Att bli behandlad som ett barn.
Att bli behandlad som en som inget förstår, som inget vet, som bara ska rättas in i ledet och förströs tills någon kommer och plockar upp en och tar med en nån annanstans. Att bli behandlad som ett barn. Som någon som inte har en röst, som inte vet vad den behöver, som inte kan något själv.
Att bli behandlad som ett barn.
Visar inlägg med etikett förhållningssätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förhållningssätt. Visa alla inlägg
3 apr. 2011
2 apr. 2011
Att byta "koncentrerad" mot "intresserad"
Fick en tanke. Tänk om man skulle byta ut ordet koncentrerad mot intresserad. Då skulle samtalen kring barn som har "koncentrationssvårigheter" komma att handla om något helt annat, det som jag faktiskt tror är problemet från början....
" - Lisa har svårt att intressera sig för samlingen"
Tja då kanske samlingen behöver vara lite mer intressant....
30 mars 2011
ett nytt pedagogiskt fokus
Med dessa ord avslutar Elisabeth Nordin-Hultman sin avhandlig;
" Det är de händelser då barnen visar att de står i en lärorik och för dem fascinerande subjektrelation till världen som skulle kunna utgöra pedagogiskt fokus och de pedagogiska utmaningarna. Det är dessa händelser som skulle kunna utvecklas och berikas i sin kompelxitet och sina inte helt förutsebara och planerade möjligheter"
Detta är mycket tänktvärt och viktigt! Det är dags att sluta skylla på barnen, ungdomarna, föräldrarna, tv, media, spel osv...det är dags att ta ansvar.
" Det är de händelser då barnen visar att de står i en lärorik och för dem fascinerande subjektrelation till världen som skulle kunna utgöra pedagogiskt fokus och de pedagogiska utmaningarna. Det är dessa händelser som skulle kunna utvecklas och berikas i sin kompelxitet och sina inte helt förutsebara och planerade möjligheter"
Detta är mycket tänktvärt och viktigt! Det är dags att sluta skylla på barnen, ungdomarna, föräldrarna, tv, media, spel osv...det är dags att ta ansvar.
att utvecklas i riktning mot normal
När vår son kom till oss för drygt ett år sedan dröjde det inte många dagar på hans nya liv förrän vi satte den första lilla pricken på normalitetskurvan. Vikten (som var lite över normal) och längden (som var lite under normal). Sådär ja! Då var han införd i vad som kommer bli en strävan i att försöka få in honom i en så normal utveckling som möjligt. Normal. Normalitet. Norm.....
Jag har fått en sådan fantastiskt fin insyn i exakt hur präglade vi är av den utvecklingspsykologiska normen tack vara Elisabeth Nordin-Hultman och hennes doktorsavhandlig Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. LÄS LÄS LÄS om ni har möjlighet.
Det viktigaste tror jag ändå är att vi som pedagogisk praktik återtar ansvaret för det vi gör i förskolan. Att vi granskar och reflekterar över alla invanda mönster. Att vi inte längre tror att barnet är problemet utan ser hur barnet interagerar med situationen som vi försätter barnet i. Vi talar så mycket om interaktion om hur barnet samspelar med de andra barnen, med den vuxne, med materialet osv. men ändå tittar vi inte mot de strukturer som vi skapar.
Många exempel togs upp på vuxeninitierad, vuxendefinierad verksamhet. Den viktiga "lung och ron" så som läs"vilor", sagostunder, matsituationer m.m. situationer som enligt vuxna sakapar relation och lung och ro. Dessa situationer är då när barnen behöver anstränga sig som mest för att passa in i den ram som den vuxne satt upp. Hur man uppför sig och vad man ska göra. Detta med lugn och ro är också en intressant aspekt. Lugn och ro för vem? Det är fortfarande den vuxne som definierar vad lugn och ro innebär och att det inte kan vara ett bygge som pågår i en timmes tid med två enträgna konstruktörer eller en stund med leran i händerna.
Här finns SÅ mycket att säga och det kommer jag också, det lovar jag! Nu ska saker och ting sättas i relation och få lov att sjunka in ett tag.
Förskolan skall vara intressant och utmanande för alla barn, här har vi saker att jobba med!
Jag har fått en sådan fantastiskt fin insyn i exakt hur präglade vi är av den utvecklingspsykologiska normen tack vara Elisabeth Nordin-Hultman och hennes doktorsavhandlig Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. LÄS LÄS LÄS om ni har möjlighet.
Det viktigaste tror jag ändå är att vi som pedagogisk praktik återtar ansvaret för det vi gör i förskolan. Att vi granskar och reflekterar över alla invanda mönster. Att vi inte längre tror att barnet är problemet utan ser hur barnet interagerar med situationen som vi försätter barnet i. Vi talar så mycket om interaktion om hur barnet samspelar med de andra barnen, med den vuxne, med materialet osv. men ändå tittar vi inte mot de strukturer som vi skapar.
Många exempel togs upp på vuxeninitierad, vuxendefinierad verksamhet. Den viktiga "lung och ron" så som läs"vilor", sagostunder, matsituationer m.m. situationer som enligt vuxna sakapar relation och lung och ro. Dessa situationer är då när barnen behöver anstränga sig som mest för att passa in i den ram som den vuxne satt upp. Hur man uppför sig och vad man ska göra. Detta med lugn och ro är också en intressant aspekt. Lugn och ro för vem? Det är fortfarande den vuxne som definierar vad lugn och ro innebär och att det inte kan vara ett bygge som pågår i en timmes tid med två enträgna konstruktörer eller en stund med leran i händerna.
Här finns SÅ mycket att säga och det kommer jag också, det lovar jag! Nu ska saker och ting sättas i relation och få lov att sjunka in ett tag.
Förskolan skall vara intressant och utmanande för alla barn, här har vi saker att jobba med!
27 mars 2011
Undervisning minskar nyfikenheten
Morrica skriver om en forskningsrapport som säger att Undervisning minskar förskolebarnens nyfikenhet och jag säger "Undervisning" minskar nyfikenheten PUNKT. Iallafall som den ser ut idag. Då behövs det verkligen en lärare som kan trolla- superpedagoger som på den omtalade tv-serien 9A.
Nej, tänk om som Fredrik skriver Dags för läraren att lämna katedern
Nej, tänk om som Fredrik skriver Dags för läraren att lämna katedern
Att gå ifrån mormor
Under en mycket intressant och inspirerande föreläsning med Per Benemyr (pedagogisk handledare och utvecklingskonsult för förskola och skola. En av dem som startade och nu driver Reggio Emilia Institutet.) och Maria Hedefors i höstas pratade Per om relationen mellan läraren och barnet. Han gjorde en jämförelse mellan en mormor och en lärare i förskolan.
En mormor vill bygga en realtion till sitt barnbarn. Detta gör mormor med att göra saker tillsammans med barnbarnet som barnbarnet gillar. De spelar spel, de läser böcker, de går till lekplatsen, de bakar bullar, de lagar mat. När barnbarnet tröttnar lägger mormor undan spelet. Barnbarnet sitter i momors knä och läser. Detta är mormors mål, att bygga en realtion med barnet som en vuxen att busa och ha roligt med att kramar och pussa.
