förstagångsFLÖDE

Idag hände det...idag öppnades dörrarna och barnen från de två yngsta hemvisterna kunde mötas på TORGET eller gå och utforska varandras platser, FLÖDA helt enkelt.

Ljusbordet är en given mötesplats på TORGET

 

Hallen mellan TORGET och tvååringarnas hemvist är fasligt lång och osäker mark när man är två år. Det var ljuvligt att se de små fötterna trampa in nya territorium och försiktigt se sig om över axeln för att möta "sin" pedagogs ögon och få en uppmuntrande blick som säger; Det är ok! Det går bra! Gå och prova! Jag finns här! för att sedan ta ytterligare steg och sedan vända på huvudet igen och se om det fortfarande stämmer. Första stegen ut på TORGET där materialet är annorlunda än det jag mött förut. Det finns andra barn där som jag sett på gården men inte riktigt känner men lusten att känna, klämma, klättra, krypa tar över och snart sjuder det av aktivitet. Vad kan man hitta? Vad kan man göra? Hur långt bort kan man se ut genom TORGETS enorma fönster? Hela förmiddagen varade det. Det var ett fantastiskt, friskt, färskt, fräsigt, förunderligt förstagångsFLÖDE.

( Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde delge er bilderna av barnen som smyger ut på TORGET eller när de tar över hallen och springer fram och tillbaka bara för att prova men för att skydda barnen så blir det inga sådana, ni får förställa er det i era hjärtan :)

När blir dokumentationen pedagogisk?

Många olika begrepp och tankar går runt hos oss nu när vi startar vårt övergripande tema för att sedan gå in i projektarbeten. Jag skulle vilja beskriva lite hur jag tänker kring pedagogisk dokumentation. Jag har tidigare varit inne på vad det är som gör dokumentationen pedagogisk och sa då som Hillevi Lenz Taguchi sagt att dokumentationen blir pedagogisk när vi använder oss av den. Jag skulle också vilja säga att detta användade behöver betyda en skillnad eller att något förändras tack vare arbetet med dokumentationen. Så hur använder vi oss av den och hur gör den skillnad?

När vi nu skapar våra reflektionsmöten tillsammans, vi pedagoger, så arbetar vi utifrån en gemensam metanivå (tankar om våra tankar). Vi har tänkt på något som vi vill undersöka i verksamheten. För oss handlar det just nu om ett av våra valda värdeord som vi, enligt vår demokratiska utvärdering, vill bygga verksamheten runt. Detta ord vill vi nu fördjupa våra tankar kring och söka i verksamheten. Vi vill se hur det upplevs av barnen (vår tolkning), av oss pedagoger och  hur föräldrarna ser på det/upplever det.

Under detta vårt första gemensamma reflektionsmöte för terminen så skapade vi en fråga för veckans arbete/dokumentation. Detta för att ge oss alla (vi är sju stycken) ett gemensamt fokus för dokumentationen denna vecka. Nästa måndag tar vi med bilderna/filmer/händelserna till mötet för att tillsammans tänka kring det vi sökte och skapa en ny fråga med utgångspunt i det vi ser. Så här bygger vi sedan vidare under terminens gång. Att få ett gemensamt fokus tror vi underlättar för oss så vi inte är och plockar i allt och ingenting utan istället fördjupar oss i något som vi valt tillsammans.

För att samla dokumentationen har vi startat ett dokument där vi samlar det som ska gå under vårt gemensamma tema. Detta dokument har vi som grund för varje reflektionsmöte och fyller på under mötet med våra tankar, bilder och vidare. Jag och vår utepedagog kommer vara ansvariga för att dokumentationen förs ihop utifrån det vi har pratat om på mötena samt att koppla till relevant teori och forskning.

Imorgon kommer våra Ipads så vi ställs såsmåningom inför faktumet att föra över detta till denna (om vi nu tänker göra så) istället men men, det finns säkert en lösning. Dessa gör dock att vi kan dela bilderna och filmerna med dirket med barnen och höra deras tankar om det som hänt och det vi tillsammans gjort. Det blir förhoppningsvis då enklare för oss att ge tillbaka dokumentationen till barnen samt för barnen att arbeta med den direkt i stunden.

