Är TRAS förenligt med läroplanen?

Läser Skolverkets publikation om pedagogisk dokumentation som verktyg för uppföljning, utvärdering och utveckling av förskolans verksamhet. I andra kapitlet så jämför man hur traditionella barnobservationer skiljer sig från observation i pedagogisk dokumentaion.

"Avsikten med barnobservationerna var främst att undersöka och bedöma barns

utveckling i förhållande till det som uppfattades som normalt för deras åldersgrupp.

Man upprättade scheman över barns utveckling utifrån vad som ansågs

normalt för deras ålder, och dessa scheman betraktades som en vägledning för

förskollärare när de planerade sin verksamhet."

Skolverket; Uppföljning, utvärdering och utveeckling i förskolan- pedagogisk dokumentation,
kap 2 Pedagogisk dokumentation och traditionella barnobsevationer s 13

"Den här typen av observationer av barns lek och utveckling förekommer än idag
och det finns flera olika sorters observationsunderlag som fokuserar på just detta.Underlagen utvärderar barns utveckling i relation till fastställda normer, kriterier och nivåer, till exempel när det gäller matematiskt tänkande, språkutveckling och samarbetsförmåga. De här observationsunderlagen har helt andra teoretiska utgångspunkter än de som ligger till grund för pedagogisk dokumentation. De bygger ofta på ett tänkande som utgår från att barn utvecklas enligt ett på förhand bestämt sätt, där de bedöms utifrån generella normer och kriterier.
Man kan konstatera att den här formen av underlag inte är förenliga med läroplanens
intentioner (jag som fetstilat). I läroplanen står det att förskollärare ska ansvara för att varje
barns utveckling och lärande dokumenteras, följs upp och analyseras för att skapa
goda villkor för lärande och utveckling."

Skolverket; Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan- pedagogisk dokumentation,
kap 2 Pedagogisk dokumentation och traditionella barnobservationer s. 14


Är det då möjligt att arbeta med exempelvis TRAS?

att bli behandlad som ett barn

Att bli behandlad som ett barn.

Att bli behandlad som en som inget förstår, som inget vet, som bara ska rättas in i ledet och förströs tills någon kommer och plockar upp en och tar med en nån annanstans. Att bli behandlad som ett barn. Som någon som inte har en röst, som inte vet vad den behöver, som inte kan något själv.

Att bli behandlad som ett barn.

Att byta "koncentrerad" mot "intresserad"

Fick en tanke. Tänk om man skulle byta ut ordet koncentrerad mot intresserad. Då skulle samtalen kring barn som har "koncentrationssvårigheter" komma att handla om något helt annat, det som jag faktiskt tror är problemet från början....

" - Lisa har svårt att intressera sig för samlingen"

Tja då kanske samlingen behöver vara lite mer intressant....

ett nytt pedagogiskt fokus

Med dessa ord avslutar Elisabeth Nordin-Hultman sin avhandlig;
" Det är de händelser då barnen visar att de står i en lärorik och för dem fascinerande subjektrelation till världen som skulle kunna utgöra pedagogiskt fokus och de pedagogiska utmaningarna. Det är dessa händelser som skulle kunna utvecklas och berikas i sin kompelxitet och sina inte helt förutsebara och planerade möjligheter"

Detta är mycket tänktvärt och viktigt! Det är dags att sluta skylla på barnen, ungdomarna, föräldrarna, tv, media, spel osv...det är dags att ta ansvar.

att utvecklas i riktning mot normal

När vår son kom till oss för drygt ett år sedan dröjde det inte många dagar på hans nya liv förrän vi satte den första lilla pricken på normalitetskurvan. Vikten (som var lite över normal) och längden (som var lite under normal). Sådär ja! Då var han införd i vad som kommer bli en strävan i att försöka få in honom i en så normal utveckling som möjligt. Normal. Normalitet. Norm.....

Jag har fått en sådan fantastiskt fin insyn i exakt hur präglade vi är av den utvecklingspsykologiska normen tack vara Elisabeth Nordin-Hultman och hennes doktorsavhandlig Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. LÄS LÄS LÄS om ni har möjlighet.

