Med dessa ord avslutar Elisabeth Nordin-Hultman sin avhandlig;
" Det är de händelser då barnen visar att de står i en lärorik och för dem fascinerande subjektrelation till världen som skulle kunna utgöra pedagogiskt fokus och de pedagogiska utmaningarna. Det är dessa händelser som skulle kunna utvecklas och berikas i sin kompelxitet och sina inte helt förutsebara och planerade möjligheter"
Detta är mycket tänktvärt och viktigt! Det är dags att sluta skylla på barnen, ungdomarna, föräldrarna, tv, media, spel osv...det är dags att ta ansvar.
30 mars 2011
att utvecklas i riktning mot normal
När vår son kom till oss för drygt ett år sedan dröjde det inte många dagar på hans nya liv förrän vi satte den första lilla pricken på normalitetskurvan. Vikten (som var lite över normal) och längden (som var lite under normal). Sådär ja! Då var han införd i vad som kommer bli en strävan i att försöka få in honom i en så normal utveckling som möjligt. Normal. Normalitet. Norm.....
Jag har fått en sådan fantastiskt fin insyn i exakt hur präglade vi är av den utvecklingspsykologiska normen tack vara Elisabeth Nordin-Hultman och hennes doktorsavhandlig Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. LÄS LÄS LÄS om ni har möjlighet.
Det viktigaste tror jag ändå är att vi som pedagogisk praktik återtar ansvaret för det vi gör i förskolan. Att vi granskar och reflekterar över alla invanda mönster. Att vi inte längre tror att barnet är problemet utan ser hur barnet interagerar med situationen som vi försätter barnet i. Vi talar så mycket om interaktion om hur barnet samspelar med de andra barnen, med den vuxne, med materialet osv. men ändå tittar vi inte mot de strukturer som vi skapar.
Många exempel togs upp på vuxeninitierad, vuxendefinierad verksamhet. Den viktiga "lung och ron" så som läs"vilor", sagostunder, matsituationer m.m. situationer som enligt vuxna sakapar relation och lung och ro. Dessa situationer är då när barnen behöver anstränga sig som mest för att passa in i den ram som den vuxne satt upp. Hur man uppför sig och vad man ska göra. Detta med lugn och ro är också en intressant aspekt. Lugn och ro för vem? Det är fortfarande den vuxne som definierar vad lugn och ro innebär och att det inte kan vara ett bygge som pågår i en timmes tid med två enträgna konstruktörer eller en stund med leran i händerna.
Här finns SÅ mycket att säga och det kommer jag också, det lovar jag! Nu ska saker och ting sättas i relation och få lov att sjunka in ett tag.
Förskolan skall vara intressant och utmanande för alla barn, här har vi saker att jobba med!
Jag har fått en sådan fantastiskt fin insyn i exakt hur präglade vi är av den utvecklingspsykologiska normen tack vara Elisabeth Nordin-Hultman och hennes doktorsavhandlig Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. LÄS LÄS LÄS om ni har möjlighet.
Det viktigaste tror jag ändå är att vi som pedagogisk praktik återtar ansvaret för det vi gör i förskolan. Att vi granskar och reflekterar över alla invanda mönster. Att vi inte längre tror att barnet är problemet utan ser hur barnet interagerar med situationen som vi försätter barnet i. Vi talar så mycket om interaktion om hur barnet samspelar med de andra barnen, med den vuxne, med materialet osv. men ändå tittar vi inte mot de strukturer som vi skapar.
Många exempel togs upp på vuxeninitierad, vuxendefinierad verksamhet. Den viktiga "lung och ron" så som läs"vilor", sagostunder, matsituationer m.m. situationer som enligt vuxna sakapar relation och lung och ro. Dessa situationer är då när barnen behöver anstränga sig som mest för att passa in i den ram som den vuxne satt upp. Hur man uppför sig och vad man ska göra. Detta med lugn och ro är också en intressant aspekt. Lugn och ro för vem? Det är fortfarande den vuxne som definierar vad lugn och ro innebär och att det inte kan vara ett bygge som pågår i en timmes tid med två enträgna konstruktörer eller en stund med leran i händerna.
Här finns SÅ mycket att säga och det kommer jag också, det lovar jag! Nu ska saker och ting sättas i relation och få lov att sjunka in ett tag.
Förskolan skall vara intressant och utmanande för alla barn, här har vi saker att jobba med!
28 mars 2011
Barns subjektskapande
Läser med stora ögon Nordin-Hultmans doktorsavhandlig Pedagogisk miljö och barns subjektskapande och tänker att det är en oerhört viktig aspekt ur vilken vi ser och bedömer barn och ungas möjligheter i utbildningssystemet. Hur blir man i samspel med sin omgivning, med de ramar och regler som satts upp?
Vilken utmaning för oss att tänka på hur de samanhang vi skapar i förskolan ger barnen olika möjligheter att visa vilka de är. Vilken utmaning för oss att rikta blicken mot verksamheten och den pedagogiska miljön istället för mot det enskillda barnet! Fundera på hur vår verksamhet ser ut, vad vi begär och ser som normalt. Vi har en historia av att rikta problemet mot barnet, att det är barnets "fel" men som Nordin-Hultman vill påpeka- hur kommer det sig att barnet kan fungera i en situation men inte i en annan? Varför ser vi inte på de situationer som fungerar och frågar oss vad det är barnet finner intressant och utmanande här och varför inte andra former av verksamhet tilltalar barnet på samma sätt? Börjar vi tänka så här så kan vi handla utifrån att strukturera om det vi gör för få barnet i situationer där det kan blomma. Alla ska inte göra samma saker, är inte detta då individanpassad och inkluderande verksamhet så som vi strävar efter?
Läser vidare och begrundar....
