På jakt efter tindrande ljus - barn på stan

Idag tog vi hela vårt gäng och åkte till stan. Vi har verkligen varvat ner och julgrejat för fullt i lite drygt en och en halv vecka nu. Tempot har sjunkt betydligt och både barnen och vi andas ut efter en termin full med äventyr. Just nu håller jag på att klippa en film om vårt dans/röresleutforskande och vart det har tagit oss hittills. Ska bli spännande att se vart det tar vägen efter julledigheten. Det finns fortfarande ett mycket starkt intresse och jag skulle vilja bredda synliggörandet kring barnens tankar och fantasierna om dansens skapande, dess betydelse och användning.

 

 

Idag tog vi alltså oss ut på äventyr till stan. Bara bussturen är fantastisk! Många glada tillrop och tindrande ögon. Väl i stan var det många juleljus som tindrade ikapp med barnens ögon. Barnen förundrades och många tankar dryftades. Det var bubbligt och fnissigt och lite kallt men varmt i hjärtat. På ett långt, långt rep samlades 17 par två och treåriga händer som tillsammans med fyra vuxna slingrade sig igenom staden. Som en liten orm av förväntan, bubbel, pekande fingrar och vridande huvuden. Någon snubbla på en sten, eller böjde sig ner för att plocka upp sin vante och med ett lite rop, vänta lite! stannade alla upp och tittade efter sin kompis som behövde stanna till. Tillsammans styrde de sedan kosan vidare, alla på samma gång. Vilket samspel dessa små....

 

Man kanske kan tänka på säkerheten när man beger sig med så många små till en stad full med bilar, spårvagnar, människor...och visst, hemska saker har hänt och kommer att hända men jag tänker att vi måste lita till barnen. Det samspel, den omtanke om varandra och det omdöme de visade idag är nog något som de flesta föräldrar eller andra vuxna inte tänker att små barn ska kunna visa. De tänker att de behöver tas om hand, att de yrar iväg, att de är tafatta och hjälplösa men det var inget vi såg idag. Jag tänker att detta också kan skrämma folk i allmänhet, att man överhuvud taget tar ut barn på detta sätt. Jag tror inte vi får vara rädda. Vi ska vara uppmärskamma och förstå vårt ansvar men vi ska också lita till att barnen förstår sitt ansvar för sig själva och för varandra.

 

 

 

Det är så spännande att gå med barnen på platser som man som vuxen tror att man känner till. De visar oss alltid nya saker, de ser saker som vi vuxna inte ser, eller har blivit alltför vana för att verkligen titta på. Vid Kopparmärra (Karl den IX som sitter på en häst, en staty på Kungsportsplatsen, för er som inte är Göteborgare) pekade ett av barnen upp mot kungen och sa, Kolla Linda, han har en hammare! Va? , tänkte jag men jag titta före jag sa något. Jo det stämde, han hade en hammare i handen. Barnen får oss att stanna upp och upptäcka det vi i alla hast inte hade sett. Det blir annan färg nu! upptäckte ett barn när vi stannat för att titta på Drottningtorgets statyer. Titta Herr Nilsson har en liten hatt! upptäckte ett barn på NK:s julskyltning.

 

Att gå på stan med en hel klunga barn så som vi gjorde idag är också något som får folk att stanna upp, de vänder sig om, tittar efter barnen, vinkar och pratar om hur duktiga barnen är, hur små de är, vad de kan.... Det slår mig att det inte kan vara så vanligt att man ser barn i dessa situationer. Barn på stan är helt enkelt inte vardagsmat. Jag tänker att vi måste komma ut mer. Vi måste också vara en del av samhället. Vi måste finnas på ställen där människor möts så att vi också kan möta dem.

God jul alla fina, tappra, modiga där ute. Nästa år blir ännu bättre, jo, det är sant!