För att förstå dilemmat som vi arbetar i så måste man se på förskolans historia. Man måste titta på daghemmet som var just det - ett hem för dagen. Där fanns vuxna som var utbildade i att sköta barn. Fokus låg på omvårdnad och tidsfördriv. Miljöerna i daghemmet skulle likna ett hem och vara ett substitut för just detta. Relationerna mellan vuxna och barn på daghemmet liknade en relation till en släkting, eller kanske till en förälder. Att sitta i frökens knä och att ha sin favorit-fröken var viktigt, likaså att de vuxna deltog i leken så som barnen lekte med sina föräldrar hemma.
Som jag tolkade Per Bernemyr ville han istället att lärarna i förskolan ska ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap och lägga rollen som en byggare av relationer på en annan nivå. Att visa barnet vad det kan, att utmana barnet där det befinner sig, om det så är att ta på sig sin jacka själv när man är två år eller om det är att ta reda på hur man skriver sch-ljudet i ordet kurs när man är sex. Det är också att göra barnet uppmärksam på att det är en resurs för gruppen, att det får vara delaktig i sin vardag, att barnets tankar och görande är viktiga, att det är barnens förskola där vuxna arbetar för dem. Att som vuxen inte säga en sak åt barnen och själv göra en annan, att vara förebilder för demokrati och inkludering. Bygga barnens självförtroende när det gäller att vara i grupper eller klara saker självoch ge barnet möjligheter att uppleva saker som hemmet inte kan erbjuda- en miljö som är förskolan.
Det är här vi ska verka. Det är här vi ska vara en röst åt barnen, åt deras tankar och görande inte en lektant där "högsta vinsten" är en stund i knät.
En mormor vill bygga en realtion till sitt barnbarn. Detta gör mormor med att göra saker tillsammans med barnbarnet som barnbarnet gillar. De spelar spel, de läser böcker, de går till lekplatsen, de bakar bullar, de lagar mat. När barnbarnet tröttnar lägger mormor undan spelet. Barnbarnet sitter i momors knä och läser. Detta är mormors mål, att bygga en realtion med barnet som en vuxen att busa och ha roligt med att kramar och pussa.
För att förstå dilemmat som vi arbetar i så måste man se på förskolans historia. Man måste titta på daghemmet som var just det - ett hem för dagen. Där fanns vuxna som var utbildade i att sköta barn. Fokus låg på omvårdnad och tidsfördriv. Miljöerna i daghemmet skulle likna ett hem och vara ett substitut för just detta. Relationerna mellan vuxna och barn på daghemmet liknade en relation till en släkting, eller kanske till en förälder. Att sitta i frökens knä och att ha sin favorit-fröken var viktigt, likaså att de vuxna deltog i leken så som barnen lekte med sina föräldrar hemma.
Som jag tolkade Per Bernemyr ville han istället att lärarna i förskolan ska ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap och lägga rollen som en byggare av relationer på en annan nivå. Att visa barnet vad det kan, att utmana barnet där det befinner sig, om det så är att ta på sig sin jacka själv när man är två år eller om det är att ta reda på hur man skriver sch-ljudet i ordet kurs när man är sex. Det är också att göra barnet uppmärksam på att det är en resurs för gruppen, att det får vara delaktig i sin vardag, att barnets tankar och görande är viktiga, att det är barnens förskola där vuxna arbetar för dem. Att som vuxen inte säga en sak åt barnen och själv göra en annan, att vara förebilder för demokrati och inkludering. Bygga barnens självförtroende när det gäller att vara i grupper eller klara saker självoch ge barnet möjligheter att uppleva saker som hemmet inte kan erbjuda- en miljö som är förskolan.
Det är här vi ska verka. Det är här vi ska vara en röst åt barnen, åt deras tankar och görande inte en lektant där "högsta vinsten" är en stund i knät.
Kinesiska civilingenjörer
Min man kom hem från jobbet häromdagen och berättade om en föresläsning de haft om kulturella skillnader mellan Kina och Sverige. Min man arbetar i den tekniska branchen och är utbildad civilingenjör, en utbildning som ses som en av de mer kvalificerade utbildningarna i Sverige. Mannen som hade föreläsningen berättade om hur många civilingenjörer som Kina producerar årligen jämfört med hur många vi i Sverige producerar. Siffran var svindlande och innebär en hiskeligt hög kvalitet på de människor som får jobben inom min mans branch i Kina och dessa samarbetar sedan med de civilingenjörer som finns här i Sverige.
Vad betyder detta för oss i Svergie? Sverige, ett mycket litet land i jämföresle med Kina, ja i jämförelse med de flesta länder. Vad kommer vi ha att konkurera med? Självklart är ju att vi aldrig kommer kunna konkurrera med den Kinesiska befolkningen, med de kinesiska civilingenjörerna. Vi måste hitta det som vi kan blir bra på, som vi kan utveckla och bli ledande inom.
Surfade in hos Skolverket och fick se Vilka kompetenser behöver framtidens elever? Såklart tog jag fasta på önskningarna om kreativa entreprenörer, att tänka på "nya sätt" att tänka "hur skulle det vara om..." "vad skulle hända om..." men även önskan om personlig utveckling, sjävförtroende och självkänsla. Någon som vet att de kan och vågar göra sådant som de inte gjort förut för att de har en strategi för sitt handlande.
Tankarna om hur utbildning ser ut är högaktuella! OECD, EU och ASEM har plockat fram framtidskompetenser. Nordiska tankesmedjan Nordisk Tänketank har tittat på framtidskompetenser i vuxenutbildningen, men jag säger att detta gäller hela utbildningsssytemet! Vi brottas med ett utbildningssystem som är i gungning, elever som inte är motiverade, lärare som inte når ut. Den tekniska utvecklingen och framförallt tillgången till det kunskapsflöde som vi har idag har förändrat vårt samhälle i en enorm utsträckning. Detta har hänt på 20-25 år, hur mycket har skolan utvecklats på 20-25år? Skolan har "ägt" kunskapen i det utbildningssystem som vi har men tekniken har ändrat på detta. Vad är det nu skolan har att erbjuda? Jag tror att det är detta många elever sitter och tänker på och vad ska vi svara på det?
Jag ser på barnen på vår förskola. Hur de stöter på problem och genast bildar en armada av tänkande små huvuden som löser problemet tillsammans, som hittar vägar genom de material vi låtit dem vara i, med de metoder för arbetet som vi utmanat dem med . Sedan går vi lärare på möte med lärarna i förskoleklassen där vi får till oss att "så som ni jobbar kan vi inte jobba, vi måste förbereda barnen för skolan".
Lösningen är inte en tillbakagång till faktaöverförande. Lösningen är att hitta skolans unika tillgångar- en mötesplats för gensamt tänkande. En del av samhället som har ett reelt inflytande. Man pratar om skolans värld, en värld som inte finns, det finns bara en värld och skolan/utbilningssystemet är en del av den.
Vi ska sätta våra barn och ungdomar i meningsfulla samanhang!
