning gick i stöpet. Ja ja, det kommer fler dagar för inspiration och samvaro.

Semestern har i alla fall varit riktigt avkopplande och jag har inte så mycket som nuddat vid någon pedagogisk litteratur utan bara läst skönlitterärt och haft långa samtal långt in på nätterna med familj och vänner. Nu krävs det lite inspiration och motivation för att starta arbetet igen och framförallt starta hjärnan som verkligen fått sig en semester ;)

Jag sneglar tillbaka på de två sista inläggen i bloggen före semestern och känslan som fanns då börjar komma tillbaka, stoltheten över att få vara del av ett sådant medvetet gäng pedagoger, att få arbeta med kollegor som verkligen är nyfikna, engagerade och intresserade, vilken motivation! Under hösten ser jag fram emot att utveckla vårt kollegiala lärande, att få möta mina kollegors kunskap och handlande, att tillsammans knyta djupare kontakter och genom att lära känna personerna bakom pedagogerna skapa tillit till varandra och förståelse för varandras olikheter och inse värdet av dessa.

Nästa helg ska jag träffa mitt egna lilla fina nätverk av kloka vänner som också är pedagogistor och atelieristor. Det kommer med all säkerhet ge en kickstart till både hjärna och hjärta.....

Ha en skön och inspirerande terminstart!

Efter sommaren kommer de!

Det är inte bara barn, pedagoger och föräldrar som kommer till förskolan efter sommaren. Våra nya surfplattor kommer också. En per avdelning (än så länge) för att stärka upp IT-användandet i förskolan. För oss (tänker jag)  kommer det mestadels att handla om arbete med barnens bilder och film i den pedagogiska dokumentationen. För att arbetet med dokumentationen ska vara närmare barnen och kunna vara en del av vardagen på ett lättare sätt. Vi använder oss idag av kameror med filmfunktion samt laptops. Problemet är att det inte finns några "klasskonton" utan att alla pedagoger har olika inloggningar och inte kommer åt varandras bilder/filmer på ett lätt sätt. Vi har också problemet med att föra över bilder och filmer till datorn innan vi kan använda dem med barnen. Datorns användarfunktioner är heller inte så logiska eller användarvänliga som plattornas, där man bara pekar och drar. Det kommer underlätta för de yngsta att arbeta med sina bilder och filmer. En kollega på Atelierista-utbildningen visade och berättade exempel om hur de använder plattorna och det var verkligen inspirerande! Vi hoppas att hon och hennes kollega kan komma och fortbilda hela vår pedagoggrupp under hösten. Jag längtar....

De demokratiska processerna genomsyrar

I arbetet med årets Demokratiska utvärdering (vår kvalitetsredovisning) fick vi syn på många spännande saker. Under vår studiedag upptäckte vi många trådar som växt fram under året men som vi inte förrän nu kunnat se hur de hänger ihop.

Vi har under året ständigt kommit tillbaka till hur de demokratiska processerna bör genomsyra vårt arbete såväl för barnen som för pedagogerna. Mötena har varit centrala både för oss och för barnen. I vår strävan efter att hitta en mötesform som fungerar för oss har vi utarbetat strategier för hur vi önskar att det ska fungera. Vi har pratat mycketom hur olikheter kan bli ett värde och vad som krävs i form av tillit, lyssnande, inväntande. Vi har också diskuterat makt. Vem som äger makten, vad som krävs av oss som ledare för barngrupperna, hur vi fördelar makten, vad som skapar makt. Vi har vridit och vänt på reflektioner om hur vi tillåter olikheter, vilka normer vi har, hur man synliggör dessa och hur vi skapar en gemensam norm.

Varje måndag har vi haft kvällsmöte i en och en halv timme för att diskutera pedagogiskt innehåll, eller vi har i alla fall försökt att komma dit. Tiden har under större delen av året tagits upp av praktiska bestyr med organisationen i huset (vi har ju bara varit här ett år!!) Alla är eniga om att det inte borde vara så men här har vi befunnit oss. När vi ser tillbaka på det så förstår vi att vi måste gå igenom det vi har gått igenom för att hitta den plattsform som vi idag står på. Det måste gnisslas, tuggas, kräkas, skattas, busas, vänslas, för att gruppen ska nå dit den är idag. Alla måste hitta sina roller och vara nöjda med dem.

