Du hittar nu Pedagogiska Kullerbyttan här:
kullerbyttanblog.wordpress.com
Välkommen!
11 aug. 2016
6 feb. 2016
Inga "riktiga" lärare
Jag hade en intressant liten dialog med en (nät)kollega som arbetar i skolan. Hen hade en del frustration över att se lärare som inte sköter sitt uppdrag. Hen menade att det faktiskt finns dåliga lärare men om en annan lärare skulle säga det så skulle det bli upprorsstämning och antagligen en ganska stor hatfest på nätet. När vi pratade om detta så lade jag in mitt inlägg Det är synd om de vuxna i tråden och min kollega läste. Det handlar om att vi behöver tänka på uppdraget så som det är formulerat och hur vi förhåller oss till det och i slutänden till skollagen som styr hela verksamheten. Det finns många "riktiga" lärare men kanske också många dåliga sådana.
Jag tror att många som arbetar både i förskolan och skolan inte tar sig tid att förstå tyngden i det vi gör (eller borde göra?) om dagarna. Jag har många gånger stött på både förskollärare och lärare som tycker att man kan ta beslut för undervisningen lite utifrån vad man själv tycker eller vad som är "sunt förnuft". Alltså göra lite som man själv vill. Om du inte tror mig så är det bara att gå med i en valfri facebook-grupp med förskola eller skolinnehåll så hittar du dem där.
Efter att ha läst mitt blogginlägg så påminde min kollega mig om det absurda i att det finns lärare i skolan som tycker att förskollärare inte är "riktiga" lärare fast många av dem förstår uppdraget mycket bättre än några av lärarna i skolan. Vi skrattade lite åt det. Sedan funderade jag lite på det. Den hierarkiska ordningen är att ju yngre barn du arbetar med desto lättare är det och desto mindre av en "riktig" lärare är du. Vi i förskolan är ganska vana vid att bli nedvärderade. Jag föreläste om detta på SETT-sthlm 2015 i föreläsningen Arbetar du i förskolan enbart för att du tycker om barn?. Där tog jag upp några av de ofta raljerade "sanningarna" om förskollärarna och förskolläraryrket.
Den allmänna uppfattningen om att förskolans skulle vara ett barnkalas och ett kramkalas är vida spridd. När någon förskollärare pratar om det pedagogiska uppdraget, om vikten av proffessionalitet i yrket så blir de ofta avfärdade som krångliga, känslokalla eller liknande. Som att de inte finns en skillnad på en förskollärare och en förälder och som att vi i förskolan skulle kunna försöka ersätta föräldrarna den tid som barnen är på förskolan?
Så allt det här kan man ju som förskollärare bli galen på. Man kan fundera på varför det man gör inte värderas utefter den betydelse det har för barnen, för samhället, för framtiden. Man kan fundera på varför ingen ser det man gör och hur man någonsin ska kunna få andra att förstå att förskolläraryrket är en oerhörd viktig del av vårt samhälle. Eller så kan man fundera på barnen.
Jo, för det som allt detta egentligen grundar sig i är vårt samhälles sätt att se på barn. Som svaga, utsatta, okunniga, oförstående, själviska, känslostyrda, okoncentrerade, naiva, oförmögna att skapa mening och detta bara för att de inte har samma erfarenheter som vi har- de har andra. Det är också tillåtet att säga det om barn, att "barn är sådana". Grundproblemet ligger inte i hur vuxna som arbetar med barn värderas utan hur barnen värderas. Så länge barnen inte är viktigare än så, så länge det barn gör, tänker, känner, tycker, skapar inte tas på mer allvar kan heller ingen som tar det på allvar tas på allvar. Hängde ni med?
Oj oj oj, när vi nu kommer in på detta så började det verkligen bränna till. Vad nu? Ska vi vuxna behöva omvärdera vår syn på vilka som är i världens centrum? Ska vi behöva se på livet på andra sätt? Ja forskningen verkar ju säga det i alla fall. För nästan ett år sedan 2015-04-05 kom denna.
Vid Uppsala barn och baby-labb, som är en av världens ledande forskningsgrupper för forskning på riktigt små barns psykologi, har man gjort stora forskningsframsteg.
Se vad Gustav och hans kollegor har kommit fram till och hur de har gått tillväga i Vetenskapens värld 3.32min in i programmet.