Jag ser väldigt mycket fram emot att arbeta i storarbetslaget under denna höst och jag ser många möjligheter för barnens delaktighet och för att gemensamt odla de demokratiska värdena. Hur projekten växer fram återstår att ta reda på i vårt utforskande tillsammans.

Att hitta orden kring, betydelsen av, meningen i, lusten och tiden för pedagogisk dokumentation

Det finns inte ett sätt att utföra pedagogisk dokumentation. I detta fall som många andra så berikar olikheterna och olika pedagoger hittar olika metoder för att dokumentera, analysera, reflektera och förändra för att utmana i lärprocesserna.

Jag tänker att den pedagogiska dokumentationen kan synliggöra lärprocesserna hos barnen (och lärarna) samt att den kan påverka lärandets hos båda. För både barn och pedagoger blir dokumentationen ett verktyg för att få möjlighet att reflektera över sina egna eller andras lärprocesser.

När lärarna arbetar med pedagogisk dokumentation för att utveckla arbetet som sker i barngruppen behöver observationen (bilder, anteckningar, film, ljud m.m. ) ge underlag för lärarna att titta på vad och hur barnen gör samt vad lärarna tror barnen behöver för att kunna utforska vidare och utmanas vidare. När den pedagogiska dokumentationen fungerar kan den utveckla verksamheten samt ge pedagoger och barn en ingång till en metanivå där vi lär om hur vi lär och tänker på vårt eget sätt att tänka.

Till en början hamnar man gärna i att man tar en massa bilder, spelar in film och ljud, skriver block efter block med anteckningar. Snart sitter man med högar av observationer utan att riktigt veta vad man letar efter. Mitt förslag blir att tillsammans bland lärarna bestämma vad man ska koncentrera sig på just nu. I introduktionen skulle det t.ex. kunna vara Hur tar barnen kontakt med varandra? eller Hur använder barnen rummet? Under reflektionen lägger sedan lärarna sitt "råmaterial" sina bilder, anteckningar, filmer eller vad det nu är på bordet. Reflekterar tillsammans om vad de ser, likheter, skillnader, tolkar observationerna utifrån frågorna och kommer tillsammans fram till näst fråga....
På detta sätt fokuserar man tillsammans och har det lättare att få ut något som kan förändra.

Försök att sätta av tid varje vecka för reflektion i arbetslaget. Hellre 1timme per vecka än två timmar varannan. Den pedagogiska dokumentationen är ett levande verktyg som kräver gemensam reflektion både för barn och vuxna. Ingen kan ensam göra pedagogisk dokumentation, den behöver reflekteras över tillsammans med andra. Det är först då den blir pedagogisk. Jag skulle också vilja säga att den dessutom behöver förändra något för att verkligen vara betydelsefull.

Det kan vara övermäktigt att tänka på allt lärande som sker i barngruppen och man kan fundera över hur man ska hinna dokumentera allt. Det kan lätt kännas stressande och man blir ofokuserad. Att gräva djupare i något mindre upplever jag ger större meningsfullhet och också möjlighet att påverka och börja bygga teman och projekt i barngruppen.

"Barnen visar vilket material som hör ihop"

Dessa är ord som har fastnat i mitt huvud och mitt hjärta från min fd kollega, som är en mycket lyhörd pedagog. Hon arbetade just med de allra yngsta när hon sa detta till mig. Här  nedanför kan ni se hur barnen har kombinerat tre material (snäckor, ett slags känselmemory samt silkespapper) som visserligen stod tillsammans på en låg hylla men hade inte använts ihop förut. Nu blev det en lång stund för två par ivriga men känsliga händer, under samtal och sedan denna kreaktion av färg och form och på ett tårtfat till råga på allt :)

Torgets erbjudande under introduktionen

Nu börjar de yngsta barnens utforskande på torget igen. 09:orna och 10:orna som befinner sig på hemvisten närmast torget har i mindre grupper fått utforska torgets miljö under förmiddagen.