Det vi har sett är att det som hänt i pedagoggruppen har speglat det som hänt i barngrupperna. Vi har arbetat med samma saker, att få tillstånd mötet som demokratisk grogrund, en plats för delaktighet, lyssnande, olikheter och meningsfullhet.

På slutet av studiedagen bjöd jag upp mina kollegor i parken för att tillsammans göra lite dramaövningar. Vi hade roligt tillsammans men det var också en stund för synliggörande av den tillit vi hade eller inte hade till varandra. Under hösten har vi lovat varandra att göra plats för mer av kollegialt lärande. Vi ska dela med oss, få mer förståelse för varandra och bli rikare tillsammans. Ser fram emot detta!

erbjudande som blir en referensram

I snart en vecka nu har jag rensat, sorterat, plockat bort, plockat fram, letat, städat, flyttat, fixat och snart är torget redo för att ta emot de två barngrupper som kommer verka där till hösten. Barnen blir yngre i höst än vad de var förra hösten, de flesta kommer vara två år. Detta påverkar materialet och jag har funderat mycket på vad det innebär i utformningen av miljön. Jag hade ett samtal med min Pedagogista igår och vi tänkte kring erbjudanden och hur de utformas och vad de har för inverkan på barnens möjligheter och referensram. Hon berättade för mig...

...om några barn som hade arbetat med skuggteater där de hade klippt figurer och projecerat ljus på dem mot en duk. Ett av barnet ville få röd färg på kjolen som klippfiguren hade och målade den röd med en penna. När ljuset sedan föll på klippfiguren blev ändå inte kjolen röd. Frågan väcktes; Kan skuggan ha en färg? Barnen var oense, några tänkte att det inte gick men ett barn sa Jo, jag vet att den kan det! Barnet rusade iväg i förskolans rum och in till de yngsta där det satt rödfärgad folie på fönstrena. Solen sken igenom och barnet ropade Kolla här! En röd skugga!

Exemplet ovan tycker jag visar varför erbjudande måste finnas rikt och flödigt, med tanke från pedagogerna att här finns saker att upptäcka, förundras över och tänkas kring. Ett färgat folie kan ge en referens om hur en skugga kan få en färg. Varje material som väljs ut har sina egenskaper. Vi kan inte exakt veta vad barnen kommer upptäcka men vi kan försöka tänka kring vad det kan vara. Atelieristorna Mia Mylesand, Trollet Karlmar och Isabelle Wiberg, HallonEtt Jönköping har under sina föreläsningar visat på vikten av motsatser och kombinationer i materialen. Form färg, tyngd, struktur m.m. hör ihop i kombination av materialen och kan genom att kombineras med sina motsatser eller med material som nästa är samma säga mer om varandra. Isabelle tog exemplet om hur man som inspirationsmaterial vi målning erbjudit rönnbär och piprensare som var klippta i samma storlek som rönnbären och som hade samma färg men där strukturen, motståndet och vikten var annorlunda.

I maj avslutade jag min Atelierista-utbildning och många nya tankar om vad torget kan erbjuda de barn som möter det. Jag har också tänkt mycket kring vem jag som Atelierista kan bli. Under detta året har mycket fallit på plats och jag har sett helheter som jag förut inte förstått. Min konstnärliga bakgrund som skådespelerska, dansare och sångerska ger mig som Atelierista en stark grund i gestaltning. Röst och kropp är mina områden, liksom ljud, ljus och scenografi. Det är också här jag ska verka för att själv få skapa mening, något som jag villigt erkänner jag har sakat under året som har gått. Cristian Fabbi berättade under försläsningsdagarna om en av deras förskolor där Atelieristan var keramiker och där barnen då fick mycket erfarenhet av keramik. Detta tände en liten lampa hos mig. Är det inte konstigt!? Att vi i vår önskan att se varje barns unika kompetenser och önskningar glömmer vi bort oss själva?  Under året som har gått har vi pedagoger på förskolan dialogiserat mycket kring hur vi ser varje persons kompetens och låter alla få blomma ut i det de finner meningsfullt. Vi har funderat kring hur vi ska stötta varandra och uppmuntra varandra till detta och på så sätt få många olika områden av passion och expertis där barnen kan få upplevelser att utforska och skapa sig nya referensramar.