Vad betyder detta för oss i Svergie? Sverige, ett mycket litet land i jämföresle med Kina, ja i jämförelse med de flesta länder. Vad kommer vi ha att konkurera med? Självklart är ju att vi aldrig kommer kunna konkurrera med den Kinesiska befolkningen, med de kinesiska civilingenjörerna. Vi måste hitta det som vi kan blir bra på, som vi kan utveckla och bli ledande inom.
Surfade in hos Skolverket och fick se Vilka kompetenser behöver framtidens elever? Såklart tog jag fasta på önskningarna om kreativa entreprenörer, att tänka på "nya sätt" att tänka "hur skulle det vara om..." "vad skulle hända om..." men även önskan om personlig utveckling, sjävförtroende och självkänsla. Någon som vet att de kan och vågar göra sådant som de inte gjort förut för att de har en strategi för sitt handlande.
Tankarna om hur utbildning ser ut är högaktuella! OECD, EU och ASEM har plockat fram framtidskompetenser. Nordiska tankesmedjan Nordisk Tänketank har tittat på framtidskompetenser i vuxenutbildningen, men jag säger att detta gäller hela utbildningsssytemet! Vi brottas med ett utbildningssystem som är i gungning, elever som inte är motiverade, lärare som inte når ut. Den tekniska utvecklingen och framförallt tillgången till det kunskapsflöde som vi har idag har förändrat vårt samhälle i en enorm utsträckning. Detta har hänt på 20-25 år, hur mycket har skolan utvecklats på 20-25år? Skolan har "ägt" kunskapen i det utbildningssystem som vi har men tekniken har ändrat på detta. Vad är det nu skolan har att erbjuda? Jag tror att det är detta många elever sitter och tänker på och vad ska vi svara på det?
Jag ser på barnen på vår förskola. Hur de stöter på problem och genast bildar en armada av tänkande små huvuden som löser problemet tillsammans, som hittar vägar genom de material vi låtit dem vara i, med de metoder för arbetet som vi utmanat dem med . Sedan går vi lärare på möte med lärarna i förskoleklassen där vi får till oss att "så som ni jobbar kan vi inte jobba, vi måste förbereda barnen för skolan".
Lösningen är inte en tillbakagång till faktaöverförande. Lösningen är att hitta skolans unika tillgångar- en mötesplats för gensamt tänkande. En del av samhället som har ett reelt inflytande. Man pratar om skolans värld, en värld som inte finns, det finns bara en värld och skolan/utbilningssystemet är en del av den.
Vi ska sätta våra barn och ungdomar i meningsfulla samanhang!
1 mars 2011
det kompetenta barnet
Vi som inspirerars av Loris Malaguzzis tankar pratar ofta om "Det kompetenta barnet". Det kompetenta barnet har blivit en barnsyn som växer.
För mig är det kompetenta barnet en barnsyn som gör barnet till ett barn med inneboende vilja att utforska, en levande nyfikenhet och en önskan att uppleva. Barnet har en historia, har erfarenheter som det tar med sig. Detta gör också barnet till ett barn som har rätt till sina egna tankar, funderingar, åsikter, till sina intressen och till sina utryck. Med det kompetenta barnet framför ögonen blir det självklart att göra barnen delaktiga, att utmana och erbjuda en möjlighet att utforska världen och skapa möten människor emellan.
För mig är det kompetenta barnet en barnsyn som gör barnet till ett barn med inneboende vilja att utforska, en levande nyfikenhet och en önskan att uppleva. Barnet har en historia, har erfarenheter som det tar med sig. Detta gör också barnet till ett barn som har rätt till sina egna tankar, funderingar, åsikter, till sina intressen och till sina utryck. Med det kompetenta barnet framför ögonen blir det självklart att göra barnen delaktiga, att utmana och erbjuda en möjlighet att utforska världen och skapa möten människor emellan.
14 sep. 2010
Det gäller att bestämma sig!
Idag vaknade jag av att det regnade ute. Å nej, tänkte jag....kallt eländigt regn :( Känslan höll i sig på väg till jobbetmen väl där bestämde jag mig. Nej, jag skulle inte låta regnet lägga en trist och tråkig känsla över min dag, jag kastade om och tänkte nytt. Lockade med mig en hög barn ut och lekte Kurragömma i ÖSREGN. Senare upptäckte vi att vårt dinosaurieland var fullt med vatten, häftigt!! Vi började genast bygga vattenbanor, göra broar och flytta ut dinosaurierna ut i "floderna" som vi skapat. I en och en halv timme byggde vi, sen var både barnen och jag lite kalla och blöta av det inhållande regnet så vi samlade våra saker och gick in. Dinosaurielandet fick vara kvar så att de små som skulle komma ut skulle bli inspirerade och nyfikna.
Vilken härlig dag det blev i regnet!
Vilken härlig dag det blev i regnet!
6 sep. 2010
Att bestämma sig för ett förhållningssätt
Jag och pedagogistan på vår förskola var och stack in huvudet på vår yngstabarnavdelning i kväll innan vi skulle gå hem från vår RefelktionOchPlaneringskväll- R.O.P. Pedagogerna satt/låg på golvet och vi började prata en stund. Vi pratade lite om hur föräldrarna till de nya barnen varit så nyfikna på barnens nya miljö och hur pedagogerna planerade att bjuda in föräldrarna till utforskande en kväll i barnens miljö. Vi pratade om hur miljön var ganska så främmande för många föräldrar, det finns nästan inget "färdigt" material utan mycket returmaterial, speglar, OH, tyger, spegeltriangel m.m. Mycket material som man kanske inte i första tanken tror att ett litet barn på 1 eller 2 år kan hantera.Vi talade om en skål med små stenar och snäckor som står framme på ett litet bord mitt i rummet. Pedagogistan berättade att hon varit inne hos barnen och sett en av barnen hälla ut hela innehållet i fatet ner på golvet. Varpå en av pedagogerna närmar sig barnet och säger;
- Oj...hörde du hur det lät när du hällde ut dem....jag förstår at du lyssnar på ljudet...ska vi höra hur det låter när vi stoppar i dom igen....
Här finns det många som skulle ha sagt,
-Nej! inte hälla ut dom, dom ska vara där i. Du får känna men inte hälla ut.....
Här finns två vägar med väldigt olika riktning. En som enligt mig lyssnar till barnets önskan samtidigt som den värnar om materialet och en som bara värnar om materialet....
Tänk vad bemötandet skiljer sig. En pedagog som inte är närvarande med hela sin uppmärksamhet vet inte vad barnet gör utan ser bara handligen och reagerar kanske som ped nr 2.
Tänker du efter, hur gör du? Kan du se vad barnets intention är? Har du valt ditt förhållningssätt?
- Oj...hörde du hur det lät när du hällde ut dem....jag förstår at du lyssnar på ljudet...ska vi höra hur det låter när vi stoppar i dom igen....
Här finns det många som skulle ha sagt,
-Nej! inte hälla ut dom, dom ska vara där i. Du får känna men inte hälla ut.....
Här finns två vägar med väldigt olika riktning. En som enligt mig lyssnar till barnets önskan samtidigt som den värnar om materialet och en som bara värnar om materialet....
Tänk vad bemötandet skiljer sig. En pedagog som inte är närvarande med hela sin uppmärksamhet vet inte vad barnet gör utan ser bara handligen och reagerar kanske som ped nr 2.