Vilken utmaning för oss att tänka på hur de samanhang vi skapar i förskolan ger barnen olika möjligheter att visa vilka de är. Vilken utmaning för oss att rikta blicken mot verksamheten och den pedagogiska miljön istället för mot det enskillda barnet! Fundera på hur vår verksamhet ser ut, vad vi begär och ser som normalt. Vi har en historia av att rikta problemet mot barnet, att det är barnets "fel" men som Nordin-Hultman vill påpeka- hur kommer det sig att barnet kan fungera i en situation men inte i en annan? Varför ser vi inte på de situationer som fungerar och frågar oss vad det är barnet finner intressant och utmanande här och varför inte andra former av verksamhet tilltalar barnet på samma sätt? Börjar vi tänka så här så kan vi handla utifrån att strukturera om det vi gör för få barnet i situationer där det kan blomma. Alla ska inte göra samma saker, är inte detta då individanpassad och inkluderande verksamhet så som vi strävar efter?
Läser vidare och begrundar....
27 mars 2011
Undervisning minskar nyfikenheten
Morrica skriver om en forskningsrapport som säger att Undervisning minskar förskolebarnens nyfikenhet och jag säger "Undervisning" minskar nyfikenheten PUNKT. Iallafall som den ser ut idag. Då behövs det verkligen en lärare som kan trolla- superpedagoger som på den omtalade tv-serien 9A.
Nej, tänk om som Fredrik skriver Dags för läraren att lämna katedern
Nej, tänk om som Fredrik skriver Dags för läraren att lämna katedern
Att gå ifrån mormor
Under en mycket intressant och inspirerande föreläsning med Per Benemyr (pedagogisk handledare och utvecklingskonsult för förskola och skola. En av dem som startade och nu driver Reggio Emilia Institutet.) och Maria Hedefors i höstas pratade Per om relationen mellan läraren och barnet. Han gjorde en jämförelse mellan en mormor och en lärare i förskolan.
En mormor vill bygga en realtion till sitt barnbarn. Detta gör mormor med att göra saker tillsammans med barnbarnet som barnbarnet gillar. De spelar spel, de läser böcker, de går till lekplatsen, de bakar bullar, de lagar mat. När barnbarnet tröttnar lägger mormor undan spelet. Barnbarnet sitter i momors knä och läser. Detta är mormors mål, att bygga en realtion med barnet som en vuxen att busa och ha roligt med att kramar och pussa.
För att förstå dilemmat som vi arbetar i så måste man se på förskolans historia. Man måste titta på daghemmet som var just det - ett hem för dagen. Där fanns vuxna som var utbildade i att sköta barn. Fokus låg på omvårdnad och tidsfördriv. Miljöerna i daghemmet skulle likna ett hem och vara ett substitut för just detta. Relationerna mellan vuxna och barn på daghemmet liknade en relation till en släkting, eller kanske till en förälder. Att sitta i frökens knä och att ha sin favorit-fröken var viktigt, likaså att de vuxna deltog i leken så som barnen lekte med sina föräldrar hemma.
Som jag tolkade Per Bernemyr ville han istället att lärarna i förskolan ska ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap och lägga rollen som en byggare av relationer på en annan nivå. Att visa barnet vad det kan, att utmana barnet där det befinner sig, om det så är att ta på sig sin jacka själv när man är två år eller om det är att ta reda på hur man skriver sch-ljudet i ordet kurs när man är sex. Det är också att göra barnet uppmärksam på att det är en resurs för gruppen, att det får vara delaktig i sin vardag, att barnets tankar och görande är viktiga, att det är barnens förskola där vuxna arbetar för dem. Att som vuxen inte säga en sak åt barnen och själv göra en annan, att vara förebilder för demokrati och inkludering. Bygga barnens självförtroende när det gäller att vara i grupper eller klara saker självoch ge barnet möjligheter att uppleva saker som hemmet inte kan erbjuda- en miljö som är förskolan.
Det är här vi ska verka. Det är här vi ska vara en röst åt barnen, åt deras tankar och görande inte en lektant där "högsta vinsten" är en stund i knät.
En mormor vill bygga en realtion till sitt barnbarn. Detta gör mormor med att göra saker tillsammans med barnbarnet som barnbarnet gillar. De spelar spel, de läser böcker, de går till lekplatsen, de bakar bullar, de lagar mat. När barnbarnet tröttnar lägger mormor undan spelet. Barnbarnet sitter i momors knä och läser. Detta är mormors mål, att bygga en realtion med barnet som en vuxen att busa och ha roligt med att kramar och pussa.
För att förstå dilemmat som vi arbetar i så måste man se på förskolans historia. Man måste titta på daghemmet som var just det - ett hem för dagen. Där fanns vuxna som var utbildade i att sköta barn. Fokus låg på omvårdnad och tidsfördriv. Miljöerna i daghemmet skulle likna ett hem och vara ett substitut för just detta. Relationerna mellan vuxna och barn på daghemmet liknade en relation till en släkting, eller kanske till en förälder. Att sitta i frökens knä och att ha sin favorit-fröken var viktigt, likaså att de vuxna deltog i leken så som barnen lekte med sina föräldrar hemma.
Som jag tolkade Per Bernemyr ville han istället att lärarna i förskolan ska ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap och lägga rollen som en byggare av relationer på en annan nivå. Att visa barnet vad det kan, att utmana barnet där det befinner sig, om det så är att ta på sig sin jacka själv när man är två år eller om det är att ta reda på hur man skriver sch-ljudet i ordet kurs när man är sex. Det är också att göra barnet uppmärksam på att det är en resurs för gruppen, att det får vara delaktig i sin vardag, att barnets tankar och görande är viktiga, att det är barnens förskola där vuxna arbetar för dem. Att som vuxen inte säga en sak åt barnen och själv göra en annan, att vara förebilder för demokrati och inkludering. Bygga barnens självförtroende när det gäller att vara i grupper eller klara saker självoch ge barnet möjligheter att uppleva saker som hemmet inte kan erbjuda- en miljö som är förskolan.
Det är här vi ska verka. Det är här vi ska vara en röst åt barnen, åt deras tankar och görande inte en lektant där "högsta vinsten" är en stund i knät.