Det viktigaste tror jag ändå är att vi som pedagogisk praktik återtar ansvaret för det vi gör i förskolan. Att vi granskar och reflekterar över alla invanda mönster. Att vi inte längre tror att barnet är problemet utan ser hur barnet interagerar med situationen som vi försätter barnet i. Vi talar så mycket om interaktion om hur barnet samspelar med de andra barnen, med den vuxne, med materialet osv. men ändå tittar vi inte mot de strukturer som vi skapar.

Många exempel togs upp på vuxeninitierad, vuxendefinierad verksamhet. Den viktiga "lung och ron" så som läs"vilor", sagostunder, matsituationer m.m. situationer som enligt vuxna sakapar relation och lung och ro. Dessa situationer är då när barnen behöver anstränga sig som mest för att passa in i den ram som den vuxne satt upp. Hur man uppför sig och vad man ska göra. Detta med lugn och ro är också en intressant aspekt. Lugn och ro för vem? Det är fortfarande den vuxne som definierar vad lugn och ro innebär och att det inte kan vara ett bygge som pågår i en timmes tid med två enträgna konstruktörer eller en stund med leran i händerna.
Här finns SÅ mycket att säga och det kommer jag också, det lovar jag! Nu ska saker och ting sättas i relation och få lov att sjunka in ett tag.

Förskolan skall vara intressant och utmanande för alla barn, här har vi saker att jobba med!

Undervisning minskar nyfikenheten

Morrica skriver om en forskningsrapport som säger att Undervisning minskar förskolebarnens nyfikenhet och jag säger "Undervisning" minskar nyfikenheten PUNKT. Iallafall som den ser ut idag. Då behövs det verkligen en lärare som kan trolla- superpedagoger som på den omtalade tv-serien 9A.

Nej, tänk om som Fredrik skriver Dags för läraren att lämna katedern

Att gå ifrån mormor

Under en mycket intressant och inspirerande föreläsning med Per Benemyr (pedagogisk handledare och utvecklingskonsult för förskola och skola. En av dem som startade och nu driver Reggio Emilia Institutet.)  och Maria Hedefors i höstas pratade Per om relationen mellan läraren och barnet. Han gjorde en jämförelse mellan en mormor och en lärare i förskolan.

En mormor vill bygga en realtion till sitt barnbarn. Detta gör mormor med att göra saker tillsammans med barnbarnet som barnbarnet gillar. De spelar spel, de läser böcker, de går till lekplatsen, de bakar bullar, de lagar mat. När barnbarnet tröttnar lägger mormor undan spelet. Barnbarnet sitter i momors knä och läser. Detta är mormors mål, att bygga en realtion med barnet som en vuxen att busa och ha roligt med att kramar och pussa.

För att förstå dilemmat som vi arbetar i så måste man se på förskolans historia. Man måste titta på daghemmet som var just det - ett hem för dagen. Där fanns vuxna som var utbildade i att sköta barn. Fokus låg på omvårdnad och tidsfördriv. Miljöerna i daghemmet skulle likna ett hem och vara ett substitut för just detta. Relationerna mellan vuxna och barn på daghemmet liknade en relation till en släkting, eller kanske till en förälder. Att sitta i frökens knä och att ha sin favorit-fröken var viktigt, likaså att de vuxna deltog i leken så som barnen lekte med sina föräldrar hemma.

Som jag tolkade Per Bernemyr ville han istället att lärarna i förskolan ska ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap och lägga rollen som en byggare av relationer på en annan nivå. Att visa barnet vad det kan, att utmana barnet där det befinner sig, om det så är att ta  på sig sin jacka själv när man är två år eller om det är att ta reda på hur man skriver sch-ljudet i ordet kurs när man är sex. Det är också att göra barnet uppmärksam på att det är en resurs för gruppen, att det får vara delaktig i sin vardag, att barnets tankar och görande är viktiga, att det är barnens förskola där vuxna arbetar för dem. Att som vuxen inte säga en sak åt barnen och själv göra en annan, att vara förebilder för demokrati och inkludering. Bygga barnens självförtroende när det gäller att vara i grupper eller klara saker självoch ge barnet möjligheter att uppleva saker som hemmet inte kan erbjuda- en miljö som är förskolan.