Tänker du efter, hur gör du? Kan du se vad barnets intention är? Har du valt ditt förhållningssätt?
3 sep. 2010
Vem är jag om mina barns ögon inte glittrar?
Förutom ett varmt välkomnande från förskolan fick jag också en ordentlig förkylning. Därför är jag hemma idag. När jag stapplat upp ur sängen och hällt upp filen spanade jag in bloggen och fick syn på en kommentar från sspirit som hade länkat till Anne-Marie Körlings blogg och hennes inlägg om Benjamin Zanders.
Denne man sa många saker som jag fullkomligt håller med om och som är grunden i den tanke jag har om lärande och lärandets kraft.
Varje barn är unikt! Det är pedagogens uppgift att låta barnet få spelrum för sin person och sitt uttryck.
Många pedagoger skyller ofta på barnen när saker och ting inte går som de tänkt. Min uppfattning är att det nästa alltid handlar om pedagogens inställning till barnens och tills sin egen kapacitet.
Tillit har jag urkiljt som nyckeln till ett lärande möte som man som pedagog måste skaffa från barnen. Om barnet inte litar på dig, på din intention, på din omtanke om barnet så kommer barnet heller inte lyssna eller lära av dig. Min svärmor som också är lärare, men nu gått i pension, sa alltid till sina elever; är det något som du ska ta med dig från mitt klassrum, något du ska minnas, så är det att jag tycker om dig! Med den vetskapen i ryggen vågade eleverna ge sig ut på den utlämande vägen som lärande är. Utan tillit inget lärande.
Pedagogens uppgift är sedan att få barnet att lita på sin egen förmåga. I vår verksamhet innebär det att barnen uppmuntras att klara av saker själva. Saker som vuxna alltid "hjälper" barn med. Vår inställning att barn kan gör att barnen på vår förskola kan.
Benjamin Zanders gav sina elever A i betyg precis när terminen började. Han bad dem skriva ett brev till honom som skulle beskriva varför de hade fått det högsta betyget och sedan leva i denna person resten av året. Om man tror det allra högsta om sig själv så finns det aldrig någon anledning att tveka på sin förmåga och man klarar då mycket mycket mycket mer än man någonsin trott. Zanders sa också att istället för att säcka ihop när man gjort ett misstag skulle man sträcka på ryggen och säga Vad spännande! Inget lärande har ju någonsin framskridit utan misstag!
Det allra bästa jag vet är när barnen har de där tindrande stjärnögonen, ovasett om det är när jag berättar en saga med hela min kropp och själ, eller när de klarar något de trodde var omöjligt, eller när vi bara springer och leker på gården. Jag lovar mig själv varje dag att jag ska få till de där glittrande ögonen och den dagen jag inte får det mera så ska jag sluta.
Jag vill påstå att om man som människa har en positiv, förväntasfull inställning till livet kommer man utföra stordåd, är det inte detta vi vill för våra barn? Låta dem uppleva sin fulla kapacitet och vara stolta över sin förmåga?
Jag säger som Lou Rossing; TÄND DINA STJÄRNÖGON!
Denne man sa många saker som jag fullkomligt håller med om och som är grunden i den tanke jag har om lärande och lärandets kraft.
Vem är jag om mina barns ögon inte glittrar?
Istället för måsten; Du ska, Du måste osv ha en vision; Tänk om!
En ledare kan inte tveka på de han/hon leder!
Varje barn är unikt! Det är pedagogens uppgift att låta barnet få spelrum för sin person och sitt uttryck.
Många pedagoger skyller ofta på barnen när saker och ting inte går som de tänkt. Min uppfattning är att det nästa alltid handlar om pedagogens inställning till barnens och tills sin egen kapacitet.
Tillit har jag urkiljt som nyckeln till ett lärande möte som man som pedagog måste skaffa från barnen. Om barnet inte litar på dig, på din intention, på din omtanke om barnet så kommer barnet heller inte lyssna eller lära av dig. Min svärmor som också är lärare, men nu gått i pension, sa alltid till sina elever; är det något som du ska ta med dig från mitt klassrum, något du ska minnas, så är det att jag tycker om dig! Med den vetskapen i ryggen vågade eleverna ge sig ut på den utlämande vägen som lärande är. Utan tillit inget lärande.
Pedagogens uppgift är sedan att få barnet att lita på sin egen förmåga. I vår verksamhet innebär det att barnen uppmuntras att klara av saker själva. Saker som vuxna alltid "hjälper" barn med. Vår inställning att barn kan gör att barnen på vår förskola kan.
Benjamin Zanders gav sina elever A i betyg precis när terminen började. Han bad dem skriva ett brev till honom som skulle beskriva varför de hade fått det högsta betyget och sedan leva i denna person resten av året. Om man tror det allra högsta om sig själv så finns det aldrig någon anledning att tveka på sin förmåga och man klarar då mycket mycket mycket mer än man någonsin trott. Zanders sa också att istället för att säcka ihop när man gjort ett misstag skulle man sträcka på ryggen och säga Vad spännande! Inget lärande har ju någonsin framskridit utan misstag!
Det allra bästa jag vet är när barnen har de där tindrande stjärnögonen, ovasett om det är när jag berättar en saga med hela min kropp och själ, eller när de klarar något de trodde var omöjligt, eller när vi bara springer och leker på gården. Jag lovar mig själv varje dag att jag ska få till de där glittrande ögonen och den dagen jag inte får det mera så ska jag sluta.
Jag vill påstå att om man som människa har en positiv, förväntasfull inställning till livet kommer man utföra stordåd, är det inte detta vi vill för våra barn? Låta dem uppleva sin fulla kapacitet och vara stolta över sin förmåga?
Jag säger som Lou Rossing; TÄND DINA STJÄRNÖGON!
25 aug. 2010
Att ta barnets perspektiv - bokstavligen.
Jag inreder min sons rum. Han är åtta månader och jag undrar vad han ser. Han är snabb som vinden och ålar med en hastighet som gör att jag får kliva med långa steg. Han börjar nu utforska sin närmiljö och har insett att hans rum har spännande saker i sig. Jag (som börjar jobba igen på måndag) har tagit på mig glasögonen och gjort som jag brukar, intagit barnets perspektiv. Min son ligger ju på mage så jag gjorde likadant. Jag la mig på mage i dörren till hans rum. Vad såg jag , vad lockade och var skulle jag utveckla miljöerna? Med detta perspektiv började jag arbeta. En helspegel fick lägga sig ner vid golvet, en grön och skön läs/myshörna med en lika grön bokkorg samt glittriga kuddar och spännande ormar, en matta att leka på med lättillgängliga saker att plocka ur sin egen hylla, ett genomskinligt blått tyg som hänger från taket - lagom att hänga och slänga med. Min vän har sytt sinnespåsar, som små ärtpåsar men med olika innehåll, vete, havre, makaroner, ris m.m. dessa ska få sin plats i en korg på golvet likaså min sons älskade paketsnören i alla dess färger....
Jag älskar verkligen att inreda spännande miljöer som lockar till utforskande. Snart är det dags att intaga torget på förskolan igen :) Underbart!
Jag älskar verkligen att inreda spännande miljöer som lockar till utforskande. Snart är det dags att intaga torget på förskolan igen :) Underbart!