Kinesiska civilingenjörer
Min man kom hem från jobbet häromdagen och berättade om en föresläsning de haft om kulturella skillnader mellan Kina och Sverige. Min man arbetar i den tekniska branchen och är utbildad civilingenjör, en utbildning som ses som en av de mer kvalificerade utbildningarna i Sverige. Mannen som hade föreläsningen berättade om hur många civilingenjörer som Kina producerar årligen jämfört med hur många vi i Sverige producerar. Siffran var svindlande och innebär en hiskeligt hög kvalitet på de människor som får jobben inom min mans branch i Kina och dessa samarbetar sedan med de civilingenjörer som finns här i Sverige.
Vad betyder detta för oss i Svergie? Sverige, ett mycket litet land i jämföresle med Kina, ja i jämförelse med de flesta länder. Vad kommer vi ha att konkurera med? Självklart är ju att vi aldrig kommer kunna konkurrera med den Kinesiska befolkningen, med de kinesiska civilingenjörerna. Vi måste hitta det som vi kan blir bra på, som vi kan utveckla och bli ledande inom.
Surfade in hos Skolverket och fick se Vilka kompetenser behöver framtidens elever? Såklart tog jag fasta på önskningarna om kreativa entreprenörer, att tänka på "nya sätt" att tänka "hur skulle det vara om..." "vad skulle hända om..." men även önskan om personlig utveckling, sjävförtroende och självkänsla. Någon som vet att de kan och vågar göra sådant som de inte gjort förut för att de har en strategi för sitt handlande.
Tankarna om hur utbildning ser ut är högaktuella! OECD, EU och ASEM har plockat fram framtidskompetenser. Nordiska tankesmedjan Nordisk Tänketank har tittat på framtidskompetenser i vuxenutbildningen, men jag säger att detta gäller hela utbildningsssytemet! Vi brottas med ett utbildningssystem som är i gungning, elever som inte är motiverade, lärare som inte når ut. Den tekniska utvecklingen och framförallt tillgången till det kunskapsflöde som vi har idag har förändrat vårt samhälle i en enorm utsträckning. Detta har hänt på 20-25 år, hur mycket har skolan utvecklats på 20-25år? Skolan har "ägt" kunskapen i det utbildningssystem som vi har men tekniken har ändrat på detta. Vad är det nu skolan har att erbjuda? Jag tror att det är detta många elever sitter och tänker på och vad ska vi svara på det?
Jag ser på barnen på vår förskola. Hur de stöter på problem och genast bildar en armada av tänkande små huvuden som löser problemet tillsammans, som hittar vägar genom de material vi låtit dem vara i, med de metoder för arbetet som vi utmanat dem med . Sedan går vi lärare på möte med lärarna i förskoleklassen där vi får till oss att "så som ni jobbar kan vi inte jobba, vi måste förbereda barnen för skolan".
Lösningen är inte en tillbakagång till faktaöverförande. Lösningen är att hitta skolans unika tillgångar- en mötesplats för gensamt tänkande. En del av samhället som har ett reelt inflytande. Man pratar om skolans värld, en värld som inte finns, det finns bara en värld och skolan/utbilningssystemet är en del av den.
Vi ska sätta våra barn och ungdomar i meningsfulla samanhang!
Vad betyder detta för oss i Svergie? Sverige, ett mycket litet land i jämföresle med Kina, ja i jämförelse med de flesta länder. Vad kommer vi ha att konkurera med? Självklart är ju att vi aldrig kommer kunna konkurrera med den Kinesiska befolkningen, med de kinesiska civilingenjörerna. Vi måste hitta det som vi kan blir bra på, som vi kan utveckla och bli ledande inom.
Surfade in hos Skolverket och fick se Vilka kompetenser behöver framtidens elever? Såklart tog jag fasta på önskningarna om kreativa entreprenörer, att tänka på "nya sätt" att tänka "hur skulle det vara om..." "vad skulle hända om..." men även önskan om personlig utveckling, sjävförtroende och självkänsla. Någon som vet att de kan och vågar göra sådant som de inte gjort förut för att de har en strategi för sitt handlande.
Tankarna om hur utbildning ser ut är högaktuella! OECD, EU och ASEM har plockat fram framtidskompetenser. Nordiska tankesmedjan Nordisk Tänketank har tittat på framtidskompetenser i vuxenutbildningen, men jag säger att detta gäller hela utbildningsssytemet! Vi brottas med ett utbildningssystem som är i gungning, elever som inte är motiverade, lärare som inte når ut. Den tekniska utvecklingen och framförallt tillgången till det kunskapsflöde som vi har idag har förändrat vårt samhälle i en enorm utsträckning. Detta har hänt på 20-25 år, hur mycket har skolan utvecklats på 20-25år? Skolan har "ägt" kunskapen i det utbildningssystem som vi har men tekniken har ändrat på detta. Vad är det nu skolan har att erbjuda? Jag tror att det är detta många elever sitter och tänker på och vad ska vi svara på det?
Jag ser på barnen på vår förskola. Hur de stöter på problem och genast bildar en armada av tänkande små huvuden som löser problemet tillsammans, som hittar vägar genom de material vi låtit dem vara i, med de metoder för arbetet som vi utmanat dem med . Sedan går vi lärare på möte med lärarna i förskoleklassen där vi får till oss att "så som ni jobbar kan vi inte jobba, vi måste förbereda barnen för skolan".
Lösningen är inte en tillbakagång till faktaöverförande. Lösningen är att hitta skolans unika tillgångar- en mötesplats för gensamt tänkande. En del av samhället som har ett reelt inflytande. Man pratar om skolans värld, en värld som inte finns, det finns bara en värld och skolan/utbilningssystemet är en del av den.
Vi ska sätta våra barn och ungdomar i meningsfulla samanhang!
22 mars 2011
Lärare sysslar med utbildning
Jag förstår inte varför man har ett sådan oerhört stort behov av att bilda hirarkier bland lärare. Vi i förskolan (och även de pedagoger som arbetar på fritidshemmet) får alltid ta bottenskiktet där vi ofta får höra att vi inte sysslar med utbildning och där man använder ordet omsorg som omskrivning för barnpassning. Samtidigt som man i skolan minsann tydligt understryker att man INTE håller på med omsorg och fostran.