Atelierista- tulpaner och pappnät

Vår egen skapande uppgift fick vi av Stina Braxell. Vi skulle kombinera två för oss ovanliga material och skapa något nytt.

En kväll stod jag med tulpanvasen i handen för tulpanerna började bli lite skruttiga och jag var påväg att slänga bort dem. Min man stod på andra sidan köket och jag tittade på tulpanerna och sa kort, jag går ut i ateljén en stund.

Väl ute i ateljén funderade jag på vad jag skulle göra med tulpanerna. Jag såg mig omkring och fick syn på ett emballage av papper som jag sparat och som min son har används på olika sätt. Det hänger ihop som ett stort nät så jag tog loss en bit av det, lade det på golvet och vävde in tulpanerna i pappersnätet.

Efter en stund såg jag att de kom för nära varandra. Jag hade upptäckt att svägning av tulpanernas stjälkar bildade ett randigt mönster i nätet och byggde vidare för att förstärka det. Snart var alla tuplanerna invävda i nätet och jag funderade på vad som skulle vara nästa steg.

Brevid nätet låg en liten grön plastgrej som varit del till en kruka. En sådan som hängväxter hålls upp utav, som står i ytterkrukan runt växten. Jag vände den upp-och-ner och lade nätet ovanpå. Nu blev tulpankreaktionen som en lampskärm hängandes på hållaren. Jag hängde den på ett papprör och begav mig in för att hämta en grön ljusslinga. Ljusslingan vävde jag samman med nätet och sen var jag nog klar tror jag. Det hela fick ytterligare dimmension när jag släckte ljuset och de gröna små lamporna lyste.

Ja jag har aldrig gjort något av tulpaner och pappnät förut. Intressant!

Atelierista- Konst är lika med kommunikation

Vi fick i uppgift på Atelieristan att beskriva hur man kan arbeta med barn i konstprojekt. Jag funderade länge på vad frågan innebar. Att arbeta med konstprojekt. Vad är ett konstprojekt? Behöver ett konstprojekt innehålla en konstbild, och vad är i så fall en konstbild? Jag tolkar frågan utifrån den tanke jag har om kost, att det är kommunikation-dialog via olika uttrycksformer.

Min upplevelse av vad konsten kan ha för betydelse och för roll integrerad i arbetet i förskolan är som igångsättare och inspirerare men också som föremål för utforskande gällande teknik, färger, känslor, berättande m.m. Bilderna, teater, musik, statyer, ljus-ljud upplevelser (eller vad det nu kan vara) kan också ge mig som pedagog en ingång till vad barnen uppmärksammar, hur de ser, vad som intresserar dem. Estetiska läroprocesser ger sedan djup till att bygga sin förståelse för hur kommunicerande kan ta form och utforskas på många olika sätt.

Barn (människor) sätter alltid sig själva i relation till det som möter dem. I ett möte med Götaplatsen i Göteborg hade den lilla barngrupp som jag utforskade med många frågor om vilka statyerna var, varför Poseidon hade en fisk i handen, varför han var naken (det var jätteroligt), hur långt man kunde se från konstmusseéts trappa o.s.v. De visade mig ornament och mönster på byggnader som jag aldrig hade uppmärksammat och deras kroppar utforskade avstånd, former och lägen i alla trappor, i cirklar runt fontänen, i hopp på plattor. Barnen hittade och skissade olika mönster som de hitta och tog med hem till förskolan.

I detta projekt, som kom att handla om mönster och former, erbjöds sedan som komplement t.ex. bilder från Gaudis fantasifulla byggnader och kombinerade med matererial som var liknande i färger och former.

I arbetet med projektet "När kommer dinosaurierna tillbaka"som kom ur en 5 årings fråga, använde vi mycket olika typer av bilder på olika sorters dinosaurier. Projektet pågick under ett helt år. På många sätt utforskade barnen dinosaurierna och deras livsödé. Barnen valde ex. att skapa sina egna dinosaurier genom att rita en egen dinosaurie eller att rita en av de som fanns på bilderna. I ett utforskande av storlek förde barnen över sina målningar till OH-papper som lade på OH:n och hjälptes sedan åt att återskapa dinosaurierna på stora papper på väggen. Barnen använde också bilderna för att skapa sina egna dinosaueier i lera och play-dough. De jämförde de olika bilderna på dinosaurierna och blev mycket uppmärksamma på hur olika former på sköldar, huvuden, klor m.m. utgjorde kännetecknen för de olika dinosaurierna. Alla barnens dinosaurier fick sina egna historier kopplat till bilderna av dem. Projektet inspirerades också av musikteatern Markattas musikföreställningar Rymdhäxorna (som vi hade på cd och lyssnade ofta). Dinosaurierias död kopplades med metoriterna till rymden. Historien och musiken blev en ingång att tänka och skapa om rymden, planter, månar m.m.