1 mars 2010
Val av miljöer i förskolan
Trillade in hos Lennox på bloggen På förskolan. Hon och hennes kollegor hade börjat fundera kring hemvråns vara eller icke vara. Funderingar kring att hemvrån stärker de traditioenlla könsrollerna som förskolan skall motverka.
Vi har haft samma diskussioner. Här kommer mina tankar.
För det första. Jag tror att den viktigaste delen av genusarbetet ligger i diskussionerna i arbetslaget, mellan pedagoger och barn och mellan barn och barn. Det viktiga är att medvetandegöra de traditionella mönstrena och ifrågasätta dem tillsammans. Jag tror inte på att man ska ta bort materialet jag tror man som pedagog ska vara där och utmana. Barnen har i förskolan möjlighet att möta vuxna som ifrågasätter och vänder upp och ner på barnens förgivettagande. Vi har haft många sådana diskussioner på vår förskola.
Nä jag var iväg och reste köpe jag tre klänningar i rosa och lila med tyll och glitter på. Dessa tog jag med till förskolan och barnen klädde ut sig i dem. En av killarna blev fullkommligt förälskad i den ena klänningen och frågan kom upp från en av hans tjejkompisar...kunde killar verkligen ha klänning...de var ju till för tjejerna? Detta ledde till diskussioner om vad killar respektive tjejer kunde och inte kunde göra. Barnen levererade många "fördommar " och tack vare klänningarnas existens kunde vi synliggöra dessa och utmana barnen att tänka vidare. Vi är inte de ända förebilder som barnen möter men hos oss kan barnen få ett motstånd som gör att de funderar vidare.
Vi ska nu utveckla hemvrån på vårt torg på förskolan. Diskussioner om vad som ska finnas där bör föras både bland pedagogerna och bland barnen. Vad finns i ett hem idag? Vad behöver barnen för att kunna bearbeta familjens relationer, familjemedlemmarnas roller och görande? Viktigt för oss på förskolan är att materialet är "på riktigt", att det finns riktigt porslin, riktiga kastruller, bord, stolar, kök, telefoner, dator...m.m. för att barnen ska lära sig hantera materialet så som det är och inte en kopia av det riktiga.
Så åter till valet av miljöer på förskolan. Jag anser att variationen är viktigast och att det finns möjlighet för barnen att utrycka sig i alla sina hundra språk. Föränderlig miljö som stödjer och utmanar barnen där de är.
Det finns så mycket mer att säga men det får bli en annan dag....forstättning följer :)
Vi har haft samma diskussioner. Här kommer mina tankar.
För det första. Jag tror att den viktigaste delen av genusarbetet ligger i diskussionerna i arbetslaget, mellan pedagoger och barn och mellan barn och barn. Det viktiga är att medvetandegöra de traditionella mönstrena och ifrågasätta dem tillsammans. Jag tror inte på att man ska ta bort materialet jag tror man som pedagog ska vara där och utmana. Barnen har i förskolan möjlighet att möta vuxna som ifrågasätter och vänder upp och ner på barnens förgivettagande. Vi har haft många sådana diskussioner på vår förskola.
Nä jag var iväg och reste köpe jag tre klänningar i rosa och lila med tyll och glitter på. Dessa tog jag med till förskolan och barnen klädde ut sig i dem. En av killarna blev fullkommligt förälskad i den ena klänningen och frågan kom upp från en av hans tjejkompisar...kunde killar verkligen ha klänning...de var ju till för tjejerna? Detta ledde till diskussioner om vad killar respektive tjejer kunde och inte kunde göra. Barnen levererade många "fördommar " och tack vare klänningarnas existens kunde vi synliggöra dessa och utmana barnen att tänka vidare. Vi är inte de ända förebilder som barnen möter men hos oss kan barnen få ett motstånd som gör att de funderar vidare.
Vi ska nu utveckla hemvrån på vårt torg på förskolan. Diskussioner om vad som ska finnas där bör föras både bland pedagogerna och bland barnen. Vad finns i ett hem idag? Vad behöver barnen för att kunna bearbeta familjens relationer, familjemedlemmarnas roller och görande? Viktigt för oss på förskolan är att materialet är "på riktigt", att det finns riktigt porslin, riktiga kastruller, bord, stolar, kök, telefoner, dator...m.m. för att barnen ska lära sig hantera materialet så som det är och inte en kopia av det riktiga.
Så åter till valet av miljöer på förskolan. Jag anser att variationen är viktigast och att det finns möjlighet för barnen att utrycka sig i alla sina hundra språk. Föränderlig miljö som stödjer och utmanar barnen där de är.
Det finns så mycket mer att säga men det får bli en annan dag....forstättning följer :)
15 apr. 2009
tänk på vad du ställer för frågor
Inspirerad av Öpedagogen fick jag en tanke till mig ifrån en upplevelse jag hade för några veckor sedan.
Barnen ligger på rygg och tittar på träden.
Hur ser träden ut , undrar jag med tanken att jag skall få veta barnens tankar om trädens form, färg, rörelse m.m.
Ett av barnen svara fort - Dom ser bra ut!
Barnen ligger på rygg och tittar på träden.
Hur ser träden ut , undrar jag med tanken att jag skall få veta barnens tankar om trädens form, färg, rörelse m.m.
Ett av barnen svara fort - Dom ser bra ut!
14 apr. 2009
Hur utmanar du dina elever?
Frågan ställdes av Öpedagogen. Så här svarar jag...
Jag utmanar barnen med att försöka få dem att förklara hur de tänker. Ibland vänder jag upp och ner på saker de tar förgivet för att få dem att tänka i andra banor. Jag inspirerar dem med material som de inte känner till, visar dem möjligheter till vidare utforskande, utmanar dem till att göra själva när de inte tror på sin egen förmåga. Min roll är att vara ett motstånd inte en källa att ösa "rätt svar" ur. Jag stärker deras självkänsla genom att visa dem var de gjort/ vad de kan genom bilder,filmer m.m. och visar dem att de är resurser för varadandras lärande.
Jag utmanar barnen med att försöka få dem att förklara hur de tänker. Ibland vänder jag upp och ner på saker de tar förgivet för att få dem att tänka i andra banor. Jag inspirerar dem med material som de inte känner till, visar dem möjligheter till vidare utforskande, utmanar dem till att göra själva när de inte tror på sin egen förmåga. Min roll är att vara ett motstånd inte en källa att ösa "rätt svar" ur. Jag stärker deras självkänsla genom att visa dem var de gjort/ vad de kan genom bilder,filmer m.m. och visar dem att de är resurser för varadandras lärande.
Varför så intresserad av Reggio??
Stefan Palmqvist, pedagogisk ledare i förskolan, skrev en insädare i tidningen Förskolan. Han undrade varför så många var så sålda på tankarna från Loris Malaguzzi och förklarade att han minsann inte tyckte det var någon god idé att tvinga tvååringar sitta på en vuxenledd samling (vem tycker det? :). Han undrade också om pedagogisk dokumentation och vilken dokumentation som var pedagogisk. Vidare tyckte han att förskolan blivit skolifierad och att humorn tappats bort. Jag skrev ett svar till Stefan som enligt min uppfattning totalt gått vilse.