Vetenskapens värld- svt play
Då kan det ju nu lätt bli så att jag får en hel armada av människor som säger; Vi kan ju INTE behandla barn som vuxna- vad är det för trams?
Nej. Det kan vi inte. De har andra erfarenheter. Vi kan heller inte utgå från att alla vuxna har samma erfarenheter som vi själva har. När vuxna är galna, känslostyrda, själviska, okunniga, okoncentrerade, naiva, sårbara eller liknande så säger vi inte att alla vuxna är sådana. Eller att det är för att de är vuxna. Ni får ju allt lov att erkänna att sådana saker händer på daglig basis för att vi är människor helt enkelt. Däremot gillar vi gärna att säga att när vuxna uppvisar sådana beteenden så är de "barnsliga". Hm. Ja, jag hoppas ni förstår vart jag vill komma. Är det dags att vi inser att våra vuxna sätt att göra saker inte alltid är bäst och att vi kanske borde lyssna lite mer på människor runt omkring oss oavsett om de är små eller stora? Vi har olika roller här i världen, när vi möts i olika sammanhang. Några är lärare, andra poliser, vissa är konstnärer och andra är butiksbiträden. Utifrån detta sätt att organisera oss så har vi olika förväntningar på varandra när vi möts. Som lärare har vi ett stort och tng uppdrag men också otroliga möjligheter att skapa erfarenheter med människor av olika slag. I vår profession är det viktigt att tänka om vårt uppdrag och hur vi är som förebilder för någon som är en lärare. Vad ska lärare ha för inställning till livet? Jag dristar mig till att säga att en lärare som är yfiken på att lära mer kommer lyckas bättre i sitt uppdrag. Om vi går in i yrket med den inställningen kommer vi också att förstå att en "riktig" lärare kan vara av varierad ålder och storlek. En "riktigt" lärare är någon som delar med sig av sina erfarenheter men också är mycket noga med att lyssna till andras för världen är nog bara liiiite mer komplicerad än vi hittills trott, eller vad tror ni?
Läs om BARNMAKT-en metodbok om rätten till inflytande.
Jag tror att många som arbetar både i förskolan och skolan inte tar sig tid att förstå tyngden i det vi gör (eller borde göra?) om dagarna. Jag har många gånger stött på både förskollärare och lärare som tycker att man kan ta beslut för undervisningen lite utifrån vad man själv tycker eller vad som är "sunt förnuft". Alltså göra lite som man själv vill. Om du inte tror mig så är det bara att gå med i en valfri facebook-grupp med förskola eller skolinnehåll så hittar du dem där.
Efter att ha läst mitt blogginlägg så påminde min kollega mig om det absurda i att det finns lärare i skolan som tycker att förskollärare inte är "riktiga" lärare fast många av dem förstår uppdraget mycket bättre än några av lärarna i skolan. Vi skrattade lite åt det. Sedan funderade jag lite på det. Den hierarkiska ordningen är att ju yngre barn du arbetar med desto lättare är det och desto mindre av en "riktig" lärare är du. Vi i förskolan är ganska vana vid att bli nedvärderade. Jag föreläste om detta på SETT-sthlm 2015 i föreläsningen Arbetar du i förskolan enbart för att du tycker om barn?. Där tog jag upp några av de ofta raljerade "sanningarna" om förskollärarna och förskolläraryrket.
"Alltså jag fattar inte hur du orkar! Jag beundrar dig verkligen , att du kan arbeta som förskollärare. Jag har barnkalas här hemma och typ efter en timme är jag heeeelt slut. "Eller när förskollärare själva reducerar det viktiga med yrket till att det bästa med att arbeta i förskolan är att få en kram.
- Varför blev du förskollärare?- Jag tycker om att arbeta med barn.- Vad är det bästa med att vara förskollärare?- Det är när barnen kommer och kramar mig....
Den allmänna uppfattningen om att förskolans skulle vara ett barnkalas och ett kramkalas är vida spridd. När någon förskollärare pratar om det pedagogiska uppdraget, om vikten av proffessionalitet i yrket så blir de ofta avfärdade som krångliga, känslokalla eller liknande. Som att de inte finns en skillnad på en förskollärare och en förälder och som att vi i förskolan skulle kunna försöka ersätta föräldrarna den tid som barnen är på förskolan?