Det är här vi ska verka. Det är här vi ska vara en röst åt barnen, åt deras tankar och görande inte en lektant där "högsta vinsten" är en stund i knät.

Kinesiska civilingenjörer

Min man kom hem från jobbet häromdagen och berättade om en föresläsning de haft om kulturella skillnader mellan Kina och Sverige. Min man arbetar i den tekniska branchen och är utbildad civilingenjör, en utbildning som ses som en av de mer kvalificerade utbildningarna i Sverige. Mannen som hade föreläsningen berättade om hur många civilingenjörer som Kina producerar årligen jämfört med hur många vi i Sverige producerar. Siffran var svindlande och innebär en hiskeligt hög kvalitet på de människor som får jobben inom min mans branch i Kina och dessa samarbetar sedan med de civilingenjörer som finns här i Sverige.

Vad betyder detta för oss i Svergie? Sverige, ett mycket litet land i jämföresle med Kina, ja i jämförelse med de flesta länder. Vad kommer vi ha att konkurera med? Självklart är ju att vi aldrig kommer kunna konkurrera med den Kinesiska befolkningen, med de kinesiska civilingenjörerna. Vi måste hitta det som vi kan blir bra på, som vi kan utveckla och bli ledande inom.

Surfade in hos Skolverket och fick se Vilka kompetenser behöver framtidens elever? Såklart tog jag fasta på önskningarna om kreativa entreprenörer, att tänka på "nya sätt" att tänka "hur skulle det vara om..." "vad skulle hända om..."  men även önskan om personlig utveckling, sjävförtroende och självkänsla. Någon som vet att de kan och vågar göra sådant som de inte gjort förut för att de har en strategi för sitt handlande.

Tankarna om hur utbildning ser ut är högaktuella! OECD, EU och ASEM har plockat fram framtidskompetenser. Nordiska tankesmedjan Nordisk Tänketank har tittat på framtidskompetenser i vuxenutbildningen, men jag säger att detta gäller hela utbildningsssytemet! Vi brottas med ett utbildningssystem som är i gungning, elever som inte är motiverade, lärare som inte når ut. Den tekniska utvecklingen och framförallt tillgången till det kunskapsflöde som vi har idag har förändrat vårt samhälle i en enorm utsträckning. Detta har hänt på 20-25 år, hur mycket har skolan utvecklats på 20-25år? Skolan har "ägt" kunskapen i det utbildningssystem som vi har men tekniken har ändrat på detta. Vad är det nu skolan har att erbjuda? Jag tror att det är detta många elever sitter och tänker på och vad ska vi svara på det?

Jag ser på barnen på vår förskola. Hur de stöter på problem och genast bildar en armada av tänkande små huvuden som löser problemet tillsammans, som hittar vägar genom de material vi låtit dem vara i, med de metoder för arbetet som vi utmanat dem med . Sedan går vi lärare på möte med lärarna i förskoleklassen där vi får till oss att "så som ni jobbar kan vi inte jobba, vi måste förbereda barnen för skolan".

Lösningen är inte en tillbakagång till faktaöverförande. Lösningen är att hitta skolans unika tillgångar- en mötesplats för gensamt tänkande. En del av samhället som har ett reelt inflytande. Man pratar om skolans värld, en värld som inte finns, det finns bara en värld och skolan/utbilningssystemet är en del av den.

Vi ska sätta våra barn och ungdomar i meningsfulla samanhang!

Lärare sysslar med utbildning

Jag förstår inte varför man har ett sådan oerhört stort behov av att bilda hirarkier bland lärare. Vi i förskolan (och även de pedagoger som arbetar på fritidshemmet) får alltid ta bottenskiktet där vi ofta får höra att vi inte sysslar med utbildning och där man använder ordet omsorg som omskrivning för barnpassning. Samtidigt som man i skolan minsann tydligt understryker att man INTE håller på med omsorg och fostran.