Det verkar som du tror att lärarledda samligar där man tvingar barnen att delta skulle vara en inspiration från Reggio Emilia och Loris Malaguzzi? Jag tror du får läsa på lite mer om Malaguzzis tankar och vara lite mer kritisk när du möter pedagoger som anser att dessa ska tolkas på detta sätt. Malaguzzi menade att man inte kunde kopiera det man såg i RE utan skulle ta tankarna med sig och applicera på sin egen verklighet och det är det vi försöker göra. Som du säkert vet är även läroplanen för förskolan inspirerad av tankarna på det kompetenta barnet.
Vi som arbetar med inspiration från Malaguzzis och Vygotskijs tankar och vidare från Hillevi Lenz Taguchi, Gunilla Dahlberg, Vea Vecci, Birgitta Kennedy, Anna Barsotti, m.fl. är så långt ifrån den verkligehet som du beskriver. Vi arbetar med kompetenta barn som utvecklar tankar och ideér ensamma och i grupp, barn som möts och har roligt som undersöker och inspireras. Vårt arbete handlar om att upptäcka, utmana och kartlägga detta undersökande genom pedagogisk dokumentation. Det är barnen intressen som styr och vår uppgift att utmanar dem i det. Jag ger dig två korta exempel för att göra det hela mera tydligt.
Kalle fyra år har visat ett intresse för att samla maskar när han är ute i skogen eller på gården. Pedagogerna upptäcker detta och har under en tid samlat dokumentation som visar hur Kalle undersöker maskar. Under en reflektionsträff i arbetslaget tänker pedagogerna vidare på vad som kan utmana Kalle vidare i hans undersökande av maskar. Pedagogerna kommer överrens om att ge Kalle en smal genomskinlig flingburk i hårdplast att ha sina maskar i och kunna fylla med jord så de trivs. En pedagog får uppgiften att presentera idén för Kalle och några av hans vänner som också är eller kan bli intresserade av maskar. Kalle brinner nu av iver och hela gänget samlar maskar, innan lunch berättar Kalle med hjälp av bilder om sina maskupplevelser för de barn som är intresserade. Kalle har fått ett intresse stimulerat, blivit mer nyfiken på maskar och dessutom delat med sig till sina kompisar som också börjat fundera på masken. Kalle har nu så många frågor om maskar så vi bestämmer tillsammans attt vi ska söka mer information på nätet och låna böcker om maskar.
Vera är precis två år och facineras av bollar. Hon älskar avdelningens två bollar och rullar och klämmer dem så ofta hon får chansen. Vera utforskar bollarnas möjligheter och lockar ofta sina kompisar med in i leken. Pedagogerna uppmärskammar Veras intresse och till ör en hel korg med bollar i olika storlerkar, med olika struktur och tyngd. Vera har nu mycket mer att utforska och lär sig snart hur man rullar de olika bollarna, hur de känns mot handen och hur de studsar mot golvet. Veras bollek smittar de andra barnen och hon delar frikostigt med sig av sina upplevelser med glada tjut och allvarliga blickar.
Vi tar vara på barns stjärnögon, vi är uppmärksamma på det barnen gör och ger dem en miljö som uppmuntrar och stödjer deras utforskande och vi ser dem som nyfikna och kompetenta individer.
Om du sedan är intresserad av vad pedagogisk dokumentation är så läs t.ex. Lyssnandets Pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi, då förstår du möjligheterna som pedagogisk dokumentation ger att utveckla en demokratisk förskola som stärker individen och gruppens kompetens.
När man inte förstår ska man alltid fråga istället för att dra egna slutsatser.
Hur kommer det sig att människor i allmänhet lärare i synnerhet tycker att vi ska skydda de yngre barnen från lärande? Var någonstans har man blivit så förledd att tro att lärande bara är trist och tråkigt och absolut inget man kan hålla på med när man har roligt? Att lärande inte är något som barn naturligt vill hålla på med? Är man så fast i tanken att man bara lär när man sitter still och läser en bok eller arbetar i sin mattebok? Herregud! Har vi inte kommit längre än så?
Det verkar som du tror att lärarledda samligar där man tvingar barnen att delta skulle vara en inspiration från Reggio Emilia och Loris Malaguzzi? Jag tror du får läsa på lite mer om Malaguzzis tankar och vara lite mer kritisk när du möter pedagoger som anser att dessa ska tolkas på detta sätt. Malaguzzi menade att man inte kunde kopiera det man såg i RE utan skulle ta tankarna med sig och applicera på sin egen verklighet och det är det vi försöker göra. Som du säkert vet är även läroplanen för förskolan inspirerad av tankarna på det kompetenta barnet.
Vi som arbetar med inspiration från Malaguzzis och Vygotskijs tankar och vidare från Hillevi Lenz Taguchi, Gunilla Dahlberg, Vea Vecci, Birgitta Kennedy, Anna Barsotti, m.fl. är så långt ifrån den verkligehet som du beskriver. Vi arbetar med kompetenta barn som utvecklar tankar och ideér ensamma och i grupp, barn som möts och har roligt som undersöker och inspireras. Vårt arbete handlar om att upptäcka, utmana och kartlägga detta undersökande genom pedagogisk dokumentation. Det är barnen intressen som styr och vår uppgift att utmanar dem i det. Jag ger dig två korta exempel för att göra det hela mera tydligt.
Kalle fyra år har visat ett intresse för att samla maskar när han är ute i skogen eller på gården. Pedagogerna upptäcker detta och har under en tid samlat dokumentation som visar hur Kalle undersöker maskar. Under en reflektionsträff i arbetslaget tänker pedagogerna vidare på vad som kan utmana Kalle vidare i hans undersökande av maskar. Pedagogerna kommer överrens om att ge Kalle en smal genomskinlig flingburk i hårdplast att ha sina maskar i och kunna fylla med jord så de trivs. En pedagog får uppgiften att presentera idén för Kalle och några av hans vänner som också är eller kan bli intresserade av maskar. Kalle brinner nu av iver och hela gänget samlar maskar, innan lunch berättar Kalle med hjälp av bilder om sina maskupplevelser för de barn som är intresserade. Kalle har fått ett intresse stimulerat, blivit mer nyfiken på maskar och dessutom delat med sig till sina kompisar som också börjat fundera på masken. Kalle har nu så många frågor om maskar så vi bestämmer tillsammans attt vi ska söka mer information på nätet och låna böcker om maskar.
Vera är precis två år och facineras av bollar. Hon älskar avdelningens två bollar och rullar och klämmer dem så ofta hon får chansen. Vera utforskar bollarnas möjligheter och lockar ofta sina kompisar med in i leken. Pedagogerna uppmärskammar Veras intresse och till ör en hel korg med bollar i olika storlerkar, med olika struktur och tyngd. Vera har nu mycket mer att utforska och lär sig snart hur man rullar de olika bollarna, hur de känns mot handen och hur de studsar mot golvet. Veras bollek smittar de andra barnen och hon delar frikostigt med sig av sina upplevelser med glada tjut och allvarliga blickar.
Vi tar vara på barns stjärnögon, vi är uppmärksamma på det barnen gör och ger dem en miljö som uppmuntrar och stödjer deras utforskande och vi ser dem som nyfikna och kompetenta individer.