För det första är det lika lite barnpassning i förskolan och på fritidshemmet som det är i skolan. Om ni lärare i skolan har svårt att förstå detta så har ni inte tillräckligt stor insyn i verksamheten. Om en vuxens närvaro tillsammans med barn skulle likställas med barnpassning så är det barn/ungdomspassning vi har i hela vårt utbildningssystem.
För det andra varför är det så svårt att se att vi alla är lärare som har olika inriktning på åldrar och ämnen? Varför är det så oerhört viktigt för vissa lärare att vi i förskolan eller på fritids ska kallas förskolelärare eller fritidspedagog? Är vi något slags hot mot er andra? Varför vill ni skilja er från oss? Det livslånga lärandet lägger vi grunden för i förskolan och bygger barn som ska ha tillit till sin egen förmåga, vara vetgiriga och nyfikna samt ha tillit till att vuxna ser deras potential.
När jag gick lärarutbildningen i Göteborg så gick alla lärare oavsett vilka åldrar eller ämnen de utibildades för i samma grundutbildning med inriktning på pedagogik/metodik genom tiderna, kunskapssyn, hållbar utveckling m.m. Där i mellan utbildade vi oss i våra specialkompetenser. Ska vi någonsin tala om ett 1-16års perspektiv måste vi alla ha samma grund- samma kunskapssyn.
För det tredje tror jag att mycket av skolan problem hade löst sig om man såg mer till hela individen. Om man vågade ta i den där oerhört obekväma omsorgen och se att det är den som bygger tillit och förtroende -som i min bok är grunden till att kunna lära sig något över huvud taget.
Om man i skolan kunde backa och se vad barnen och ungdomarna verkligen behöver för att vi tillsammans ska kunna fostra och utbilda dem till ansvarstagande och tillitsfulla samhällsmedborgare så skulle man kunna börja tala om ett livslångt lärande, en utbildning som börjar i förskolan och fortsätter genom hela utbildningssystemet.
För det första är det lika lite barnpassning i förskolan och på fritidshemmet som det är i skolan. Om ni lärare i skolan har svårt att förstå detta så har ni inte tillräckligt stor insyn i verksamheten. Om en vuxens närvaro tillsammans med barn skulle likställas med barnpassning så är det barn/ungdomspassning vi har i hela vårt utbildningssystem.
För det andra varför är det så svårt att se att vi alla är lärare som har olika inriktning på åldrar och ämnen? Varför är det så oerhört viktigt för vissa lärare att vi i förskolan eller på fritids ska kallas förskolelärare eller fritidspedagog? Är vi något slags hot mot er andra? Varför vill ni skilja er från oss? Det livslånga lärandet lägger vi grunden för i förskolan och bygger barn som ska ha tillit till sin egen förmåga, vara vetgiriga och nyfikna samt ha tillit till att vuxna ser deras potential.
När jag gick lärarutbildningen i Göteborg så gick alla lärare oavsett vilka åldrar eller ämnen de utibildades för i samma grundutbildning med inriktning på pedagogik/metodik genom tiderna, kunskapssyn, hållbar utveckling m.m. Där i mellan utbildade vi oss i våra specialkompetenser. Ska vi någonsin tala om ett 1-16års perspektiv måste vi alla ha samma grund- samma kunskapssyn.
För det tredje tror jag att mycket av skolan problem hade löst sig om man såg mer till hela individen. Om man vågade ta i den där oerhört obekväma omsorgen och se att det är den som bygger tillit och förtroende -som i min bok är grunden till att kunna lära sig något över huvud taget.
Om man i skolan kunde backa och se vad barnen och ungdomarna verkligen behöver för att vi tillsammans ska kunna fostra och utbilda dem till ansvarstagande och tillitsfulla samhällsmedborgare så skulle man kunna börja tala om ett livslångt lärande, en utbildning som börjar i förskolan och fortsätter genom hela utbildningssystemet.
18 mars 2011
Det som Björklund VERKLIGEN vill ha fatt på
Jag tror att Björklund, liksom många av landets lärare, har missförstått hur man moderniserar lärandet för att anpassa det till dagens samhälle.
När man började prata om att förändra och göra eleven mer delaktig samt få eleven att ta mer ansvar så gjorde man inte om undervisnignen utan lade bara allt "i knät" på eleven. Eleven skulle fortfarande göra samma saker, lösa samma uppgifter som förut men nu utan läraren. Det stoff som många elever sitter med idag är framarbetat utifrån tanken om att det finns EN sanning, ett rätt svar och det var ofta detta som läraren hade tillgång till och eleverna försökte få tillgång till. Ett överförande av "fakta".
Meningen med förädringen av upplägget på undervisningen var ju att stoffet skulle förändras. Att arbeta med aktuella saker, med elevernas tankar och intressen för att få tillgång till elevernas uppmärksamhet och för att då skapa mening i skolarbetet. Lärarnas kompetens kring verktygen (ämnena) skulle sedan hjälpa eleverna att lösa och fundera över problemen som uppstod. Ett nära samarbete mellan lärare och elever och mellan eleverna.
Idag sitter många elever med sina läroböcker och arbetar på i egen takt. Ingen att reflektera med, att arbeta tillsammans med att utbyta tankar med. Dett är inte ok och det är vad jag tror en stor bidragande orsak till att det har gått utför med skolan.
Alltså Björklund, det handlar inte om att gå tillbaka till det gamla för det kan vi inte. Det handlar om att fundera över hur kunskap skapas i dagens samhälle och ge våra barn och ungdomar bästa möjliga förutsättningar.
När man började prata om att förändra och göra eleven mer delaktig samt få eleven att ta mer ansvar så gjorde man inte om undervisnignen utan lade bara allt "i knät" på eleven. Eleven skulle fortfarande göra samma saker, lösa samma uppgifter som förut men nu utan läraren. Det stoff som många elever sitter med idag är framarbetat utifrån tanken om att det finns EN sanning, ett rätt svar och det var ofta detta som läraren hade tillgång till och eleverna försökte få tillgång till. Ett överförande av "fakta".