För det första är det lika lite barnpassning i förskolan och på fritidshemmet som det är i skolan. Om ni lärare i skolan har svårt att förstå detta så har ni inte tillräckligt stor insyn i verksamheten. Om en vuxens närvaro tillsammans med barn skulle likställas med barnpassning så är det barn/ungdomspassning vi har i hela vårt utbildningssystem.

För det andra varför är det så svårt att se att vi alla är lärare som har olika inriktning på åldrar och ämnen? Varför är det så oerhört viktigt för vissa lärare att vi i förskolan eller på fritids ska kallas förskolelärare eller fritidspedagog? Är vi något slags hot mot er andra? Varför vill ni skilja er från oss? Det livslånga lärandet lägger vi grunden för i förskolan och bygger barn som ska ha tillit till sin egen förmåga, vara vetgiriga och nyfikna samt ha tillit till att vuxna ser deras potential.
När jag gick lärarutbildningen i Göteborg så gick alla lärare oavsett vilka åldrar eller ämnen de utibildades för i samma grundutbildning med inriktning på pedagogik/metodik genom tiderna, kunskapssyn, hållbar utveckling m.m. Där i mellan utbildade vi oss i våra specialkompetenser. Ska vi någonsin tala om ett 1-16års perspektiv måste vi alla ha samma grund- samma kunskapssyn.

För det tredje tror jag att mycket av skolan problem hade löst sig om man såg mer till hela individen. Om man vågade ta i den där oerhört obekväma omsorgen och se att det är den som bygger tillit och förtroende -som i min bok är grunden till att kunna lära sig något över huvud taget.

Om man i skolan kunde backa och se vad barnen och ungdomarna verkligen behöver för att vi tillsammans ska kunna fostra och utbilda dem till ansvarstagande och tillitsfulla samhällsmedborgare så skulle man kunna börja tala om ett livslångt lärande, en utbildning som börjar i förskolan och fortsätter genom hela utbildningssystemet.

Det som Björklund VERKLIGEN vill ha fatt på

Jag tror att Björklund, liksom många av landets lärare, har missförstått hur man moderniserar lärandet för att anpassa det till dagens samhälle.

När man började prata om att förändra och göra eleven mer delaktig samt få eleven att ta mer ansvar så gjorde man inte om undervisnignen utan lade bara allt "i knät" på eleven. Eleven skulle fortfarande göra samma saker, lösa samma uppgifter som förut men nu utan läraren. Det stoff som många elever sitter med idag är framarbetat utifrån tanken om att det finns EN sanning, ett rätt svar och det var ofta detta som läraren hade tillgång till och eleverna försökte få tillgång till. Ett överförande av "fakta".

Meningen med förädringen av upplägget på undervisningen var ju att stoffet skulle förändras. Att arbeta med aktuella saker, med elevernas tankar och intressen för att få tillgång till elevernas uppmärksamhet och för att då skapa mening i skolarbetet. Lärarnas kompetens kring verktygen (ämnena) skulle sedan hjälpa eleverna att lösa och fundera över problemen som uppstod. Ett nära samarbete mellan lärare och elever och mellan eleverna.

Idag sitter många elever med sina läroböcker och arbetar på i egen takt. Ingen att reflektera med, att arbeta tillsammans med att utbyta tankar med. Dett är inte ok och det är vad jag tror en stor bidragande orsak till att det har gått utför med skolan.

Alltså Björklund, det handlar inte om att gå tillbaka till det gamla för det kan vi inte. Det handlar om att fundera över hur kunskap skapas i dagens samhälle och ge våra barn och ungdomar bästa möjliga förutsättningar.

Läraren- skolans viktigaste resurs?

Jag vill på inget sätt förringa lärarens betydelse för utbildningen (eftersom jag själv är en sådan), men jag kan inte annat än få kalla kårar när jag läser Jan Björklunds debattartikel om att återinföra katederundervisning. Jan Björklund hävdar;

Läraren är skolans viktigaste resurs!

...själv skulle jag snarare säga att;

Eleven är skolans viktigaste resurs!

Vad tycker ni?