Om du sedan är intresserad av vad pedagogisk dokumentation är så läs t.ex. Lyssnandets Pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi, då förstår du möjligheterna som pedagogisk dokumentation ger att utveckla en demokratisk förskola som stärker individen och gruppens kompetens.
När man inte förstår ska man alltid fråga istället för att dra egna slutsatser.
Hur kommer det sig att människor i allmänhet lärare i synnerhet tycker att vi ska skydda de yngre barnen från lärande? Var någonstans har man blivit så förledd att tro att lärande bara är trist och tråkigt och absolut inget man kan hålla på med när man har roligt? Att lärande inte är något som barn naturligt vill hålla på med? Är man så fast i tanken att man bara lär när man sitter still och läser en bok eller arbetar i sin mattebok? Herregud! Har vi inte kommit längre än så?
8 apr. 2009
flumdiskussion
Åh detta tjat om flumpedagogik. Den så kallade flumpedagogiken är ett ofantligt stort missförstånd. De som uppfattat en pedagogisk riktning där det finns intresse, lust och nyfikenhet hos eleverna som ettt fall där var och en är som ett rö för vinden har FEL. Den sk. "flumpedagogiken" kräver lärare som är kompetenta på ett helt annat sätt än vad katerderlärarna någonsin kommer att bli.
Så då delar jag upp det så här.
Den gamla skolans katederlärare.
Lärarens position är att överföra. Man använder sig av en lärobok där man systematiskt går igenom alla steg. Det finns ingen koppling till verkligheten utan exemplen finns i boken och det är de man gör. Läraren har alla svar och det finns svar som är rätt och fel i alla lägen. Detta går alltid att läsa sig till. Varför vi behöver en viss kunskap motiveras med att vi ska läsa vidare, jobba eller annat som ligger i framtiden. Kunskap är inget som går ur tiden utan är beständigt.
Flumpedagogiken (så som den missförstås.)
Läraren öppnar dörren till klassrummet och släpper sen eleverna "lösa". Eleverna följer samma böcker som i exemplet ovan men nu gör de allt själva, möjligtvis att de får välja på extramaterial som ligger uppkopierat i klassrummet. Eleverna gör allt från att planera sin egen dag helt själv till att rätta själv, ta rast när man vill osv. Man släpper lös allt och alla år klara sig efter eget driv. Motiverande till varför vi ska lära oss ligger i samma banor som föregående exempel. Eleverna driver omkring utan en lärares eller varandras stöd.
Kunskapande med stjärnögon.
Lärare arbetar tillsammans över klasserna med temaorienterat arbetssätt, aktuella ämnen som berör elevernas vardag. Varje morgon samlar läraren eleverna för att reflektera kring vad som hänt dagen före, hur man går vidare och vad som gäller för förmiddagen. En gemensam övning startar igång dagen och ger eleverna input för att fortsätta.
Projektarbeten drivs av tre olika elevgrupper. Utifrån temats igångstart har man delat in grupper utifrån intresse. Läraren har under förmiddagen tre olika genomgångar med eleverna där läraren följer och fördjupar elevernas arbete.
Före lunch samlas man igen för att dela med sig till de andra grupperna av vad man arbetat med på fm. Diskussioner uppkommer och gemensamt lärande sker. Eleverna får också input från de andra i klassen och kan på så sätt få nya infallvinklar eller hjälp med problem de kört fast i.
Lärarens uppgift är att vara en AKTIV handledare och mentor, att hitta sätt för elever som kört fast att gå vidare, att fylla på med nya frågor och utmana vidare. Ge uppmuntran, bekräftelse och anknytning. Läraren lyfter aktuella ämenen på genomgångar-övningar med klassen ett par gånger om dagen ofta i anknytning till reflektionssamlingarna. Eleverna får utveckla sina komptenser inom
- kreativitet
- presentation
- diskussion (argumetera, förklara, beskriva m.m )
- projektdrivande
- reflektion (kritiskt granskande, få syn på lärande processer m.m.)
- nätverkande
- informationssökande
och mycket mera....
Här behöver en lärare verkligen en kompetens som är drivande, mångsidig, inlyssnande. Läraren behöver också ett stort nätverk av andra kompetenser beroende på vad projekten handlar om. Ingen lärare kommer att kunna läsa sig till all den kunskap som är tillgänglig. Nu gäller det att lärare blir experter på attt sovra, att hitta pålitliga källor, att inspirera, att utmana, att visa eleverna deras möjligheter, att ingjuta hopp och förväntan över livet. Här finns morgondagens skola, här får eleverna det de behöver för morgondagens samhälle. Att läsa till sig kunskap hörde till glorifieringen runt kunskapssamhället, har du bara kunskap så ordnar sig allt. Nu har alla kunskap, alla kan skaffa sig den, men det är vad du gör med den som räknas. Kreativitet är vad vi kan bidra med till resten av världen i framtiden - låt oss göra våra elever kreativa.
Givetvis krävs här satsningar på skolan. Den traditionella skolan var betydligt enklare då man kunde ha flera elever i en grupp eftersom alla läste samma saker och gjorde samma saker. Frågan är vad det är vi ger våra elever? Själv kände jag mig berövad på hela min skoltid när jag började läsa på lärareutbildningen och verkligen förstod hur lärande kunde vara. Vad har jag lärt mig på de 12 åren jag gick i skolan? Läsa, skriva och räkna tog ju några år sen var det klart. Vad gjorde jag med resten? Jag har läst franska i 6 år men kan bara säga några få meningar, hur effektivt är vårt utbildningssystem egentligen? Undersök det Björklund och kom sedan med din kommentar. Det spelar ingen roll hur mycket resurser vi lägger på att eleverna ska lära sig läsa och räkna om vi inte ger dem en motivation till varför de behöver läsa och räkna....
När jag för några månader sedan genomgick den obligatortiska PIM-utbildningen möttes jag på min examinationsdag av en pedagog som var så stolt över hennes och hennes kollegas nya sätt att undervisa eleverna i en åtta resp. nia.
-Ja vi har verkligen kommit igång med det här nya sättet nu. Vi kopierar upp uppgifter till elverna och lägger svenska-uppgifterna i hennes klassrum och so-uppgifterna i mitt och så får eleverna gå emellan klassrummen för att göra uppgifterna. De sköter sig själva och allt flyter på väldigt bra. Jag tror de tycker det är roligt. Det är verkligen spännande hur bra det fungerar!
Ibland blir jag verkligen mörkrädd.
Så då delar jag upp det så här.
Den gamla skolans katederlärare.
Lärarens position är att överföra. Man använder sig av en lärobok där man systematiskt går igenom alla steg. Det finns ingen koppling till verkligheten utan exemplen finns i boken och det är de man gör. Läraren har alla svar och det finns svar som är rätt och fel i alla lägen. Detta går alltid att läsa sig till. Varför vi behöver en viss kunskap motiveras med att vi ska läsa vidare, jobba eller annat som ligger i framtiden. Kunskap är inget som går ur tiden utan är beständigt.
Flumpedagogiken (så som den missförstås.)