Alla exempel ovan kopplar upplevelser av bilder, arkitektur, skulptur eller vad det nu kan vara för konstuttryck, till kommunikation. Barnen visar tydligt att berättelsen (kommunikationen-uttrycket) är kopplad till konsten och de hittar sina egna historier genom att relatera, fantisera, konstruera utifrån upplevelsen. Det finns outgrundliga möjligheter att arbeta med konstprojekt i förskolan. För mig är det viktigt att kostprojekten alltid grundas i meningsskapandet hos barnen och i en tanke om att uppmärksamma och gå i dialog. Det som kan vara extra intressant tycker jag är när man kan arbeta med de bilder som barnen omges av dagligen genom media, böcker, spel m.m.. Att plocka in barnens egna livsvärldar och de bilder som finns där. Detta vill jag utforska mera!

Atelierista- En atelierista är inte, en atelierista blir!

En ATELIERISTA är inte, en ATELIERISTA blir i relation till de möjligheter, värden och normer som råder i förskolan och i samhället.

Meningen ovan är en lek med Elisabeth Nordin Hultmans[1] ord om hur barn blir till i de sammanhang de befinner sig i, hur allt runtomkring påverkar och skapar barnet i stunden. Frågan om att definiera Atelieristans roll har varit genomgående under kursen och också bara möjlig att besvara utifrån den kontext som var och en av oss befinner oss i. Detta har blivit extra tydligt i basgruppsreflektionerna där vi alla har haft olika förutsättningar och uppdrag. Atelieristan blir också på olika sätt beroende på vilka erfarenheter, tankar, möten hen bär med sig. Jag önskar att jag som Atelierista kan skapa möjligheter för att bli en ingångsättare, en uppochnervändare, en synliggörare men framförallt en lyssnare med ödmjuka öron och ögon. En relationsbyggare med både barn och pedagoger för att få möjlighet att tänka tillsamman med dem i den sköra osäkerhet som lärande- förändring innebär.

Vi har under kursens gång fått många tankar om bildskapandets betydelse och om hur vi som pedagoger har makten att värdera olika uttryck utifrån vårt eget tyckande eller utifrån en re-producerad tanke om ämnets/materialets värde. Min förståelse för hur min egen bakgrund som teaterpedagog , som dansare samt sångerska ger mig möjligheter att skapa utifrån min konstnärliga bakgrund. Jag har försökt anpassa mig efter vad en Atelierista ska(bör) vara till att tänka vad jag som Atelierista skulle kunna bli- med min erfarenhet och min plats i mitt sammanhang. Jag har gjort kopplingar kring mina erfarenheter av scenografi och arbete med ljud och ljus på scen till mitt sätt att arbeta med den pedagogiska miljön. På något sätt har jag förstått vart jag kommer från och hur jag använder mig av det.

Tanken som har växt är att allt som vi människor gör oavsett ålder är ett utforskande, en önskan om att hitta vår plats i världen, att förstå något om det som omger oss, ett sökande efter mening. I vår strävan efter att kategorisera allting har vi velat sortera det och dela upp det för att på så sätt försöka få någon överblick. Dessa delar har vi sedan försökt att lära ut. I allt separerande har meningsskapandet gått förlorat, för i allt uppdelande försvinner helheten och delarna blir inget värda. I den svenska förskolekulturen ingår en hel massa aktiverande istället för meningsskapande. Detta tror jag är Atelieristans största utmaning, att finna barnens hypoteser, deras meningsskapande. Jag tänker på vad Loris Malaguzzi sa om att barn vill ha svåra utmaningar, jag vill vara en Atelierista som våga ge dem det och som vågar lita på att barn är viktiga som barn inte för att efterlikna vuxna.