Torgets mitt med vy mot rampen.

När jag packade ihop och plockade fram före semestern hade jag lite tankar om hur jag skulle forma miljön i ett första steg. Jag minskade på mängden material på torget för att få tydlighet men var noga med att se till att variationen fanns kvar.  Jag valde mer större material och lät Rampen få en central roll på en halvan av torget. På mitten av torget fick en OH flytta in samt några stora rördelar (stora nog för att rymma små barn) och skira tyger som barnen har gömmt sig i, sovit i, badat/simmat i. Min tanke var att de yngsta barnen brukar visa intresse för att utforska med sin kropp, klättra upp och ner, vara i, gå runt o.s.v.

Min mamma skänkte mig en liten bordsfläkt och den kombinerade jag med plastremsorna som redan hängde i vår lilla bläckfisk. Barnen kan dra ner dem och sätta upp dem och använda fläkten för att få dem att snurra. Brevid ligger en korg med en pump i. Ska dra ihop lite fler saker att blåsa med här :) För barnen är fläkten i sig spännande att utforska, hur man kan sätta på och stänga av, rikta luftströmmen o.s.v.

En lite hörna med returmaterial. Genomskingliga flaskor med olika saker i; ris, kikärtor, klockor, bönor. Här finns plastspolar, mattremsor, papprör och plastband. De gröna långa är plastemballage. De är fantastiska! Vi fick dem idag av en förälder. Barnen har hittat mängder med olika sätt att använda dem, bl.a. på rampen.

Så, det var en liten glimt av vad som händer på torget just nu....

Hur har ni det?

Introduktionen, ett första möte

Idag har min son (stundvis) varit galen. Han har skrikit, bankat på saker, skällt på mig och sin pappa, kastat ut mat, slagit sönder glas, kört på mina fötter upprepade gånger med sin Bobbycar....
Jag har varit sjuk. Jättesjuk. Legat i sängen eller soffan och varit grymt tråkig. Hade jag varit mitt vanliga jag så hade jag plockat upp min son, tagit med honom till ateljén gett honom lite färg, byggt med honom bland sten och bräder, lekt med vatten, grävt i rabatten. Nu har jag istället bara svarat nej på alla hans förslag till aktivitet och försökt förklara att jag är sjuk. Min son har varit fruktansvärt uttråkad idag. Det har stegrats under veckan. Jag har nämligen varit sjuk i fyra dagar nu och hämtat hem honom från förskolan tidigare på eftermiddagen och han har då fått sysselsätta sig själv en stund tills hans pappa kommit hem. Jag har inte alls kunnat leka, knappt prata.

När man har en hunger efter att upptäcka världen är tristessen ens största fiende.

På vår förskola tillämpar vi föräldraaktiv introducering. Det går till så att föräldern är med sitt barn på förskolan under hela dagen. Första dagen går barnet från 9.00-12.00 och efterföljande dagar från 9.00-14.00. Föräldern är med barnet i rutinsituationerna, leker med det i miljöerna, är en källa för trygghet och sällskap i det nya sociala sammanhanget. Introduceringen tar olika lång tid med olika barn men efter tre-fyra dagar kan de flesta föräldrar gå en stund och lämna barnet på förskolan. Tanken är att barnet och föräldrarna ska lära känna förskolan som plats, miljöerna, rutinerna, de andra barnen och pedagogerna tillsammans.

När jag planerar miljö för introduktion tänker jag på "hungern att upptäcka världen". Jag tänker att den ska hjälpa mig att forma något intressant för de barn som möter förskolan. Jag tänker att den ska hjälpa de barn som kommer hit att uppslukas av den och att de på så sätt förundras, trivs och upptäcker att förskolan är en plats där de kan stilla sin hunger. Det är också vikigt för dem att upptäcka att det finns andra där som tänker som de, andra som de kan utforska tillsammans med, både barn och vuxna. Här tar jag hjälp av de andra barnen, att visa, att locka med, att ingjuta trygghet genom sitt förhållande till miljön och till oss vuxna.