Läraren öppnar dörren till klassrummet och släpper sen eleverna "lösa". Eleverna följer samma böcker som i exemplet ovan men nu gör de allt själva, möjligtvis att de får välja på extramaterial som ligger uppkopierat i klassrummet. Eleverna gör allt från att planera sin egen dag helt själv till att rätta själv, ta rast när man vill osv. Man släpper lös allt och alla år klara sig efter eget driv. Motiverande till varför vi ska lära oss ligger i samma banor som föregående exempel. Eleverna driver omkring utan en lärares eller varandras stöd.
Kunskapande med stjärnögon.
Lärare arbetar tillsammans över klasserna med temaorienterat arbetssätt, aktuella ämnen som berör elevernas vardag. Varje morgon samlar läraren eleverna för att reflektera kring vad som hänt dagen före, hur man går vidare och vad som gäller för förmiddagen. En gemensam övning startar igång dagen och ger eleverna input för att fortsätta.
Projektarbeten drivs av tre olika elevgrupper. Utifrån temats igångstart har man delat in grupper utifrån intresse. Läraren har under förmiddagen tre olika genomgångar med eleverna där läraren följer och fördjupar elevernas arbete.
Före lunch samlas man igen för att dela med sig till de andra grupperna av vad man arbetat med på fm. Diskussioner uppkommer och gemensamt lärande sker. Eleverna får också input från de andra i klassen och kan på så sätt få nya infallvinklar eller hjälp med problem de kört fast i.
Lärarens uppgift är att vara en AKTIV handledare och mentor, att hitta sätt för elever som kört fast att gå vidare, att fylla på med nya frågor och utmana vidare. Ge uppmuntran, bekräftelse och anknytning. Läraren lyfter aktuella ämenen på genomgångar-övningar med klassen ett par gånger om dagen ofta i anknytning till reflektionssamlingarna. Eleverna får utveckla sina komptenser inom
- kreativitet
- presentation
- diskussion (argumetera, förklara, beskriva m.m )
- projektdrivande
- reflektion (kritiskt granskande, få syn på lärande processer m.m.)
- nätverkande
- informationssökande
och mycket mera....
Här behöver en lärare verkligen en kompetens som är drivande, mångsidig, inlyssnande. Läraren behöver också ett stort nätverk av andra kompetenser beroende på vad projekten handlar om. Ingen lärare kommer att kunna läsa sig till all den kunskap som är tillgänglig. Nu gäller det att lärare blir experter på attt sovra, att hitta pålitliga källor, att inspirera, att utmana, att visa eleverna deras möjligheter, att ingjuta hopp och förväntan över livet. Här finns morgondagens skola, här får eleverna det de behöver för morgondagens samhälle. Att läsa till sig kunskap hörde till glorifieringen runt kunskapssamhället, har du bara kunskap så ordnar sig allt. Nu har alla kunskap, alla kan skaffa sig den, men det är vad du gör med den som räknas. Kreativitet är vad vi kan bidra med till resten av världen i framtiden - låt oss göra våra elever kreativa.
Givetvis krävs här satsningar på skolan. Den traditionella skolan var betydligt enklare då man kunde ha flera elever i en grupp eftersom alla läste samma saker och gjorde samma saker. Frågan är vad det är vi ger våra elever? Själv kände jag mig berövad på hela min skoltid när jag började läsa på lärareutbildningen och verkligen förstod hur lärande kunde vara. Vad har jag lärt mig på de 12 åren jag gick i skolan? Läsa, skriva och räkna tog ju några år sen var det klart. Vad gjorde jag med resten? Jag har läst franska i 6 år men kan bara säga några få meningar, hur effektivt är vårt utbildningssystem egentligen? Undersök det Björklund och kom sedan med din kommentar. Det spelar ingen roll hur mycket resurser vi lägger på att eleverna ska lära sig läsa och räkna om vi inte ger dem en motivation till varför de behöver läsa och räkna....
När jag för några månader sedan genomgick den obligatortiska PIM-utbildningen möttes jag på min examinationsdag av en pedagog som var så stolt över hennes och hennes kollegas nya sätt att undervisa eleverna i en åtta resp. nia.
-Ja vi har verkligen kommit igång med det här nya sättet nu. Vi kopierar upp uppgifter till elverna och lägger svenska-uppgifterna i hennes klassrum och so-uppgifterna i mitt och så får eleverna gå emellan klassrummen för att göra uppgifterna. De sköter sig själva och allt flyter på väldigt bra. Jag tror de tycker det är roligt. Det är verkligen spännande hur bra det fungerar!
Ibland blir jag verkligen mörkrädd.
7 apr. 2009
Att skärpa ögat
" Den är vit....och röd.....och lite brun...där är den brun..."
E 4 år beskriver en knopp som inte är mer än en halv centimeter stor.
Idag gick jag med en lite grupp till skogen för att undersöka om det hänt något sen sist. Barnen upptäckte knoppar på vägen till skogen i alla buskar som vi gick förbi. Snart var vi igång att undersöka var det fanns knoppar, hur de såg ut - stora små, bruna, gröna, vita... Vad är en knopp egentligen? Vad händer med knopparna? Ett av barnen förslog att vi skulle sätta en gren med knoppar i vatten - " Och så får vi se vad som händer sen"....
...äventyret fortsätter.
E 4 år beskriver en knopp som inte är mer än en halv centimeter stor.
Idag gick jag med en lite grupp till skogen för att undersöka om det hänt något sen sist. Barnen upptäckte knoppar på vägen till skogen i alla buskar som vi gick förbi. Snart var vi igång att undersöka var det fanns knoppar, hur de såg ut - stora små, bruna, gröna, vita... Vad är en knopp egentligen? Vad händer med knopparna? Ett av barnen förslog att vi skulle sätta en gren med knoppar i vatten - " Och så får vi se vad som händer sen"....
...äventyret fortsätter.
24 mars 2009
Vad är en närvarande pedagog/lärare?
Det finns de som tror att en näravarande pedagog är en pedagog som är närvarande, alltså på jobbet, så är inte fallet ( det tycker i alla fall inte jag).
En närvarande pedagog är med barnen, bland barnen eller strax brevid. En närvarande pedagog vet vad barnen leker, vilka som har vilket material, vilka som behöver stöd, vilka som behöver utmaningar. En närvarande pedagog tar ansvar och hjälper barnen att ta ansvar. En nävarande pedagog är intresserad av barnen och vad de har att säga, på riktigt. En närvarande pedagog lyssnar, har stora öron och ett stort hjärta (för ibland behöver man lyssna med hjärtat istället för med öronen).
oj oj oj...listan kan bli sååå lång. Vad är en närvarande pedagog för dig?
En närvarande pedagog är med barnen, bland barnen eller strax brevid. En närvarande pedagog vet vad barnen leker, vilka som har vilket material, vilka som behöver stöd, vilka som behöver utmaningar. En närvarande pedagog tar ansvar och hjälper barnen att ta ansvar. En nävarande pedagog är intresserad av barnen och vad de har att säga, på riktigt. En närvarande pedagog lyssnar, har stora öron och ett stort hjärta (för ibland behöver man lyssna med hjärtat istället för med öronen).
oj oj oj...listan kan bli sååå lång. Vad är en närvarande pedagog för dig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)