Under föreläsningsdagarna med Cristian Fabbi[2] landade min förståelse, för pedagogens roll, i skapandet av de generativa frågorna. Jag har under detta år tänkt mycket kring hur jag som pedagog har backat och nu behöver  ta mig in igen för att utmana barnen. Maktperspektivet är en avgörande insikt. Vi kan aldrig förneka den makt som vi har bara av att vara vuxna, att vara lärare, att bära erfarenheter och kontext, vi måste istället hantera makten. Som Fabbi sa, att även om vi kliver åt sidan så påverkar vi makten eftersom att vi just beslutar oss för att kliva åt sidan. Vi är en del av makten och vi behöver agera för att skapa förutsättningar för att fördela den.  Vi behöver också förstå vad vi som pedagoger har för erfarenheter kring barns lärande/utforskande och använda oss av dem för att skapa möjligheter för barnen samt öva oss i att förstå hur vi ska förändra den tanke vi hade utifrån vad barnen har visat. I de generativa frågorna bör det finnas frågor som både leder barnens utforskande och pedagogernas utforskande om barnens lärande vidare, det senare är något som jag tror vi oftar glömmer.

Vi  pedagoger tänker mycket kring vad som är framtids kompetenser. Susanne Westerberg[3] tog upp dagens utmaningar i den visuella kulturen där tillgången till bilder och användandet av har dem har exploderat i och med användandet av digitala medier,  denna aspekt tar också Carla Rinaldi[4] upp. Rinaldi menar även att ur detta kommer det växa något nytt som kommer förena människor mera än separera och som gör att människor kommer ta tillbaka skapandet av bilderna från media. En motreaktion måhända? Förändringen har också inneburit en massiv rucking av maktperspektivet kring  vem som ”äger” kunskapen när den bara är ett ”klick” iväg och frågan om vad som verkligen är kunskap, detta påverkar utbildning mer än vi kan förstå. En Atelierista befinner sig mitt i detta sammanhang och behöver vara aktivt sökande inom de kulturella strömningar som påverkar utbildningen, samhällskulturen och barnkulturen. En Atelierista behöver också våga utmana de rådande "för givet tagandena". Här har Atelieristan en styrka i sin roll som konstnär där konsten har en historia av att våga ifrågasätta, vända och vrida på perspektivet samt synliggöra dem genom att spegla dem tillbaka på samhället. Fredrik Gunve[5] vågade under sin föreläsning om samtidskonst utmana våra föreställningar vad konst kan vara eller bli. Jag tror som Fredrik att konsten uppstår i relationen med mottagaren. Utan relationen påverkas inte tanken och dialogen uppstår inte. Precis som i lärande, precis som i i förändring.

I barnets möte med  färgen, leran, rörelsen, ljuset, ljudet så startar något hos både barnet och materialet. En ömsesidigt påverkande som transformerar  barnet och materialet mot något annat. Allt är kontextbundet och det går inte att skilja barnet (människan) från omgivningen. Vi har refletkerat mycket i basgruppen om hur man som pedagog påverkar och hur man använder sin påverkan. Hur jag som pedagog blir, hur jag skapar mig själv i förhållande till barnen och materialet, hur jag genom mitt sätt att arrangera material, miljö, sammanhang tillsammans med barnen producerar den makt som utgör vår gemensamma kontext. Dessa är alla ställningstagande kring hur lärande blir till som ständigt måste vara i rörelse eftersom allt hela tiden förändras. Jag möter inte samma barn idag som imorgon och inte heller jag är den samme. Att börja förstå vad transformativt lärande[6] kan innebära och hur tankarna om det kommer tvinga oss att förändra vårt sätt att undervisa, är en nödvändighet och en utmaning för oss pedagoger.

Tarja Haikiö[7] berättade att man i Reggio Emilia talar om Previsionalitá- förmåga att kunna ”se” in i framtiden, att skapa sin framtid som en framtidskompetens. En egenskap som jag tänker är betydelsefull för detta är kreativitet. Utifrån Tarjas föreläsning så ligger skillnaden för mig mellan fantasi och kreativitet i att tänka eller handla. Fantasin låter oss kombinera olika erfarenheter i vår tanke men kreativiteten låter oss lösa problemen med att realisera dem. Kreativiten är för mig en problemlösar-kompetens. Mer svårfångade egenskaper för kreativitet är modet , modet att våga göra och tänka på andra sätt. Här kan Atelieristan bli en förebild, en som ropar att det är möjligt!