Mitt bästa trick som pedagog är att vänta in, att välkomna och visa barnet att jag ser och sedan vänta på barnet. Känna efter hur det rör sig, hur det intar rummet, hur det förhåller sig till andra barn men aldrig någonsin ta över utforskandet från barnet genom att visa allt som finns, prata sönder barnets tankar bara för att jag är vuxen, bara för att jag "kan och vet". Jag backar men är oerhört känslig för var barnet befinner sig, hur barnet gör, om det behöver/kan ta emot tankar eller erbjudande. När barnet öppnar upp för mig vet jag att jag kan gå vidare.

I allt detta finns också en mycket bra möjlighet att lära känna föräldern/föräldrarna, att få upptäcka hur de känner, vad de tänker, vad de har för erfarenhet av förskolan, inte bara genom deras barn utan dem som personer. Dessa föräldrar ska vara en del av verksamheten, tillit, förtroende och nyfikenhet på förskolans liv etableras här.

Vi hade under våren ett besök av ett barn som skulle komma till hösten och barnet var tillsamans med sin förälder på förskolan under förmiddagen. Just denna dag hade vi för första gången öppnat upp för flöde mellan 2åringarnas hemvist, lilla torget och treåringarnas hemvist. De små lullade, sprang, smög, gick, ålade sig mellan platserna och utforskade girigt sina möjligheter. Föräldern till det nya barnet stod förundrad på torget och titta på allt som hände. Tillslut frågade föräldern mig;

-Är det alltid så här lungt här? -Vaddå, sa jag.  -Ja är det alltid så här lugnt, det är inget bråk, inget skrik, alla har något att göra och de leker med varandra fast de är ganska många och så små. -Jaaa, det är väl olika, svarade jag med lite fördröjning. Jag tror att det handlar mycket om vad man erbjuder barnen. Finns det saker att göra, saker som är spännande, så blir det kanske mer spännande att göra det än att bråka och förstöra. -Ja, så är det nog, sa föräldern, det har jag inte tänkt på. Jag ser ju det, att alla har något att göra, att det finns mycket saker att leka med....

Hur ofta har "bråkiga barn" bara tråkigt? För min "bråkiga"son så var det till 95% fallet idag (resten berodde väl på tvåårstrotsen!!). Hur ofta får barn uppslukas av sin förskola, leka, utforska, upptäcka? Sen finns det ju de som säger att det är nyttigt att ha det tråkigt att barn minsann får lära sig att sitta still. Ja visst säger jag. När det handlar om att fostra demokratiska värden, inte bara att göra vuxna tillags.

Terminens första förkylning och tankar om att hitta motivationen igen

Det gick alltså bara en och en halv vecka sen kom förkylningen, en ordentlig sådan. I tre dagar har jag legat pall och snörvlat, hostat och försökt att andas mig igenom timmarna. Igår missade jag dessutom vår inledande studiedag. En liten tröst var att även föreläsaren hade blivit sjuk så upplägg med Yoga-morgon och Led dig själv-föreläsning gick i stöpet. Ja ja, det kommer fler dagar för inspiration och samvaro.

Semestern har i alla fall varit riktigt avkopplande och jag har inte så mycket som nuddat vid någon pedagogisk litteratur utan bara läst skönlitterärt och haft långa samtal långt in på nätterna med familj och vänner. Nu krävs det lite inspiration och motivation för att starta arbetet igen och framförallt starta hjärnan som verkligen fått sig en semester ;)

Jag sneglar tillbaka på de två sista inläggen i bloggen före semestern och känslan som fanns då börjar komma tillbaka, stoltheten över att få vara del av ett sådant medvetet gäng pedagoger, att få arbeta med kollegor som verkligen är nyfikna, engagerade och intresserade, vilken motivation! Under hösten ser jag fram emot att utveckla vårt kollegiala lärande, att få möta mina kollegors kunskap och handlande, att tillsammans knyta djupare kontakter och genom att lära känna personerna bakom pedagogerna skapa tillit till varandra och förståelse för varandras olikheter och inse värdet av dessa.