Mötets kraft

Ikväll hade vi vårt kvälls R.O.P (Reflektions-och-planeringstid). Vi pratade om hur vi ska få barnen att smitta varandra med tankar kring projektet och har nu bestämt att vi ska försöka ha morgonmöte på avdelningen varje morogn för att barnen ska kunna inspirera varandra med saker de gjort samt för att kunna dela upp barnen utifrån deras val på förmiddagen. Vi pedagoger erbjuder aktiviteter som har med projektet att göra och de barn som är intresserade av att prova det som kompisarna gjort får lov att göra det. De andra får välja att leka/arbeta vid stationer som finns i miljön.

Tanken med mötena är att barnen skall öva sig i hur man lyssnar på den som har något att berätta, hur man kan ställa frågor till den/de som berättar, hur man kan använda varandras kompetenser för att lära något nytt.

Imorgon börjar vi att uforska mötets kraft tillsammans, spännande!

Att veta vad man väljer

Jag funderar mycket på vad vi erbjuder på förskolan. Jag och en kollega pratade om detta idag. Det finns mycket åsikter om hur och vad som ska finnas på en förskola och vad barnen ska ha tillgång till.

Jag vill gärna tänka på att förskolan skall kompletera hemmet och att barnen därför ska kunna ha möjlighet att utforska och undersöka andra miljöer och få andra möjligheter än de har hemma. Detta kan göra att jag kan tycka att t.ex. spel och pussel inte hör hemma på förskolan. Förskolan har med sin miljö all möjlighet att erbjuda barnen upplevelser som de inte kan få hemma.

Tydligt är detta just nu hos de yngsta. Jag hade med mig min lille pojk som är tio månader in på yngstabarnsavdelningen för någon vecka sen. Han kröp omkring i en spegeltriangel, kröp på spegelpapper i ljuset av en OH. Han var i ett rum med fågelsång och ljusupplevelser, han var i en svart/vit gömma där han kunde krypa in bakom en gardin. Han fick uppleva ljus, form, färg, struktur som var olika det han har hemma. Så tycker jag vi ska tänka på förskolan. Förskolan skall vara ett komplement åt hemmet. Vad har vi att erbjuda som inte hemmet har? Hur kan vi nyttja pedagogernas kompetenser att skapa spännande miljöer för barnen att utforska?

Argumenten mot detta kan då vara att barnen väljer att leka vissa lekar. Min kollega sa idag " Det är klart, det beror ju på vad de FÅR för val, säger du till barnen - vill du ha detta ekologiska äpple eller vill du ha godis?Tja vad väljer barnen? " De vuxna ger hela tiden möjligheter till barnen och det är de vuxna som ska ta ansvar för innehållet i verksamheten,  vet barnen vad valet innebär? Där har hon fullkommligt rätt.

Mer om detta senare.....

Att kliva ut och se möjligheterna

Jag trillade runt på bloggarna som jag läser och hittade ett inlägg som Anne-Marie Körling skrivit för ett tag sen "Satsa på den inre kraften" . Mycket viktiga saker skriver hon där men jag fastnade särskilt för ett par meningar;

"Skolan är inte i produktion utan i process. Skolan är inte form utan innehåll."

Detta är den typ av skola vi vill ha. En skola där eleverna processar och skapar mening istället för att producera löpmeter med stencilarbete, upprepningar eller påhittade situationer i läroböcker. En skola som ligger nära samhället och knyter an till det i innehåll och mening. En skola som gör våra elever nyfikna på omvärlden och ivriga att ta den i besittning. En skola som låter eleverna se möjligheter, inte omöjligheter. En skola som bygger elevers självkänsla. (och blanda inte ihop detta med självförtroende)

En skola som den behöver inte betyg, läxor, kontroll - den skolan talar med sina elever, känner sina elever och eleverna känner skolan och vet vad den står för, vad den vill och vad den kan erbjuda.