Meningen med förädringen av upplägget på undervisningen var ju att stoffet skulle förändras. Att arbeta med aktuella saker, med elevernas tankar och intressen för att få tillgång till elevernas uppmärksamhet och för att då skapa mening i skolarbetet. Lärarnas kompetens kring verktygen (ämnena) skulle sedan hjälpa eleverna att lösa och fundera över problemen som uppstod. Ett nära samarbete mellan lärare och elever och mellan eleverna.
Idag sitter många elever med sina läroböcker och arbetar på i egen takt. Ingen att reflektera med, att arbeta tillsammans med att utbyta tankar med. Dett är inte ok och det är vad jag tror en stor bidragande orsak till att det har gått utför med skolan.
Alltså Björklund, det handlar inte om att gå tillbaka till det gamla för det kan vi inte. Det handlar om att fundera över hur kunskap skapas i dagens samhälle och ge våra barn och ungdomar bästa möjliga förutsättningar.
Läraren- skolans viktigaste resurs?
Jag vill på inget sätt förringa lärarens betydelse för utbildningen (eftersom jag själv är en sådan), men jag kan inte annat än få kalla kårar när jag läser Jan Björklunds debattartikel om att återinföra katederundervisning. Jan Björklund hävdar;
Läraren är skolans viktigaste resurs!
...själv skulle jag snarare säga att;
Eleven är skolans viktigaste resurs!
Vad tycker ni?
Läraren är skolans viktigaste resurs!
...själv skulle jag snarare säga att;
Eleven är skolans viktigaste resurs!
Vad tycker ni?
17 mars 2011
Vad är det man ser?
En kollega som arbetar med de allra yngsta kom till mig idag med en bild i kameran.
-Linda! Ser du vad jag ser?
Min kollega hade hängt upp en konstbild i ateljen av Marc Chagall.
Nedanför bilden står en pall, en sån liten kökspall från Ikea. På pallen hade barnen arrangerat en burk med fjädrar och en burk med glittrande paljetter som hade samma färjer som fanns i bilden, en gul lök (månen) samt en snäcka som hade samma form som kvinnans händer. Föremålen låg i samma förhållande till varandra som på bilden. Förstår ni hur jag menar? Föremålen var från början lokaliserade på olika ställen i ateljén och barnen hade fört dem samman till pallen under konstbilden.
Tänk vad som kan hända när material är tillgängligt och inspiration finns.
Då visar barnen vad de verkligen ser!
-Linda! Ser du vad jag ser?
Min kollega hade hängt upp en konstbild i ateljen av Marc Chagall.
 |
| Marc Chagall |
Tänk vad som kan hända när material är tillgängligt och inspiration finns.
Då visar barnen vad de verkligen ser!
"Men om man gör tjocka ben så kan den stå upp, det kan den!"
Igår gjorde ett av barnen en Stegosaurus i play-doug. Hon tittade i en bok och såg detaljer som hon formade och byggde till en Stegosaurus. Alla 18 ryggplattor var med. På mötet berättade hon ingående hur hon hade gjort. De andra barnen ställde frågor;
L-Varför ligger den ner?
E-Den kan inte stå upp på benen för de är för tunna. Dom är så mjuka så det går inte.
S-Men om man gör tjocka ben så kan den stå upp, det kan den!
Genom barnens tankar hade vi en ny utmaning.
Kan du bygga en dinosaurie i lera som står upp?
Tre barn antog utmaningen och byggde tre olika dinosaurier som alla stod upp. En hade fyra tjocka långa cylinderben. En hade två runda boll-ben. En hade fyra korta ben. Alla kunde stå och barnen diskuterade tillsammans vilka sorters dinosaurier det kunde vara.
Idag har utmaningen fortgått och flera barn har antagit den. Det har blivit långhalsar, T-rexar som står på två ben och alla möjliga dinosaurier.
På eftermiddagen spännde jag upp papper på ritbordet och gjorde klart för ännu en utmaning. Våra barn har arbetat med diosaurierna ett tag nu och blivit skickliga i att måla dem och veta vilken form de olika dinosaurierna har. Vi ahde i arbetslaget pratat om hur vi skulle kunna fördjupa barnens kunskap i att avbilda sina dinsoaurier och vi började fundera på dinosauriernas hud. Hur såg den ut? Barnen har en bok med ett kapitel som heter Såg de verkligen ut så där? Kapitlet blev grunden för att tecka dinosauriehud. Barnen tecknade med frenesi. Hur kunde mönsterna på dinosaurierna se ut? Var de prickiga, randiga, stjärninga?
L-Varför ligger den ner?
E-Den kan inte stå upp på benen för de är för tunna. Dom är så mjuka så det går inte.
S-Men om man gör tjocka ben så kan den stå upp, det kan den!
Genom barnens tankar hade vi en ny utmaning.
Kan du bygga en dinosaurie i lera som står upp?
Tre barn antog utmaningen och byggde tre olika dinosaurier som alla stod upp. En hade fyra tjocka långa cylinderben. En hade två runda boll-ben. En hade fyra korta ben. Alla kunde stå och barnen diskuterade tillsammans vilka sorters dinosaurier det kunde vara.
Idag har utmaningen fortgått och flera barn har antagit den. Det har blivit långhalsar, T-rexar som står på två ben och alla möjliga dinosaurier.
På eftermiddagen spännde jag upp papper på ritbordet och gjorde klart för ännu en utmaning. Våra barn har arbetat med diosaurierna ett tag nu och blivit skickliga i att måla dem och veta vilken form de olika dinosaurierna har. Vi ahde i arbetslaget pratat om hur vi skulle kunna fördjupa barnens kunskap i att avbilda sina dinsoaurier och vi började fundera på dinosauriernas hud. Hur såg den ut? Barnen har en bok med ett kapitel som heter Såg de verkligen ut så där? Kapitlet blev grunden för att tecka dinosauriehud. Barnen tecknade med frenesi. Hur kunde mönsterna på dinosaurierna se ut? Var de prickiga, randiga, stjärninga?
15 mars 2011
Fyller på
Ja, jag ligger i stargroparna till förändring just nu och berättar när allt är klart. Under tiden fyller jag på med kloka ord och tankar. Just nu från boken Från kvalitet till meningsskapande av Dahlberg, Moss och Pence.
Två citat, ur boken,som jag tänker kring just nu.
