För en vecka sen fick vi i uppgift från vår pedagogista att ta med en projektdokumentation till utvecklingsmötet i februari för att tillsammans tänka kring det vi gjort i de olika grupperna på de olika förskolorna som ingår i vår enhet. En projektdokumentation. Vad är då det.....Ok, låt oss tänka lite över begreppen.
Tarja Häkiö Karlsson förklarade hur hon tänkte kring begreppen projekt och tema och vad som var skillnaden. Hon beskrev temat som själva paraplyet eller ämnet som undersöks t.ex. Barns möte med naturen (som vi arbetade med under flera år på min förra arbetslats). Detta tema kan följa barnen/förskolan länge. Temat blir själva glasögonen med vilka våra ögon söker utforskandet hos barnen- i detta fall- hur möter barn naturen? Under temat finns sedan projekt som lever och utvecklas där. Dessa kan vara utforskandet av snigelskal eller vattenvirvlar, såpbubblor eller dinosaurier. Projekten kan vara kortare eller längre. De kan starta i något men mynna ut i något annat. Projekten är för mig något som utvecklar och förändrar barnens/pedagogernas/föräldrarnas föreställningar/tankar/kunskap om något. Det kan starta i en fråga eller en upplevelse.
Vad finns det det då för delar i den pedagogiska dokumentationen? Vi börjar väl med observationen- lyssnandet. Det finns ju olika typer av metoder, reflektionsscheman o.s.v. som pedagoger använder sig av. Vissa skriver på post-it-lappar andra har block, vissa tar bilder, andra filmar eller spelar in ljud. Det finns många sätt att gå tillväga, det viktigaste är väl att hitta ett sätt som passar dig som pedagog och som gör att du använder observationen för att söka nya vägar i verksamheten. Detta samlande/lyssnande kallar jag observation. Det är alltså när vi samlar tankar, idéer, bilder av barnens tankar och görande och på så sätt får veta vad de tänker och är intresserade av.
Reflektionen är steg nr två då vi tillsammans med våra kollegor, arbetslaget, tänker kring det som barnen gjort. Här tar vi med vårt råmaterial och tittar på det tillsammans. Vi söker vad det är barnen är intresserade av och vi lyfter det till en metanivå. Vi kopplar till läroplan och till teorier vi läst om.
Utifrån detta kan vi sedan återvända till barnen och deras process, erbjuda dem att reflektera över det som de gjorde. Genom att ge dem bilder av händelseförloppet, låta dem återberätta, erbjuda andra barn att prova, eller utmana de barnen som gjorde först vidare. Bilderna i detta skede är den pedagogiska dokumentationen i rörelse. De hjälper barnen att reflektera över vad de gjort och utveckla vidare och de hjälper oss pedagoger och andra vuxna att förstå hur barn tänker och handlar.
Ulla Lind har i sin doktorsavhandling Blickens ordning skrivit om hur pedagogerna i Reggio Emilia försöker att låta meningsskapande vara grunden i alla projekt som drivs.
"Genom att utgå ifrån barnens eget meningsskapande och med små steg bygga vidare från mindre projekt, konstrueras en stark förankring i gemensamt meningsskapande"
ur Blickens ordning av Ulla Lind
Vidare reflekterar vi tillsammans med kollegor igen och processen fortsätter. Detta är för mig kärnan i den pedagogiska dokumentationen. När de lever, när den rör sig, när den förändrar något. Så observationerna är alltså det som ligger till grund för den pedagogiska dokumentationen men den pedagogiska dokumentationen för mig är en process inte en produkt. Det är det som händer när vi låter observationsmaterialet förändra våra tankar om hur barn utforskar och lär.
När vi sedan börjar närma oss något slags avslut, när projektet mynnar ut i något, vänder åt ett annat håll, vad vet jag, då samlar vi pedagoger den dokumentation som gjorts, sammanställer barnens görande med våra tankar med föräldrars tankar eller vilka som nu varit inblandade. Vi gör en utställning, ett vernisage, en projektbok, en dokumentationsvägg. Detta för mig är en produkt- en berättelse om vad som skett. En berättelse som kan få barnen att se sitt eget lärande, en berättelse som kan få vuxna att se barns lärande, en berättelse som ger en historia till förskolan som plats.
"/--/...de poängterade att när barnen gått hem ska deras spår finnas kvar i rummen, genom att deras verksamhet görs synlig i visuell kommunikation och presentation på väggar golv, hyllor och skåp"
ur Blickens ordning av Ulla Lind
Jag tänker att förskolerummet ska inte vara anonymt, som om vilka barn som helst går där. Det ska visa vilka barn som verkar där och hur miljön har präglats av just dessa barnen. Barnen ska också känna när de kliver in där att det är deras rum deras tankar och görande som finns där. Hade det varit andra barn som verkat där skulle det sett annorlunda ut. Barn är inte likadana.
Jag får frågor ibland om inte dokumentationen och synliggörandet stressar barnen i att prestera men jag tänker att presterandet sitter i de vuxnas huvuden och i bilden av att dokumentation är bedömning istället för process. Barnen använder sig av bilder som ett verktyg för vidare utforskande, det är inga resultat som sätts upp på väggarna det är processer. Utifrån detta finns sedan diskussionen och dialogen i hur man får barnen att äga dokumentationen i förskolerummet och detta är ett ständigt utvecklingområde där vi samarbetar med barnen för att få dem att använda bilderna.
Ulla Lind skriver vidare kring hennes tankar om hur pedagogerna i Reggio Emilia genom sitt synliggörande av barnens tankar och görande värdesatte dessa.
"Genom de textade skyltarna som pedagogerna gjort, sammankopplades objekten med en diskurs om hur dessa minsta tecken på "visuella" formuleringar värdesattes som viktiga spår av barnens läroprocesser i ett "språk".
ur Blickens ordning, av Ulla Lind