MEN som Anders Erenius skrev.... "Skola i förändring kräver kompetenta lärare"

Jag tror att det jag är det jag är ute efter just nu och som jag tänker mycket på; aktiva, ansvarstagande lärare som har viljan att göra världens bästa skola för våra elever oavsett om de är 4 eller 17 år. Lärare som förstår vikten av sitt uppdrag, hela tiden, varje dag! Lärare som kliver ut i ljuset och känner kraften och hittar möjligheterna, som ger stöd åt varandra och påminner varandra om uppdraget och det fina i att det är just vi tillsammans som får utföra det. Lärare som ser varandras kompenteser och påminner varandra om dem, som diskuterar ivrigt med sin kollega och vänder upp och ner på varandras argument för att hitta nya vägar. Lärare som vågar utmana sig själva och ta nya steg på outforskad mark tillsammans med elever och kollegor.

Världens bästa elever, världens bästa lärare och världens bästa skola...inom räckhåll!

Något jag behöver just nu

Jag ligger som sagt hemma idag. Jag funderar lite på mitt val av yrke och jag funderar på om andra som arbetar som lärare tänker som jag eller är det bara ett yrke, vilket som helst....Jag hittar ett inlägg som jag gjorde för en tid sen och känner att det är så viktigt att komma ihåg.

" En närvarande pedagog är med barnen, bland barnen eller strax brevid. En närvarande pedagog vet vad barnen leker, vilka som har vilket material, vilka som behöver stöd, vilka som behöver utmaningar. En närvarande pedagog tar ansvar och hjälper barnen att ta ansvar. En nävarande pedagog är intresserad av barnen och vad de har att säga, på riktigt. En närvarande pedagog lyssnar, har stora öron och ett stort hjärta (för ibland behöver man lyssna med hjärtat istället för med öronen)."

Hur förmedlar man detta vidare och är det möjligt att få alla lärare under samma "paraply" av tankar?

Att bestämma sig för ett förhållningssätt

Jag och pedagogistan på vår förskola var och stack in huvudet på vår yngstabarnavdelning i kväll innan vi skulle gå hem från vår RefelktionOchPlaneringskväll- R.O.P. Pedagogerna satt/låg på golvet och vi började prata en stund. Vi pratade lite om hur föräldrarna till de nya barnen varit så nyfikna på barnens nya miljö och hur pedagogerna planerade att bjuda in föräldrarna till utforskande en kväll i barnens miljö. Vi pratade om hur miljön var ganska så främmande för många föräldrar, det finns nästan inget "färdigt" material utan mycket returmaterial, speglar, OH, tyger, spegeltriangel m.m. Mycket material som man kanske inte i första tanken tror att ett litet barn på 1 eller 2 år kan hantera.Vi talade om en skål med små stenar och snäckor som står framme på ett litet bord mitt i rummet. Pedagogistan berättade att hon varit inne hos barnen och sett en av barnen hälla ut hela innehållet i fatet ner på golvet. Varpå en av pedagogerna närmar sig barnet och säger;

- Oj...hörde du hur det lät när du hällde ut dem....jag förstår at du lyssnar på ljudet...ska vi höra hur det låter när vi stoppar i dom igen....

Här finns det många som skulle ha sagt,
-Nej! inte hälla ut dom, dom ska vara där i. Du får känna men inte hälla ut.....

Här finns två vägar med väldigt olika riktning. En som enligt mig lyssnar till barnets önskan samtidigt som den värnar om materialet och en som bara värnar om materialet....

Tänk vad bemötandet skiljer sig. En pedagog som inte är närvarande med hela sin uppmärksamhet vet inte vad barnet gör utan ser bara handligen och reagerar kanske som ped nr 2.

Tänker du efter, hur gör du? Kan du se vad barnets intention är? Har du valt ditt förhållningssätt?

Vem är jag om mina barns ögon inte glittrar?

Förutom ett varmt välkomnande från förskolan fick jag också en ordentlig förkylning. Därför är jag hemma idag. När jag stapplat upp ur sängen och hällt upp filen spanade jag in bloggen och fick syn på en kommentar från sspirit som hade länkat till Anne-Marie Körlings blogg och hennes inlägg om Benjamin Zanders.

Denne man sa många saker som jag fullkomligt håller med om och som är grunden i den tanke jag har om lärande och lärandets kraft.