" Pedagogens arbete består till större delen i förmågan att lyssna, att se och lära utav det som barnet säger och gör."
Jag tänker att en sak som jag tar med mig från mina första år ute i verksamheten är att ju tystare jag är, ju mindre jag hör min egen ölst desstå mer kan jag höra barnens. Det är verkligen inte läraren "show" det är vår uppgift att lyfta barnens utforskande.
"Det är viktigt att hålla barnens frågor, hypoteser, teorier- men också deras fantasi levande och att följa och studera hur de söker och skapar mening i tillvaron"
Vuxnas sätt att se på små barns görande har förändrats, eller är på väg att förändras. Vi går ifrån att tro att barn är beroende av vuxna som förebild och att relationen till den vuxne är den som är viktig för barnet till att se att barnet utforskar hela tiden oavsett om en vuxen är med eller inte. Barnet utforskar i relation med sin omgivning, med olika typer av material, med andra barn och vuxna.
Detta gör såklart att förskolan står inför ett paradigmskifte, en syn på barn som medskapare inte mottagare.
Två citat, ur boken,som jag tänker kring just nu.
" Pedagogens arbete består till större delen i förmågan att lyssna, att se och lära utav det som barnet säger och gör."
Jag tänker att en sak som jag tar med mig från mina första år ute i verksamheten är att ju tystare jag är, ju mindre jag hör min egen ölst desstå mer kan jag höra barnens. Det är verkligen inte läraren "show" det är vår uppgift att lyfta barnens utforskande.
"Det är viktigt att hålla barnens frågor, hypoteser, teorier- men också deras fantasi levande och att följa och studera hur de söker och skapar mening i tillvaron"
Vuxnas sätt att se på små barns görande har förändrats, eller är på väg att förändras. Vi går ifrån att tro att barn är beroende av vuxna som förebild och att relationen till den vuxne är den som är viktig för barnet till att se att barnet utforskar hela tiden oavsett om en vuxen är med eller inte. Barnet utforskar i relation med sin omgivning, med olika typer av material, med andra barn och vuxna.
Detta gör såklart att förskolan står inför ett paradigmskifte, en syn på barn som medskapare inte mottagare.
8 mars 2011
5 mars 2011
Olika roller inom förskolan
På Förskolan Trollet i Kalmar har man valt att ha olika typer av pedagogroller beroende på intresse och kompetens. Man resonerar så att alla inte kan göra allt och att någon måste ansvara för olika områden. Diskussionen finns ändå alltid kring hur man ska göra eller vad som är gjort men pedagogerna litar till varandras kompetenser och lyfter dem.
Detta är ett nytt sätt att tänka inom förskolan (vad jag vet) och en möjlighet till utveckling av pedagogrollen inom olika kompetenser. I förskolor som är inspirerade av Reggio Emilia har två typer av roller från Italien anammats; Pedagogistan- som har fokus på att driva och utveckla projekt och utvecklingsarbeten tillsammans med pedagorerna och Ateljeristan- som har fokus på estetiska processer. I Kalmar stötte vi på ytterligare en roll; Torg(et)pedagog- inne och ute, då man delar upp förskolan i Hemvister och Stora Torget och Lilla Torget samt Ute Torget.
Jag ser det här som en möjlighet att fokusera på förskolans alla rum och dessutom ha en "spindel i nätet" som samordnar verksamheten där alla hemvister möts.
Det viktiga och svåra i det här är att alla ska känna att de har en plats i verksamheten som de kan utveckla och som de känner sig kreativa i. Det är också en möjlighet att skjuta Jante åt sidan och uppmuntra och ta vara på pedagogernas olika kompetenser.
Detta är ett nytt sätt att tänka inom förskolan (vad jag vet) och en möjlighet till utveckling av pedagogrollen inom olika kompetenser. I förskolor som är inspirerade av Reggio Emilia har två typer av roller från Italien anammats; Pedagogistan- som har fokus på att driva och utveckla projekt och utvecklingsarbeten tillsammans med pedagorerna och Ateljeristan- som har fokus på estetiska processer. I Kalmar stötte vi på ytterligare en roll; Torg(et)pedagog- inne och ute, då man delar upp förskolan i Hemvister och Stora Torget och Lilla Torget samt Ute Torget.
Jag ser det här som en möjlighet att fokusera på förskolans alla rum och dessutom ha en "spindel i nätet" som samordnar verksamheten där alla hemvister möts.
Det viktiga och svåra i det här är att alla ska känna att de har en plats i verksamheten som de kan utveckla och som de känner sig kreativa i. Det är också en möjlighet att skjuta Jante åt sidan och uppmuntra och ta vara på pedagogernas olika kompetenser.
"Ett hinder för utvecklingen av en reflekterande pedagogiskt praktik, grundad på många olika perspektiv, är den mycket starka inflytandet från det som kallas Jantelagen (Boalt-Boethius, 1994). Enligt Jantelagen hanteras motsättningar ofta så att man söker efter minsta gemensamma nämnare, en respons som försvagar engagemang och talar mot andra perspektiv, andra ansatser och andra röster studeras eller ges framträdande plats i den pedagogiska praktiken. "
Från boken ; Från kvalitet till menigsskapande-postmoderna perspektiv - exemplet förskolan,
Gunilla Dahlberg, Peter Moss, Alan Pence
3 mars 2011
Kalejdoskop- nätverksträff Göteborg
Igår hade vi nätverksträff med nyblidade Göteborgsnätverket Kalejdoskop på vår förskola.
http://kalejdoskopiskt.blogspot.com/
Det var första gången jag var med och det var mycket spännande att träffa alla eldsjälar som alla är nyfikna på barns lärande och på hur vi tillsammans skapar morgondagens förskola. Kaljedoskåp ingår i Reggio Emilia institutets södra nätverk. Under kvällen berättade jag och pedagogistan om förskolan, lite bakgrund och om arbetet med miljön har växt fram. Nätverksdeltagarna fick sedan titta runt i miljöerna. Efter en stund återsamaldes vi och vi fick höra av två av deltagarna om nätverksträffen i Malmö. De inspirerade oss med berättelser om pedagogisk dokumentation.