Nästa helg ska jag träffa mitt egna lilla fina nätverk av kloka vänner som också är pedagogistor och atelieristor. Det kommer med all säkerhet ge en kickstart till både hjärna och hjärta.....

Ha en skön och inspirerande terminstart!

Efter sommaren kommer de!

Det är inte bara barn, pedagoger och föräldrar som kommer till förskolan efter sommaren. Våra nya surfplattor kommer också. En per avdelning (än så länge) för att stärka upp IT-användandet i förskolan. För oss (tänker jag)  kommer det mestadels att handla om arbete med barnens bilder och film i den pedagogiska dokumentationen. För att arbetet med dokumentationen ska vara närmare barnen och kunna vara en del av vardagen på ett lättare sätt. Vi använder oss idag av kameror med filmfunktion samt laptops. Problemet är att det inte finns några "klasskonton" utan att alla pedagoger har olika inloggningar och inte kommer åt varandras bilder/filmer på ett lätt sätt. Vi har också problemet med att föra över bilder och filmer till datorn innan vi kan använda dem med barnen. Datorns användarfunktioner är heller inte så logiska eller användarvänliga som plattornas, där man bara pekar och drar. Det kommer underlätta för de yngsta att arbeta med sina bilder och filmer. En kollega på Atelierista-utbildningen visade och berättade exempel om hur de använder plattorna och det var verkligen inspirerande! Vi hoppas att hon och hennes kollega kan komma och fortbilda hela vår pedagoggrupp under hösten. Jag längtar....

De demokratiska processerna genomsyrar

I arbetet med årets Demokratiska utvärdering (vår kvalitetsredovisning) fick vi syn på många spännande saker. Under vår studiedag upptäckte vi många trådar som växt fram under året men som vi inte förrän nu kunnat se hur de hänger ihop.

Vi har under året ständigt kommit tillbaka till hur de demokratiska processerna bör genomsyra vårt arbete såväl för barnen som för pedagogerna. Mötena har varit centrala både för oss och för barnen. I vår strävan efter att hitta en mötesform som fungerar för oss har vi utarbetat strategier för hur vi önskar att det ska fungera. Vi har pratat mycketom hur olikheter kan bli ett värde och vad som krävs i form av tillit, lyssnande, inväntande. Vi har också diskuterat makt. Vem som äger makten, vad som krävs av oss som ledare för barngrupperna, hur vi fördelar makten, vad som skapar makt. Vi har vridit och vänt på reflektioner om hur vi tillåter olikheter, vilka normer vi har, hur man synliggör dessa och hur vi skapar en gemensam norm.

Varje måndag har vi haft kvällsmöte i en och en halv timme för att diskutera pedagogiskt innehåll, eller vi har i alla fall försökt att komma dit. Tiden har under större delen av året tagits upp av praktiska bestyr med organisationen i huset (vi har ju bara varit här ett år!!) Alla är eniga om att det inte borde vara så men här har vi befunnit oss. När vi ser tillbaka på det så förstår vi att vi måste gå igenom det vi har gått igenom för att hitta den plattsform som vi idag står på. Det måste gnisslas, tuggas, kräkas, skattas, busas, vänslas, för att gruppen ska nå dit den är idag. Alla måste hitta sina roller och vara nöjda med dem.

Det vi har sett är att det som hänt i pedagoggruppen har speglat det som hänt i barngrupperna. Vi har arbetat med samma saker, att få tillstånd mötet som demokratisk grogrund, en plats för delaktighet, lyssnande, olikheter och meningsfullhet.