Vem är jag om mina barns ögon inte glittrar?

Istället för måsten; Du ska, Du måste osv ha en vision; Tänk om!

En ledare kan inte tveka på de han/hon leder!

Varje barn är unikt! Det är pedagogens uppgift att låta barnet få spelrum för sin person och sitt uttryck.
Många pedagoger skyller ofta på barnen när saker och ting inte går som de tänkt. Min uppfattning är att det nästa alltid handlar om pedagogens inställning till barnens och tills sin egen kapacitet.

Tillit har jag urkiljt som nyckeln till ett lärande möte som man som pedagog måste skaffa från barnen. Om barnet inte litar på dig, på din intention, på din omtanke om barnet så kommer barnet heller inte lyssna eller lära av dig. Min svärmor som också är lärare, men nu gått i pension, sa alltid till sina elever; är det något som du ska ta med dig från mitt klassrum, något du ska minnas, så är det att jag tycker om dig! Med den vetskapen i ryggen vågade eleverna ge sig ut på den utlämande vägen som lärande är. Utan tillit inget lärande.

Pedagogens uppgift är sedan att få barnet att lita på sin egen förmåga. I vår verksamhet innebär det att barnen uppmuntras att klara av saker själva. Saker som vuxna alltid "hjälper" barn med. Vår inställning att barn kan gör att barnen på vår förskola kan.
Benjamin Zanders gav sina elever A i betyg precis när terminen började. Han bad dem skriva ett brev till honom som skulle beskriva varför de hade fått det högsta betyget och sedan leva i denna person resten av året. Om man tror det allra högsta om sig själv så finns det aldrig någon anledning att tveka på sin förmåga och man klarar då mycket mycket mycket mer än man någonsin trott. Zanders sa också att istället för att säcka ihop när man gjort ett misstag skulle man sträcka på ryggen och säga Vad spännande! Inget lärande har ju någonsin framskridit utan misstag!

Det allra bästa jag vet är när barnen har de där tindrande stjärnögonen, ovasett om det är när jag berättar en saga med hela min kropp och själ, eller när de klarar något de trodde var omöjligt, eller när vi bara springer och leker på gården. Jag lovar mig själv varje dag att jag ska få till de där glittrande ögonen och den dagen jag inte får det mera så ska jag sluta.

Jag vill påstå att om man som människa har en positiv, förväntasfull inställning till livet kommer man utföra stordåd, är det inte detta vi vill för våra barn?  Låta dem uppleva sin fulla kapacitet och vara stolta över sin förmåga?

Jag säger som Lou Rossing; TÄND DINA STJÄRNÖGON!

tänk OM

Fredrik Svensson; fd rektor i Botkyrka, entreprenör i IT-branschen, officer i Armén."Förnyare av Svenskt Arbetsliv 2004" och "Årets Stockholmare" 2005. Jobbar nu med nätverket Rektorsakademien (www.rektorsakademien.se)..

har tänkt OM...

tänk på vad du ställer för frågor

Inspirerad av Öpedagogen fick jag en tanke till mig ifrån en upplevelse jag hade för några veckor sedan.

Barnen ligger på rygg och tittar på träden.

Hur ser träden ut , undrar jag med tanken att jag skall få veta barnens tankar om trädens form, färg, rörelse m.m.

Ett av barnen svara fort - Dom ser bra ut!

Hur utmanar du dina elever?

Frågan ställdes av Öpedagogen. Så här svarar jag...

Jag utmanar barnen med att försöka få dem att förklara hur de tänker. Ibland vänder jag upp och ner på saker de tar förgivet för att få dem att tänka i andra banor. Jag inspirerar dem med material som de inte känner till, visar dem möjligheter till vidare utforskande, utmanar dem till att göra själva när de inte tror på sin egen förmåga. Min roll är att vara ett motstånd inte en källa att ösa "rätt svar" ur. Jag stärker deras självkänsla genom att visa dem var de gjort/ vad de kan genom bilder,filmer m.m. och visar dem att de är resurser för varadandras lärande.