Mycket spännande att Göteborg har fått et nätverk! Ser fram emot att dela erfarenheter och tänka tillsammans!
http://kalejdoskopiskt.blogspot.com/
Det var första gången jag var med och det var mycket spännande att träffa alla eldsjälar som alla är nyfikna på barns lärande och på hur vi tillsammans skapar morgondagens förskola. Kaljedoskåp ingår i Reggio Emilia institutets södra nätverk. Under kvällen berättade jag och pedagogistan om förskolan, lite bakgrund och om arbetet med miljön har växt fram. Nätverksdeltagarna fick sedan titta runt i miljöerna. Efter en stund återsamaldes vi och vi fick höra av två av deltagarna om nätverksträffen i Malmö. De inspirerade oss med berättelser om pedagogisk dokumentation.
Mycket spännande att Göteborg har fått et nätverk! Ser fram emot att dela erfarenheter och tänka tillsammans!
1 mars 2011
fick en tanke
...om hur jag vill definiera Pedagogistans roll.
Pedagogistan gör för pedagogerna detsamma som pedagogerna gör för barnen.
"Lyssnar till mina tankar, ser min process, utmanar mig vidare, tänker och utforskar tillsammans med mig, tillför verktyg för mig att använda, visar mig hur jag tänkt och vad jag gjort...."
Ett pedagogiskt bollplank dit jag kastar mina tankar och får tillbaka något i en annan riktning som jag kan svänga runt och kasta igen. Där känner jag fullkomlig trygghet att bolla, att undersöka att kasta mig ut!
Pedagogistan gör för pedagogerna detsamma som pedagogerna gör för barnen.
"Lyssnar till mina tankar, ser min process, utmanar mig vidare, tänker och utforskar tillsammans med mig, tillför verktyg för mig att använda, visar mig hur jag tänkt och vad jag gjort...."
Ett pedagogiskt bollplank dit jag kastar mina tankar och får tillbaka något i en annan riktning som jag kan svänga runt och kasta igen. Där känner jag fullkomlig trygghet att bolla, att undersöka att kasta mig ut!
den kompetenta förskolan
I förskolan är barnet en del av en helhet, en del av ett demokratiskt och inkluderande samhälle. Förskolan är ett samhälle i miniformat, en plats att öva att ta ansvar, att få växa, att ta hänsyn, att vara en del av. Här finns det vuxna som tar ansvar som ger barnen verktyg att arbeta med, att utrycka och undersöka på många olika sätt samt utmanar dem i deras utforskande.
Jag tänker inte på barnet som ett barn som har behov. Jag tror inte på diskuresen där man tror att "få sitta i frökens knä" är den ultimala förskoleupplevelsen. Där pedagogerna blir extra-mammor/pappor och miljön är ett lekrum.
Jag vill se förskolan som ett komplement till hemmet, ett ställe som inte alls liknar hemma. Ett ställe där alla barn får möta nya miljöer och där de tillsammans med andra barn och vuxna kan utforska omvärden. Barnet har rättigheter; att vi lyssnar och ser barnets erfarenheter, nyfikenhet, utforskarlust och utmanar barnet i att tänka och göra.
Förskolan har också ett ansvar att göra barns röster hörda i samhället och göra barnen till en del av samhället. Här når vi ut genom att vara med barnen utanför förskolan (ta del av kulturutbud, undersöka samhällskontruktionen m.m. ), bjuda in samhället till förskolan (t.ex. politiker, olika experter inom olika yrkesgrupper) göra våra projektböcker, ha utställningar, utbilda föräldrar och göra dem delaktiga i vad förskolan är idag och vad vi gör.
Vad tror du om framtidens förskola? Hur ser den ut?
Jag tänker inte på barnet som ett barn som har behov. Jag tror inte på diskuresen där man tror att "få sitta i frökens knä" är den ultimala förskoleupplevelsen. Där pedagogerna blir extra-mammor/pappor och miljön är ett lekrum.
Jag vill se förskolan som ett komplement till hemmet, ett ställe som inte alls liknar hemma. Ett ställe där alla barn får möta nya miljöer och där de tillsammans med andra barn och vuxna kan utforska omvärden. Barnet har rättigheter; att vi lyssnar och ser barnets erfarenheter, nyfikenhet, utforskarlust och utmanar barnet i att tänka och göra.
Förskolan har också ett ansvar att göra barns röster hörda i samhället och göra barnen till en del av samhället. Här når vi ut genom att vara med barnen utanför förskolan (ta del av kulturutbud, undersöka samhällskontruktionen m.m. ), bjuda in samhället till förskolan (t.ex. politiker, olika experter inom olika yrkesgrupper) göra våra projektböcker, ha utställningar, utbilda föräldrar och göra dem delaktiga i vad förskolan är idag och vad vi gör.
Vad tror du om framtidens förskola? Hur ser den ut?
den kompetenta pedagogen
att axla sitt pedagogiska ledarskap
I miljö och med material är det de vuxnas ansvar att se till att barnen får möjlighet att utforska utan att värderas. Det är de vuxna som sätter ramarna för hur man använder materialen och lyssnar till barnens användande och gör de tillägg* som behövs. Att lämna barnen med en miljö de inte kan vara kompetenta i är att svika dem. Det är pedagogernas uppgift att se hur och vilken utmaning som behövs hos olika barn. Pedaggoerna bör alltid gå tillbaka till sig själva och den miljö och atmosfär de själva skapar i barngruppen med små subtila signaler. Det är pedagogen som med sin närvaro, kropp, röst, uttryck är med och förundras tillsammans med barnen. Det är också pedaggoerna som väljer inriktning på projekten. De utgår från den pedagogiska dokumentationen och sina gemensamma reflektioner om vad det är barnen försöker förstå. Man ska alltid vara mycket medveten om att allt man gör präglas av de val man gjort men val måste man göra annars kan man aldrig fördjupa saker utan man hamnar i ett "pluttifierande" där man "nosar" på allt och inget.