På slutet av studiedagen bjöd jag upp mina kollegor i parken för att tillsammans göra lite dramaövningar. Vi hade roligt tillsammans men det var också en stund för synliggörande av den tillit vi hade eller inte hade till varandra. Under hösten har vi lovat varandra att göra plats för mer av kollegialt lärande. Vi ska dela med oss, få mer förståelse för varandra och bli rikare tillsammans. Ser fram emot detta!

erbjudande som blir en referensram

I snart en vecka nu har jag rensat, sorterat, plockat bort, plockat fram, letat, städat, flyttat, fixat och snart är torget redo för att ta emot de två barngrupper som kommer verka där till hösten. Barnen blir yngre i höst än vad de var förra hösten, de flesta kommer vara två år. Detta påverkar materialet och jag har funderat mycket på vad det innebär i utformningen av miljön. Jag hade ett samtal med min Pedagogista igår och vi tänkte kring erbjudanden och hur de utformas och vad de har för inverkan på barnens möjligheter och referensram. Hon berättade för mig...

...om några barn som hade arbetat med skuggteater där de hade klippt figurer och projecerat ljus på dem mot en duk. Ett av barnet ville få röd färg på kjolen som klippfiguren hade och målade den röd med en penna. När ljuset sedan föll på klippfiguren blev ändå inte kjolen röd. Frågan väcktes; Kan skuggan ha en färg? Barnen var oense, några tänkte att det inte gick men ett barn sa Jo, jag vet att den kan det! Barnet rusade iväg i förskolans rum och in till de yngsta där det satt rödfärgad folie på fönstrena. Solen sken igenom och barnet ropade Kolla här! En röd skugga!

Exemplet ovan tycker jag visar varför erbjudande måste finnas rikt och flödigt, med tanke från pedagogerna att här finns saker att upptäcka, förundras över och tänkas kring. Ett färgat folie kan ge en referens om hur en skugga kan få en färg. Varje material som väljs ut har sina egenskaper. Vi kan inte exakt veta vad barnen kommer upptäcka men vi kan försöka tänka kring vad det kan vara. Atelieristorna Mia Mylesand, Trollet Karlmar och Isabelle Wiberg, HallonEtt Jönköping har under sina föreläsningar visat på vikten av motsatser och kombinationer i materialen. Form färg, tyngd, struktur m.m. hör ihop i kombination av materialen och kan genom att kombineras med sina motsatser eller med material som nästa är samma säga mer om varandra. Isabelle tog exemplet om hur man som inspirationsmaterial vi målning erbjudit rönnbär och piprensare som var klippta i samma storlek som rönnbären och som hade samma färg men där strukturen, motståndet och vikten var annorlunda.

I maj avslutade jag min Atelierista-utbildning och många nya tankar om vad torget kan erbjuda de barn som möter det. Jag har också tänkt mycket kring vem jag som Atelierista kan bli. Under detta året har mycket fallit på plats och jag har sett helheter som jag förut inte förstått. Min konstnärliga bakgrund som skådespelerska, dansare och sångerska ger mig som Atelierista en stark grund i gestaltning. Röst och kropp är mina områden, liksom ljud, ljus och scenografi. Det är också här jag ska verka för att själv få skapa mening, något som jag villigt erkänner jag har sakat under året som har gått. Cristian Fabbi berättade under försläsningsdagarna om en av deras förskolor där Atelieristan var keramiker och där barnen då fick mycket erfarenhet av keramik. Detta tände en liten lampa hos mig. Är det inte konstigt!? Att vi i vår önskan att se varje barns unika kompetenser och önskningar glömmer vi bort oss själva?  Under året som har gått har vi pedagoger på förskolan dialogiserat mycket kring hur vi ser varje persons kompetens och låter alla få blomma ut i det de finner meningsfullt. Vi har funderat kring hur vi ska stötta varandra och uppmuntra varandra till detta och på så sätt få många olika områden av passion och expertis där barnen kan få upplevelser att utforska och skapa sig nya referensramar.