Allt hänger samman, vår syn på människor, vår syn på samhället och på utbildningens syfte. Carla Rinaldi lyfter tre värden som hon anser behöver ligga till grund för bildningsprocessen; mänsklig värdighet, delaktighet och frihet.[8] Hur närmar vi oss andra som tänker på andra sätt och hur lyssnar vi och öppnar upp för oliktänkande? Hur blir vi inte bara en ”klubb för inbördes beundran” utan verkligen några som påverkar och rör runt i synen på barn och barns görande? Jag tror vi tillslut alltid faller tillbaka in i lyssnandet, i lyssnandet på barnen, på kollegor, på föräldrar, på alla som har en önskan att dela barnens tolkning av världen. Att vi alltid har mjuka ögon som Mia Andersson[9] uttrycker det i sin föreläsning om Dokumentation kring projekt, där hon också  sa ”som du lysnar får du svar”- en uttalande som visar att vi som lyssnar också är medskapare!  Vi behöver alltså vara lika nyfikna och ödmjuka mot vuxna som mot barn, mot kollegor som mot föräldrar eller politiker. Vi behöver också arbetar mot att sluta tänka att något kan vara rätt eller fel utan att det helt enkelt bara är olika. Vi bör aldrig sträva mot ett konsensus utan tillåta en mängd varitation men alltid kräva eftertanke och omtanke.

”För att fostra oss själva måste vi försöka förstå olikheter snarare än yrka på att de elimineras. Detta innebär att närma sig varje individ med stor känslighet för hans eller hennes särskilda bakgrund och personliga historia. Det betyder att ”lyssna” till olikheterna (vi talar om en ”lyssnandets pedagogik”), men också att lyssna till och acceptera de förändringar som sker inne i oss, och som genereras av våra relationer eller snarare av våra interaktioner med andra. Det betyder att vi måste avstå från varje sanning som vi ser som absolut, vara öppen för tvivel och värdesätta förhandling som en ”det möjligas strategi”.”

Carla Rinaldi[10]



Referenser:

---

[1] Elisabeth Nordin Hultman; Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande, Liber 2010, s 168

[2] Cristian Fabbi, Föreläsningsdagar Pedagogista/Atelierista, april 2012

[3] Susanne Westerberg, Visuell Kultur, föreläsning Högskolan för design och konst april, 2012

[4] Carla Rinaldi, Att göra lärandet synligt, s. 45, Project Zero & Reggio Children

[5] Fredrik Gunve, Samtidskonst, föreläsning högskolan för design och konst, mars 2012

[6] Hillevi Lenz Taguchi, Pedagogisk dokumentation som aktiv agent, Gleerup 2012

[7] Tarja; Bildarbete i Reggio Emilia, föreläsning Högskolan för design och konst, Göteborg 2012

[8]Carla Rinaldi, Att göra lärandet synligt, Project Zero & Reggio Children, 2009

[9] Anna-Maria Andersson, Dokumentation kring projektarbete, Högskolan för konst ochd design, Göteborg  november 2011

[10] Carla Rinaldi, Att göra lärandet synligt, s. 42 Project Zero & Reggio Children, 2009

En till en

Något som jag sett hos de yngsta är att de gärna radar upp föremål. Min son (2år) har gjort detsamma under en lång tid (bild 1). Idag såg jag det här (bild 2) En utveckling i att kombinera.

Tid för tankeverksamhet

Ingår under våren i en grupp med pedagoger som arbetar med de yngsta barnen och blir handledda av matematikforskaren Camilla Björklund. Vi arbetar med att söka och utmana barnen i utforskandet av mönster. Jag har haft minimalt med tid för reflektion kring detta (verkligheten har arbetat emot mig, sjuka i arbetslaget osv) och känt mig allmänt dålig som inte "kommer någon vart". Igår satt jag äntligen och sorterade i alla bilder och förde ihop barnens och mina tankar...och tänk vad mycket jag såg! Detta stärker min uppfattning om vad värdefull reflektionen är för att gå vidare i sökandet efter hur vi ger barnen möjligheter för utforskande på olika sätt och hur vi utmanar dem.