Så allt det här kan man ju som förskollärare bli galen på. Man kan fundera på varför det man gör inte värderas utefter den betydelse det har för barnen, för samhället, för framtiden. Man kan fundera på varför ingen ser det man gör och hur man någonsin ska kunna få andra att förstå att förskolläraryrket är en oerhörd viktig del av vårt samhälle. Eller så kan man fundera på barnen.
Jo, för det som allt detta egentligen grundar sig i är vårt samhälles sätt att se på barn. Som svaga, utsatta, okunniga, oförstående, själviska, känslostyrda, okoncentrerade, naiva, oförmögna att skapa mening och detta bara för att de inte har samma erfarenheter som vi har- de har andra. Det är också tillåtet att säga det om barn, att "barn är sådana". Grundproblemet ligger inte i hur vuxna som arbetar med barn värderas utan hur barnen värderas. Så länge barnen inte är viktigare än så, så länge det barn gör, tänker, känner, tycker, skapar inte tas på mer allvar kan heller ingen som tar det på allvar tas på allvar. Hängde ni med?
Oj oj oj, när vi nu kommer in på detta så började det verkligen bränna till. Vad nu? Ska vi vuxna behöva omvärdera vår syn på vilka som är i världens centrum? Ska vi behöva se på livet på andra sätt? Ja forskningen verkar ju säga det i alla fall. För nästan ett år sedan 2015-04-05 kom denna.
Forskare- Barn fungerar likadant som forskare
Vid Uppsala barn och baby-labb, som är en av världens ledande forskningsgrupper för forskning på riktigt små barns psykologi, har man gjort stora forskningsframsteg.
-Traditionellt har man sett barn, framförallt små barn, som styrda av reflexer, eller några som måste mogna till för att bli konverserbara och vuxna. Men här har skett en stor förändring, något av en revolution inom utvecklingspsykologi, säger Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi och föreståndare för Uppsala Barn- och Babylab.
Se vad Gustav och hans kollegor har kommit fram till och hur de har gått tillväga i Vetenskapens värld 3.32min in i programmet.
Vetenskapens värld- svt play
Då kan det ju nu lätt bli så att jag får en hel armada av människor som säger; Vi kan ju INTE behandla barn som vuxna- vad är det för trams?
Nej. Det kan vi inte. De har andra erfarenheter. Vi kan heller inte utgå från att alla vuxna har samma erfarenheter som vi själva har. När vuxna är galna, känslostyrda, själviska, okunniga, okoncentrerade, naiva, sårbara eller liknande så säger vi inte att alla vuxna är sådana. Eller att det är för att de är vuxna. Ni får ju allt lov att erkänna att sådana saker händer på daglig basis för att vi är människor helt enkelt. Däremot gillar vi gärna att säga att när vuxna uppvisar sådana beteenden så är de "barnsliga". Hm. Ja, jag hoppas ni förstår vart jag vill komma. Är det dags att vi inser att våra vuxna sätt att göra saker inte alltid är bäst och att vi kanske borde lyssna lite mer på människor runt omkring oss oavsett om de är små eller stora? Vi har olika roller här i världen, när vi möts i olika sammanhang. Några är lärare, andra poliser, vissa är konstnärer och andra är butiksbiträden. Utifrån detta sätt att organisera oss så har vi olika förväntningar på varandra när vi möts. Som lärare har vi ett stort och tng uppdrag men också otroliga möjligheter att skapa erfarenheter med människor av olika slag. I vår profession är det viktigt att tänka om vårt uppdrag och hur vi är som förebilder för någon som är en lärare. Vad ska lärare ha för inställning till livet? Jag dristar mig till att säga att en lärare som är yfiken på att lära mer kommer lyckas bättre i sitt uppdrag. Om vi går in i yrket med den inställningen kommer vi också att förstå att en "riktig" lärare kan vara av varierad ålder och storlek. En "riktigt" lärare är någon som delar med sig av sina erfarenheter men också är mycket noga med att lyssna till andras för världen är nog bara liiiite mer komplicerad än vi hittills trott, eller vad tror ni?
Läs om BARNMAKT-en metodbok om rätten till inflytande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)