* tillägg- förändringar i materialets användning, byte eller tillägg av material.
pedagogen och miljön
Pedagogens uppgift är att iordningställa miljöer som utmanar barnen och lockar barnen till utforskande. Vi pedagoger, med vår kompentens, känner olika material och vet hur materialen kan påverka och utveckla barnens görande. Det är här vi har vår profession - att skapa lärande miljöer, att undersöka och att genom pedagogisk dokumenation få syn på och utmana barns lärande. Vi arbetar åldershomogent på vår förskola för att miljön ska utmana barnet. Jag tror att miljöerna behöver se olika ut beroende på hur gamla barnen är. Detta för att allt material ska kunna vara tillgängligt och för att barnen utforskar på olika sätt eftersom de har olika erfarenhet av material vid olika åldrar. En rik miljö oavsett ålder på barnen ger barnet möjligheter att utforska och mötas på många olika sätt.
att följa barnen
Det är lätt att tänka, att när man som vi "följer barnet" så är det precis det man gör, bara följer barnet och låter barnet driva omkring och bara vara. Så är inte fallet. När jag pratar om att följa barnet så handlar det om att lyssna på barnens tankar och görande. Se och vara nära för att upptäcka och fundera över vad barnen undersöker och vad vi ska utmana dem med. Det innebär inte att barnen får göra precis som de vill, hur och när de vill. Det innebär att hjälpa barnen ta ansvar för material och miljö för att också få frihet att utforska på egen hand.Det innebär att tillsammans med barnen förstå hur deras tankar och handlingar påverkar andra och sätts i relation till andra. Skapa platser där barns röster hörs och där de får uppleva sig själva som en tillgång i gruppen. Det innbär att göra barn delaktiga genom att lyssna på vad de har att säga/vad de gör och få dem att lyssna och bli nyfikna på varandra.
Allt är föränderligt för vi lever i en föränderlig omvärld, inget är någonsin skrivet i sten. Arbetar man inom utbildning bör man älska förändring.
I miljö och med material är det de vuxnas ansvar att se till att barnen får möjlighet att utforska utan att värderas. Det är de vuxna som sätter ramarna för hur man använder materialen och lyssnar till barnens användande och gör de tillägg* som behövs. Att lämna barnen med en miljö de inte kan vara kompetenta i är att svika dem. Det är pedagogernas uppgift att se hur och vilken utmaning som behövs hos olika barn. Pedaggoerna bör alltid gå tillbaka till sig själva och den miljö och atmosfär de själva skapar i barngruppen med små subtila signaler. Det är pedagogen som med sin närvaro, kropp, röst, uttryck är med och förundras tillsammans med barnen. Det är också pedaggoerna som väljer inriktning på projekten. De utgår från den pedagogiska dokumentationen och sina gemensamma reflektioner om vad det är barnen försöker förstå. Man ska alltid vara mycket medveten om att allt man gör präglas av de val man gjort men val måste man göra annars kan man aldrig fördjupa saker utan man hamnar i ett "pluttifierande" där man "nosar" på allt och inget.
* tillägg- förändringar i materialets användning, byte eller tillägg av material.
pedagogen och miljön
Pedagogens uppgift är att iordningställa miljöer som utmanar barnen och lockar barnen till utforskande. Vi pedagoger, med vår kompentens, känner olika material och vet hur materialen kan påverka och utveckla barnens görande. Det är här vi har vår profession - att skapa lärande miljöer, att undersöka och att genom pedagogisk dokumenation få syn på och utmana barns lärande. Vi arbetar åldershomogent på vår förskola för att miljön ska utmana barnet. Jag tror att miljöerna behöver se olika ut beroende på hur gamla barnen är. Detta för att allt material ska kunna vara tillgängligt och för att barnen utforskar på olika sätt eftersom de har olika erfarenhet av material vid olika åldrar. En rik miljö oavsett ålder på barnen ger barnet möjligheter att utforska och mötas på många olika sätt.
att följa barnen
Det är lätt att tänka, att när man som vi "följer barnet" så är det precis det man gör, bara följer barnet och låter barnet driva omkring och bara vara. Så är inte fallet. När jag pratar om att följa barnet så handlar det om att lyssna på barnens tankar och görande. Se och vara nära för att upptäcka och fundera över vad barnen undersöker och vad vi ska utmana dem med. Det innebär inte att barnen får göra precis som de vill, hur och när de vill. Det innebär att hjälpa barnen ta ansvar för material och miljö för att också få frihet att utforska på egen hand.Det innebär att tillsammans med barnen förstå hur deras tankar och handlingar påverkar andra och sätts i relation till andra. Skapa platser där barns röster hörs och där de får uppleva sig själva som en tillgång i gruppen. Det innbär att göra barn delaktiga genom att lyssna på vad de har att säga/vad de gör och få dem att lyssna och bli nyfikna på varandra.
Allt är föränderligt för vi lever i en föränderlig omvärld, inget är någonsin skrivet i sten. Arbetar man inom utbildning bör man älska förändring.
det kompetenta barnet
Vi som inspirerars av Loris Malaguzzis tankar pratar ofta om "Det kompetenta barnet". Det kompetenta barnet har blivit en barnsyn som växer.
För mig är det kompetenta barnet en barnsyn som gör barnet till ett barn med inneboende vilja att utforska, en levande nyfikenhet och en önskan att uppleva. Barnet har en historia, har erfarenheter som det tar med sig. Detta gör också barnet till ett barn som har rätt till sina egna tankar, funderingar, åsikter, till sina intressen och till sina utryck. Med det kompetenta barnet framför ögonen blir det självklart att göra barnen delaktiga, att utmana och erbjuda en möjlighet att utforska världen och skapa möten människor emellan.
För mig är det kompetenta barnet en barnsyn som gör barnet till ett barn med inneboende vilja att utforska, en levande nyfikenhet och en önskan att uppleva. Barnet har en historia, har erfarenheter som det tar med sig. Detta gör också barnet till ett barn som har rätt till sina egna tankar, funderingar, åsikter, till sina intressen och till sina utryck. Med det kompetenta barnet framför ögonen blir det självklart att göra barnen delaktiga, att utmana och erbjuda en möjlighet att utforska världen och skapa möten människor emellan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)